livetefteralice

....kommer tillbaka nästa vecka när min sista tenta är inlämnad. Då kan det hända att jag också bjuder på en eller annan magbild. Beatles håller mig sällskap. ;)

Tills dess vill jag påminna om inlägget "Nyfiken"!  ;)


/L

Den sista punkten på Mitt (nya) kontrakt med mig själv lyder  som följer:

*Att på olika andra sätt försöka göra så att denna graviditet känns och är lite annorlunda än den förra, så att Ärtan blir en egen individ i tanken redan från början. Det kan bli svårt nog att inte känna att jag fortfarande är gravid med Alice, speciellt eftersom nästan hela den här graviditeten kommer att vara under samma tid på året. Eller kanske kan det snarare kännas som att jag är gravid med Alice igen, men hur som helst så vill jag hjälpa mig själv (och kanske även D om han också får det svårt att skilja dem åt) att tänka att det här är en ny graviditet.

I går gjorde jag äntligen slag i saken och gjorde något som verkligen hjälpte mig med det, en sak som jag velat göra i flera år, men speciellt sedan vi kom hem från Linköping.

Jag har klippt av mig håret!

När D och jag kom hem som nyförlovade från London i augusti 2005 började jag spara ut håret för att kunna ha många olika uppsättningar att välja på när vi väl gifte oss. Det hann bli långt innan vi gifte oss i Tiarp den 28:e juni 2008, och innan Alice föddes den 26 juni året därefter. Jag har ofta tänkt på och pratat om att det var dags att klippa mig, men ändå har jag dragit på det. Jag har nämligen två små problem när det gäller att gå till frisören: dels är jag snål (och vill alltså ha en ny frisyr varje gång för att känna att jag fått valuta för pengarna), och dels vill jag ha en frisör som jag litar på. Ni vet kanske hur vissa människor måste få gå till samma läkare eller tandläkare varje gång för att kunna känna sig trygga? Sådan är jag med frisörer, och det blir ju lite extra kompicerat av att jag har flyttat så ofta de senaste tio åren ;)

Så när vi då kom hem till Kalmar igen från sjukhuset i Linköping, efter att ha fått och förlorat vårt efterlängtade älskade första barn på en och samma dag stod jag inte ut med att se varken min spegelbild eller mitt hår. Den långa flätan tillhörde en annan, hon som var lycklig när hon gifte sig, hon som fick håret flätat av en av de underbara undersköterskorna under värkarbetet, hon som hade haft långt hår på alla bilder när Alice låg i magen. Mitt långa hår var en smärtsam påminnelse om lyckligare tider, och jag funderade allvarligt på att ta första bästa sax och klippa av det här hemma. Lyckligtvis gjorde jag inte det, men som jag har längtat efter att få det gjort! Och eftersom det var ett så stort steg både praktiskt och symboliskt har jag fortsatt att skjuta upp det.


Bröllopsfrisyren


Längden den 10 jan 2010


Tills i går eftermiddag, när jag och vännen E var på stan. Vi gick förbi salongen flera gånger, men till slut tog jag mod till mig och traskade in, frågade om jag kunde få en drop-in tid där och då, och förklarade att jag ville klippa av mig håret men behålla flätan. Jag var nog inte så tydlig först, för när frisören fick klart för sig att jag ville bli av med mer än hälften av mitt långa tjocka hår såg hon tydligt nervös ut. Efter att jag förklarat ungefär vad jag ville ha och varför flätan skulle sparas (för att läggas i Alicelådan) flätade hon om den, vaxade den och lade den i en liten påse åt mig, det gjorde mig varm om hjärtat.

Så gick det som det brukar när jag väl sitter där i stolen: jag var jätteförväntansfull och blev väldigt lättad så snart flätan var avklippt. Vi bollade idéer fram och tillbaka och jag fick fullt förtroende för henne. Men vi fick båda en överraskning när det visade sig att den flikiga, raka frisyr jag hade tänkt mig visade sig vara helt omöjlig. Mitt hår har blivit lockigt! Om det är pga tyngden det har burit upp så länge, graviditetshormoner eller något helt annat får visa sig med tiden.

