En bröllopsdag
Det är strålande väder här i Uppsala just nu, och igår firade vi vår tredje bröllopsdag med att ta det ganska lugnt.
Ett besök i Botaniska trädgårdens orangeri och tropiska växthus (inte så outhärdligt varmt som det låter, och med mycket spännande att titta på), en varsin glass på stan och som avslutning provade vi vårt nya lokala Subway genom att köpa med oss mackor hem till lunch.
Jag passade på att prova kameran på min nya mobil. Även om det blir långt ifrån perfekta bilder, så blir de i en bra storlek, det är lätt att se vad de föreställer (vilket är mycket mer än vad jag kan säga om min gamla telefon) och färgåtergivningen är helt ok. Det fanns så mycket fint och häftigt att titta på inne i Tropiska växthuset även fast vi inte hade sån tur att vi fick se de små små grodorna som bor inne i Regnskogsrummet.
Att äta gott hör ju liksom till när man firar - så till middag blev det hemmagjord Ceasarsallad med gräddtårta till efterrätt.
Innan vi åkte hem var vi en sväng inne uppe på Akademibokhandeln, där jag köpte fyra nya böcker på presentkortet jag fick från museet förra sommaren - det blev dels de två delar som följer på en av de böcker jag köpte på loppisen sist. Så nu har jag införskaffat alla delarna i The Black Magician-triologin av Trudi Canavan för sammanlagt 5 kronor! :) Eller, det kanske var 10 som den första kostade? Billigt, hur som helst.
Det blev också två böcker av Scarlett Thomas, som jag har velat läsa ända sedan jag hittade "PopCo" förra året.
Det är en sådan underbart lyxig känsla att kunna gå och välja ut böcker som jag vill läsa för nöjes skull, och inte begränsas av vad de kostar! När presentkorten är slut kommer jag att sakna den känslan...
En väldigt fin (men varm) dag, på många vis!
/L
Ett besök i Botaniska trädgårdens orangeri och tropiska växthus (inte så outhärdligt varmt som det låter, och med mycket spännande att titta på), en varsin glass på stan och som avslutning provade vi vårt nya lokala Subway genom att köpa med oss mackor hem till lunch.
Jag passade på att prova kameran på min nya mobil. Även om det blir långt ifrån perfekta bilder, så blir de i en bra storlek, det är lätt att se vad de föreställer (vilket är mycket mer än vad jag kan säga om min gamla telefon) och färgåtergivningen är helt ok. Det fanns så mycket fint och häftigt att titta på inne i Tropiska växthuset även fast vi inte hade sån tur att vi fick se de små små grodorna som bor inne i Regnskogsrummet.
Att äta gott hör ju liksom till när man firar - så till middag blev det hemmagjord Ceasarsallad med gräddtårta till efterrätt.
Innan vi åkte hem var vi en sväng inne uppe på Akademibokhandeln, där jag köpte fyra nya böcker på presentkortet jag fick från museet förra sommaren - det blev dels de två delar som följer på en av de böcker jag köpte på loppisen sist. Så nu har jag införskaffat alla delarna i The Black Magician-triologin av Trudi Canavan för sammanlagt 5 kronor! :) Eller, det kanske var 10 som den första kostade? Billigt, hur som helst.
Det blev också två böcker av Scarlett Thomas, som jag har velat läsa ända sedan jag hittade "PopCo" förra året.
Det är en sådan underbart lyxig känsla att kunna gå och välja ut böcker som jag vill läsa för nöjes skull, och inte begränsas av vad de kostar! När presentkorten är slut kommer jag att sakna den känslan...
En väldigt fin (men varm) dag, på många vis!
/L
Ett bidrag
Nu har jag skickat pengar till Spädbarnsfondens forskningsfond till minne av vår lilla älskling.
Det känns som ett fint och meningsfullt sätt att hedra hennes (och brorsornas, på deras dag) minne, och vi har bestämt att vi ska göra det varje år.
På återträffen med samtalsgruppen köpte jag också en Solvända till, så nu har jag tre stycken igen. Jag har en på jackan och en på väskan, och just idag även en på blusen. Det känns bra att ha en för vart och ett av mina barn, och jag tycker att de är så fina med sin klara gula färg. Jag förknippar gult med bebisar - jag hade tänkt att köpa mycket gula kläder till pojkarna men hann ju inte det (däremot fick jag i efterhand två jättefina par strumpor med matchande haklappar i gult av deras mormor, som hon hade köpt när de fortfarande levde. De ligger och väntar med de andra bebissakerna i lådorna hemma hos mina föräldrar), och vill gärna ha gula blommor på barnens grav. Vid nästa besök har jag tänkt att det ska bli solrosor, såg att den lokala floristen hade sådana när jag var och handlade i fredags.
/L
Det känns som ett fint och meningsfullt sätt att hedra hennes (och brorsornas, på deras dag) minne, och vi har bestämt att vi ska göra det varje år.
På återträffen med samtalsgruppen köpte jag också en Solvända till, så nu har jag tre stycken igen. Jag har en på jackan och en på väskan, och just idag även en på blusen. Det känns bra att ha en för vart och ett av mina barn, och jag tycker att de är så fina med sin klara gula färg. Jag förknippar gult med bebisar - jag hade tänkt att köpa mycket gula kläder till pojkarna men hann ju inte det (däremot fick jag i efterhand två jättefina par strumpor med matchande haklappar i gult av deras mormor, som hon hade köpt när de fortfarande levde. De ligger och väntar med de andra bebissakerna i lådorna hemma hos mina föräldrar), och vill gärna ha gula blommor på barnens grav. Vid nästa besök har jag tänkt att det ska bli solrosor, såg att den lokala floristen hade sådana när jag var och handlade i fredags.
