livetefteralice

Imorgon ska vi träffa Kristiina från begravningsverksamheten, på plats på kyrkogården, för att titta på gravplatsen vi valt (på bild nr 4, den med ett träd med röda frukter) och diskutera hur vi går vidare.

Fy, vad det var jobbigt att ringa och lämna ett meddelande på hennes telefonsvarare! Fram tills dess att hon ringde tillbaka, vill säga. Det märks att hon har rutin, för hon är professionell utan att vara för personlig, och fokuserar på det praktiska, vilket gör det lättare för mig att hålla känslorna i schack.

Och efter att jag stängde telefonen hade D, för att muntra upp mig, letat upp en jättesöt reklamfilmssnutt för ett spel som jag har varit supernyfiken på: Kirby's Epic Yarn.


Det finns bara till Wii-konsollen, och gjorde mig ännu mer sugen på att köpa ett sådant.

I vanliga fall ser Kirby ut så här:

Och det är iofs sött, men i det nya spelet ser han och omgivningen ut till exempel så här:



Eller så här:


Eller så här:


Det är så fint! Och jag blir så inspirerad till att själv brodera/applicera/måla/virka små figurer och miljöer ur spelet till små tavlor, kuddar eller varför inte på en t-shirt eller jacka? Såg någon som broderat olika figurer ur spelet på filt, det skulle kunna bli broscher eller fungera så dekor över en fläck eller ett hål. Sådär som många andras mammor förmodligen också gjorde med deras kläder när de var små. Den där fenixen på bilden här ovanför är ju helt underbar, t e x.  

Så, tack vara Kristiinas professionalism, D, Kirby och mina nybakade double chocolate chip -kakor, blev den här dagen helt ok ändå.

/L

D och jag var på loppisar (en i Eriksberg, en på Rackarberget, och bordsloppisen på Vaksala torg) med mina föräldrar i helgen, och själva (båda Myrornas butiker nere på stan) i går.

Det blev några fler engelska pocketböcker till mig:

Den tredje uppifrån är en av böckerna som tv-serien Bones (en av mina favoriter) löst baseras på, så den har jag varit nyfiken på länge. Del 1 och 3 i The No.1 Ladies Detective Agency har jag också spanat efter, såg några avsnitt av tv-serien och tyckte att den verkade bra.

Mor och far hade med sig en hel del av mina prylar hemifrån, och nu har jag packat upp pocketböckerna som kom i den här sändningen och flyttat ihop den med mina andra i arbetsrummet:

Det här är bara en liten del av alla mina böcker, det ska bli skönt att få tillfälle att rensa ut en del när alla är på plats här i Uppsala.

och så hittade jag ett tefat och en assiett till Old Höganäs-samlingen, för 15 kr! :)


D hittade några tröjor och t-shirts i går, men jag höll min köplusta i schack genom att inte alls titta på kläder eftersom mina garderober är fulla (också det mycket tack vare leverans från garderoberna hemma i Bjurs).... Och det är ganska svårt, eftersom det finns så mycket fint. Priserna på kläder hos Myrorna verkar tack och lov ganska avskräckande - över hundra kr för en ett år gammal klänning från Indiska? Tack, men jag tror jag avstår och loggar in på Tradera istället... Efter att jag rensat bland kläderna jag redan har, vill säga.

På bordsloppisen på Vaksala torg hittade vi en kille som sålde en massa spel, konsoller och tillbehör av olika ålder (PS2, Nintendo 8-bitar, Gameboy i olika versioner, bl.a.) för vettiga priser.

Nostalgifaktorn var högnär vi stod där och bläddrade bland kasetterna, och jag föll för ett Gameboyspel:


Kirby är en av mina favoritfigurer, och vi har ett av de spelen till 8-bitarskonsollen. Lite småklurigt, och väldigt sött. D, som inte skulle ha nåt, kom på att vi kanske ändå skulle ha en konsoll till (han såg väl framför sig hur jag lade beslag på den vi har för att spela mitt nya spel och Tetris i timtal *L* ):




Och så en lägesrapport om äpplena, som nu har torkat färdigt.
Så här såg det ut precis innan jag samlade in dem:


Och nu ligger de här:

De är jättegoda!
Nu till frågan om vad jag ska göra med all den rabarber jag fick i helgen.... ;)

/L

I förrgår var vi för andra gången på Uppsala gamla kyrkogård för att titta efter en fin plats att urnsätta barnens aska och starta en familjegrav på. Alice, Eskil och Maxs mormor och morfar var med som stöd, och vi hittade flera fina platser som var märkta med den lilla blå metallskylt som enligt kvinnan på kyrkogårdsförvaltningen som jag pratat med, betyder att gravrätten har gått ut. Vi skrev upp numren på dessa skyltar, och fotograferade varje plats, så att vi skulle kunna bestämma oss i lugn och ro.

