Minis milstolpar - vecka 32
Och det betyder enligt enligt Spec-MVC att Mini har fullgoda överlevnadschanser om hon skulle födas nu! Fast, vi har börjat tro att hon inte kommer förrän efter att cerklaget är klippt, och det vore ju så klart det bästa både för henne och mig. Då måste vi inte åka in akut, och för varje dag som går hinner hon utvecklas lite till, och lägga på sig mer hull.
32+0 är en riktig milstolpe, och har varit det hela den här graviditeten. Det betyder också att vi går in i åttonde månaden nu idag, hurra!
Igår var vi på vår första föräldraträff, jag och D. Det har vi varit lite tveksamma till om vi vill göra, för vem tycker om att sitta och känna sig som en utomjording i en grupp? Naturligtvis kan det finnas andra som har liknande erfarenheter som vi, men det vanligaste är ju ändå att det är normala förstagångsföräldrar i sådana grupper. Och vi är ju inte sådana, för det här är ju inte vårt första barn, och våra erfarenheter av graviditeter och förlossningar är allt annat än normala. Men jag är ändå glad att vi gick, och jag vill fortsätta gå. Det känns som att vi kan få mycket nyttig information, för ungefär som D uttryckte det en gång så "vet vi ju inte vad man ska göra när vi får ta med oss ett barn hem".
Information om förlossningar tycker jag väl känns lite onödig, men vi lärde oss väl några nya saker på träffen. Till exempel att om mamman inte har hela armarna fulla med slangar och mätapparatur, så kan hon föda knästående i sängen. Det tycker jag låter jättebra! Att ligga ner platt på rygg och krysta måste ju vara bland det minst energieffektiva sättet att föda som går att tänka sig - man jobbar ju emot tyngdkraften. Det tyckte jag var så konstigt när jag födde Alice, men jag har förstått i efterhand att det nog var just för att det var akut, och för att de vill ha så mycket kontroll över förloppet och övervakning på henne som möjligt.
Och så tänker jag att det här med föräldraträffar nog kan vara vara bra för att ge en bild av hur en normal förlossning går till. När det inte är kris och akutfall och hela salen full med personal som springer iväg med mitt barn innan jag ens hunnit se henne, alternativt en barnmorska som går ut ur rummet precis när jag ska föda fram min döde son (medans jag fortfarande kländer mig fast vid det lilla, lilla hoppet att min fortfarande levande son ska få stanna kvar där han är) och ingen som verkar fatta att de ger oss en käftsmäll varje gång de säger "foster" och att det handlar om "sent missfall/spontan abort" istället för att använda våra barns namn som vi gör, och att de är på väg att dö.
Så ska det inte bli den här gången, för vi har kommit så långt att det inte ens KAN bli så. Jag försöker föreställa mig en lugn förlossning som slutar i en skrikande liten dotter som ligger på mitt bröst och greppar om sin pappas hand istället, ungefär det vi fick se på film igår. När jag får hålla henne i min famn utan att någon måste ta ut henne ur en kuvös först, och när jag får se D hålla henne för första gången. Om det fortsätter att gå bra, och vi får uppleva det, då tror jag att en del av såren vi bär på efter Alice, Eskil och Maxs död kan börja läka.
/L
32+0 är en riktig milstolpe, och har varit det hela den här graviditeten. Det betyder också att vi går in i åttonde månaden nu idag, hurra!
Igår var vi på vår första föräldraträff, jag och D. Det har vi varit lite tveksamma till om vi vill göra, för vem tycker om att sitta och känna sig som en utomjording i en grupp? Naturligtvis kan det finnas andra som har liknande erfarenheter som vi, men det vanligaste är ju ändå att det är normala förstagångsföräldrar i sådana grupper. Och vi är ju inte sådana, för det här är ju inte vårt första barn, och våra erfarenheter av graviditeter och förlossningar är allt annat än normala. Men jag är ändå glad att vi gick, och jag vill fortsätta gå. Det känns som att vi kan få mycket nyttig information, för ungefär som D uttryckte det en gång så "vet vi ju inte vad man ska göra när vi får ta med oss ett barn hem".
Information om förlossningar tycker jag väl känns lite onödig, men vi lärde oss väl några nya saker på träffen. Till exempel att om mamman inte har hela armarna fulla med slangar och mätapparatur, så kan hon föda knästående i sängen. Det tycker jag låter jättebra! Att ligga ner platt på rygg och krysta måste ju vara bland det minst energieffektiva sättet att föda som går att tänka sig - man jobbar ju emot tyngdkraften. Det tyckte jag var så konstigt när jag födde Alice, men jag har förstått i efterhand att det nog var just för att det var akut, och för att de vill ha så mycket kontroll över förloppet och övervakning på henne som möjligt.
