livetefteralice

Igår var den i tidningen, idag dök den upp på nätet (ja, fast jag har ju redigerat just den här versionen lite..). Det blev väldigt fint, jag är så nöjd jag kan bli med att tvingas åstadkomma en fin dödsannons till mina barn. Samma bild som den Alices annons hade, och en annan fin text, så att det samtidigt blir lite personligt. Och rubriken är viktig, så att det syns att det är så vi ser dem: som våra söner, våra barn. Vår Eskil och vår Max.

Det är tungt idag, de borde ju ha varit här först nu. Friska och levande. Mitt och deras pappas liv borde just nu ha varit upp-och-ner vänt av att vara småbarnsföräldrar till tvillingar, och inte ett kaos av sorg, tårar, längtan och tusen "tänk om".

/L

Stiliga familjen gör entré

Rakt igenom, faktiskt. Dels att överhuvudtaget komma på idén att "recensera" barns kläder, oavsett om deras föräldrar är kända eller inte. Kanske just därför, faktiskt. Kända barn har det förmodligen svårt nog ändå, med fotografer som förföljer dem på väg till skolan.

Men mest, allra allra mest för den här meningen:

"Med föräldrar/adoptivföräldrar som Angelina Jolie och Brad Pitt så är det kanske inte så konstigt att ha en viss känsla för stil."

"Föräldrar/adoptivföräldrar". Som om det vore någon betydelsefull skillnad, nästan som om att det ena skulle vara mindre viktigt, mindre "på riktigt" än det andra.

Som jag sagt förut: det är bara kärleken som räknas.

Jag borde nog sluta läsa Aftonblaskan, jag blir bara upprörd.

/L

Lägesrapport:

Med sista veckan på praktiken som börjar på måndag, flytt- och flyttpackningsplanering och dessutom snart Max och Eskils planerade födelsedatum (sista juli) så har jag väldigt mycket känslor och tankar i kroppen, plus en hel del stress. Jag har flera oformulerade inlägg i huvudet, men de får vänta lite tills jag hinner med att sitta ner och skriva i lugn och ro.

/L

...såg jag ytterligare en artikel som gjorde mig förbannad (och det hjälpte väl inte att jag redan hade en dålig dag och har gråtit en del):

"5-åringens liv är i fara".

Ett solklart fall som visar på varför föräldrars rätt till sina barn inte någonsin borde få gå före barnets bästa. Och faktiskt, vill jag påstå, ett  argument för varför inhemska adoptioner borde göras enklare så att de blir fler.

Den här lilla pojken skulle kunna ha det så mycket bättre hos en familj som klara av att ta hand om  honom så som han förtjänar. Och socialtjänstemännen borde få sparken!


/L

Historier som den här gör mig så jävla förbannad!

"Hon levde ihop med 191 katter"

191 katter som tvingats leva på ett för dem helt onaturligt sätt, i sin egen skit och förmodligen utan tillräckligt med mat och vatten. Visst, katter kan klara av att leva i grupp, men de är inte flockdjur, och framförallt behöver de uppmärksamhet och vård var för sig. Och ingen kan lura i mig att en människa klarar av att varje dag se till att så många katter har det bra. Speciellt när det står i artikeln att det låg både redan döda och döende katter bland de levande...
173 av dem var i så dåligt skick att de måste avlivas. Och naturligtvis hade den här galna människan redan varit i kontakt med myndigheterna, som förbjudit henne att ha fler än nio katter. Hon borde inte få ha haft en enda!

Och vad säger de på länsstyrelsen? Fördöms den här kvinnans beteende, talar man om hårdare straff för djurplågeri som det här, eller om att höja kattens status så att folk försår att en katt förtjänar att få vara en lika älskad familjemedlem som en hund?

Nej.

"Sådana här personer tycker väldigt mycket om djur och har ett gott hjärta. De anser sig själva kunna ta hand om dem, men vi håller inte riktigt med dem om det, säger Karina Burlin på länsstyrelsen i Stockholm."

Idioti. Djurplågeri i oförstånd är fortfarande djurplågeri. Och det finns massor av lättillgänglig information om hur man bäst tar hand om en katt på vilket bibliotek som helst, om man nu inte gillar/använder internet.