Kyrkogården är väldigt stor (och gammal, den har sina anor från 1600-talet), så att titta på alla gravplatserna skulle ta väldigt lång tid. Vi vill ju hitta den finaste möjliga platsen, så det får inte vara ett lättvindigt beslut, men vart skulle vi börja? Vi bestämde förra gången att vi inte ville ha en av platserna på den del som har grustäckta gravar med stensättning runtom, så den äldsta delen föll bort. Platserna på gräs tyckte vi bättre om, och fina buskar eller träd fick också gärna finnas på eller i närheten av platsen. Det kom vi fram till då vi tittade med barnens faster E förra gången, så nu gick vi fyra mot den något nyare delen av kyrkogården, bort från stan.

Varje gång vi såg ett barnsgrav stannade jag till och tittade, läste namnen och datumen och tittade på de målade stenar, leksaker i plast och blommor som lämnats av sörjande föräldrar och andra släktingar. Två av dem fastnade särskilt i minnet: den lille pojken som bara fick leva i tre år, vars gravsten hade en liten Tigger i ena hörnet (originalet, inte den Disneyfierade versionen), den lilla flickan med det vackra namnet Elissa, som föddes och dog på samma dag.... Det gör mig så sorgsen att se dem, men samtidigt också glad för att de får synas, att deras bortgång dokumenteras. Och det gör mig än en gång tacksam att vi som är kvar lever nu och här, inte i den tid då döda barn smusslade undan och begravdes anonymt i okända vuxnas kistor, eller på ännu värre sätt....
Men det är ju inget jag egentligen vill tänka på, det där med de glömda och gömda döda barnen, varesig de är i museiesamlingar eller på kyrkogårdar, så:

här är de sex platser vi funderar på.













Under veckan ska jag försöka ringa till kyrkogårdsförvaltningen igen, men det tar emot. Det är väl för att det blir mer verkligt nu, på något vis. Att prata och skriva om att askorna ska gravsättas ( och längta efter att det ska vara klart) är något helt annat än att faktiskt se til att det blir gjort. Ungefär som att titta efter gravplats åt sina barn, det kan man inte göra utan att koppla bort tankarna på vad det faktiskt är man håller på med. Att låtsas att platsen mest var till för min egen och Ds framtida urnor, och att koncentrera sig på att diskutera detaljer, som om ifall en viss plats skulle få tillräckligt med solsken för att vi skulle kunna plantera blommor, det var mycket lättare.

Jag förstår varför de flesta låter en begravningsbyra sköta allt sånt här, så att de själva måste fatta så få beslut och förklara för så få människor som möjligt, vem som ska bregravas och hur. För hur säger jag till den där kvinnan att:  "vi hördes i förrförra veckan om urnsättningen av mina tre barn", utan att det känns som om hjärtat än en gång slits ur kroppen på mig?

/L

Som så många andra är jag beskiven och ledsen över årets valresultat, över att vi har ett uttalat främlingsfientligt parti på högsta politiska nivå i vårt land. Därmed inte sagt att jag kommer att ställa mig ute på gator och torg och kräva att de ska köras ut ur riksdagen, för de är folkvalda dit och kan bara röstas bort igen vid nästa val. Jag tror att det är viktigt att vi minns det när känslorna svallar, att vi nu mer än någonsin måste värna om våra demokratiska rättigheter, och att även Sverigedemokraterna och deras väljare har rätt till dem.

När jag satt här hemma och kände mig som mest upprörd och uppgiven började jag skriva följande text. Mitt anti-Sverigedemokraterna-manifest, kan man kanske kalla det.

 

"Några av anledningarna till att jag inte passar in (och inte vill vara en del av) SDs världsbild".

De menar att de har rätt att tala om för mig vad som platsar och inte platsar i MITT kulturarv.

Som blivande kulturarvsarbetare, och med en akademisk bakgrund som etnolog, där frågor om etnicitet, kön, religion och andra av mänsklig kultur skapade kategorier ständigt diskuteras och analyseras, gör det mig rent ut sagt förbannad att dåligt pålästa hobbypolitiker vill plocka vissa delar av min historia och min kultur.