Och så tänker jag att det här med föräldraträffar nog kan vara vara bra för att ge en bild av hur en normal förlossning går till. När det inte är kris och akutfall och hela salen full med personal som springer iväg med mitt barn innan jag ens hunnit se henne, alternativt en barnmorska som går ut ur rummet precis när jag ska föda fram min döde son (medans jag fortfarande kländer mig fast vid det lilla, lilla hoppet att min fortfarande levande son ska få stanna kvar där han är) och ingen som verkar fatta att de ger oss en käftsmäll varje gång de säger "foster" och att det handlar om "sent missfall/spontan abort" istället för att använda våra barns namn som vi gör, och att de är på väg att dö.
Så ska det inte bli den här gången, för vi har kommit så långt att det inte ens KAN bli så. Jag försöker föreställa mig en lugn förlossning som slutar i en skrikande liten dotter som ligger på mitt bröst och greppar om sin pappas hand istället, ungefär det vi fick se på film igår. När jag får hålla henne i min famn utan att någon måste ta ut henne ur en kuvös först, och när jag får se D hålla henne för första gången. Om det fortsätter att gå bra, och vi får uppleva det, då tror jag att en del av såren vi bär på efter Alice, Eskil och Maxs död kan börja läka.
/L
Om kungliga namn
Estelle. Först tyckte jag att det var konstigt, men nu gillar jag det. Det är speciellt, och vackert, och framförallt helt oväntat.
Vi satt faktiskt och väntade på att nyheten skulle komma ut, så att vi fick veta den lillas namn. Inte för att vi är rojalister, för det är vi helt klart inte! Jag är republikan av demokratiska skäl - det är helt absurt att en svensk familj inte ska ha samma skyldigheter och rättigheter som vi andra bara för att deras förfader blev vald till kronprins på 1800-talet.
Nej, vi ville veta namnet därför att det hade pratats så mycket om att den nya Bernadotten nog skulle få ett namn taget från en tidigare drottning eller prinsessa av Sverige. Och det gör faktiskt namnet vi valt till Mini också. Det är ett fint och lite ovanligt namn och vi är väldigt nöjda med det, så det hade varit så tråkigt om prinsessan döpts till det, för då kände vi att vi var tvingade att byta namn.
Ulrica, Ingrid, Astrid, Désirée, Margareta, Sofia, Christina eller Alice var väl de namn som jag såg på flest ställen i spekulationerna innan kungens tal, så jag kände mig inte överdrivet orolig för att Vickan och Daniel skulle "knycka vårt namn". D däremot, var lite mer nervös.
Men, det ordnade sig ju. Vi behåller de två namn vi har bestämt att Mini ska få, och om hon mot förmodan skulle visa sig vara en pojke så har vi ett fint pojknamn med mellannamn på lager också. Fast det är så vitt jag vet inte kungligt, men också ovanligt. Speciellt med den stavning som vi gillar bäst.
Mer än så får ni inte veta, vi vill att det ska vara en överraskning ;)
/L
Vi satt faktiskt och väntade på att nyheten skulle komma ut, så att vi fick veta den lillas namn. Inte för att vi är rojalister, för det är vi helt klart inte! Jag är republikan av demokratiska skäl - det är helt absurt att en svensk familj inte ska ha samma skyldigheter och rättigheter som vi andra bara för att deras förfader blev vald till kronprins på 1800-talet.
Nej, vi ville veta namnet därför att det hade pratats så mycket om att den nya Bernadotten nog skulle få ett namn taget från en tidigare drottning eller prinsessa av Sverige. Och det gör faktiskt namnet vi valt till Mini också. Det är ett fint och lite ovanligt namn och vi är väldigt nöjda med det, så det hade varit så tråkigt om prinsessan döpts till det, för då kände vi att vi var tvingade att byta namn.
Ulrica, Ingrid, Astrid, Désirée, Margareta, Sofia, Christina eller Alice var väl de namn som jag såg på flest ställen i spekulationerna innan kungens tal, så jag kände mig inte överdrivet orolig för att Vickan och Daniel skulle "knycka vårt namn". D däremot, var lite mer nervös.