Idag skämmer jag bort min egen älskade lilla Tösen lite extra, och slås än en gång av hur tacksam jag är över att hon finns här hos oss, och inte halvvild och utsvulten inne i ett smutsigt hus eller frusen utomhus på vintern.



/L

Enligt det första antagningsbeskedet kom jag in, och jag har tackat ja. Så nu borde jag ju vara jublande glad, men jag tror inte riktigt, riktigt på att det är klart förrän jag får litteraturlistan från institutionen. Fram till dess är jag lite  lagom glad.... :)


/L

Kom på att jag ju inte visat bilderna jag fick när mina föräldrar var här.
Barnens mormor har nämligen gjort en fin liten hörna i trädgården åt Alice, Eskil och Max, och så här ser den ut:



Här är Alices blomma och ängel:


Tycker det är sött hur den ser ut att gömma sig under bladen på den här bilden :).


Eskil och Max har fått likadana blommor och krukor...


...men lite olika änglar.


Tack mamma, för tanken, jobbet du lagt ner, och bilderna!

/L

..och jag känner mig som en fullständig idiot. Hur kan jag, som vet hur svårt det kan vara att lyckas med att få levande barn, ta för givet att alla andra inte har några problem bara för att jag inte hört motsatsen?

Mina skygglappar är lika stora som de jag tänker på som "oskuldsfulla" föräldrar har, det är bara det att jag tar för givet att jag är den enda som drabbas. Snacka om att vara i en självisk bubbla.

Och när man ser på det så här: ingen kan ju veta att en graviditet kommer att gå helt som tänkt förrän den är över, och jag vet, jag vet att alla barn som är efterlängtade kommer att göra sina föräldrar till bra sådana. Kärleken är det enda som räknas.

(ursäkta att rubriken blev en ful direktöversättning från engelska, jag skyller på (för?) stor konsumtion av P3 Kultur. Och värmen, som långsamt förvandlar min hjärna till mos).

/En skamsen L

Jag har funderat mycket på avundsjuka de senaste veckorna. Att den fått fäste i mig, speciellt efter Max och Eskils död, har blivit en självklarhet. Precis som med sorgen måste jag kämpa mot den varje dag. Vad jag däremot har lagt märke till med tiden är att den kan se väldigt olika ut beroende på vem den riktas mot.

När jag fick reda på att en släkting väntar barn för några veckor sedan började jag gråta. För att det känns som att de två inte ens reflekterat över att något kan gå snett, för att de är så trygga i att de kommer att bli föräldrar som planerat redan nu kan ha åsikter om vad och vem deras barn kommer att bli. För att de har kvar den, i brist på ett bättre ord: oskuldfullheten. Den som vi föräldrar utan barn har tappat och aldrig kan få tillbaka. Kanske är jag orättvis nu, kanske har de visst tänkt tankar om motsatsen, eller kommer att göra det? Men hur det än står till med den saken så kan man ändå inte tro att det ska drabba en själv, inte på riktigt. Det gjorde inte vi heller, fram till att det gick så fel första gången.

Samma sak med gamla bekanta som väntar barn - hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig till att glädjas så där naturligt för deras skull som jag en gång kunde (även fast jag ganska länge varit avundsjuk också, eftersom jag själv så gärna ville ha barn).

Så de senaste gångerna det har hänt, att jag hört eller läst på FB eller liknande att magarna växer till höger och vänster om mig, så klarar jag inte av att säga: grattis! Jag kan inte ens SKRIVA det. Avundsjukan bränner i mig, och de missunsamma tankarna kommer smygande, tätt följda av sorgen och saknaden efter Alice och efter Eskil och Max, efter att vara gravid och få vara lycklig. Lite beror ju det här på hur nära jag står de andra blivande föräldrarna, ju bättre kontakt desto lättare har jag att trycka undan det svarta monstret.

Utom när det gäller en kategori av människor, som jag i de flesta fall inte ens har träffat. Änglaföräldrarna. Visst, ett stygn av avund smyger sig instinktivt in nu när det föds barn i samma tid som våra pojkar egentligen skulle ha kommit till oss, men det försvinner lika snabbt igen.

Så för (mer eller mindre) nyblivna mammorna och bloggarna "Tildas mamma", "Hormonmonstret Lina", Zoeli och Mrs Jones, och-snart-mamma-igen som Finnjonna, och säkert fler som jag glömt att nämna, för deras skull kan jag känna naturlig glädje.