Jag tycker att Andre Serranos foton är lika intressant och viktig konst som Zorn (även om den gode Anders syn på manligt och kvinnligt både i konsten och privatlivet lämnade mycket att önska), för att ta ett av deras egna exempel. Anna Odells konst är för mig lika viktig för att den provocerar och ställer viktiga frågor, som Jenny Nyströms är för att den visar idylliska scener med små blonda barn eller tomtar i vintriga allmogemiljöer. Jag är född och uppväxt i Dalarna, från en släkt av småbönder. Jag har tillbringat somrar på familjens fäbod, firar midsommar iklädd Särnadräkt (när jag kommer i den) och är lika uppvuxen med Astrid Lindgrens böcker som alla andra ”helsvenska” barn. Jag är alltså en produkt av, och en representatnt för, allt det där som SD kallar ”riktig svensk kultur”. Det där som de anser måste skyddas från utländsk påverkan för att inte försvinna. Och jag är stolt över det där ”traditionellt” svenska (tittar man tillräckligt noga finns det naturligtvis ingenting som är fullständigt svenskt i den svenska kulturen eftersom vi alltid har haft invandring och själva alla är invandrare någonstans, om så bara från de andra nordiska länderna. Ja, utom samerna då, som ju var här först. Det hindrar iofs inte SD från att kalla dem en "icke-svensk folkgrupp"), men jag hävdar min rätt att inkludera så mycket mer i min svenska kultur, och i det kulturarv som jag anser är värt att främja och bevara.

 

De vill inte bara förbjuda islam, de vill upphäva min grundlagsstadgade rätt till religionsfrihet.SD anser sig nämligen vara ett parti med kristen grund (hur goda kristna de är i sin främlingsfientlighet kan man ju naturligtvis argumentera emot i all oändlighet, men det är en annan fråga), och som en konsekvens av detta vill man återinföra statskyrkan och öka kristendomens inflytande i samhället, bland annat genom att Svenska Kyrkan skall missionera inom landet. De vill alltså tvinga sådana icke-troende som jag att vara kristna.

 

De för en sexistisk politik. Och då menar jag inte bara att de är emot homosexualitet (förmodligen också bisexualitet, transsexualitet och alla andra sexualiteter, könsuttryck och familjeformer som inte är heterosexuella), vilket i sig är emot de mänskliga rättigheterna och oförenligt med en modern demokrati, utan också att de diskriminerar kvinnor. De vill uppmuntra kvinnor, men inte män, att stanna hemma med sina barn (fast de uttrycker det så klart som att föräldrarna själva ska få välja), genom att till exempel ta bort de lagstadgade pappadagarna. Att detta får som följd att färre kvinnor kan göra karriär, och att ännu fler män missar stora delar av sina barns uppväxt, behöver jag väl förhoppningsvis inte förklara närmare.

De ger sig själva rätten att bestämma hur min familj ska se ut, trots att den rent formellt ingår i den grupp ”helsvenska” heterosexuella familjer som de påstår sig värna om. SD är nämligen emot utlandsadoptioner. De vill slopa det (iofs otillräckliga) ekonomiska stödet som nu betalad ut i efterhand av staten till familjer som adopterar utomlands. Vilket alltså innebär att de vill döma vad de skulle kalla helsvenska familjer till barnlöshet. Eller menar de att vi som har svårt att få levande barn gärna får adoptera, bara vi gör det inom landet? Varför säger de i sådana fall inget om att se över lagstiftningen för detta, och vill underlätta för att få ut barn ur fosterhemsystemet och bort från skadliga hemförhållanden? Hmmm…är det bara jag som får obehagliga vibbar av socialdarwinism och eugenik här? Jag har läst och hört flera företrädare för SD (ofta själva med rötterna i tex Ryssland eller andra europeiska länder) säga att det inte finns någon motsättning mellan att vara invandrare och att vara svensk (läs: du får vara invandrare, bara du inte är muslim, och på villkor att du assimilerar dig så mycket att ingen tänker på att du har dina rötter i ett annat land), menar de då att adoptivbarn från andra länder inte kan bli ”tillräckligt” svenska? Men, Jimmie Åkesson har ju sagt att han tycker att Jackie Arklöv är svensk (men att Zlatan Ibrahimovich inte är det, med hänvisning till hans osvenska attityd), och han är ju adopterad från Liberia. Hur går detta ihop?