Men, det ordnade sig ju. Vi behåller de två namn vi har bestämt att Mini ska få, och om hon mot förmodan skulle visa sig vara en pojke så har vi ett fint pojknamn med mellannamn på lager också. Fast det är så vitt jag vet inte kungligt, men också ovanligt. Speciellt med den stavning som vi gillar bäst.
Mer än så får ni inte veta, vi vill att det ska vara en överraskning ;)
/L
Magbilden vecka 31
Nu ska Mini väga ungefär 1800 gram, vara 40 cm lång, och kan redan ha fått hår på sitt lilla huvud.
/L
Onsdag = veckobyte
Vi har en vana här hemma, som vi började med när vi väntade Alice. Varje kväll kryssar någon av oss över dagen som gått i almanackan, så att det blir lätt att se hur långt in i månaden vi har kommit.
När vi väntade Max och Eskil började vi med en till liten ritual som har med almanackan att göra - för varje ny graviditetsvecka skrev vi in startdagen i almanackan, men inte förrän högst några dagar innan den kom. Det har vi fortsatt med också i den här graviditeten, så på tisdag kväll dyker det upp en anteckning för onsdagen. Från början var det ju rädslan som styrde, tankarna på att varje nytt veckobyte skulle bli det sista gjorde att vi inte vågade ta ut något i förskott. Därför vågade vi inte skriva in siffrorna i förväg, tanken på att sedan behöva ta bort dem (som jag satt och gjorde efter att Alice dog) gjorde för ont.
Men nu, när det har gått så bra så länge för Mini och hennes etta, så fortsätter jag att skriva in den nya veckan med andra känslor i kroppen. Förundran, glädje och tacksamhet över att siffrorna bara blir högre och högre, samtidigt som busungen därinne bara blir starkare och större och tanken på att det faktiskt kan gå hela vägen börjar bli något som jag kan greppa.
Idag är det den 22 februari, och vi byter till 31+0!
/L
När vi väntade Max och Eskil började vi med en till liten ritual som har med almanackan att göra - för varje ny graviditetsvecka skrev vi in startdagen i almanackan, men inte förrän högst några dagar innan den kom. Det har vi fortsatt med också i den här graviditeten, så på tisdag kväll dyker det upp en anteckning för onsdagen. Från början var det ju rädslan som styrde, tankarna på att varje nytt veckobyte skulle bli det sista gjorde att vi inte vågade ta ut något i förskott. Därför vågade vi inte skriva in siffrorna i förväg, tanken på att sedan behöva ta bort dem (som jag satt och gjorde efter att Alice dog) gjorde för ont.
Men nu, när det har gått så bra så länge för Mini och hennes etta, så fortsätter jag att skriva in den nya veckan med andra känslor i kroppen. Förundran, glädje och tacksamhet över att siffrorna bara blir högre och högre, samtidigt som busungen därinne bara blir starkare och större och tanken på att det faktiskt kan gå hela vägen börjar bli något som jag kan greppa.
Idag är det den 22 februari, och vi byter till 31+0!
/L
Hejdå, vännen!
Nu är det tomt därhemma i huset jag växte upp i.
Vår älskade gamla katt Elvis fick somna in i helgen, och även om det var han själv som visade att han hade gett upp genom att sluta äta och dricka, och han fick ha ett långt och bra liv (nästan 20 år) så är det så himla sorgligt att han är borta.
Jag minns när vi fick hem honom kort efter att vår första katt Murre blivit påkörd. Jag hade sagt till mina föräldrar at de absolut inte fick köpa en ny katt, men så hade en klasskompis familjs katt fått ungar. Hon vädjade till oss andra att ta hand om en unge, för annars skulle de dödas. Så jag kom hem och hade gjort en helomvänding: vi måste ta en av de kattungarna nu på en gång! Och det gjorde vi, en liten grå hane. Han var den enda ungen i den kullen som överlevde, och familjen röstade för att han skulle heta Elvis. Det var mitt förslag, fast mest på skämt. Egentligen tyckte jag att han skulle heta Ringo, men Elvis visade sig passa bra. Han tog stor plats, hade god aptit och backade inte för något. Och var vacker när han var ung :)
Fina lilla gubben, jag saknar dig!
/Lillmatte
Vår älskade gamla katt Elvis fick somna in i helgen, och även om det var han själv som visade att han hade gett upp genom att sluta äta och dricka, och han fick ha ett långt och bra liv (nästan 20 år) så är det så himla sorgligt att han är borta.