/L
Det här är för dig, älskade barn
/Din mamma
Två år
Det här datumet för två år sedan fick och förlorade vi vår älskade dotter.
D gick till jobbet med en stor klump av sorg i magen och jag sitter hemma med min (han jobbar kväll, som alla helger hela sommaren), men vi var i alla fall vid graven i morse och lämnade den lilla midsommarkransen jag gjorde igår.
Den var tänkt att sitta på björnens huvud, men blev alldeles för stor, så jag hängde den på gravmarkören istället.
Der är gula rosor, blåklint och någon sorts gerbera-aktiga vita blommor med grönt i mitten som jag inte vet namnet på.
För det är ju så här, att det ska vara krans på midsommar. Och även om jag inte firar den i år, och även om det ju redan är över idag, och även fast jag inte har några levande barn att göra kransar till - så har jag barn.
Och då ska det vara krans! Punkt, slut.
/L
D gick till jobbet med en stor klump av sorg i magen och jag sitter hemma med min (han jobbar kväll, som alla helger hela sommaren), men vi var i alla fall vid graven i morse och lämnade den lilla midsommarkransen jag gjorde igår.
Den var tänkt att sitta på björnens huvud, men blev alldeles för stor, så jag hängde den på gravmarkören istället.
Der är gula rosor, blåklint och någon sorts gerbera-aktiga vita blommor med grönt i mitten som jag inte vet namnet på.
För det är ju så här, att det ska vara krans på midsommar. Och även om jag inte firar den i år, och även om det ju redan är över idag, och även fast jag inte har några levande barn att göra kransar till - så har jag barn.
Och då ska det vara krans! Punkt, slut.
/L
The Tiny Overlord
Ibland (som nu dagarna runt Alices dag) tror jag faktiskt att hon hjälper mig att behålla förståndet. Jag har någon som alltid är med mig här hemma, någon som jag kan hålla i famnen när den värker av tomheten efter barnen, nån som gosar på mig både när D är här och när han är på jobbet. Någon som ligger med sitt lilla huvud i min hand när jag ska somna, och som påminner mig om att hon finns här när hon helt utan förvarning bestämmer isg för att rusa genom lägenheten, tugga på krukväxterna, sniffa på min mat eller öppna en garderobsdörr för att se om dess innehåll har ändrats sedan sist. Eller om teet luktar lika äckligt idag som det gjort alla andra dagar :)
Lite då och då får jag besök, oavsett vad jag gör. Sitter jag vid symaskinen eller datorn vill hon komma och använda mig som kudde (som på bilden här nedanför), om jag står och diskar tittar hon uppfodrande på mig och piper tills jag plockar upp henne. Igår kom hon in i badrummet en gång i halvtimmen eller så när jag badade, satt på toalettstolen och såg ut som om hon undrade om jag inte skulle ta och komma upp ur det där otäcka vattnet snart.
Utan Tösen skulle min sorg och min barnlängtan vara ännu mer påtaglig, nu har både jag och D i alla fall henne att ösa uppmärksamhet och omsorg över (och bäre omkring på). Och det har verkligen gett resultat! När vi kom hem med henne för snart tre år sedan var hon väldigt skygg. Hon gav knappt ett ljud ifrån sig, hoppade högt vid minsta oväsen eller plötslig rörelse från oss, och satt bakom soffan och tryckte om det kom in någon annan i lägenheten.
Nu kommer hon fram och hälsar på främlingar, buffar på oss när hon vill ha uppmärksamhet, kliver över och på oss helt obehindrat och sover på och bredvid oss både i soffan och om nätterna. Hon rusar fram till ytterdörren så fort hon hör någon i trapphuset, och springer nästan alltid dit och hälsar när hon hör att någon av oss är på väg hem. Hon nosar oss i ansiktet när vi håller henne i famnen, och hon "pratar" jättemycket med oss.
Vi har gjort jättestora framsteg tillsammans, vi tre i vår lilla familj. Fast det är ju ingen tvekan om vem det är som bestämmer, vem som är vår "Tiny Overlord" :)
Det här är MIN matte! (I knäet på mig framför datorn)
och MIN husse (över Ds ben i soffan)
MIN soffaaaaaaa....
MIN balkong!
/L
Lite då och då får jag besök, oavsett vad jag gör. Sitter jag vid symaskinen eller datorn vill hon komma och använda mig som kudde (som på bilden här nedanför), om jag står och diskar tittar hon uppfodrande på mig och piper tills jag plockar upp henne. Igår kom hon in i badrummet en gång i halvtimmen eller så när jag badade, satt på toalettstolen och såg ut som om hon undrade om jag inte skulle ta och komma upp ur det där otäcka vattnet snart.
Utan Tösen skulle min sorg och min barnlängtan vara ännu mer påtaglig, nu har både jag och D i alla fall henne att ösa uppmärksamhet och omsorg över (och bäre omkring på). Och det har verkligen gett resultat! När vi kom hem med henne för snart tre år sedan var hon väldigt skygg. Hon gav knappt ett ljud ifrån sig, hoppade högt vid minsta oväsen eller plötslig rörelse från oss, och satt bakom soffan och tryckte om det kom in någon annan i lägenheten.