De är emot abort.Eller mer bestämt, de är emot abort efter 12:e veckan (observera att det är 18 veckor som är dagens gräns) ”om inte synnerliga själv föreligger”. Exakt vad innebär synnerliga skäl ? Våldtäkt ? Incest ? Missbildningar ? Ärftliga sjukdomar ? Risk för moderns liv ? Risk för barnets liv ? Och när vi ändå diskuterar deras luddiga formuleringar, är de bara emot aborter som initieras på kvinnans villkor, eller vad räknar de som abort ? Är spontana aborter (till exempel de som sker eftersom läkare vägrar att ge värkstoppande mediciner innan vecka 21, eller som i mitt fall, medicinskt startar förlossning vid infektioner hos modern) också fel ? Hur är det med dagen efter piller ? Och varför dra gränsen vid just 12 veckor ? Vilken medicinsk expertis stödjer de denna politik på ? Men den stora frågan är: kommer de verkligen att stanna där, eller kommer de så småningom att vilja förbjuda alla aborter, oavsett orsak ? Oavsett om detta skulle ske genom lagstiftning, eller som de lite luddigt uttrycker det, genom "utbildning" och "stöd till unga mödrar", så vill de i slutändan att svenska kvinnor inte ska få genomgå aborter. Observera att jag skriver genomgå där, förresten. Jag tvivlar på att någon kan ta en abort på annat än största allvar, och en sen abort kan inte annat än vara traumatisk för varje kvinna som genomgår den.

Slutligen – deras namn i sig är ett stort skämt, eller ska man kanske snarare kalla det falsk marknadsföring? Sverigedemokraterna. SverigeDEMOKRATERNA. Ett parti som skiljer ut vissa grupper av befolkningen (läs: muslimer ) och menar att dessa inte är, och aldrig kan bli, ”riktiga svenskar”. I en modern demokrati har alla invånare, även de som inte är medborgare, men speciellt de som innehar medborgarskap, lika stort värde och samma friheter, rättigheter och skyldigheter. Det är själva grundbulten i demokrati som vi har idag. Alltså kan Sverigedemokraterna inte vara demokratiska. Eller, tja, om de med demokrati menar just den ursprungliga grekiska betydelsen, där medborgerliga fri- och rättigheter endast gällde fria (i motsatsen till slavar), vuxna män, så är de ju i högsta grad demokratiska, speciellt om man tittar på deras familjepolitik. Fast det blir ju också svårt, eftersom majoriteten av SDs manliga politiker och anhängare (antar jag) inte är från Grekland. Och i antikens Grekland var för övrigt medborgarnas fruar och döttrar bara marginellt mer fria än sina slavar.

Och det är egentligen den största och viktigaste anledningen till att varken jag, du, eller någon annan någonsin borde rösta på SD. De är inte ett demokratiskt parti. De utnyttjar det moderna demokratiska systemet till att föra fram åsikter som är anti-demokratiska, och det faktum att de har rätt att göra det innebär inte att de har rätt i sina åsikter.

/L

 

 

När mina föräldrar var här för tre veckor sedan fick vi två papperskassar fulla med Transparente Blanche-äpplen från mitt och lillasysters träd, som står i trädgården bakom huset där vi växte upp.

Det är ett av mina favoritäpplen, men frukterna blir lätt kantstötta och dåliga i förtid, så därför har kassarna fått stå ute på balkongen där det är kallt. Och det fick den trevliga bi-effekten att Tösen luktat äpple ibland eftersom balkongen är hennes territorium i första hand.

Vad skulle jag då göra med alla dessa äpplen, och hade jag tagit mig vatten över huvudet när jag inte ville slänga dem så länge de inte blivit dåliga?

Jo, först blev det en hel plåt äppelkaka inför spelkvällen vi hade här förrförra helgen:


Recept här: Förutom att det tar tid att skiva och kärna ur frukten går den här kakan fort och lätt att göra, och blir jättegod!

Sen gjorde jag ett antal liter äppelsaft på enklast möjliga vis: äppelbitar får stå och dra i vatten i två dygn, sedan tillsätts socker och saften dricks på en gång eller fryses in i påsar. Det är nostalgi av stora mått eftersom min mamma alltid gjort sådan saft på hösten.

Vad mer? Äpplemos, någon? Vi har väl en sådär 3-4 liter eller så i frysen nu, plus två fulla burkar som den på fotot nedan. Supergott till pannkaka eller fläskkotlett, eftersom äpplena är så söta.

Det var också väldigt lätt, och beskrivning finns här:

Men efter allt det här, och trots att jag skickade med vännen M en hel shoppingkasse äpplen efter spelkvällen, och själv har ätit 3-4 äpplen om dagen, fanns det fortfarande äpplen kvar!

D tyckte de skulle slängas, men jag vägrade. Och så i förmiddags när jag cyklade hem från lektionen i digital dokumenthantering så slog det mig: torkade äppelringar!