Jag kände mig SÅ fin och lättad när jag kom ut från salongen! Ds första kommentarer var att han inte kände igen mig och att jag såg ut som Regina Spektor. Det senare väljer jag att ta som en komplimang :)


Flätan ÄNTLIGEN avklippt! Tack fina vännen Ugglefot för idén om att lägga den i Alicelådan!


Nöjd och glad!

Det gick en dokumentär på SVT för några dagar sedan, som följer tre familjer med för tidigt födda barn  under deras tid på neonatalcentrum i Lund. Vi småtittade lite på den då under sändningen; jag, D och (vår tillfälliga inneboende) vännen E. Det blev lite för jobbigt för mig och pappan, men vi har bestämt att se den på SVT Play i lugn och ro innan den försvinner den 16 feb. Det kan nog vara skönt att kunna trycka på paus när det blir för mycket.

Jag fick ju inte se vad det var som hände med Alice när de bar iväg med henne till ett annat rum för behandling, så det är en av orsakerna till att jag vill se programmet, för att få en liten aning om vad det var som hände då. En annan orsak är att ett av barnen i dokumentären är en överlevande tvilling, och eftersom vi ju vet att också våra Ärtor kan komma för tidigt, och vi riskerar att hamna i samma situation som lilla Linas (!) föräldrar (eller ännu värre) så känns det viktigt att få se och höra lite om för tidigt födda tvillingar. Och så är det så klart den där dragningskraften som alla berättelser om för tidigt födda barn har på mig, oavsett om de överlevt eller inte, den som jag skrivit om förut.


En sak som gjorde mig lite förbryllad när vi tittade var att E och jag kände igen en tjej i filmen som en före detta skolkamrat från Sätergläntan, men jag tyckte att hennes barn såg väldigt stort och friskt ut för att vara en nyfödd för tidigt anländ liten en. Det visade sig (vilket jag nog hade förstått om jag sett hela dokumentären i ett svep) att flickan inte var en av de för tidigt födda, utan att de var dotter och barnbarn till läkaren som filmarna följer. Mysteriet löst!

När jag pratade med min älskade mamma/Alices mormor i telefon senast kom "Den sköra tråden" på tal, eftersom hon hade sett den. Tror att det kan vara en bra sak för anhöriga att få en liten glimt av vad det är som pågår på en neonatal-avdelning på det här sättet, det är ju tack och lov en främmande värld för de flesta. Och av det lilla jag såg verkar det vara att bra program, som lyckas visa både det hemska och det fina.

/L

Så här känns sorg över en älskad dotter också, och ibland behöver en mamma och en pappa få höra att vi kan lära oss att leva med det, att någon säger: "I promise you you'll se the sun again". "Be thankful you knew her at all" har vi redan lärt oss...

"See the sun", med Dido

/>

... på ett mer djupgående ämne att skriva om, får ni hålla till godo med veckans magbild :)



Vi tog några bilder på mig och D tillsammans också, men han ville inte visa sina mysbyxor på bloggen :)!

♥ ♥ Till minne av alla de barn som föddes sovande, de som föddes och snart därefter lämnade jordelivet eller de vi aldrig fick träffa. Ta detta som din status om du eller någon du känner har drabbats av en BABY FÖRLUST ♥ ♥ ♥ Till minne av alla de änglabarn - som lämnat oss tidigt men aldrig blir glömda ♥ ♥

Idag när jag loggade in på Facebook hade två av mina gamla vänner skrivit in texten ovan i sin statusrad, så nu sitter jag här och är alldeles rörd och glad, och naturligtvis har jag också gjort detsamma.


Igår vaknade jag upp ur en dröm där jag både hade stor tvillingmage (det har jag redan drömt om flera gånger och det känns jättebra) och en liten dotter på 3-4 år med långt brunt hår. I drömmen hade hon hade varit hos sin mormor och morfar i huset där jag växte upp och vi kom dit för att hämta henne. Jag var så glad när jag vaknade, för naturligtvis måste den lilla flickan vara en bild som min hjärna skapat av hur Alice skulle ha sett ut om hon fått växa upp. Så fantastiskt det skulle vara att få ha både henne och tvillingarna hos oss! Men samtidigt är det ju så, att om vi inte förlorat Alice så skulle Ärtorna inte ha blivit till, så på sätt och vis är de hennes gåva till oss. Jag tycker om att tänka på det så.


