livetefteralice

En fråga som alla som väntar två barn på en gång stöter på i möten med sjukvården och i den ganska magra litteratur som finns är den om chorioniciteten, eller "äggigheten", dvs om det är enäggstvillingar eller tvåäggstvillingar i magen.

På ultraljudet i tisdags (de första av många under en så kallad högriskkgraviditet som tvillingar räknas till) var det en av de saker som BM letade efter, förutom de vanliga tecknen på att barnen verkade vara friska och utvecklade som de borde vara. Hon visste förresten inte om att det var två fast vi gjorde det, så det blev en stunds förvirring där hon liksom tog sats för att tala om nyheterna och sedna fick gå ut och säga till sin kollega att det nog var bäst om han tog nästa patient eftersom min undersökning nu skulle ta mycket längre tid. Tydligen läser de inte journalerna innan, så vi fick också förklara dels varför vi redan visste att det var två Ärtor och att vi var extra nervösa att något skulle ha hänt dem eftersom deras storasyster fick stanna hos oss alldeles för kort tid.  

Ja, chorionicitet var det ja... För att försöka bestämma den redan i magen och kunna bedöma hur hög risken för komplikationer är, så tittar man efter könet på tvillingar. Är det en flicka och en pojke så är saken klar, de är tvåäggiga. Men nu är ju våra Ärtor bevisligen pojkar båda två, så då får man istället titta på moderkakan och fosterhinnorna. Tvåäggstvillingar har alltid varsin moderkaka, men de kan ligga så tätt att de ser ut att vara en och samma. I sådana fall får man undersöka moderkakan efter födseln och försöka bestämma om det är en eller två. Ingen hjälp där i vårt fall, Ärtorna ser ut att dela på en moderkaka.

Fosterhinnorna då? Vanligtvis har bebisar en amnion (det inre membranet) och en chorion (det yttre membranet), och tvåäggstvilligar har alltid en var av varje membran, och kallas diamniotiska och dichoriotiska tvillingar. En del enäggstvillingar kan också totalt ha fyra fosterhinnor och varsin moderkaka, och ser på ultraljud alltså exakt likadana ut som tvåäggstvillingar av samma kön. En del andra har gemensam moderkaka och chorion, men varsin amnion, de är alltså monochoriotiska. Det finns också tvillingar som delar på båda hinnorna och därför kallas monoamniotiska, men det är väldigt sällsynt. Och slutligen finns det tvillingar som själva är sammanväxta, men det är tack och lov ännu mer sällsynt och inte alls aktuellt för våra pojkar.

Några bilder på de olika tvillingtyperna kanske kan vara till hjälp i det här läget :)





Så, om de inte är sammanväxta enäggstvillingar och förmodligen inte heller monoamniotiska, vilket är de två största riskgrupperna, vad är Ärtorna då för sorts tvillingar?

Vid första ultraljudet mätte läkaren upp en tjock vägg, som tydde på att de har fyra hinnor och alltså kan vara antingen enäggs eller tvåäggstvillingar av samma kön. Vad jag minns sa hon inget om hur moderkakan/kakorna såg ut, så där har vi inte mycket till ledtråd. Jag hoppas att det står något i journalen, men den har jag inte läst ännu. Vid ultraljudet i tisdags mätte barnmorskan upp en hälften så tjock vägg, fast hon påpekade att den ser tjock ut. En vägg som räknas som tunn syns oftast bara som en tråd på monitorn, medan pojkarnas syns tydligt. Är de då alltså monochoriotiska enäggstvillingar, den "näst säkraste" sorten, eller är de tvåäggs med fyra hinnor som ser tunna ut och moderkakor som ligger så nära att de ser ut som en?

Ingen vet! Det är därför vi ska på ytterligare ett UL om några veckor, för att få en tredje genomgång. Då ska vi träffa doktor Kristin, som tog hand om oss när vi låg på sjukhuset i Kalmar och under min medicinska utredning efter Alices död. Det är så skönt att det är bestämt att Ärtorna ska födas här (eller i värsta fall i Linköping), för trots alla smärtsamma minnen (som kommer tillbaka varje gång vi går förbi entrén till förlossningen på väg upp till ultraljudsmottagningen) känns ju både miljöerna och personalen ganska bekanta!