Lite googlande gav rådet att torka i ugn på låg värme i flera timmar, vilket ju verkade ganska korkat med tanke på energiförbrukningen, men prova kan man ju alltid, tänkte jag. En *#¤%&/))/(¤%&!#!s massa skivande senare tog jag den här bilden på äpplen på väg in i ugnen:

Tyvärr blev jag lite för otålig och höjde värmen: första gången gick det bra, men andra gången brändes i princip hela satsen vid :( Äppelringar och 200 C är inte en bra kombination! Faaast, om man passar dem noga kanske det kan gå....

Så nu hänger det i stället äppelskivor på snöre i hela arbetsrummet:


/L

Ända sedan fredagen då vi flyttade hit, och måndagen efter då vi tog en taxi till krematoriet i Berthåga för att lämna över barnens aska (eftersom man i Sverige inte får förvara avlidna människors aska i hemmet), har vi skjutit på att ringa kyrkogårdsförvaltningen för att sätta igång processen som ska leda till en urnsättningsceremoni.

Vi har pratat om det, och om hur jobbigt bara tanken på att ringa det samtalet är, hur vi blir fysiskt illamående av att tänka på att behöva säga orden "våra barn" och "aska" i samma mening. Därför har vi hela tiden skjutit upp det där samtalet till "en annan dag".

Men idag lyckades jag ta mig samman tillräckligt mycket för att faktiskt ringa (D har skött alla samtal som hade med krematoriet i kalmar att göra, så det kändes bra att han fick slippa det nu). Och det gick förvånansvärt smärtfritt, jag fick beskedet att D och jag ska besöka de olika kyrkogårdarna här i stan för att titta ut en plats som vi tycker om. Sedan ska vi ringa tillbaka och "boka" en gravplats, eller hur man nu ska uttrycka det, och sen handlar det väl mest om att planera ceremonin och bestämma datum, tror jag.

Vi har också börjat fundera på vad vi vill ha för sten, eller rättare sagt så vill vi ha ett "träd" i järnsmide, om vi kan få någon av våra smedvänner att tillverka ett åt oss.

/L

För nio år sedan:
...hade jag nyss insett att jag älskade en person som jag bara hade känt i några veckor.
...fick jag bevis efter bevis på att här fanns någon som tyckte om mig trots att jag var sjuk och kunde vara väldigt påfrestande att umgås med.
...hoppades jag att jag hade hittat en person jag kunde leva resten av mitt liv med.

Och idag vet jag att trots att vi har gått, och fortfarande går igenom så fruktansvärt svåra saker, och trots att vi båda är väldigt annorlunda människor idag än vi var då, så är D det bästa som har hänt mig.

Bara vi är tillsammans blir allt det hemska lite mer uthärdligt, och vår kärlek till varandra blir bara starkare och djupare.

De första nio åren är bara början!

/L

Alldeles nyss skickade jag in vår medlemsansökan till Spädbarnsfonden, dels så att jag kan börja gå på deras träffar, och så naturligtvis för att stödja forskningen om spädbarnsdöd.

Det är ett jättefint formulär, där man förutom uppgifter om föräldrarna kan fylla i fält om sina "änglabarn", och eventuella levande syskon.

Nu ska jag bara anmäla mig till samtalsträffarna som ska börja i nästa månad också.


Det känns bra.

Idag satt jag i tre timmar på ett arkiv som tillhörde en av nationerna här i Uppsala. En vän till mig är en av deras två ordinarie arkivarier, men både han och hans kollega var upptagna när de fick reda på att arkivet skulle hålla Öppet Hus under Kulturnatten. Jag blev tillfrågad, kunde ju såklart inte säga nej till att få titta in i ett arkiv, och vips var det bestämt att jag skulle vara på plats, visa upp några utvalda föremål från samlingarna, och svara på frågor så gott jag kunde (med tanke på att jag varken är färdig arkivarie, medlem i nationen eller ens visste om att deras arkiv existerade förrän igår).

Det finns, som det brukar göra, många spännade saker i arkivet - gamla kator och ritningar, räkenskaper, ritningar från när huset skulle byggas, anatomiplanscher, sidenfanor m.m. Tyvärr fanns där just nu inga handskar, så jag vågade inte riktigt titta runt bland föremålen eftersom jag inte kunde skydda dem från smuts och fett från mina händer.

Tyvärr kom det inte en enda besökare, så jag satt helt ensam i tre timmar. Men, eftersom jag hade tagit med mig skolböcker fick jag en hel del läsning avklarat inför seminariet på tisdag.

Eftersom vi just nu läser introduktionskursen till ABM-området (vet inte om jag redan nämnt det, men det står för Arkiv, Bibliotek, Museer) så är det roligt att få se rent praktiskt hur samlingar av olika slag förvaras, sorteras och används. Och det blir också lättare att förstå litteraturen, de diskussioner som förs inom vårat område, när jag ser ett arkiv eller en annan föremålssamling i verkligheten.