I förrgår gick vi förresten in i vecka 12 :)

/L

När jag åkte hem från sjukhuset efter beskedet om tvillingarna lyssnade jag på två låtar om och om igen. Den ena var "vår" låt från bröllopet, och den andra var underbara "God only knows" med Beach Boys.

Nu anser jag mig ju inte (som jag nog har nämt tidigare) vara lagd åt det religiösa hållet så just ordet "god" känns kanske inte så passande. Men själva känslan i låten och resten av texten stämmer ändå så bra in på hur jag känner för alla i min lilla familj att jag har tagit låten till mig som en del av " the soundtrack of my life" (finns det något bra svenskt uttryck för det?). På samma gränslösa sätt som i sången älskar jag min man och alla mina barn!

Och på tal om familj har goskatten parkerat sig framför min laptop och kräver att få bli kliad på magen, så nu måste jag sluta ;)


Ja, fast på den här bilden ligger hon i soffan och inte halvt på min dator, men känslan är densamma ;) Livet är hårt när man har en krävande katt :)

/L

Om allt går bra blir det mycket att tänka på:

Magen - i vecka 30 är tvillinggravida lika stora som "enbarnsgravida" när de är fullgågna. Jag kommer att behöva hjälp att knyta mina skor! Kommer jag ens att se mina fötter?
Sparkar - Åh hjälp! Två som sparkar på varsin njure!
Mata dem- Tur att vi är två!
Mata mig själv - Äta för TRE?!
Byta blöjor - Vilken massa skräp det blir!
Skriken - Får mamman och pappan någonsin sova en hel natt igen?
Vila, vila, vila - Större påfrestning på kroppen = mer behov av vila. Vad tråkigt jag kommer att kunna få! Måste fixa ett bord så att jag kan ha laptopen i sängen och låna mycket böcker!

Måste ordna fler:
Sängar
Kläder till både Ärtorna och mig själv
Barnvagnar?
Badbalja
Skötbord
Sele/Bärschal
Namn - de ska väl ha minst två var? Vi måste hitta fler pojknamn!

Men, lugn i stormen! Kom ihåg "Mitt (nya) kontrakt med mig själv" ! Än är det långt kvar till vecka 23.

/Lycklig, nervös, (stundtals livrädd), omtumlad mamma L

Idag var jag på läkarbesök för att prata om våra rädslor under graviditeten, planera för extra kontroller, och helt enkelt kolla läget och möjligheterna att få en mer personligt anpassad vård under graviditeten med Ärtan. Läkaren jag träffade var Överläkare på kvinnokliniken, och hon var helt underbar! Eftersom hon redan hade hört delar av vår historia i samband med att hon jobbade då jag lades in, att vårdpersonalen i Kalmar har följt vad som hände oss i Linköping och därför att hon hade läst min journal innan besöket så kändes det extra lätt att prata med henne.

Hon var precis som vår barnmorska medkännande och bra på att lyssna, och hon talade om för mig att det fanns alla möjligheter att komma på extra kontroller två gånger i veckan om det var så att jag behövde det. Till att börja med skulle vi boka in tider i vecka 20, 22 och 24 och sedan ser hur det utvecklar sig. Efter vecka 24 kanske den värsta oron har släppt, föreslog doktorn, och i så fall är det ju bra. Vi pratade också lite om förlossningen och graviditeten med Alice, om hur man måste förlita sig på statistik fastän den som i vårt fall inte direkt hjälper, och om att även sjukvårdspersonal känner sig frustrerade av att de inte kan ge några säkra svar. Hon berättade också om hur väldigt ovanligt det är både med barn i Alices situation och barn som stannat kvar i magen till fullgågna veckor och sedan dör, vilket ju är min största oro just nu.

