livetefteralice

Jag var hos överläkaren på Specialist-MVC idag, och pratade om cerklaget.

Det kändes bra, hon verkade förstå att jag är nervös och rädd och helst bara vill lägga mig på soffan och inte göra något alls efter operationen, men hon sa också att det faktiskt inte finns något som visar att det hjälper att vara helt stilla. Dessutom finns det ju hälsorisker för mig, och det vet jag ju. Så, vi har lite olika synvinkel på hur jag borde leva under hösten och våren, men jag fick ändå en känsla av att hon går att resonera med.

Och så fick jag ett UL - det visade att det bara bor en plutt där inne, och den såg ut att må alldeles fin-fint :) Vi kallar hen Mini.

/L

Den första tentan för terminen ska vara inne på fredag klockan 12, och det är en av den tråkigaste uppgifter jag någonsin har haft :(

Så det går lite långsamt, men jag måste bli klar för att få de första poängen för läsåret.

Bloggandet får vänta till i helgen, helt enkelt.

/L

Idag har jag skickat in ett "moln" - ett förslag på vad jag vill skriva om i min masteruppsats. Det var lite nervöst, eftersom det innebar att jag berättade för den ansvariga läraren, och för kursadministratören att jag är gravid.

Och att jag har förlorat barn, eftersom det här är vad jag vill skriva om:

"Jag vill undersöka om, och i sådana fall hur föräldrar med änglabarn (med det menar jag barn som dött under graviditeten, i samband med förlossningen eller ungefär inom sitt första levnadsår) organiserar digitala och analoga dokument som har laglig, medicinsk, eller en mer allmänna känslomässig betydelse för deras roll som föräldrar till barn som dött, och som ett sätt att minnas barnet/barnen.

Dokumenten kan till exempel inkludera journalkopior, födelse- och dödsattester, födelse- och dödsannonser, fotografier (på barnet före och/eller efter döden, från kistläggning och/eller begravning, på gravplatsen och hur den pyntas vid olika tillfällen, m.m), kondoleanskort från vänner och släktingar, mail och meddelanden på sociala medier, brev, material från egna och andra föräldrars bloggar, hemsidor tillägnade barn som dött eller med information om orsaker till spädbarnsdöd, olika beslut och besked från myndigheter, samt tidningsartiklar och annat publicerad material på liknande teman.

Jag tänker mig ett relativt litet antal informanter, ungefär 3-5 stycken.

Som metod tänker jag mig kvalitativa livsvärldsintervjuer enligt Kvale och Brinkmann, men eventuellt kan det bli så att de måste utföras via internet, som chatt eller via Skype. Det beror på om jag kan hinna med att hitta informanter och utföra intervjuer innan november då jag blir sängliggande hemma efter en operation i samband med min graviditet.

Teorimässigt funderar jag på om min studie kan knytas till Personal Information Managemnet-fältet, men jag har inte läst på så pass mycket om PIM att jag är säker på det.

Eftersom jag har personlig erfarenhet och en stark koppling till ämnet vill jag försöka att använda mina förkunskaper som en källa till kunskap, vilket jag har fått viss träning för under min tidigare utbildning (min kandidatexamens huvudämne är etnologi). Jag är också medveten om att de flesta av mina informanter kan komma att vara bekanta till mig i min roll som mamma som förlorat barn, och att den känslomässiga koppling som även änglaföräldrar som inte är närmare bekanta kan ha, gör det ännu viktigare att jag försöker ta vara på min subjektiva position och inte strävar efter att vara objektiv.

Mina frågeställningar skulle kunna bli ungefär de här:

Samlar änglaföräldrar dokumentation om sina barn?

Av vilka orsaker?

Vilken typ av dokument handlar det om?

Hur hanteras/organiseras informationen?

Vad används informationen till?"

 

Änne ett sånt där tillfälle där jag blir "hon som förlorat barn", men det känns helt ok. Jag vill skriva om ett ämne som verkligen engagerar mig, och jag vill bidra till att sprida kunskap om att små barn dör även i dagens Sverige och att det är något som deras föräldrar lever med varje dag.