Jag minns när vi fick hem honom kort efter att vår första katt Murre blivit påkörd. Jag hade sagt till mina föräldrar at de absolut inte fick köpa en ny katt, men så hade en klasskompis familjs katt fått ungar. Hon vädjade till oss andra att ta hand om en unge, för annars skulle de dödas. Så jag kom hem och hade gjort en helomvänding: vi måste ta en av de kattungarna nu på en gång! Och det gjorde vi, en liten grå hane. Han var den enda ungen i den kullen som överlevde, och familjen röstade för att han skulle heta Elvis. Det var mitt förslag, fast mest på skämt. Egentligen tyckte jag att han skulle heta Ringo, men Elvis visade sig passa bra. Han tog stor plats, hade god aptit och backade inte för något. Och var vacker när han var ung :)
Fina lilla gubben, jag saknar dig!
/Lillmatte
Vad som händer
Minis kullerbyttor och sparkar blir bara större och större, nu får jag ibland nåt som känns som en fot som putar när hon är som mest aktiv. :)
Vi har varit hos barnmorskan igen, och måttbandet påstår att livmodern har växt med tre cm sedan sist. Lilla hjärtats hjärtslag ser fortfarande fina ut, och mammans blodtryck är utmärkt.
Jag har köpt ett nytt stödbälte från Gula Rehab, som är stadigare än mitt gamla från Carriwell. Det är såååå skönt för ryggen och gör åderbråcken lite mer uthärdliga, eftersom det lyfter upp magen lite. Det är mina bästa tips till andra gravida, förresten (i alla fall för dem som har svaga bålmuskler, som jag):
Köp ett stödbälte, en gördel/ett magstöd att ha under kläderna, och tre par stödstrumpor (ett par att ha på sig, ett par i tvätten och ett i strumplådan), det är väl spenderade pengar när magen börjar bli tung!
Min kallelse till nästa läkarbesök kom i fredags - den 14 mars klockan 14 ska vi på sista tappmätningen och ett tillväxtultraljud, för att planera när cerklaget ska klippas. Och om jag har förstått det rätt så gör de tillväxt-UL i 3D här på Ackis :)
Jag fundrar och finurlar på uppsatsen, och på alla era tips (tack så jättemycket för dem!) om vad som kan vara bra att köpa innan Mini kommer (eller strax därefter).
Och nu ska jag återgå till symaskinen.
/L
Vi har varit hos barnmorskan igen, och måttbandet påstår att livmodern har växt med tre cm sedan sist. Lilla hjärtats hjärtslag ser fortfarande fina ut, och mammans blodtryck är utmärkt.
Jag har köpt ett nytt stödbälte från Gula Rehab, som är stadigare än mitt gamla från Carriwell. Det är såååå skönt för ryggen och gör åderbråcken lite mer uthärdliga, eftersom det lyfter upp magen lite. Det är mina bästa tips till andra gravida, förresten (i alla fall för dem som har svaga bålmuskler, som jag):
Köp ett stödbälte, en gördel/ett magstöd att ha under kläderna, och tre par stödstrumpor (ett par att ha på sig, ett par i tvätten och ett i strumplådan), det är väl spenderade pengar när magen börjar bli tung!
Min kallelse till nästa läkarbesök kom i fredags - den 14 mars klockan 14 ska vi på sista tappmätningen och ett tillväxtultraljud, för att planera när cerklaget ska klippas. Och om jag har förstått det rätt så gör de tillväxt-UL i 3D här på Ackis :)
Jag fundrar och finurlar på uppsatsen, och på alla era tips (tack så jättemycket för dem!) om vad som kan vara bra att köpa innan Mini kommer (eller strax därefter).
Och nu ska jag återgå till symaskinen.
/L
Minis milstolpar - v 30+0
När vi väntade Max och Eskil skrev jag ett kontrakt med mig själv. Tanken med det var att hjälpa mig att hålla isär graviditeten med Alice med den nya, och att försöka fokusera på det positiva istället för att vara rädd och orolig.
Något sådant gjorde jag inte när vi fick reda på att vi väntade Mini, men jag kom att tänka på det där gamla inlägget idag, eftersom vi nu är vid en sån milstolpe som stod med i kontraktet.