Jag blir mer och mer säker på att jag äntligen har hittat det jag verkligen vill hålla på med, och som passar mig väldigt bra!

/L

Gjorde min vanliga bloggrunda i morse, och hamnade hos Middemadde. Och där stannade världen upp. Hon förlorade sin son i en GBS-infektion 2008 och är nu äntligen gravid igen. Men, hon är i vecka 18 och ligger på sjukhus just nu, eftersom hon har fått en väldigt kraftig blödning. Än så länge verkar barnet fortfarande må bra, och hon skrev inget om att hon läckte fostervatten också, så med blodstoppande mediciner och vila finns det fortfarande en chans. 

Det är så tragiskt att så många av oss som förlorat barn ska behöva drabbas flera gånger!

"Döden hatar barn. Döden är en lismande, idiotisk hynda med sneda gula ögon som vill kapa familjebanden, vill få dig att bli det sista lövet på familjeträdet. Döden vill utplåna oss, allting som är framtid med oss", skrev Marcus Birro i en krönika för Dalarnas Tidningar när hans och Jonnas dotter föddes.

 

Så känner jag det också nu. För Maddes Philip och det nya barnet, för våra tre små älsklingar och för alla de andra barn som inte fick leva fast de var så älskade.

Men jag hoppas, jag hoppas tills jag blir klarblå i ansiktet att Madde också ska kunna citera Birro och säga:

"Ha, döden! Där fick du! Kryp nu under. Kryp tillbaka ner till det där osande hålet du kom upp ur."

Jag hoppas på levande syskon i alla våra familjer!

/L

Det är vad jag har idag. Eller rättare sagt så saknar jag barnen mer än vanligt. Många små påminnelser om vad vi skulle ha haft nu samlas som i en sorgedamm och till slut sprängs vallarna.

Jag är tillbaka i samma stadium som jag var precis efter Alices död, där i princip vad som helst kunde påminna mig om att hon var borta, men att det därför inte var självklart att samma saker gjorde ont varje gång. Att min lärare i digital dokumenthantering med självklarhet kan nämna sin dotter i ett vardagligt samtal, att jag parkerar min cykel med utsikt över Uppsala gamla kyrkogård varje morgon som jag är i skolan kan kännas som ganska självklara påminnelser.

Att jag började gråta under cykelturen på vägen hem, när solen strålade ner genom lövverket ovanför mitt huvud och början av "Come What May" från Moulin Rouge spelades i mina hörlurar, och att det fick mig att sakna mina söner är kanske lite mer oväntat. Men det är dem jag sörjer mest nu, Eskil och Max upptar den där platsen i min hjärna som altid ligger och lurpassar, och som då och då tar över alla tankar, samtidigt.

Och jag har haft "flashbacks", oväntade och ovälkomna minnesbilder från pojkarnas förlossning i flera dagar nu. De är väldigt svåra att värja sig emot.

Lägg till det här de dubbla känslorna avundsjuka och glädje som varje nytt beskerd om graviditeter bland släkt och vänner för med sig: ibland (oftast, till och med) ÄR jag verkligen och helt uppriktigt glad för deras skull, men det är ju en sådan "slag-i-magen-påminnelse" om att våra barn är borta. Och jag saknar att vara gravid, jag längtar efter att få vara det igen och efter en trygg och lycklig förlossning. Tänk att få ta med sig ett barn hem, och inte lämna det på sjukhuset....

/L

Ganska snart efter att vi flyttade in fick D och jag ett tackbrev från Kalmar Läns Museum, för att vi lämnat en gåva till deras samlingar. Brevet står just nu i bokhyllan, men ska hamna i barnens minneslåda så småningom.

Det var nämligen det här som var gåvan, Alices säng:



Här är texten som jag skrev till museet:

"Barnsäng (korg med handtag, underrede med fyra ben på hjul, madrass med gult överdragstyg).

Jag vet inget om hur gammal den är, var den är tillverkad eller vem som har använt den innan vi köpte den. När vi väntade vårt första barn och såg den på Stadsmissionens second-handbutik på Wismarsvägen i Berga industriområde var den fylld med gosedjur, och vi tyckte att den var så fin! Vi gick och frågade personalen om den var till salu, och det var den. Den tömdes på nallar m.m, vi köpte den (för ca 50 kr tror jag) och fraktade hem den genom att lägga korgen och underredet + madrassen på varsin cykel och gå hem till Norrliden. Sedan stod den i det lilla rummet i lägenheten som fungerade som arbetsrum/syrum och var tänkt att bli barnkammare. Senare inköp av barnkläder och andra bebissaker fick ligga i den allteftersom de införskaffades.