På tal om det, läs gärna vad Tildas mamma skrivit om hur det känns att berätta för nya personer om att vara änglaförälder - "Jag kommer ut igen och igen".

/L

Min D fyllde 30 år i går, och eftersom mina föräldrar kom ner redan i förrgår och hans sista present inte kom med posten förrän idag, så kan vi påstå att han blev firad i tre dagar, och jag tror han är väldigt nöjd.



Av mina föräldrar, min syster och min svåger (syrrans sambo) fick han en hushållsassistent:


Den har redan använts för att göra både pizzadeg och milkshake, och om vi dessutom kan riva morötter till bröd och hacka lök med den så kommer den knappast att stå i hyllan några längre stunder :)

Jag spårade ur lite efter att jag redan hade beställt det ena av de andra två enda saker han önskade sig (hushållsassistenten var det första) - ett komplett Nintendo 64. Det finns många butiker på nätet, och ännu fler säljare på Tradera som säljer konsoller, tillbehör och spel till äldre modeller av tv-spel, men jag fastnade för Retrospelsbutiken.se (efter lite hjälp från "bror M".


Vår kontroll är grå, men annars ser det ut som på den här bilden.

D hade ju önskat sig ett N64, och det hade ju varit en fin present i sig själv, men "bror" och jag var på bordsloppisen på Vaksala torg i lördags, och då såg jag den andra saken D önskade sig, och kunde bara inte låta bli...

Så, det blev ett Supernintendo också. Jag fick ett spel till varje konsoll på köpet - och vi har redan testat att konsollen funkar och spelat lite på spelet.


Supernintendot såldes i sin originalkartong, med två kontroller och alla sladdar utom en. Det är ganska ovanligt med förpackningar, men vi fick till och med instruktionsböcker och en garantisedel från när det var nytt :)

D blev i allafall jätteglad för alla sina presenter, och med den (i mitt tycke) ganska fula prinsesstårtan jag bakade i söndags kväll. Och JAG är jättenöjd, för att han är glad och för att jag också älskar gamla tv-spel.

Se där - vi fyller båda 30 i år och får väl räknas som vuxna, och det firar vi med att köpa leksaker som var populära då vi var barn!

Och nu måste vi nog köpa en ny tv-bänk för att få plats med fyra olika tv-spelskonsoller (tre Nintendon och ett Playstation 2) och alla spel vi ska köpa till våra nya leksaker :)

/L

Jag är nästan frisk igen, och tog mig igenom sista seminariet för kursen, så jag slipper restuppgifter och kan koncentrera mig på tentan nästa vecka.

Och dessutom har jag fått fina saker med post, och genom min mor när hon och hennes kompis sov över här natten innan de åkte på solsemester till Turkiet.

Först, den här fina lilla varianten av Imperial Te från Lundgrens, från fina A, min kusins fru.

Hon hälsade att det "bara var så att jag skulle ha den" och att jag ska "dricka te och njuta av magen".
Tack snälla du för omtanken och den fina presenten!

Och så kom ett paket från svägerskan E i Köpenhamn! Hon har varit supergullig och handlat lite på Stof 2000, och Husflid åt mig:


Det blev mönster på en kofta med hängande framstycken (jag har tre köpta koftor i den modellen, det är världens bästa plagg när det är kallt, speciellt för en gravid). Jag har sett jättefina ylletyger på Ohlsons tyger som borde bli jättefint till en sån kofta.


En stor bit helt underbar 70-tals frotté, som jag hoppas ska få bli ett bebistäcke så småningom.

Det rengbågsfärgade bomullstyget ska nog också bli någon form av sängkläder.

Och så blev det två stora tygmärken, en elefant:


och en uggla.


En hel burk med vackra pärlor...


Och en liten överraskning - ett par små lila ugglepärlor i porslin! :) 


/L

Först var D förkyld, sen blev jag förkyld, och ovanpå det kom mitt graviditetsillamående som ett brev på posten med att vi gick in i vecka 7.

Tillvaron är inte direkt spännande, som ni förstår. Jag ligger i soffan och försöker plugga, och om jag har tur har jag en spinnande katt bredvid mig som sällskap.

