livetefteralice

Idag var jag på läkarbesök för att prata om våra rädslor under graviditeten, planera för extra kontroller, och helt enkelt kolla läget och möjligheterna att få en mer personligt anpassad vård under graviditeten med Ärtan. Läkaren jag träffade var Överläkare på kvinnokliniken, och hon var helt underbar! Eftersom hon redan hade hört delar av vår historia i samband med att hon jobbade då jag lades in, att vårdpersonalen i Kalmar har följt vad som hände oss i Linköping och därför att hon hade läst min journal innan besöket så kändes det extra lätt att prata med henne.

Hon var precis som vår barnmorska medkännande och bra på att lyssna, och hon talade om för mig att det fanns alla möjligheter att komma på extra kontroller två gånger i veckan om det var så att jag behövde det. Till att börja med skulle vi boka in tider i vecka 20, 22 och 24 och sedan ser hur det utvecklar sig. Efter vecka 24 kanske den värsta oron har släppt, föreslog doktorn, och i så fall är det ju bra. Vi pratade också lite om förlossningen och graviditeten med Alice, om hur man måste förlita sig på statistik fastän den som i vårt fall inte direkt hjälper, och om att även sjukvårdspersonal känner sig frustrerade av att de inte kan ge några säkra svar. Hon berättade också om hur väldigt ovanligt det är både med barn i Alices situation och barn som stannat kvar i magen till fullgågna veckor och sedan dör, vilket ju är min största oro just nu.

Och sen skulle vi göra en rutinundersökning på livmodertappen via ultraljud. Allt såg fint ut sa hon, och jag fick ta henne på orden, för inte sjutton vet jag vad som är vad på en ultraljudsbild ;) Det där som rörde sig i mitten av bilden såg kanske lite konstigt ut, men ändå, jag har ju bara sett ett barn i den storlek de har vid rutinultraljudet. Fast det visade sig att det VAR nåt som var lite ovanligt med den där bilden.

"Det är nog två", sa läkaren. Hon dubbelkollade med vanligt ultraljud, och nu kunde även jag se det. Två små varelser som rörde sig, två hjärtljud. De är i vecka 11+4, så vår uträkning verkar stämma, den ena var lite större (men det är ju normalt) och de hade en tjock vägg emellan sig, vilket hon sa är bra. Den ena vände fötterna mot ultraljudsapparaten och sparkade medan jag såg på, det var helt magiskt.

Så vi väntar inte en Ärta, vi väntar ÄRTOR.