/L

Vi tar väl bilderna först :)


Här har vi Lilla V(änster), som låg precis som storasyster Alice gjorde på sin UL-bild. :)


Och här Lilla H(höger) som visade upp sig i profil. :)

Nu blir det lite svårare att se vad bilderna föreställer för er som inte var med under live-föreställningen :) Eftersom ultraljud dels visar flera "lager" av barnen samtidigt och de små dessutom rörde rätt mycket på sig brukar det vara svårt att få en klar blir av båda tvillingarna, sa barnmorskan.


Som sagt, inte så lätt att se... Lilla V ligger i profil med huvudet mot mitten, ovanför brorsans, och Lilla H med huvudet på sidan. Tror jag! :)


Här ser vi bådas huvuden uppifrån, med Lilla V:s nacke böjd åt vänster och Lilla H:s åt höger.

De såg jättefina ut, hade som deras far uttryckte det på telefon till deras farfar och farmor: "alla delar de ska ha, inklusive varsin snopp". Med andra ord finns alla armar och ben, händer och fötter, hjärnhalvor, hjärtan, ögonhålor och ryggrader på rätt ställe och ser friska ut.

Lite bekymmersamt är att de ser ut att dela moderkaka och att mellanväggen bara mättes till hälften så tjock denna gång som vid första ultraljudet vecka 11+4. Det kan innebära större risker för dem eftersom de då kanske både delar blodflöde och fostervatten, men vi har fått en tid för ett nytt ul om fyra veckor och får då alltså en tredje åsikt. Hoppas att den senaste mätningen var fel och att de har varsin både yttre och inre fosterhinna! Sen kan det också vara så att moderkakorna har varit två och sedan växt ihop, eller att de bara ligger så nära att de ser ut att vara en. De låg föresten i bakvägg och inte alls fram under min navel som jag trodde! Så det där som känns så hårt ibland är helt enkelt livmodern och magmusklerna! Så har jag lärt mig något nytt den här veckan :)

Men det där får vi reda på tids nog, just nu är vi glada och lättade över att de såg ut att vara friska och må bra igår (och höll låda i min mage hela natten, vilket betyder att jag är alldeles trött och snurrig idag)!

/L

Jag förstår att många har tröttnat på snön nu, men eftersom jag bor i en stad har jag förmånen att slippa det mesta av besvären och kan njuta av hur vackert och ljust det är när allt utomhus får ett tjockt vitt täcke. De här bilderna tog jag när vi var ute och promenerade igår. Översta bilden visar allén som vi följer när vi ska ner mot stan, en av de vackraste promenadvägar jag sett!



Jag vet inte vad det är för sorts träd, men det påminner mig om kinesiska och japanska naturmålningar. Huset i bakgrunden är ett av de vackraste jag sett, men eftersom det bor folk där känns det lite elakt att läga ut fler bilder.


Till och med vårt ful-charmiga vattentorn ser bättre ut i det här vädret! :) Någon annan som kommer att tänka på filmen "Men in Black"?

/L

Jag fick lite "skäll" för att jag skriver för lite om tvillingarna, så jag får väl försöka hitta på nåt att skriva om:)

Just nu väntar vi ju bara på att det ska bli tisdag och dax för ultraljud, och det blir ju också ett slags startskott för hela vårdkedjan - vi får läkarbesök och ska träffa barnmorskan oftare från och med vecka 20.

Hur är läget än så länge då? Jo, tack, magen växer och det rör sig där inne lite då och då. Ärtorna verkar gilla när jag ligger på rygg, då kan det hända att både en och annan liten rörelse som om en "fisk snärtade med stjärtfenan" eller en större rörelse som till och med syns som en bula på utsidan, dyker upp.