Vecka 30+0. Vi drömde om den med pojkarna, men kom bara en sorgligt kort bit på vägen. Men här är vi nu äntligen, med ett barn kvar i magen som inte har visat några som helst tecken på att vilja komma ut för tidigt för att överleva, och det känns....magiskt. Efter 29 hela graviditetsveckor räknas inte barn som extremt prematur längre, utan "bara" för tidigt födda, och det gör mycket för att både jag och D ska kunna ta in hur stora Minis chanser att faktiskt födas fullgången är.
Och en annan sak som är viktig med den här veckan: vi bestämde i graviditeten med pojkarna att vi inte skulle köpa några stora bebissaker förrän efter att vi kommit till 30+0, och samma sak har vi sagt det här gången.
Så, nu börjar det bli dax att fundera på vad vi behöver, och jag tänkte passa på att be om lite tips från er som läser. Vad är egentligen det absolut mest nödvändiga som bör köpas innan barnet kommer? Vi vill helst köpa begagnat (speciellt textilier eftersom jag vet lite för mycket om tillverkningen för att vilja utsätta mitt barn för alla de kemikalierna om jag inte måste), skulle gärna använda tygblöjor, bor i lägenhet utan hiss och har ingen bil.
/L
Något sådant gjorde jag inte när vi fick reda på att vi väntade Mini, men jag kom att tänka på det där gamla inlägget idag, eftersom vi nu är vid en sån milstolpe som stod med i kontraktet.
Vecka 30+0. Vi drömde om den med pojkarna, men kom bara en sorgligt kort bit på vägen. Men här är vi nu äntligen, med ett barn kvar i magen som inte har visat några som helst tecken på att vilja komma ut för tidigt för att överleva, och det känns....magiskt. Efter 29 hela graviditetsveckor räknas inte barn som extremt prematur längre, utan "bara" för tidigt födda, och det gör mycket för att både jag och D ska kunna ta in hur stora Minis chanser att faktiskt födas fullgången är.
Och en annan sak som är viktig med den här veckan: vi bestämde i graviditeten med pojkarna att vi inte skulle köpa några stora bebissaker förrän efter att vi kommit till 30+0, och samma sak har vi sagt det här gången.
Så, nu börjar det bli dax att fundera på vad vi behöver, och jag tänkte passa på att be om lite tips från er som läser. Vad är egentligen det absolut mest nödvändiga som bör köpas innan barnet kommer? Vi vill helst köpa begagnat (speciellt textilier eftersom jag vet lite för mycket om tillverkningen för att vilja utsätta mitt barn för alla de kemikalierna om jag inte måste), skulle gärna använda tygblöjor, bor i lägenhet utan hiss och har ingen bil.
/L
Minivikt
Mini ska öka i vikt med 200 g i veckan just nu, enligt litteraturen. Just nu, i slutet på vecka 29 borde hon vara någonstans mellan 1400 och 1500 gram. 1.5 kilo! Det är lite svårt att föreställa sig att jag faktiskt bär omkring på en liten människa som väger så mycket (alla nyfödda är iofs väldigt stora i min värld eftersom jag jämför dem med Alice, som bara vägde runt 700 gram, men ändå), så jag kände mig tvungen att hitta något här hemma som jag kunde väga i händerna för att känna på hur mycket det faktiskt är.
Som ett paket röda linser, och ett paket passerade tomater. Det är vad den där lilla tyngden som ligger långt fram i magen och sprätter omkring både dag och natt väger. Min duktiga bebis, fortsätt att växa så och stanna kvar därinne ett bra tag till!
/Mamma
Som ett paket röda linser, och ett paket passerade tomater. Det är vad den där lilla tyngden som ligger långt fram i magen och sprätter omkring både dag och natt väger. Min duktiga bebis, fortsätt att växa så och stanna kvar därinne ett bra tag till!
/Mamma
Det är ju fantastiskt!
Igår skulle vi gå och titta på vad den ganska nya lokala loppisen hade att erbjuda, eftersom den ligger på
gångavstånd från lägenheten även för en långsamt vaggande mig, och för att jag inte varit på loppis sedan innan cerklaget sattes in.
Vi hade till och med tänkt, att om de hade bebissaker, så kunde vi ju faktiskt passa på och titta på dem.
Men, tji fick vi. Enligt hemsidan och skyltarna skulle det vara öppet, men dörren var låst.
Så, det vara bara att vagga hem igen, och för mig att försöka värma upp mig med eftermiddagsfikat medan D tog cykeln till mataffären.
