livetefteralice

Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och fundera ut svar på frågor och reaktioner på annat folk som inte vet nåt om Alice kan säga till mig, sånt som jag föreställer mig att jag kommer att råka ut för förr eller senare.  Det är väl lite av en självförsvarsmekanism, så att det inte ska göra så ont, sen när det händer.
Framförallt är det frågor på två teman jag funderar på, här kommer några exempel:

"Har du några barn?"
"Är det inte dax att skaffa barn snart då?"

Såna frågor kan väl komma från folk jag inte känner så väl, men som vet hur gammal jag är och att jag är gift. Och vad ska jag då svara dem?

"Ja, en dotter. Men hon dog samma dag som hon föddes."
"Ja, jag har ett barn, men hon lever inte längre."
"Vi har redan ett barn, fast hon är död."

Är inte det ett fantastiskt effektivt sätt att ta död på en konversation, så säg? Men jag måste ju, jag kan inte med att låtsas som att min älskade Alice aldrig funnits, som att jag inte är hennes mamma.


Och på temat "sånt kan bara en mamma/förälder veta":

"Det kommer du märka sen när du är gravid/fått barn"
Svar: Jag HAR varit gravid, och jag har fött barn. Men jag gick bara nästan 24 veckor, och min dotter dog några timmar efter förlossningen."
Men visst, det är mycket jag inte vet om att vara gravid, och jag vet inget om hur det är att ha levande barn.

"Vänta bara tills du har fött barn, sen klarar du allt/det gör verkligen ont"
Svar: "Jag HAR fött barn, och jag har sett henne dö på mitt bröst. Och jo, det är möjligt att den upplevelsen gör att jag klarar allt, men jag skulle ändå hellre vara utan den. Och smärtan under förlossningen var ingenting i jämförelse med den jag lever med varje dag."
Inte gör den andra fysiska smärtor mindre heller, direkt, jag är fortfarande lika nålrädd som jag var innan jag blev inlagd i Kalmar och fick mitt livs första IV-nål instucken i vänster handrygg. Och min andra på insidan av höger hand. Och blodprov efter blodprov taget från högra armvecket. Och syrgas och lustgas och mediciner och min första natt på sjukhus. Och tänka sig: ändå beklagar jag mig över träningsverk och trötthet och när jag måste ta blodprov på Hälsocentralen.

Tänker mig att sådana kommentarer kanske kan komma från välmenande sjukvårdspersonal, grannar och framtida arbetskamrater med barn. Jag har läst om andra mammor som råkat ut för liknande och är bara tacksam över att jag har sluppit det än så länge.

Men som min underbara förlossningsläkare Annika sa: "Hur det än går nu så kommer du aldrig att vara förstföderska igen." Och det hade hon ju helt rätt i. Oavsett när Alice får syskon så kommer jag veta lite grann om hur det är att vara gravid och föda, och väldigt mycket om hur man älskar sina barn.


/L

I dag när jag kom hem från att ha pluggat på biblioteket låg det ett paket på hallmattan. Men det var inte från mina föräldrar, eller nåt som vi hade köpt på Tradera. Det var inte överhuvudtaget något paket som jag sett fram emot eller blev glad av.

Det var ett reklampaket med blöjprover från Pampers.

Jag som hade haft en ganska bra dag fram tills dess och såg fram emot att få komma hem till en glad katt, en kopp te och kanske en hembakad bulle, bröt ihop igen. Med tårarna rinnande ringde jag D och snörvlade: "Du vet att vi sa häromdan att det var så skönt att vi inte har fått några såna prover på blöjor och sånt? Gissa vad som låg i hallen när jag kom hem?"

Vad skulle han säga? En gråtande fru och jobb som måste göras klart innan han kan komma hem och trösta mig. Han sa till mig att slänga det, och lovade extra mycket kramar när han är hemma igen. Och nu sitter han där och biter ihop, och jag sitter här och gör detsamma.