Så har det varit i några veckor nu, men eftersom det är så tidigt fortfarande har jag varit osäker på om det verkligen var Ärtorna jag har känt. Förstföderskor känner rörelser tidigare sägs det, men tvillingmammor ska å andra sidan kunna gå till vecka 22 innan de känner något. Min teori är att jag har båda moderkakorna i framvägg, och att de därför vadderar rörelserna som en kudde. En bebis kan ju nå att sparka runt eller ovan/nedanför moderkakan, men med två moderkakor och två små ärtor kan det blir svårare.

Nåja, tids nog kommer pappan att bli sparkad i örat, han med :)

Jag börjar bli lite trött i ryggen då jag har gått eller legat mycket, mina muskler protesterar om jag sitter/ligger i samma ställning för länge, och jag är trött som en gnu och äter som en häst.

Var det ungefär vad du hade tänkt dig, moster?  :)




Så här kan det ha sett ut i magen vecka 16. Bild från Babycenter

...på min nya symaskin som kommer med bussgods från Stockholm. Det är första gången jag har köpt en fabriksny maskin och den var inte direkt billig heller (men kostade mindre än ordinarie pris) så jag är lite nervös över att något ska gå fel.


Fin va? Janome Easy Jeans ska vara världens mest sålda symaskin, och jag har bara sett positiva omdömen och kommentarer om den. Den kan sy i allt från chiffong till segelduk eller flera lager denim och har 22 nyttosömmar, bland annat för stretchtyger. Nu ska här bli sömnad av! :) Mina högar med projekt som ska lagas och ändras växer för varje år, och jag har massor med idéer för barnkläder. Egentligen vågar jag väl inte sy något till Ärtorna ännu, men om jag intalar mig själv att jag syr bara för att det är roligt och att det alltid går att skänka bort eller sälja annars så ska det nog gå bra.

Det lär komma en recension senare... ;)


/L

Idag är det vecka 16+0, vilket räknas som att vi har påbörjat vecka 17. Jo, jag blir också förvirrad av det här systemet ;)



Det är så svårt med vinklar, känns som att magen ser större ut på kort än i verkligheten, men å andra sidan har jag ju alltid flera lager kläder på mig och är hur som helst knappast objektiv. :)

En hyfsat bra hårdag hade jag också. Det blir bara lockigare och lockigare, nu har jag riktiga korkskruvar på några ställen.

/L

I går läste jag en mening i en av böckerna om tvillingar som jag lånat hem som verkligen skrämde mig. Eller var det kanske snarare så att den spädde på en rädsla som redan fanns där? Hursom, där stod:

*"Om ultraljudsundersökning utförs tidigt i graviditeten, före 17:e graviditetsveckan, och barnmorskan upptäcker en tvillinggraviditet är det viktigt att upplysa föräldrarna om att missfallsrisken är större än vid ett barn. Det är inte ovanligt att undersökaren vid rutinbesöket i 17:e veckan endast finner ett av barnen." Den här boken är skriven av tre barnmorskor som också är tvillingmammor, så man tycker ju att de borde veta vad de talar om. Så nu har vi en bitvis livrädd mamma som försöker trycka undan oron och räkna dagarna till ultraljudet den 23:e.

Som om det inte räckte med att vi (trots att vi försökt att låta bli) har förläst oss på riskerna med att vänta tvillingar och av och till varit jätterädda för att vi ska råka ut för just "vanishing twin"- syndromet, dvs att ett av fostren dör i magen under första trimestern och tas upp av kroppen.

Våra tvillingar diagnostiserades ju i vecka 12 (v 11+4) och båda hade då fina hjärtljud, så utifrån det jag har försökt läsa på idag borde det betyda att deras chanser är goda. Och magen är fortfarande "för stor" för den vecka vi är i nu (16, eller mer noggrannt 15+6), nog borde något hända med den om allt inte står bra till där inne?

Det är så lätt att måla fan på väggen och övertyga oss själva om att det värsta kommer att hända, eftersom det enda vi har att relatera till är tragedin i att förlora en älskad och efterlängtad Alice.