Det var där på hemvägen som tanken slog mig: här är jag ute och går, GRAVID I SJUNDE MÅNADEN! Vi pratade lite om det då, hur vi ända fram till för några veckor sedan knappt vågade hoppas att jag någon gång skulle få vara så här mycket gravid, och hur vi utgått från att jag skulle i princip ligga ner hela den här graviditeten.
Men, jag kan alltså vara ute och gå, om jag tar det lugnt (vilket kroppen tvingar mig till eftersom jag har så dålig kondition och Mini + magen är så stor nu), nästan som en normal gravid kvinna i samma vecka.
Och det, det är fantastiskt!
/L
Magbild V 29+0
Så här ser vi ut idag.
1177.se har det här att säga om vår nya vecka:
Mini "väger nu runt 1400 gram och är ungefär 40 centimeter lång. Det är tillräckligt stort för att kunna sparka på revbenen och även slå mot urinblåsan. " Jo tack, det har jag märkt!
"En del [bebisar] kan sparka så hårt att man blir öm under revbenen. Ännu behöver [Mini] inte vända sig med huvudet nedåt eftersom det fortfarande finns gott om plats att ändra läge. [Bebisen] kan drömma nu."
(text från 1177.se, med mina ändringar)
I graviditetsboken står det för vecka 28 och 29:
"Puffar du lätt på magen kan du ibland få en puff tillbaka. Det kan också sparka till som en reaktion på höga ljud [...]".
Vaddå "puff"? Hon sparkar så att jag får bulor på utsidan av magen, och jag är helt säker på att hon hämnas om jag (eller D) väcker henne genom att peta på magen när hon sover. Och det är jag glad för, för ju mer hon lever rövare, desto säkrare kan jag vara på att allt är bra med henne därinne.
"Barnet ökar i vikt med ungefär 27 gr/dag", och "Det växande barnet blir alltmer utrymeskrävande och pressar dina inre organ åt sidan. Livmodern trycker nedåt mot de stora blodkärlen".
Jamen, inte undra på att jag är trött i ryggen och har åderbråck, då ;)
Ja, och så: "Många kvinnor upplever att de nu blir mer känsliga och får humörsvägningar som de inte känner igen. Det är helt normalt".
Inte förrän nu?! Jag har fått konstiga gråattacker då och då under hela graviditeten, ju (och under de andra två graviditerna också, för den delen). Och med "konstiga" menar jag såna som inte har med sorgen efter Alice, Max och Eskil att göra, för den finns ju alltid där och lurar. Och gråter jag över dem så är det ju just för att de är döda, och inte för att jag råkar vara gravid. Om jag däremot gråter av att lyssna på "Don't Stop Believin", så är det kanske mer pga hormonerna (även om jag älskar den låten, som så många andra).
29+0! Kan ni förstå det? Det kan inte jag. Men snart, snart kan vi nog ändå våga oss på att börja köpa bebissaker!
/L
Idag....
....har vi varit på kontroll igen, och fick veta att:
absolut ingenting har hänt sen den senaste mätningen (!),
vi ska på nästa mätning och ett tillväxtultraljud i vecka 34 (alltså om mer än en månad),
och de planerar att klippa upp cerclaget i vecka 35-36.
Härliga nyheter på alla sätt och vis!
/L
absolut ingenting har hänt sen den senaste mätningen (!),
vi ska på nästa mätning och ett tillväxtultraljud i vecka 34 (alltså om mer än en månad),
och de planerar att klippa upp cerclaget i vecka 35-36.
Härliga nyheter på alla sätt och vis!
/L
Igår...
... bakade vi för första gången semlor tillsammans, D och jag. Jag ÄLSKAR semlor och brukar börja äta dem så fort de finns att få tag på, jag bryr mig inte det minsta om att vänta till Fettidsdagen. Men baka egna har jag nog möjligen bara gjort nån gång i hemkunskapen eller så, och det sägs ju att det ska vara svårt att få dem så där härligt fluffiga som de är på bagerier.
Det löste vi genom att göra små semlor, enligt det här receptet från ICA. Lite extra mjöl fick vi lov att lägga till, och så lite kardemumma såklart. De blev inte alls så tunga, och fyllningen blev godare än i köpta semlor!