Vår dotter Alice [vårt efternamn] föddes på universitetssjukhuset i Linköping på eftermiddagen den 26 juni 2009, i graviditetsvecka 24. Hon var 38 cm lång, vägde 770 gram, och dog senare samma dag. När vi kom hem från sjukhuset ställde vi undan sängen i förrådet, och där har den stått sedan dess. Nu när vi flyttar till Uppsala, och efter att ha förlorat ytterligare två barn under tiden här i Kalmar, tvillingarna Eskil och Max som föddes den 10 mars 2010 (i graviditetsvecka 20), så vill vi inte längre ha sängen kvar eftersom den bär på så många sorgliga minnen. Under min praktik på Länsmuseet (24 maj -30 juli 2010) fick jag därför idén att fråga [föremålsansvariga chefen] om museet skulle vara intresserade av sängen, eftersom den så vitt jag vet är av en modell som är ganska ovanlig nuförtiden, och har koppling till Kalmar genom att den troligen använts här tidigare, är köpt i stan och var tänkt till vår dotter, som folkbokfördes i Två Systrars församling.

Mvh, Lina [vårt efternamn]

Kalmar den 9 augusti 2010.

Sängen är en gåva från:

D[...] och Lina [vårt efternamn],

[vår gamla adress]."


Vi tänkte först ge tillbaks den till second hand affären där vi köpte den, men så kom jag på att det vore fint att fråga om museet ville ha den. Egentligen trodde jag väl inte att de skulle ta emot den, men min handledare tyckte att den var intressant och skulle försöka gräva lite i vilken ålder den kan ha, osv. Det fina med det här, är att eftersom både Alice, Eskil och Maxs namn nämns i gåvobrevet jag skrev, så finns de där för all framtid (eller tills museet av någon anledning ser sig tvunget att gallra ut den ur samlingarna) i just den accessionskatalog (dvs listor över alla museets föremål) och den databas som deras mamma jobbade med när hon var praktikant på museet. Och i datasystemet kan deras namn dessutom bli sökbara som "brukare" (Alice) och "person, plats eller historisk händelse med anknytning till föremålet" (Eskil och Max). Om informationen i databasen dessutom någon gång läggs ut på internet, så kan vem som helst söka efter deras namn, och få en liten del av deras historia genom det som jag har skrivit om sängen.

På mitt eget vis, åtminstone så som jag själv ser det, har jag fått chansen att göra mina barns namn odödliga, och förvandla ett sorgligt minne av dem till ett, fortfarande sorgligt, men fint och extra betydelsefullt.

/L

 

 

 

En av de absolut bästa sakerna med att vi har flyttat "hem" till Uppsala igen är att vi har gamla vänner här som vi de senaste åren inte kunnat träffa utan "bara" pratat med i telefon och via nätet.

Iförrgår (dvs efter den föreläsning som jag skrev om senast, då ämnet "mänskliga kvarlevor som museiföremål" kom på tal) var jag hemma hos sådana goda vänner hela kvällen, och det var tur att D påminnt mig om att ta med cykellysen, för en timme blev till två, som blev till tre, osv..... och vips var klockan nästan nio!  :)


När jag kom in i I & O:s kök, efter att ha hälsat på dem och katterna fick jag syn på en jättefin burk på köksbänken. Den visade sig vara en present, eftersom I hade sett den och tänkt på mig (och det gjorde hon ju hlet rätt i, för jag har tittat på den och liknande 70-tals burkar på Tradera men tyckta att det alltid blir lite för dyra)!


Efter en kopp te och en macka gick vi i väg till den lokala loppisen, som visade sig ha en riktigt stort utbud av i princip allt utom kläder: väldigt mycket möbler och prylar (och dessutom har de hemkörning och utlån av kärra för studenter utan bil). Och jag hittade några små fynd, såklart :)


Ytterligare ett "jag -vet-inte-riktigt-vad-det-är-men-det-är grön-Old-Höganäs- och-den-var-billig"-köp.


Två smådukar som kanske kan återbrukas till kuddar, större duk eller något annat. De är ju fina som de är, men jag har inte så mycket ytor för smådukar, och vill dessutom helst inte ställa nåt på dem heller, för då ser man ju inte hela mönstret.


Och en liten, förmodligen handtryckt sidenschal att ha i håret.

Men det bästa med kvällen var att vi äntligen fick prata öga mot öga, I och jag. Och pratade gjorde vi! Och jag märkte att jag nästan är mitt gamla jag i såna stunder numera, jag orkar lyssna lika mycket som jag pratar. Jag inte bara vill, utan klarar också av att vara en sån vän som jag vill vara.