Det är den här delen av det man kan kalla hennes arv som jag verkligen avskyr. Hon ska vara en källa till glädje, kärlek och stolthet, inte oro! Fast samtidigt är det ju faktiskt så, att minnena av henne hjälper mig att skilja på vad av allt det som händer i min kropp som är normalt och inte (det finns tex inte en chans att jag denna gången skulle kunna missta tidiga sammandragningar för något annat), och hon har lärt mig och sin pappa att vi är starkare än vi tror.


/L

*Carlsson, Herrlin och Olsson - Berättelser och fakta om att vänta, föda och leva med tvillingar. Bonniers 1994.

Innan beskedet om tvillingarna kom hade jag funderat på att skriva en serie inlägg som skulle heta något i stil med "Stora förändringar". Sen kom den där ultraljudsbilden och vände upp-och-ner på hela tillvaron, med allt vad det har fört med sig av både glädje, oro och funderingar. :)

Så naturligtvis blev Ärtorna Den Största Förändringen, men det kommer mera. Jag har redan nämnt att vi planerar att flytta, och det passar väl bra att skriva om det nu, eftersom jag fick en fråga om vart i en kommentar nyligen. Det blir inte hem till Dalarna. Det var länge sedan jag kände mig riktigt hemma någonstans (jag har bott på sju olika orter de senaste fjorton åren), och orten jag växte upp på är tyvärr inte en sådan plats. Jag älskar att komma hem till mina föräldrars hus, och till fäboden i Särna, men det är inte där jag vill slå mig ner. 

Vi ska flytta "hem" till Uppsala. Trots att jag bara bodde där i fyra år (under gymnasiet + ett år till), många av de gamla vännerna har flyttat och staden själv ser annorlunda ut i jämförelse (varför byggde de det där åbäket till Konserthus på just Vaksala Torg, till exempel?!) så har jag längtar tillbaka dit i flera år nu. Och eftersom D inte känner för att flytta hem till Västergötland men kan tänka sig Uppsala, så bestämde vi oss för att försöka rota oss där. Han kan i teorin jobba vart som helst i landet bara där finns ett tandrekniskt labb, och den utbildning jag vill gå (arkivvetenskap) finns mig veterligen bara i Uppsala och Stockholm på magisternivå och högre.

Så vi har spånat och planerat, hoppats att vi ska kunna hitta lägenhet och att jag skulle kunna plugga redan i höst och maken vara pappaledig. Men se, det sprack ju :) En nyanländ Ärta kan en ensam förälder ta hand om, men knappast två. Flytten blir av, men inte innan förlossningen som vi hade planerat, utan efteråt. I augusti nån gång, beroende på om de små vill titta ut i juni eller juli eller (förhoppningsvis inte) ännu tidigare. Vi slipper bryta vårdkedjan här i Kalmar utan får ha samma personal med oss hela vägen, och vi slipper oroa oss för att vattnet ska gå mitt i flytten och liknande.

Vad jag längtar! Både efter Ärtorna och mitt Uppsala!

/L

I ett tidigare inlägg funderade jag på hur vardagen som tvillinggravid skulle kunna komma att se ut. En lösning på att magen redan nu är lite för stor att böja sig över utan att det blir obekvämt (en dålig kombination med vårt väldigt låga soffbord, där vi äter så gott som alla våra måltider) och för att jag ska kunna titta på saker på datorn även när jag ligger i sängen/soffan hittade min kära mor i form av ett höj och sänkbart litet bord i "tantkatalogen" City Look.

Det ser ut så här:


När vi i fredags lånade firmabilen och åkte till vårt närmaste köpcentrum för att veckohandla och vågade oss in på IKEA (barnavdelningen är fortfarande jobbig att gå igenom) för att titta på liknande lösningar hittade vi det här bordet:



Det är perfekt! Jag orkar bära det själv, det är lätt att höja/sänka/ändra vinkeln på, och har redan kommit till användning som någonstans att ha laptopen istället för stereo när jag syr och som matbord och pysselbord vid soffan på kvällarna. 