Vi spenderade större delen av kvällen i soffan, med Tösen och framför flera avsnitt av en av våra favoritserier: "No Reservations". Ett amerikanskt rese/matprogram med en f.d kock som gillar gatumat och propagerar för att folk ska äta mer av de där bitarna av djur som vi i väst började slänga bort i takt med att vi fick det bättre ställt: grisfötter, inälvor, hjärna, blodmat, lever, benmärg, tarmar.... Och såna som jag, som helst låter bli att äta nötkött och föredrar vegetariusk mat och MSC-märkt fisk, av etiska skäl, oss brukar han hacka rätt rejält på. Men jag gillar Tony ändå :) Det är kul att titta på någon som åker världen runt och blir entusiastisk av mat som vanligt folk äter, och som verkligen bemödar sig om att prova allt och inte fega ur för att det är ovanliga ingredienser i maten. Han pratar mycket om att äta lokalt producerad mat, och i nästan alla avsnitt träffar han lokala kockar som arbetar med regionala råvaror och traditionella recept (fast ofta på nya sätt), och besöker matmarknader. Ett bra tips för den som ska ut och resa, oavsett om det är till Paris, New York, eller något lite mer ovanligt som Dubai eller Kurdistan - gå in på programmets hemsida och titta på deras reseguider, eller titta på avsnitt av serien på Youtube.
Medan vi satt där och tittade på Tony som åt sig igenom Rostbältet i USA (städer som förr haft stora industrier men nu börjat förfalla), delar av Chile och delar av Libanon (mest Beirut), och sen på en SVT-dokumentär om tidningens OKEJ, så broderade jag de första stygnen på Minis filt.
Det har tagit mig några veckor att bförst bestämma motiv och sedan fundera ut vart på filten jag vill ha det. Först tänkte jag göra en större figur i varje hörn och en i mitten, men så häromnatten kom jag på att ett större centralt motiv med en liten enklare bård runtom i nederkan är bättre, för då får filten inget upp eller ned.
Så det här är tanken: i mitten en cirkel som alla Totoror sitter/står på, och på en sida går den ut i en gren för den som spelar occarina. Jag ska nog lägga till några av de mindre figurerna mellan de stora, och kanske lite blad på trädgrenen. I nederkant blir det antingen såna här:
eller såna här:
Jag hade nästan glömt hur kul det är att brodera, så jag är glad att jag kom igång igen.
/L
/L
Det löste vi genom att göra små semlor, enligt det här receptet från ICA. Lite extra mjöl fick vi lov att lägga till, och så lite kardemumma såklart. De blev inte alls så tunga, och fyllningen blev godare än i köpta semlor!
Vi spenderade större delen av kvällen i soffan, med Tösen och framför flera avsnitt av en av våra favoritserier: "No Reservations". Ett amerikanskt rese/matprogram med en f.d kock som gillar gatumat och propagerar för att folk ska äta mer av de där bitarna av djur som vi i väst började slänga bort i takt med att vi fick det bättre ställt: grisfötter, inälvor, hjärna, blodmat, lever, benmärg, tarmar.... Och såna som jag, som helst låter bli att äta nötkött och föredrar vegetariusk mat och MSC-märkt fisk, av etiska skäl, oss brukar han hacka rätt rejält på. Men jag gillar Tony ändå :) Det är kul att titta på någon som åker världen runt och blir entusiastisk av mat som vanligt folk äter, och som verkligen bemödar sig om att prova allt och inte fega ur för att det är ovanliga ingredienser i maten. Han pratar mycket om att äta lokalt producerad mat, och i nästan alla avsnitt träffar han lokala kockar som arbetar med regionala råvaror och traditionella recept (fast ofta på nya sätt), och besöker matmarknader. Ett bra tips för den som ska ut och resa, oavsett om det är till Paris, New York, eller något lite mer ovanligt som Dubai eller Kurdistan - gå in på programmets hemsida och titta på deras reseguider, eller titta på avsnitt av serien på Youtube.
Medan vi satt där och tittade på Tony som åt sig igenom Rostbältet i USA (städer som förr haft stora industrier men nu börjat förfalla), delar av Chile och delar av Libanon (mest Beirut), och sen på en SVT-dokumentär om tidningens OKEJ, så broderade jag de första stygnen på Minis filt.
Det har tagit mig några veckor att bförst bestämma motiv och sedan fundera ut vart på filten jag vill ha det. Först tänkte jag göra en större figur i varje hörn och en i mitten, men så häromnatten kom jag på att ett större centralt motiv med en liten enklare bård runtom i nederkan är bättre, för då får filten inget upp eller ned.