Och jag har skrivit ett så argt mail till Pampers som bara en arg mamma eller pappa kan åstadkomma.

I går hade det gått tre månader sedan vår älskling kom till oss och försvann igen. Hittills har månadsdagarna varit väldigt jobbiga, vilket egentligen är ganska konstigt. Jag tänker inte på Alice mer de dagarna än jag gör vilken annan dag som helst. Det kanske bara är det att tiden går men att inget förändras som är extra jobbigt den 26:e.

För tiden beter sig inte normalt när man lever mitt i sorgen. Den stannar upp eller rusar förbi utan att man själv har någon kontroll. När vi kom hem från sjukhuset kändes det som att världen borde ha stannat av, men det hade den ju inte. Tidningarna fortsatte att rapportera om att Michael Jackson hade dött, som att det var det viktigaste som hade hänt den veckan. Och det var det ju, för många människor. Men inte för oss. Fortfarande känns det vissa dagar som att jag går och väntar på att allt ska bli som vanligt igen. Att vi ska vara lyckliga och förväntansfulla över att få träffa vårt första barn. Och andra dagar pratar vi om hur vi vill att hennes minnesplats ska se ut, och diskuterar hennes obduktionsrapport. Vissa dagar består bara av meningslösa timmar mellan att gå upp och gå och lägga sig. Andra fylls med lite skratt och många kramar, Hairy Bikers Cookbook på datorn och hembakat fikabröd, hantverk och kattsällskap.

 

Sist skrev jag om att jag saknar ett bra ord för föräldrar med ett barn för lite, och för våra barn. På MammaMelissas blogg finns ett inlägg av gästbloggaren Vida om vattenbarn, som änglabarnen kallas i Japan. På Wikipedia finns lite mer information, och bilder från tempel dit föräldrar kommer för att be för sina barn. Även om det här sättet att minnas barn som dör före sina föräldrar än väldigt religiöst så tycker jag att det är vackert. Att det finns en hel mytologi om hur Jizō tar hand om de små, skyddar och hjälper dem. Att föräldrar klär de små statyerna i mössor och haklappar så att de alla ser olika ut, att varje barn har en egen staty. Gravplatserna blir liksom mer levande när de är personliga. Och framförallt gillar jag att de är så synliga, vattenbarnen i Japan, att de liksom får ta plats. De står där i led och visar att de finns, att de är älskade och saknade. Och att de är många fler än de flesta vet om.

 

Jag vet inte hur siffrorna ser ut i Japan, men här i Sverige dör ca 500 barn i magen eller inom sin första levnadsvecka, och 20-25 i plötslig spädbarnsdöd. Varje år.

 

Här är det ju så tabu att prata om döda barn, om man inte råkar prata med andra föräldrar i samma sits, vill säga. Alice är inte Alice, hon är "hur mår ni" eller ämnet som folk hoppar över efter en besvärad paus. Min dotter, den stora elefanten där i hörnet. Den som alla känner till men alltför få uppmärksammar. Barnet som ingen gratulerar till, trots att hon är det största och det finaste jag och hennes pappa någonsin åstadkommit.

Så därför skulle det kanske vara bra med lite nya seder på sorg- och begravningsfronten i det här landet. Så att vattenbarnen/änglabarnen får ta plats, och synas, och sörjas, och uppskattas för allt de fina de också representerar.

Och därför vill mamma säga: Grattis på tremånadersdagen, min älskade lilla unge!

 

/L

Många föräldrar som förlorat ett barn (eller i värsta fall flera) kallar sig änglamamma/pappa. Mor-och farföräldrar och andra släktingar gör det också, har jag sett på många av de facebookgrupper, forum, hemsidor och liknande som finns på det temat.

Änglamamma är ett vackert ord.