Nu kommer hon fram och hälsar på främlingar, buffar på oss när hon vill ha uppmärksamhet, kliver över och på oss helt obehindrat och sover på och bredvid oss både i soffan och om nätterna. Hon rusar fram till ytterdörren så fort hon hör någon i trapphuset, och springer nästan alltid dit och hälsar när hon hör att någon av oss är på väg hem. Hon nosar oss i ansiktet när vi håller henne i famnen, och hon "pratar" jättemycket med oss.
Vi har gjort jättestora framsteg tillsammans, vi tre i vår lilla familj. Fast det är ju ingen tvekan om vem det är som bestämmer, vem som är vår "Tiny Overlord" :)
Det här är MIN matte! (I knäet på mig framför datorn)
och MIN husse (över Ds ben i soffan)
MIN soffaaaaaaa....
MIN balkong!
/L
En midsommarnattsdröm i ditt undermedvetna
Det hette festen jag var på i förrgår. Där fanns ett rum med bläckplumpstest (Rorschach) på väggen och en fint bäddad säng som skulle påminna om en divan i ett klassiskt mottagningsrum hos en psykolog. På våra bålglas stod olika små mystiska meddelanden, och på bordet i köket fanns böcker om drömtydning, spådomshandböcker och liknande. Den ena värdinnan, Maria (som jag hantverkat med på Kalmar nation) var älvdrottningen Titania i lång vit klänning, sidenslöja och långa spetsiga öron och mina goda vänner I och C var älvfolk med rådjurshorn som såg ut att växa på hennes huvud och prästkragar i det blonda håret, respektive en mystisk figur i svart kåpa med pentagram runt halsen och en vacker vandringsstav. Vi hade också bland andra ännu en älva, Virginia Woolf och en Absinth-fe i en helt underbar balklänning från femtiotalet bland gästerna.
Jag bestämde mig några timmar innan jag skulle cykla ner på stan att klä mig som någon sorts stereotyp spågumma med Pirates of the Carribean-inspiration. Det var mest för att det var den enda jag kom på som var bekvämt och som jag kunde cykla i, men det blev väldigt bra! Fotsid, vid svart kjol till den fina vita linneblusen och det vändbara röda livstycket med drakar på fodret som vännen Jenny sydde efter mina mått när hon gick på Tillskärarakedemien i Göteborg. De svarta indiska tofflorna med pärlor och pajletter som svägerskan E köpte i Southhall och som jag senare fick av henne. En massa mörkt smink runt ögonen, två siden-schalar knutna runt huvudet, dinglande örhängen, stora ringar på nästan varje finger, rasslande armband och fotkedja med bjällror, och en hel bunt stora tunga halsband.
Ungefär så här såg det ut:
Bild av Ida från Idas Hantverk.
Det var en jättetrevlig kväll, och helt plötsligt var klockan över midnatt och jag skulle byta om och gäspande cykla hem till mig. När jag skulle svänga ut på Norbyvägen åkte en buss nr 7 förbi, och tänka sig - det var min man som körde den :) Så nu har jag sett honom bakom ratten för första gången, det gjorde mig stolt att se resultatet av allt hans plugg och slit.
/L
Jag bestämde mig några timmar innan jag skulle cykla ner på stan att klä mig som någon sorts stereotyp spågumma med Pirates of the Carribean-inspiration. Det var mest för att det var den enda jag kom på som var bekvämt och som jag kunde cykla i, men det blev väldigt bra! Fotsid, vid svart kjol till den fina vita linneblusen och det vändbara röda livstycket med drakar på fodret som vännen Jenny sydde efter mina mått när hon gick på Tillskärarakedemien i Göteborg. De svarta indiska tofflorna med pärlor och pajletter som svägerskan E köpte i Southhall och som jag senare fick av henne. En massa mörkt smink runt ögonen, två siden-schalar knutna runt huvudet, dinglande örhängen, stora ringar på nästan varje finger, rasslande armband och fotkedja med bjällror, och en hel bunt stora tunga halsband.
Ungefär så här såg det ut:
Bild av Ida från Idas Hantverk.
Det var en jättetrevlig kväll, och helt plötsligt var klockan över midnatt och jag skulle byta om och gäspande cykla hem till mig. När jag skulle svänga ut på Norbyvägen åkte en buss nr 7 förbi, och tänka sig - det var min man som körde den :) Så nu har jag sett honom bakom ratten för första gången, det gjorde mig stolt att se resultatet av allt hans plugg och slit.
/L
En härlig känsla av ledighet
Vi var på Kupan i lördags (D hade långhelg eftersom han var ledig på måndagen också).
För 150 kr kom jag hem med:
Ännu en trave böcker (och ett par till D som inte kom med på bild),
en klänning från Monki,
en gul tunika från Indiska,
och en flerfärgad tunika från H&M.
Det har blivit mycket tunikor och blusar på sistone, på Tradera har jag på sista tiden köpt:
Den här från Indiska...
....den här från Ellos,
och de här från H&M.
En ny kjol blev det också (från Kaffe):
Annars händer det inte så mycket nu när tentan är inlämnad och godkänd, doktorskontakten är avslutad för ett tag framöver, och jag har sommarlov/är arbetslös.
Och det är väldigt skönt att få slappna av och göra det jag känner för. Jag lyssnar på Jättestora frågor med Johanna Koljonen och de av förra årets sommarpratare som jag av någon anledning inte hann med i fjol, gosar med familjens lilla överhuvud (dvs Tösen), pysslar om balkongträdgården, och syr.