Hantverkandet har också kommit igång sedan jag fick in min sista tenta. Jag har plockat isär och gjort rent min gamla symaskin (men den syr fortfarande inte fina sömmar, så nu har jag gett upp och tittar på nya maskiner), funderar på flera göra-om/lagnings-projekt och sist men inte minst har det blivit två Aliceänglar till.



Så, vad säger du Ugglefot? Vilken passar bäst med det du tänkt dig? 

/L

I går var jag och skrev in mig på Arbetsförmedlingen. Eftersom jag inte har rätt till A-kassa för att jag har pluggat, inte har en aning om vilken typ av jobb jag kommer att kunna klara av att utföra, och vi dessutom tänker flytta från Kalmar i juni (och hoppas som sjutton på att Ärtorna inte vill komma ut förrän i juli då de är beräknade) kändes det som ett par ganska bortslösade timmar. Fast, nu syns jag ju i alla fall i statistiken, och handläggaren jag pratade med var trevlig. Och eftersom jag gick ner på stan fick jag en rejäl dos motion också, vilket jag verkligen behöver.

När bloggen var nystartad skrev jag ett inlägg om att jag övade för mig själv på vad jag skulle säga när ämnet barn kom på tal. Under månaderna mellan Alices födelse och död och Ärtornas tillkomst dök det bara upp någon enstaka sådan situation. Nu, när magen syns tydligt har det hänt ganska ofta på kort tid. Det är klart att det är jobbigt, men jag tycker ändå om att prata om det.

Så nu, när jag fick frågan: "är det första barnet?" av grannen i tvättstugan och handläggaren på AMS, när jag förklarade för min frisör (och för den delen hennes kollega och hans kund) varför jag ville spara min fläta, och  för läkaren som gav mig sprutan när jag vaccinerade mig mot svininfluensan att visst är jag glad för att vi väntar tvillingar, men också nervös därför att vi redan förlorat ett barn, så har det hjälpt mig att komma på ett svar.

"Nej, det är inte vårt första barn, men de är förhoppningsvis de första som överlever. Vi fick en liten flicka i somras, men hon dog för att hon föddes så tidigt och hennes lungor var inte starka nog".

Det räcker ganska långt så. Jag ser medkänslan i människors ögon, och jag får sprida min älsklings historia ännu en gång.

Jag är en stolt mamma.

/L 

Hemtentan är inlämnad! Jag har inte fått någon respons än, men hoppas att den ska kunna bli rättad under den här månaden. Sen ska jag ansöka om min kandidatexamen och söka till mastersprogrammet i arkivvetenskap, och hoppas att jag kommer in. Det är kanske lite väl optimistiskt att tro att jag kan läsa redan i höst, men visst kan man väl skjuta sin kursstart framåt ett läsår om man får en plats? Någon som vet?
Hursomhelst vore det roligt bara att få reda på om jag kommer in, och man vet ju aldrig, det kanske kan gå. På så pass hög nivå är det ju oftast mycket självstudier...

*drömmer om snälla barn som sover och äter på regelbundna tider och en make med tillräckligt mycket energi för att ta hand om båda när jag måste plugga* ;)

I lördags var vi på loppis: jag, D och vännen E (som får flytta in i sin lägenhet idag men taskigt nog blivit skickad på jobbresa med övernattning så att hon får se den först i morgon). En liten fika blev det också, där på Stadsmissionens Second Hand, och några fynd.


En liten perkulator-kanna (tror jag att de kallas) och en hög mugg från "Old Höganäs"-serien som jag älskar. 20 respektive 5 kr!

Och så denna skönhet från Uppsala Ekeby:

Jag är kär, D är mer skeptisk och tycker att den gott kan hamna i min fars samling istället ;)

Måste bara slänga in en bild på katten och hennes senaste sovplats: min huvudkudde!



Och här kommer senaste magbilden:


That's all, folks!