/L

Artikel i Aftonbladet idag, om en brittisk undersökning. Den visar att förlusten av ett barn ökar risken att föräldrarna också dör, och att det faktiskt kan vara möjligt att "dö av ett brustet hjärta".

Där intervjuas också en barnmorska som arbetat med föräldrar som förlorat barn, är aktiv i föreningen Vi som förlorat barn, och själv förlorat två söner, och hon säger så kloka saker.


Det här, till exempel:

"Alla [föräldrar] har en gemensam känsla, direkt efter att det otänkbara hänt.

– "Vi överlever inte. Vi kommer inte ta oss igenom det här". Så säger alla. Men man har inget val. Antingen lägger man sig ner och dör, eller så måste man fortsätta leva, säger Jutta Kjaerbeck."

Den där känslan jag får när jag hör eller läser att någon annan tänker och känner precis som jag gör, det värmer så oerhört...

Och det här:

"Jutta Kjaerbeck beskriver att det tyvärr inte finns några genvägar ur sorgen. Den måste få värka, och det måste få ta tid. Kroppskontakt kan lindra den mest outhärdliga smärtan.

– Kramas! Folk är för rädda för att komma nära.

Hon förundras också över den svenska kulturen att alla bara skickar blommor. Själv tror hon mer på traditionen hon bär med sig från Färöarna, där hon växte upp.

– Där tog man med sig nybakt bröd eller en lagad gryta till den nydrabbade. Den orkar inte laga mat. Och det är mer personligt."

och det här:

"– Visst kan man få hjälp av en psykolog. Men inget hjälper mer än att träffa föräldrar som gått igenom samma sak, som kan vara förebilder. "Har de gått igenom det här så kanske vi kan klara det".

Ju mer liknande sätt barnen avlidit på, desto bättre blir förståelsen mellan föräldrarna, enligt Jutta Kjaerbecks erfarenhet."

och så det här:

"Själv hade Jutta Kjaerbeck en son, då hon förlorade sin första son. Det blev en livlina. Hon har även sett att syskon hjälper i andra fall.

– Barn gör det lättare. De kommer med så mycket skratt emellan tårarna, och med direkta frågor och tankar om döden. Det är svårare för föräldrar som förlorar sitt första barn. Då har man inte samma "tvång", att man måste fortsätta leva.

Även minnen av det döda barnet hjälper.

– När min son föddes död tog man inga bilder. Jag fick knappt se honom. När jag har jobbat har jag alltid tagit bilder av det döda barnet. Man behöver det, för att förstå.

Sonen som dog vid 10 månader har hon ett foto på, uppsatt i hemmet.

– Jag tittar på honom och tänker: "hur skulle du har varit nu?"."

Att foton och andra föremål som framkallar minnen hjälper, det vet jag.

Att ett levande barn kan lindra sorgen, det hoppas jag fortfarande på att få uppleva. Ett barn som andas, skriker, äter, skrattar, sjunger....

/L

Dagen innan jag fick reda på att jag är gravid igen pep det till i min mobil. Det var ett SMS från min kära vän, som berättade att hon och hennes man väntade barn.

Vi skulle föda ungefär samtidigt, om allt gick som det var tänkt.

I morse pep det till i min mobil igen. Mina vänner har förlorat sitt barn i ett tidigt missfall.

Det är för djävligt.

/L

Om ni visste hur mycket det betyder för mig  - alla kommentarer, lyckohälsningar och hurrarop som jag fått och fortsättar få! När jag och D inte själva kan riktigt hoppas att det här ska gå vägen värmer andras tro på att det visst kan slutat lyckligt den här gången oerhört mycket.

Jag har sån tur som har sådan familj, sådan släkt, sådana vänner, bekanta och okända bloggläsare som ni!