Eller ja, jag sprättar en hel del också. Jag har sprättat upp de gamla fållarna på Ds tre nya par uniformsbyxor och fållat om dem för hand, och sprättat bort den gamla fållen på gardinen jag köpte på Åhléns (den som ska bli en smal gardinkappa i vardagsrummet). Jag har handsytt en kanal på baksidan av vår gula matta från Marrakesh, och nu håller jag på med den flerfärgade. Det låter kanske tråkigt, men jag tycker att det är rofyllt. Jag kan titta på tv samtidigt och ta mig en klunk te lite då och då, och jag får besök av kissen när hon tycker att hon behöver mer gos.
Jag går långsamt ner i varv efter en vår med en massa oro och spänningar, och det känns underbart!
Dessutom ska jag på fest ikväll.
/L
För 150 kr kom jag hem med:
Ännu en trave böcker (och ett par till D som inte kom med på bild),
en klänning från Monki,
en gul tunika från Indiska,
och en flerfärgad tunika från H&M.
Det har blivit mycket tunikor och blusar på sistone, på Tradera har jag på sista tiden köpt:
Den här från Indiska...
....den här från Ellos,
och de här från H&M.
En ny kjol blev det också (från Kaffe):
Annars händer det inte så mycket nu när tentan är inlämnad och godkänd, doktorskontakten är avslutad för ett tag framöver, och jag har sommarlov/är arbetslös.
Och det är väldigt skönt att få slappna av och göra det jag känner för. Jag lyssnar på Jättestora frågor med Johanna Koljonen och de av förra årets sommarpratare som jag av någon anledning inte hann med i fjol, gosar med familjens lilla överhuvud (dvs Tösen), pysslar om balkongträdgården, och syr.
Eller ja, jag sprättar en hel del också. Jag har sprättat upp de gamla fållarna på Ds tre nya par uniformsbyxor och fållat om dem för hand, och sprättat bort den gamla fållen på gardinen jag köpte på Åhléns (den som ska bli en smal gardinkappa i vardagsrummet). Jag har handsytt en kanal på baksidan av vår gula matta från Marrakesh, och nu håller jag på med den flerfärgade. Det låter kanske tråkigt, men jag tycker att det är rofyllt. Jag kan titta på tv samtidigt och ta mig en klunk te lite då och då, och jag får besök av kissen när hon tycker att hon behöver mer gos.
Jag går långsamt ner i varv efter en vår med en massa oro och spänningar, och det känns underbart!
Dessutom ska jag på fest ikväll.
/L
Hurra för mig!
Då var det klart.
Vid 21-tiden igår skickade jag in min tenta, så nu är det bara att hoppas på att den blir godkänd (det tror jag) - sen är jag klar med mitt första år på masterutbildningen.
Det är såååååå skönt.
/L
Vid 21-tiden igår skickade jag in min tenta, så nu är det bara att hoppas på att den blir godkänd (det tror jag) - sen är jag klar med mitt första år på masterutbildningen.
Det är såååååå skönt.
/L
Ge mig pepp!
Sitter med sista frågan på den gamla hemtentan, och det är så tråååååååååkigt.
Dessutom jobbar Busschauffören min natt idag igen så det enda sällskap jag har är stans sötaste katt (vilket iofs inte är så illa) som kommer förbi och vill bli klappad på magen då och så, och avsnitt av "Sommar i P1" från förra året som jag poddar.
Och det regnar.
Och jag har inget godis hemma, och slut på mynta till teet (och det regnar).
Och det känns som att jag har hundra andra saker jag hellre skulle göra just nu än försöka blaja ihop en jämförelse av arkivredovisning av den traditionella svenska varienten och den nyare internationella standarden ISAD(G).
Gnäll, gnäll, gnäll.
/L
Dessutom jobbar Busschauffören min natt idag igen så det enda sällskap jag har är stans sötaste katt (vilket iofs inte är så illa) som kommer förbi och vill bli klappad på magen då och så, och avsnitt av "Sommar i P1" från förra året som jag poddar.
Och det regnar.
Och jag har inget godis hemma, och slut på mynta till teet (och det regnar).
Och det känns som att jag har hundra andra saker jag hellre skulle göra just nu än försöka blaja ihop en jämförelse av arkivredovisning av den traditionella svenska varienten och den nyare internationella standarden ISAD(G).
Gnäll, gnäll, gnäll.
/L
Telefontiden, del 3
Vi har en plan.
Efter många om och men, diskussioner mellan mig och D, mig och dr A, och dr A och hennes diverse kollegor
har vi enats om att vi inte ska göra fler tester, och att cerklage ser ut att vara det som ger mig störst chans att kunna gå igenom en hel graviditet.
Så nu handlar det först och främst om att hoppas på att jag fortfarande har lätt för att bli gravid, och att jag kan klara mig fram till vecka 10-12, då jag skulle bli inskriven på Specen och det skulle börja planeras för ingreppet och övervakning av graviditeten.
Det var det här jag väntade på hela våren, och nu när jag lade på efter samtalet lättade faktiskt en hel del av tyngden från mina axlar.
Idag är en speciell dag även på ett annat vis.
Det är den 16:e juni 2011, vilket betyder att det är 9 år och 9 månader sedan jag och D blev ett par. Snart tio år tillsammans, vart tog tiden vägen? Jag brukar uppmärksamma våra månadsdagar genom att rita ett litet hjärta vid den 16:e i almanackan i köket, och genom att bära örhängena jag hade när vi gifte oss.