Och sen skulle vi göra en rutinundersökning på livmodertappen via ultraljud. Allt såg fint ut sa hon, och jag fick ta henne på orden, för inte sjutton vet jag vad som är vad på en ultraljudsbild ;) Det där som rörde sig i mitten av bilden såg kanske lite konstigt ut, men ändå, jag har ju bara sett ett barn i den storlek de har vid rutinultraljudet. Fast det visade sig att det VAR nåt som var lite ovanligt med den där bilden.

"Det är nog två", sa läkaren. Hon dubbelkollade med vanligt ultraljud, och nu kunde även jag se det. Två små varelser som rörde sig, två hjärtljud. De är i vecka 11+4, så vår uträkning verkar stämma, den ena var lite större (men det är ju normalt) och de hade en tjock vägg emellan sig, vilket hon sa är bra. Den ena vände fötterna mot ultraljudsapparaten och sparkade medan jag såg på, det var helt magiskt.

Så vi väntar inte en Ärta, vi väntar ÄRTOR.

Idag fick vi kallelsen till ultraljudet, den 23:e februari kl 13.30.

Och så har vi tagit den första bilden på Ärtan i magen. Det är möjligt att jag ljög i ett tidigare inlägg när jag beskrev det som en "liten, lite kula", men å andra sidan kan jag skylla på att jag har mycket svank och lite putmage sedan innan, och att det tydligen ofta syns mer och fortare under graviditet nummer två därför att magmusklerna redan är lite uttänjda. 



Men än är det långt kvar! :)

/L

Det faktum att antalet kommentarer och min besöksstatistik inte är det minsta lika varandra gör mig väldigt nyfiken på vilka ni är egentligen, kära läsare. En del av er kan jag sätta ett namn på, eftersom ni kommenterat eller på annat sätt talat om att ni läser, men den listan är ändå för kort för att förklara alla besökare.

Så...

vilka ÄR ni, egentligen? Hur hittade ni hit? Varför läser ni? Vad tycker ni om det ni läser?


Kom igen nu, låt oss försöka få till en dialog istället för envägs-kommunikation?


Kram!


/Nyfiken-i-en-strut-L

Min vän N bad sina vänner att bidra till en mycket speciell födelsedagspresent - en sammanställning av fyrtio berättelser om speciella händelser, nya vanor, oväntade möten, "slumpmässig vänlighet", ett projekt som blivit klart och som man är riktigt nöjd med eller något annat som fått oss att känna oss "well and truly [..] wonderful about being alive".

Jag mailade henne och sa att jag gärna ville vara med men att jag inte visste hur jag skulle kunna berätta om det största som någonsin hänt mig utan att det sorgliga tog överhanden. N föreslog att vi skulle använda "Mitt (nya) kontrakt med mig själv", och efter lite fler mail fram och tillbaka och en infogad bild på mina älsklingars händer blev detta resultatet:




Texten syns lite dåligt här, men det är i princip en översättning av mitt original med några tillägg i de grå fälten, och så har vi skurit ner texten till bara själva "kontraktet".

I det första grå fältet står det, som förklaring till punkt 4 (om att inte läsa för mycket i böcker och på familjesidor att försöka att inte oroa mig för vad som är "normalt" och inte) att vecka 23 är viktig eftersom det var då som Alice föddes och dog.

I det andra grå fältet står det att vecka 30 är viktig eftersom de flesta barn som föds (för tidigt) då ändå överlever, och det är en av våra största milstolpar under den här graviditeten. Därför har barnens pappa och jag bestämt att vi inte ska köpa de stora sakarna (barnvagn och liknande) förrän efter att vi har klarat oss igenom den veckan. Eftersom en normal graviditet beräknas på någonstans mellan vecka 37 och 42 har vi ju ändå god tid på oss att fixa allt det där även om vi väntar.

De blev så fina, de här bilderna, och jag är så glad att jag fick vara med i min kära väns projekt och att  berättelsen om Alice får möjlighet att beröra ännu fler människor. Det är ännu en värdig hyllning till all den kärlek och stolthet som vår dotter förde med sig de 23 veckor, 6 dagar och 4 timmar hon fanns på denna jord.