Och jag har fått en underbar barnmorska, som när hon skulle fylla in min graviditetsjournal efter formuläret skrev in på tre eller fyra olika ställen att jag visst fött barn förut men att de barnen inte lever. Det gjorde hon för att jag ska slippa förklara för ny personal om och om igen, istället ska den informationen komma upp automatiskt när någon tittar på fälten för tidigare graviditeter och "amnes" (vilket betyder att jag fött ett barn som levde - dvs Alice). Och när jag skulle förklara hur pojkarna dog och då nämnde deras namn - då skrev hon in dem i journalen också!
Då sa jag lite försynt att "det vore fint om du kunde skriva in min dotters namn också", och hon svarade "Ja, jag tänkte precis på det. Det vore ju orättvist annars".

Förstår ni hur glad jag blir varje gång jag träffar någon som pratar om alla mina barn som just mina barn, och använder deras namn? Det är inte någon självklarhet, och kanske just därför gör det mig extra glad när det händer. Bland familjen, släkten och vännerna är det tack och lov ganska vanligt nu, och bland andra föräldrar som förlorat barn, men jag känner aldrig att jag kan ta det för givet med nya människor jag träffar.

Jag har också de andra föräldrarna från stödgruppen i Spädbarnsfonden, och de som jag träffat på Öppenträffarna. Med dem kan jag prata om saker som många gånger är självklara för sådana föräldrar som vi, men inte för alla andra "vanliga" föräldrar.

Där träffade jag nu senast en mamma som förlorat en dotter och sedan fått en levande dotter och en levande son med hjälp av cerklage, och jag fick hennes mailadress och kunde höra av mig med frågor. Jag har också fått en annan kontakt (via K på Min blogg och jag) med ytterligare en kvinna som haft cerklage och med hjälp av det fött ett levande barn. Det är stort och skrämmande, det jag och D nu ger oss in i och att kunna fråga någon som vet hur det är att vänta barn på det här sättet fungerar lite som en tröstande snuttefilt - jag kan använda den kontakten om jag behöver den. Just nu har jag huvudet fullt av så mycket annat att jag försöker att inte tänka på hur rädd jag är för operationen och vad som kan hända efter den - det blir för mycket oro på en gång.

På onsdag ska jag på mitt första möte med psykologen som är här på MVC i min stadsdel en gång i veckan.

Läkaren jag ska träffa på Specialist MVC är överläkare där, och en av de kollegor som min läkare rådfrågade när vi hade kontakt i våras. Specialist inom ämnet, med andra ord. Dessutom har min barnmorska haft andra patienter med cerklage, så hon känns kunnig och trygg.

Så gott om stöd runtomkring oss, det har vi!

/L

Att:
dricka ett stort glas vatten så fort jag stigit upp på morgonen, och så vänta en halvtimme innan jag äter frukost - svårt, eftersom jag är van att äta i princip så fort jag stigit ur sängen.

byta ut min frukostbanan i filmjölken med lite socker, russin, linfrö och fiberflingor mot en apelsin eller ett äpple att äta efter smörgåsen - funkar rätt så bra, men det är en flerårig vana, så ibland glömmer jag. Och (ekologisk) banan är ju så gott!

dricka mycket vatten - funkar ganska bra, eftersom jag ändå har som vana att dricka ett stort glas vatten eller juice till varje måltid.

dricka Vi-Siblin en gång om dan - äckligt! Fiberpulvret löser upp sig och bildar en tjock sörja som luktar mysko, är svår att svälja och ser hemskt oaptitlig ut.

äta katrinplommon uppblötta i vatten (och dricka upp vattnet) - ganska sött, men det vete skjutton hur bra det fungerar - jag åt katrinplommon varje dag i mina första två graviditeter och märkte ingen skillnad. Iofs var de inte blötlagda då...

ta Lactulos - en vidrig sötsliskig sörja som jag också tog varje dag de två första gångerna jag var gravid och inte märkte någon som helst skillnad av.

Allt det här har jag fått tips om att göra för att hjälpa min stackars mage, som redan nu kämpar för att inte sakta av helt. Och som ni som någonsin har läst en informationsbok eller hemsida om graviditet - "förstoppning är helt normalt för gravida". Det är något hormon som utsöndras i tarmarna, om jag inte minns fel.