Tyvärr jobbar D ända till 23-tiden i kväll, så förutom några timmar i morse får jag inte se honom på hela dagen.
Men, på lördag ska vi ut nog gå ut och äta, och det ser jag fram emot.
/L
Efter många om och men, diskussioner mellan mig och D, mig och dr A, och dr A och hennes diverse kollegor
har vi enats om att vi inte ska göra fler tester, och att cerklage ser ut att vara det som ger mig störst chans att kunna gå igenom en hel graviditet.
Så nu handlar det först och främst om att hoppas på att jag fortfarande har lätt för att bli gravid, och att jag kan klara mig fram till vecka 10-12, då jag skulle bli inskriven på Specen och det skulle börja planeras för ingreppet och övervakning av graviditeten.
Det var det här jag väntade på hela våren, och nu när jag lade på efter samtalet lättade faktiskt en hel del av tyngden från mina axlar.
Idag är en speciell dag även på ett annat vis.
Det är den 16:e juni 2011, vilket betyder att det är 9 år och 9 månader sedan jag och D blev ett par. Snart tio år tillsammans, vart tog tiden vägen? Jag brukar uppmärksamma våra månadsdagar genom att rita ett litet hjärta vid den 16:e i almanackan i köket, och genom att bära örhängena jag hade när vi gifte oss.
Tyvärr jobbar D ända till 23-tiden i kväll, så förutom några timmar i morse får jag inte se honom på hela dagen.
Men, på lördag ska vi ut nog gå ut och äta, och det ser jag fram emot.
/L
Den stora födelsedagen
Nu är det ju så här då va, att jag fyller 30 år i år. Hjälp, vad fort tiden går!
För att fira det har jag (efter att ha velat i en månad eller så) bestämt mig för att göra något som jag lovade mig själv för 15 år sedan.
Någon som jag inte trodde att jag skulle kunna göra, eftersom vi från början hoppades att vi skulle kunna försöka bli med barn igen redan under våren. Mne nu är det ju inte så, och jag kan göra mer vad jag känner för under sommaren.
Jag ska på konserten! Den 16:e juli på Parken, Köpenhamn. Om allt går bra och det inte var något lurt med biljetten som jag köpte i andra hand på Tradera. Det är klart att det är bättre att köpa från Ticnet eller motsvarande, men det var ju så jävla dyrt och alla platser som inte var sålda var dåliga.
Så jag är lite nervös, men jag tänker också att i värsta fall (dvs att jag inte kommer in på konserten) får jag en resa till Köpenhamn och träffa min fina svägerska och hennes fine man (finns det ett kortare ord för någon som är min ingifta släktings make? Blir det också svåger?), och köpa den nya versionen av albumet + eventuell konsert-DVD när jag kommer hem. Och titta på andra lyckliga fans uppladdade konsertklipp tills jag har sett hela uppträdadet "nästan" live.
Det här är låtlistan:
Rule The World
Greatest Day
Hold Up A Light
Patience
Shine
Sgt. Pepper's VT
Let Me Entertain You
Rock DJ
Come Undone (Take A Walk On The Wild Side)
Feel
Angels
The Flood
SOS
Underground Machine
Kidz
Pretty Things
Million Love Songs/Babe/Everything Changes/Back For Good (piano medley)
Pray
Love Love
Never Forget
No Regrets
Relight My Fire
Eight Letters
En blandning av deras hits för 15-20 år sen, låtar från när de var en 4-mannaband, låtar från nya skivan (som är fantastisk) och några solo-hits ut Robs katalog. Jättestora videoskärmar, en massa effekter, hela scenen full med dansare, många kostymbyten och en 20 meter hög mekanisk robot på scenen. Låter som att de ger valuta för pengarna :)
/L
På gott humör blir jag...
... när jag sömndrucken vacklar ut i köket och hittar den här lappen på köksbordet,
från min nyutbildade busschaufför till man (han körde sin första tur med passagerare igår och ska börja jobba på riktigt den här veckan), som gick upp före fem i morse för att cykla till jobbet.
Och sen gick jag ut på balkongen med en glad katt i sällskap, och såg det här:
Squashen blommar för fullt, och min lilla te-mynta har växt till sig!
/L
från min nyutbildade busschaufför till man (han körde sin första tur med passagerare igår och ska börja jobba på riktigt den här veckan), som gick upp före fem i morse för att cykla till jobbet.
Och sen gick jag ut på balkongen med en glad katt i sällskap, och såg det här:
Squashen blommar för fullt, och min lilla te-mynta har växt till sig!
/L
Telefontiden, del 2
Idag harjag pratat med min läkare igen. Hon berättade att hon rådfrågat en överläkare på Reproduktionscentrum om vad min undersökning där visade, och om i fall det ska göras fler sådana av livmodern. Han menade att det finns en minimal risk för att det, trots att det ser normalt ut på ultraljud (eller "utifrån", som min läkare uttryckte det), så kan det finnas en skiljevägg som bara kan ses genom att det görs en hystroskopi, dvs att livmodern undersöks med optik inifrån. Men, det är väldigt lång väntetid till sådana undersökningar, och både min läkare och en av hennes kollegor på Specen tyckte att det verkade ganska onödigt att gå igenom en sådan.