Naturligtvis är det sorgligt, men det fungerar bra. Det visar att vi är föräldrar, men att våra barn inte längre är med oss. Det är kort och smidigt och gör att man slipper upprepa hela sitt barns livshistoria om och om igen när någon frågar. Trots det kan jag inte med att kalla mig själv för änglammma. Jag säger mamma med ett barn för lite. Ordet ängel har en alldeles för religiös klang för mig, speciellt eftersom jag själv haft en period när jag var väldigt intresserad av andlighet. Men jag har tappat den tron, och därför kan jag inte tänka på Alice som ett änglabarn, säga att hon bor i Himlen eller Nangijala eller vad mer det nu kan tänkas vara. Hon är borta, men hon finns i mitt och sin pappas hjärta och i våra tankar. Varje dag.

Hon bor också i vissa föremål, eller som min kloka vän Sofie uttryckt det "hon lever vidare i tingen". I halsbandet med hennes namn och födelsedatum som jag bär varje dag, berlockerna på hennes mormors halsband och mosters armband. I sakerna som ligger i hennes minneslåda.

Och hon har en egen virtuell plats här på bloggen. Och så småningom kommer hon att finnas på en lite mer vanlig minnesplats, i en minneslund eller någon annanstans där hennes aska sprids. Jag skulle vilja skapa en levande minesplats för henne också någon gång när vi har rotat oss lite mer. Kanske i trädgården till det där huset vi drömmer om att ha en dag. Plantera ett äppelträd av sorten som heter "Alice" och lägga en fin natursten med hennes namn på bredvid. Så att jag har någonstans att gå om jag behöver var själv och gråta, när jag vill prata med henne. En plats som jag kan pyssla om, eftersom jag aldrig får pyssla om henne.

Därför att allt jag gör från och med den 26 juni 2009 kommer att vara Efter Alice.


/L

Uppifrån och ner:
*D när vi vandrade uppe vid Njupeskär med Alices mormor i somras.
*Tösen fångad på bild när hon ligger i soffan och är gosig!
*Skulderstående övningar i Hatha-yoga, det program som jag brukar använda. Iofs brukar jag göra skulderstående mot en dörr, som i boken "Yoga för gravida" av Elisabeth Setrrander ;)

Det sa min dotters läkare till oss när vi pratade om sorg samma dag som jag och Alice pappa skulle åka hem från sjukhuset i Linköping. Egentligen sa han nog att barns sorg är randig, och med det menade han att de kan slå om väldigt hastigt från ett känsloläge till ett annat. Man ramlar och skrapar upp knäet - bölar - blir distraherad av en vuxen, kanske får en godis - fem minuter senare skrattar man glatt igen. Det där kommer jag ihåg från när jag själv var liten.
Hur som helst sa dr. Per (en av alla de underbara människor som tog hand om oss där på BB och Neonatal) att sån är vuxnas sorg också. Och det har han ju helt rätt i. Skillnaden är bara, börjar jag märka nu efter snart tre månader, att vi inte blir så där glada igen. De stunder som nästan känns normala är bara de i jämförelse med när jag klänger mig fast vid D och gråter på det sätt som barn gör, högljutt och med hela kroppen. Det mörka molnet hänger så gott som alltid över mitt huvud nu, jag klarar inte av att tänka bort det. Just nu ser min sorg ut så här: bryter ihop - biter ihop - bryter ihop - biter ihop. Men det är ju också en randig sorg, om än med nästan bara mörka ränder.

Jag får bilden av en randig väv i huvudet - mörkt, mörkt gråa och svarta ränder varvade med ljusgrå. Och så här och var en tunn, tunn guldfärgad rand som är de stunder då jag faktiskt mår bra på riktigt. När jag skrattar ihop med D, när katten Tösen ligger mellan oss i soffan och vill bli kliad på magen. När jag är klar med ett hantverksprojekt. När lukten av nybakat bröd hänger över hela lägenheten. När jag lyckas med skulderstående övningar när jag gör yoga. När jag får mail eller samtal från familjen och mina underbara vänner, som visar att trots att jag bor så långt borta så tänker de på oss och vill visa att de bryr sig.

Nu får det räcka för stunden.

/L