Tack för den, televerket! Normalt är det kanske, men ett stort problem även för dem som inte har ett mekaniskt fel i kroppen som gör livmoderhalsen och bäckenbottenmusklerna extra känsliga. Men jag har ju ett sådant fel, och som de förklarade för mig på sjukhuset i Kalmar när vi låg och väntade på om naturen skulle bestämma sig för att pojkarna skulle få leva eller dö - på en gravid kvinna ligger tarmarna liksom klistrade runt livmodern allteftersom den växer, så att rörelser i tarmen påverkar livmodern och vice versa. Därför fick jag inte hjälp att sköta matsmältningen i början när jag låg på sjukhus, och därför är det nu i denna min sista graviditet extra viktigt att jag inte får sådana problem. (Sista graviditet, OM det inte går väldigt bra, förstås. Då kanske vi orkar göra om hela proceduren igen, men bara kanske.) Därav min "lätta" besatthet vid vad jag äter, när jag äter det och vad det gör med min matsmältning...

Tack och lov höll min barnmoska med mig att det är väldigt viktigt att jag inte belastar, som hon uttryckte det "guldägg[et] jag bär på" mer än absolut nödvändigt, så hon gav mig en massa tips. Jag blev också tillsagd att sluta träna på gym, inte springa, och inte gå de "raska promenader" som min läkare på Specialist MVC tyckte att jag skulle ta den sista gången jag pratade med henne i våras efter att undersökningarna vi gjorde var klara.

Röra på mig - gärna, men i min egen takt och inte mer än vad jag känner att jag klarar av - tyckte barnmorskan. Efter operationen få vi se - jag är fortfarande inställd på att jag då ska åka hem, lägga mig i soffan och inte stiga upp mer än nödvändigt förrän efter vecka 34 eller så, när det bara än någon månad kvar till att det är tänkt att cerklaget skall klippas. Vi får se vad den nya läkaren jag har fått (som jag ska träffa den 28:e) säger om det här med vila. Min (och Ds) inställning är att det är bättre att vila för mycket än för lite. Riskerna för mig är så mycket mindre än riskerna för barnet, och jag skulle inte kunna förlåta mig själv om något hände vår lilla guldklimp.

Mycket nytt att tänka på och nya vanor att öva in, alltså.

/L

Jag var på Cappella igen i veckan, och kom för ovanlighetens skull bara hem med tre saker -


två böcker,


och en TOBI. Jag har ingen aning om ifall det var ett bra köp, men enligt personalen på Cappella hade den testats och fungerade (och annars fick jag komma dit med kvittot och få tillbaka mina pengar). Mitt trogna gamla strykjärn (som jag fick i examenspresent när jag gick ut gymnasiet för elva år sedan) håller på att ge upp, så jag tänkte att eftersom den var relativt billig (250 kr - 25 % studentrabatt) så kunde jag ju passa på och åtminstone använda den tills jag köpt ett nytt ångstrykjärn.

Det var INTE helt lätt att få hem den på cykel, eftersom den inte går att ta isär i så många delar, men det gick! :)

/L

Jag fick lite fint tunnare grått ylletyg av D när vi var i Falköping och rensade ur grejer på vinden. Det gjorde mig inspirerad till att prova om det fungerar att sy Aliceänglar även på en ljusare bakgund, och nu har jag gjort flera stycken som ligger och väntar på montering. Eftersom det tovade materialet som jag brukar använda börjar ta slut (det är restbitar från ett klädprojekt jag gjorde i gymnasiet), och ängeln som jag gjorde i 70-tals tyg och broderi på min väska blev så fin, har jag också börjat experimentera med andra tyger till kroppen.





Den här med gul klädnad är inte klar än, jag är missnöjd med hennes krona och ska göra om den. Vingarna är inte heller riktigt klara, men det är på god väg!


Fler elefanter är också på gång - nu blir det två gula, och sedan ska jag prova det röda linnetyget jag köpte på prolog. Lite omväxling förnöjer, och det är kul att experimentera med vilka broderigarner som får bäst effekt mot olika tyger. Jag har en vag idé om att jag ska försöka göra några ugglor också, men det har inte kommit längre än till skiss-stadiet.

/L