Hon frågade vad jag tyckte om det, och tja, vad ska jag tycka? Jag får ju lita på att de vet vad de pratar om, och det sa jag också till henne. Och så vill jag ju såklart inte vänta längre än jag måste. Fast lite paranoid blir jag allt: tänk om jag tillhör den exremt lilla gruppen som har just den sortens missbildning? Extrem otur verkar ju liksom vara min grej... Ska försöka att inte tänka på det, och hoppas att de har rätt i att inget nytt skulle komma fram ur en hystroskopi.
Så, vad blev slutsatsen så här långt? Cerklage är fortfarande planen, det "verkar rimligt" att sätta in ett sådant enligt doktor A och hennes kollegor. Fast, när hon säger att hon "inte är lika övertygad som kollegorna i Kalmar" om att det är livmoderhalsen som är problemet, då blir jag ju nervös igen. Vi pratade om att det ju är svårt att sätta en sådan diagnos till 100 % och så, men och någon annan plan verkar de ju ändå inte ha.
När vi avhandlat allt det här, och några andra frågor om förebyggande åtgärder som jag hade (progesteron gel verkar bara ges till gravida i riskgrupper som genomgått IVF, och det var bra att jag redan äter folsyra) frågade jag om det är med kromosomtester, som dr P på Reproduktionscentrum nämnde. Det kunde hon inte svara på sådär på rak arm, men skulle fråga någon annan kollega om, och ringa tillbaka.
Och det hoppas jag att hon gör imorgon (hon sa inte när, bara att hon skulle ringa mig igen). Och under tiden 'r det svårt att koncentrera sig på tentan, men jag kämpar på.
Tankarna flyger runt i huvudet: tänk om jag får vara gravid igen redan i år - yippie! Eller: Hjälp! Hur ska vi klara av det? Tänk om operationen gör att vi får missfall i vecka 14? Tänk om den går bra, och vi klarar hela andra trimestern men får en prematurbebis? Tänk om vi får tvillingar igen? Hur fan ska jag klara av att knappt få röra på mig i sex månader och bara sitta hemma utan något vettigt att göra? Eller, tänk om jag måste ligga på sjukhus istället? Hur ska D klara av att både jobba heltid och hjälpa mig när han kommer hem?
Och den lite mer positiva typen av tankar: tänk om jag inte får order om att vila så där mycket, kommer jag klara av att inte ändå ta det vääääldugt lungt? Tänk om vi faktiskt klarar oss till vecka 28, och får ett lite prematurt men med största sannolikhet levande barn? Tänk om jag får föda ett barn som kan anda själv, som kan öppna sina ögon och som kan skrika?
Tänk om vi får ett barn som vi får ta med oss hem när vi lämnar sjukhuset! Tänk om vi slipper begrava fler barn.
Tänk om....
/L
Hon frågade vad jag tyckte om det, och tja, vad ska jag tycka? Jag får ju lita på att de vet vad de pratar om, och det sa jag också till henne. Och så vill jag ju såklart inte vänta längre än jag måste. Fast lite paranoid blir jag allt: tänk om jag tillhör den exremt lilla gruppen som har just den sortens missbildning? Extrem otur verkar ju liksom vara min grej... Ska försöka att inte tänka på det, och hoppas att de har rätt i att inget nytt skulle komma fram ur en hystroskopi.
Så, vad blev slutsatsen så här långt? Cerklage är fortfarande planen, det "verkar rimligt" att sätta in ett sådant enligt doktor A och hennes kollegor. Fast, när hon säger att hon "inte är lika övertygad som kollegorna i Kalmar" om att det är livmoderhalsen som är problemet, då blir jag ju nervös igen. Vi pratade om att det ju är svårt att sätta en sådan diagnos till 100 % och så, men och någon annan plan verkar de ju ändå inte ha.
När vi avhandlat allt det här, och några andra frågor om förebyggande åtgärder som jag hade (progesteron gel verkar bara ges till gravida i riskgrupper som genomgått IVF, och det var bra att jag redan äter folsyra) frågade jag om det är med kromosomtester, som dr P på Reproduktionscentrum nämnde. Det kunde hon inte svara på sådär på rak arm, men skulle fråga någon annan kollega om, och ringa tillbaka.
Och det hoppas jag att hon gör imorgon (hon sa inte när, bara att hon skulle ringa mig igen). Och under tiden 'r det svårt att koncentrera sig på tentan, men jag kämpar på.
Tankarna flyger runt i huvudet: tänk om jag får vara gravid igen redan i år - yippie! Eller: Hjälp! Hur ska vi klara av det? Tänk om operationen gör att vi får missfall i vecka 14? Tänk om den går bra, och vi klarar hela andra trimestern men får en prematurbebis? Tänk om vi får tvillingar igen? Hur fan ska jag klara av att knappt få röra på mig i sex månader och bara sitta hemma utan något vettigt att göra? Eller, tänk om jag måste ligga på sjukhus istället? Hur ska D klara av att både jobba heltid och hjälpa mig när han kommer hem?
Och den lite mer positiva typen av tankar: tänk om jag inte får order om att vila så där mycket, kommer jag klara av att inte ändå ta det vääääldugt lungt? Tänk om vi faktiskt klarar oss till vecka 28, och får ett lite prematurt men med största sannolikhet levande barn? Tänk om jag får föda ett barn som kan anda själv, som kan öppna sina ögon och som kan skrika?
Tänk om vi får ett barn som vi får ta med oss hem när vi lämnar sjukhuset! Tänk om vi slipper begrava fler barn.
Tänk om....