Så det här är tanken: i mitten en cirkel som alla Totoror sitter/står på, och på en sida går den ut i en gren för den som spelar occarina. Jag ska nog lägga till några av de mindre figurerna mellan de stora, och kanske lite blad på trädgrenen. I nederkant blir det antingen såna här:
eller såna här:
Jag hade nästan glömt hur kul det är att brodera, så jag är glad att jag kom igång igen.
/L
/L
Vi äter oss igenom världens kök
Igår gick vi på en lokal libanesisk restaurang (som jag har varit nyfiken på att prova ett tag) för att fira Minis senaste milstolpe. Det var första gången någon av oss ätit libanesiskt (om man inte räknar att jag har börjar äta hummus på mina knäckebrödsmackor ibland) och vi visste inte riktigt vad vi skulle beställa, men det ordnade sig. Vi tog en blandtallrik med olika grillspett (nöt, kyckling, lamm), pommes, vinbladsdolmar, små piroger, taboulé-sallad och fyra olika goda röror/såser (Baba ghanoush var en riktig höjdare!) och en sorts variant av pizza - plattbröd med ost och en helt galet god sallad på gröna oliver, morot och vad jag tror var timjan.
De hade stora portioner, så jag är glad att vi bara beställde en varsin tallrik och delade på allt. Jag provade att dricka aryan till - yoghurt blandat med vatten och lite salt, och det funkade bra. Det hade en ganska neutral smak, som var gott till alla de andra smakerna i maten.
Det var lite strul med beställningarna och servicen, men maten var ju god och priserna vettiga, och när vi hade betalat kom en av servitörerna med varsin bit färsk baklava till oss. Köket hade skickat den på köpet, jag vet inte om det var som kompensation eller av nån annan anledning, med det höjde ju helheltsupplevelsen. Och det var jättegott, så vi klämde i oss varenda smula fast vi redan var så mätta :) Sen vaggade vi hem.
Restaurang Beirut heter stället, och dit vill jag definitivt gå igen. Det finns två till restauranger nere på stan med samma tema, och de kan vi ju också prova så småningom. Om det var typisk libanesisk mat vi åt igår så har den mycket smak utan att vara stark, och lagom mycket kött för mig som hellre äter grönsaker, och så får man äta med fingrarna :)
Och så var det härligt att komma ut lite, även om det bara var i kvarteret, och att umgås med D någon annanstans än här hemma. Jag hade en riktigt trevlig kväll, helt enkelt!
/L
De hade stora portioner, så jag är glad att vi bara beställde en varsin tallrik och delade på allt. Jag provade att dricka aryan till - yoghurt blandat med vatten och lite salt, och det funkade bra. Det hade en ganska neutral smak, som var gott till alla de andra smakerna i maten.
Det var lite strul med beställningarna och servicen, men maten var ju god och priserna vettiga, och när vi hade betalat kom en av servitörerna med varsin bit färsk baklava till oss. Köket hade skickat den på köpet, jag vet inte om det var som kompensation eller av nån annan anledning, med det höjde ju helheltsupplevelsen. Och det var jättegott, så vi klämde i oss varenda smula fast vi redan var så mätta :) Sen vaggade vi hem.
Restaurang Beirut heter stället, och dit vill jag definitivt gå igen. Det finns två till restauranger nere på stan med samma tema, och de kan vi ju också prova så småningom. Om det var typisk libanesisk mat vi åt igår så har den mycket smak utan att vara stark, och lagom mycket kött för mig som hellre äter grönsaker, och så får man äta med fingrarna :)
Och så var det härligt att komma ut lite, även om det bara var i kvarteret, och att umgås med D någon annanstans än här hemma. Jag hade en riktigt trevlig kväll, helt enkelt!
/L
Magbilden vecka 28
Så får ni som utlovat se min fina klänning :)
/L
28+0
Det är allt jag har att säga idag.
En månad och en dag längre än Alice klarade sig, mer än två månader längre än Max och Eskil.
Ingenting tyder på att Mini vill komma redan nu, men om hon skulle göra det, så skulle hon troligtvis överleva. Om hon är frisk, och det finns inget som tyder på att hon inte skulle vara helt perfekt för sin ålder och storlek, precis som sina syskon.
/L
En månad och en dag längre än Alice klarade sig, mer än två månader längre än Max och Eskil.
Ingenting tyder på att Mini vill komma redan nu, men om hon skulle göra det, så skulle hon troligtvis överleva. Om hon är frisk, och det finns inget som tyder på att hon inte skulle vara helt perfekt för sin ålder och storlek, precis som sina syskon.
/L