Är inte det konstigt? Jag tror ju inte på allvar att man måste ha förlorat barn för att bli och vara en bra förälder, för att "förtjäna" att få levande barn.  Jag är bara så satans avundsjuk ibland.

/L

När mina föräldrar var här på besök åkte vi också en tur till Öland och Borgholms slottruin. Det var SÅ vackert där! Och historienörden i mig (som en gång fick mig att gå omkring med högjutt knorrande mage på Towern i sex timmar därför att där var så mycket att se att jag bara inte hade tid att äta något) ville stanna till i varenda rum och fotografera ur varenda vinkel...












Scenen som skymtar på bilden byggs upp för konserter, i år kommer bla The Ark (med Amanda Jenssen som förband) hit och spelar. Jag är riktigt sugen på att åka och lyssna på dem, nån som vill följa med?


Inne i museet hade Capellagården utställning...

I de första rummen var det mestadels keramik, som de här krukorna. Utsikten, växterna och ljuset går inte heller av för hackor...


Det var så snyggt hur de i några rum hade använt sig av föremålen som var utställda i museet för att visa upp elevarbeterna, som här:



här...



Och här...Fast den här skölden gillade jag inte, bilden får bara var med för att portalen bakom är så snygg ;)


Andra visade många varianter av en sorts föremål:





Den här var en av mina favoriter:

fullt fungerande radioapparater i keramik!

och de här:


Och så fanns där ett rum med en massa fina grodor :) 


Visst är de söta?







Det fanns en massa vackra möbler och textilier också, men det här får räcka för stunden.
/L

Glaskonst på väggen i hyttans entré.

Regnbåge på golvet i hyttan.

Smältugn.

Här kommer bilder på glasblåsaren i arbete, men eftersom jag inte har någon aning om vad det är han gör så får de bara tala för sig själva och vara vackra :)








Det fanns ett galleri längre in i lokalen. Väldigt svårfotade glaskonstverk, men jag gjorde ett försök. DEn här har jag för mig hette "Rainbow Man".


Min och Rainbow Mans skuggor.


Konst på väggen i hyttan.



De här fina små kvinnofigurerna var lite olika allihop, och stod på rad på sina olikfärgade socklar så att det bildades en regnbåge, det var superfint! Tyvärr fick jag inga fler bilder på dem eftersom kamerans batterier då valde att lsäga upp sig...





Och till slut en bild på mamma och mig när vi äter glass.


/L

När vi gick omkring i butiken på Kosta-Boda glasbruk i går kom jag på att vi ju borde passa på att titta efter ljuslyktor till pojkarna.

D och jag tittade på många olika modeller, men det var först när jag såg den här som det kändes så rätt att jag blev tårögd (vilket säkert förstärktes av att REM:s "Everybody Hurts" spelades i butikens högtalare).



Två barn som håller varandra i handen, det var ju nästan omöjligt att inte koppla det till våra fina små pojkar!

Så då blev det en ljusstake till båda två, istället för en var som jag tidigare tänkt, och dessutom får andra barn chansen till ett bättre liv samtidigt som vi hedrar och får minnas vår Eskil och vår Max.

Det blev ju jättebra!

/L

Mina föräldrar är på besök, och när vi var ute och åt på restaurang Athena nu i kväll ville servitrisen se mitt leg för att hon inte var säker på om jag var gammal nog att dricka! Naturligtvis hade jag för en gång skull inte med mig plånboken, men mina förädrar intygade att jag var född 1981, och det godtog hon.

Vi skrattade gott åt det, att personalen som såg ut att vara nästan tio år yngre än mig, inte kunde se på mig hur gammal jag var.

Det syns nog alltså inte på utsidan att jag många dagar känner mig äldre än alla andra jag känner: vänner och släkt i både min egen och äldre generationer. Äldre än alla utom andra änglaföräldrar, faktiskt.


Men det är faktiskt inte första gången sedan vi flyttade till Kalmar som jag fått höra att jag ser yngre ut än jag är, och det får man väl börja ta som en komplimang, nu när jag är (mycket) närmare 30 än 20 :)

Idag har vi varit och turistat i glasriket, på glasburket i Boda. Lyckades ta en del kort innan batterierna tog slut, så det ska jag ladda upp så småningom.

/L