/L
Mina barn i cyberrymden
Idag var jag inne på Svenska kyrkan i Uppsalas hemsida och sökte i deras "sök gravsatt"- databas efter en väns mammas gravplats (som jag har försökt att hitta med hjälp av min väns beskrivning, men inte riktigt förstått exakt vart jag skulle leta (Uppsala Gamla kyrkogård är en stor gravplats). Mest för att kolla om det fungerade sökte jag också på Alice, Eskil och Maxs namn - och de finns där!
En sökning på vårt efternamn ger en lista där barnen finns med, och deras poster har klickbara länkar till en karta över kyrkogården. Där står också födelse-, döds- och gravsättningsdatum, hemförsamling (vilket blir lite konstigt eftersom barnen står på den församling som D och jag nu tillhör på papperet, fast de inte är födda här), och numret på gravplatsen och kvarteret den finns i. Dessutom står det vilket datum gravrätten för varje gravplats löper ut.
Det här tycker jag är ett bra exempel på hur digitala medier kan sprida information ur allmänna handlingar till många fler än om informationen bara finns på papper på ett tjänsterum eller i en arkivlokal. Och på hur mycket man kan åstadkomma med relativt enkla medel och kunskaper i programmering av websidor, sånt som vi lärde oss på våra två kurser i digital dokumenthantering.
Som vanligt gör det mig både lite glad och lite sorgsen att se barnens namn, eftersom de nästan bara förekommer i såna här offentliga sammanhang, men jag är glad att de syns över huvud taget.
Här har ni en länk till sökfunktionen.
Och nu ska jag ta och se om jag inte kan hitta några av barnen vars föräldrar jag träffat genom Spädbarnsfonden.
/L
En sökning på vårt efternamn ger en lista där barnen finns med, och deras poster har klickbara länkar till en karta över kyrkogården. Där står också födelse-, döds- och gravsättningsdatum, hemförsamling (vilket blir lite konstigt eftersom barnen står på den församling som D och jag nu tillhör på papperet, fast de inte är födda här), och numret på gravplatsen och kvarteret den finns i. Dessutom står det vilket datum gravrätten för varje gravplats löper ut.
Det här tycker jag är ett bra exempel på hur digitala medier kan sprida information ur allmänna handlingar till många fler än om informationen bara finns på papper på ett tjänsterum eller i en arkivlokal. Och på hur mycket man kan åstadkomma med relativt enkla medel och kunskaper i programmering av websidor, sånt som vi lärde oss på våra två kurser i digital dokumenthantering.
Som vanligt gör det mig både lite glad och lite sorgsen att se barnens namn, eftersom de nästan bara förekommer i såna här offentliga sammanhang, men jag är glad att de syns över huvud taget.
Här har ni en länk till sökfunktionen.
Och nu ska jag ta och se om jag inte kan hitta några av barnen vars föräldrar jag träffat genom Spädbarnsfonden.
/L
Telefontiden, del 1
Ja, så ringde min doktor på Specen då upp mig i fredags, men inte blev jag så mycket klokare för det.
Hon höll med läkaren som gjorde hydrosonografin att jag ju inte verkar ha någon missbildning på livmodern, och när jag frågade om ifall han också tittat efter myom, eller om det behövdes så tyckte hon att det borde ju ha synts tydligt vid undersökningen och alltså behöver vi inte kolla särskildt efter det.
Ok, bra så långt! På min fråga om vi skulle göra andra undersökningar av livmoderns form, eftersom hydrosonografin inte är 100 % säker (det finns det väl iofs kanske inga undersökningsmetoder över huvud taget som är?), så ville hon först prata med några kollegor.
I fredags var det skolavslutning för grundskolan här i stan, och just de kollegorna var inte på jobbet på eftermiddagen. Jaha. Fan.
Så, nu ska jag bli uppringd igen på måndag, någon gång under dagen. En till hel dag av att sitta på helspänn och knappt våga springa på toa eller äta ifall att hon ringer precis då, och samtidigt som jag läser till och skriver på det sista till hemtentan.
Jag ÄR väldigt glad att hon tar vår historia på så stort allvar och vill vara noggrann, men jag skulle vilja få ett lite mer definitivt svar innan hela sjukhuset tar semester. Jag behöver veta om de har gjort allt de kan nu, eller om vi måste vänta flera månader till innan utredningen är färdig.
*suck*
Nåja. Bättre att det går långsamt och noggrant än att vår rädsla inte blir tagen på allvar. Och nu har jag ju äntligen masat mig iväg och köpt en ny mobil, som jag vet fungerar. Den gamla jag lånade av min far efter att min älskade lilla Motorola V360 gav upp har slutat ta emot samtal och skickar istället meddelande om att jag fått ett samtal. Och inte fungerade det att skicka sms, heller.
Jag saknar Motorolan lite fortfarande - den var så tålig och jag gillar verkligen designen. Liten, silverfärgad och vikbar - det påminner mig om kommunikatorerna i Star Trek (som iaf enligt vissa källor t o m inspirerade till utvecklandet av mobiltelefoner) och det tilltalar så klart en Sf-nörd som jag! :)
Tålig som sjutton var den också, jag hann tappa den i både golv och asfalt en massa gånger.
Söt, eller hur?
Det här är en original-kommunikatör från den första Star Trek-serien.
Och Kapten Kirk med en sådan i handen. (Iförd en av de snyggaste uniformer som någonsin visats i ett icke-dokumentärt tv-program, om ni frågar mig)
Och detta en modern varient som kan kopplas till din dator via usb och användas istället för mikrofon tex när du använder Skype. Den till och med låter som originalet! Vill ha! Hmm...vad blir 34.99 dollar i svenska pengar? :)
Nja, kanske inte ändå - jag har ju så mycket prylar redan.