/L

Jag trodde att skolan skulle kunna bli lite av en frizon från allt det är som påminner mig om barnen som vi mist. Visst var jag inställd på att det skulle kunna finnas gravida klasskamrater och att det skulle kunna pratas om barn i en klass likaväl som på en arbetsplats, men det visade sig att jag ändå inte var beredd.

I måndags satt det med ett spädbarn i liggvagn (kanske 2-3 månader?), ett litet äldre barn i sin mammas famn, och två "stora" barn på kanske 3 och 5 år på min första föreläsning. Eftersom jag brukar sitta långt fram hamnade jag inom synhåll från bebisen, och naturligtvis kunde jag inte låta bli att titta ditåt. Dessutom är en av studenterna på mitt program (vi läser tillsammans med två andra inriktningar, så jag vet inte ännu riktigt vilka som går i min klass) relativt höggravid, så jag blev på samma gång påmind om allt det där jag inte har men skulle ha: stor mage, liten bebis eller ett lite större barn.

Det gick ändå förvånansvärt bra, eftersom föreläsningarna vi hade den dagen var så intressanta att jag kunde fokusera på det istället. Och jag tänkte att det vara väl något speciellt med just första dagen, den var ju obligatorisk även för dem som läser på distans och det kan ju vara svårt att hitta barnvakt.

Men så igår var bebisen i vagnen med igen, och jag får nog börja ställa in mig på att han/hon alltid ska vara det. Det är för all del en väldigt söt liten människa, och tystlåten dessutom. Och det känns som ett ganska tryggt sätt att få chansen att titta på en bebis, att öva på att hitta tillbaka till den där otroligt barnkära och barnintresserade människan som jag var innan Alices död. Men det är ju jobbigt ändå.

I går blev det en stund helt omöjligt att koncentrera mig på föreläsningen, när bilder av förlossningarna och barnens döda kroppar for runt som en virvelvind i min hjärna och jag fick återblickar till smärtan och förtvivlan som jag kände på sjukhuset i Linköping dagen efter att vår dotter dog, och de tio dagarna då vi kämpade för våra söners liv i Kalmar.

Under föreläsningen var det nämligen någon som tog upp de etiska svårigheterna med att museer och undervisningsinstitutioner i Sverige (och världen runt) har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Och hon gjorde det med att berätta att någonstans (jag har glömt var) hade hon sett "siamesiska tvillingar i en burk" (redan här började min hjärna liksom att sakta ner och det enda som jag kunde tänka på var barnen, sorgen och det stpora mörka molnet av känslor). Tydligen finns det också liknande "föremål" på museum Gustavianum och Biomedicinskt Centrum här i stan, på Gustavianum är de t.om. utställda nu (fast bakom ett skynke, så att besökarna själva kan välja om de vill se dem eller inte). Och vår lärare sa något i stil med att det naturligtvis alltid är känsligt med sådana samlingar, för varje kvarleva är ju någons barn.

Då var det som att resten av världen försvann en stund. Jag såg att läraren fortfarande pratade, jag hörde surret av andra röster och pennor och tangentbord som antecknade, men det enda jag egentligen såg var orden: "två pojkfoster i formalin" ur Max och Eskils obduktionsrapport. Våra pojkar har också varit sådana mänskliga kvarlevor som mer är ett föremål än personer. På kartongen med deras aska står bara ett nummer och ett efternamn, och i deras papper orden "två foster". Det enda som skiljer vår Max och vår Eskil från de namnlösa, bortglämda, i ordets rätta bemärkelse objektifierade barnen i sina burkar är tiden. Det är tidens gång som har börjat ändra folks syn på de för tidigt födda barnen och som gör att vi nu förstår att de är människor, inte saker. De är någons barn. Personer, som är älskade fast de inte fick chansen att leva och växa upp. Vars föräldrar kan och får begrava elller urnsätta dem under en gravsten med namn och inte måste kremera dem och låta någon sprida deras aska i en anonym minneslund, smusslas undan för att de inte riktigt räknas som människor (med det vill jag absolut inte säga att jag är emot minneslundar, det passar bara inte vår familj och våra barn).

Och jag är så glad att vi finns här och nu, så att våra pojkar inte ligger namnlösa i en glasburk på en hylla i ett museum. Deras aska  ligger på krematoriet i Berthåga tillsammans med deras systers, och väntar på att deras mamma och pappa ska hitta den finaste möjliga gravplatsen och tänka ut en fin ceremoni åt dem. Som den sista stora kärlekshandling vi kan göra för dem.

/L