Tack min vän!



/L

Nu finns nya bilder i inläggen "Den lilla papplådan" och "Berg-och-dalbana".

Och jag kom på att jag inte har lagt upp någon bild på fotavtrycket som de gjorde åt oss i Linköping, så här kommer en bild på det också:


Varje gång jag tittar på det slår det mig hur liten Alice verkligen var och hur mycket hon hade att kämpa mot.

/L

När husse sitter framför sin dator är han en bekväm möbel! I natt har Tösen sovit med huvudet under Ds haka. Nej då, jag är inte det minsta avundsjuk....*mutter* Undrar om hon tycker att jag luktar annorlunda när jag är gravid, eller något?

För övrigt är det kallt i Kalmar (och just nu snöar det stora vackra flingor), även om vi i alla fall slipper temperaturer på -30. Fast är man en person som även i vanliga fall fryser mycket och dessutom är gravid, så är även -6 en plåga. En massa te vore min vanliga lösning på problemet, men nu har jag ju dragit ner på det för att järntabletterna ska få bästa effekt. Inte förrän efter minst en timme efter måltiderna kan jag få mig en kopp :(
Just nu är det 30 låånga minuter kvar tills jag äntligen kan få njuta av lite Brunkullans gröna (en julklapp från mina föräldrar), eller en kopp grönt te med havtorn och gojibär (julklapp från min syster).  

/L

Idag går vi in i vecka 11 enligt den nuvarande beräkningen. Inte alls långt kvar tills vi har passerat vecka 12, den första stora milstolpen i Ärtans liv! Mamman mår av och till väldigt illa, men är fortfarande ganska pigg ändå. Tösen är fortfarande supergosig och väcker mig på nätterna med sitt höga spinnande där hon ligger i Ds knäveck. Men eftersom det är ett så mysigt ljud är det lätt att somna om igen :)

Jag har börjat läsa lite försiktigt i "Vänta Barn" och "Du ska bli pappa", de två böcker som vi hade högläsning ur varje vecka under graviditeten med Alice. Fördelen med pappaboken är att det står lite om varje vecka, medan det i Vänta Barn är lite mer övergripande. Det finns till och med avsnitt om missfall och för tidig födsel, upptäckte jag häromdagen. De hade jag nog behövt läsa när vi kom hem från Linköping, men just då stod jag inte ut med synen av något som hade med spädbarn och graviditet att göra, inklusive min egen spegelbild. Och på tal om spegelbild så börjar en liten, liten kula att göra sig påmind på magen. Längtar tills dess att den blir stor!


/L

Idag kommer Tösen hem! Det kändes riktigt konstigt att komma hem till lägenheten och gå och lägga sig i går kväll utan att höra hennes snabba tassande och glada mjauande en enda gång. De andra gångerna hon varit på pensionat har hon blivit väldigt glad (läs: följer efter oss och vill gosa) åt att få komma hem, så jag hoppas det gäller även denna gång.

Men förmodligen sover hon väl bara på makens sida av sängen som vanligt, så jag får passa på att gosa på henne på dagen. Hon har nämligen delat in oss så, att jag är människan som hon umgås med då och D är människan som gäller på natten. Och det ger ju honom en hel del extra gos, men å andra sidan slipper jag bli väckt klockan fyra på morgonen av en glad kisse som står på mitt bröst och säger "måoa" för att hon tycker att det är dax att gå upp :)

När jag läste GP hemma hos svärfar C i helgen såg jag en notis om att ett katthem utanför Nybro hade brunnit ner under nyårshelgen. Det visade sig vara Kompis, där Tösen bodde innan vi hämtade henne. En längre artikel finns här. Än vet de inte hur många katter som miste livet, men hela byggnaden med förråd och allt är borta. Det är så himla sorgligt, Maritha och Sonny som driver Katthemmet Kompis jobbar så hårt och gör så mycket gott för så många katter som fått en dålig start i livet, och för att höja kattens status och få människor att förstå att de är familjemedlemmar i samma grad som hundar.

/L