Ja, och s hade jag svävat ut från ytterligare ett ämne, det är konstigt att det alltid blir så :)
Så här ser i alla fall min nya Nokia 2730 C ut:
Hoppas att den inte gör mig besviken (hittills gillar jag den!), för den får hänga med tills den går i bitar.
/L
Hon höll med läkaren som gjorde hydrosonografin att jag ju inte verkar ha någon missbildning på livmodern, och när jag frågade om ifall han också tittat efter myom, eller om det behövdes så tyckte hon att det borde ju ha synts tydligt vid undersökningen och alltså behöver vi inte kolla särskildt efter det.
Ok, bra så långt! På min fråga om vi skulle göra andra undersökningar av livmoderns form, eftersom hydrosonografin inte är 100 % säker (det finns det väl iofs kanske inga undersökningsmetoder över huvud taget som är?), så ville hon först prata med några kollegor.
I fredags var det skolavslutning för grundskolan här i stan, och just de kollegorna var inte på jobbet på eftermiddagen. Jaha. Fan.
Så, nu ska jag bli uppringd igen på måndag, någon gång under dagen. En till hel dag av att sitta på helspänn och knappt våga springa på toa eller äta ifall att hon ringer precis då, och samtidigt som jag läser till och skriver på det sista till hemtentan.
Jag ÄR väldigt glad att hon tar vår historia på så stort allvar och vill vara noggrann, men jag skulle vilja få ett lite mer definitivt svar innan hela sjukhuset tar semester. Jag behöver veta om de har gjort allt de kan nu, eller om vi måste vänta flera månader till innan utredningen är färdig.
*suck*
Nåja. Bättre att det går långsamt och noggrant än att vår rädsla inte blir tagen på allvar. Och nu har jag ju äntligen masat mig iväg och köpt en ny mobil, som jag vet fungerar. Den gamla jag lånade av min far efter att min älskade lilla Motorola V360 gav upp har slutat ta emot samtal och skickar istället meddelande om att jag fått ett samtal. Och inte fungerade det att skicka sms, heller.
Jag saknar Motorolan lite fortfarande - den var så tålig och jag gillar verkligen designen. Liten, silverfärgad och vikbar - det påminner mig om kommunikatorerna i Star Trek (som iaf enligt vissa källor t o m inspirerade till utvecklandet av mobiltelefoner) och det tilltalar så klart en Sf-nörd som jag! :)
Tålig som sjutton var den också, jag hann tappa den i både golv och asfalt en massa gånger.
Söt, eller hur?
Det här är en original-kommunikatör från den första Star Trek-serien.
Och Kapten Kirk med en sådan i handen. (Iförd en av de snyggaste uniformer som någonsin visats i ett icke-dokumentärt tv-program, om ni frågar mig)
Och detta en modern varient som kan kopplas till din dator via usb och användas istället för mikrofon tex när du använder Skype. Den till och med låter som originalet! Vill ha! Hmm...vad blir 34.99 dollar i svenska pengar? :)
Nja, kanske inte ändå - jag har ju så mycket prylar redan.
Ja, och s hade jag svävat ut från ytterligare ett ämne, det är konstigt att det alltid blir så :)
Så här ser i alla fall min nya Nokia 2730 C ut:
Hoppas att den inte gör mig besviken (hittills gillar jag den!), för den får hänga med tills den går i bitar.
/L
Och läskurserna då?
Jo, jag fick godkänt på båda. Efter ett näsblod och två timmar som för mig kändes plågsamt fyllda av hummande. Tack och lov verkade även läraren tycka att upplägget på kursen kanske inte hade varit det bästa (det var första gången de anordnades, och han såg den lite som en försöksomgång inför nästa höst, då de antagligen blir obligatoriska), så han var snäll i sin bedömning. Det är väldigt svårt att kunna plocka ut det viktiga i nästan 2000 sidor text om man inte har en aning om vilka kunskaper läraren efterfrågar eller hur examinationen kommer att vara utformad.
Så, jag är missnöjd med min prestation, men glad att jag läste kurserna och väldigt lättad över att vara godkänd.
/L
Så, jag är missnöjd med min prestation, men glad att jag läste kurserna och väldigt lättad över att vara godkänd.
/L
Grönskan och katten
Under långhelgen planterade vi om en del av våra tomat-, aubergine-, habanero- och chiliplantor i större krukor, och nu växer det så det knakar på balkongen. Det är så härligt att se all grönskan därute!
Jag är lite extra glad över att squash-plantorna växer så bra. Så här såg en av dem ut den 29:e maj:
För några dagar sedan började den blomma:
Och idag ser det ut så här:
Här har ni alla plantorna, på bilder från den 29:e.
Kryddörter, chili, habanero, sallad och spenat på fönsterbrädet, aubergine, tomater och ruccola på den vita bänken.
Squash, auberginer, mer squash, chili, habanero och så små tomater och squash-plantor.
Nån som har ett bra tips på vad vi kan ha all gräslök till? :)
Jag älskar verkligen att ha inglasad balkong, det blir ju som att ha ett eget växthus, och vi har dessutom sol nästan hela dagen.
Här har ni en annan familjemedlem som älskar att vara på balkongen i värmen:
Hon har tagit över stolen jag ställde in under kattnätet, antingen ligger hon så här, eller så kryper hon ihop på mattan under den.
Hon är så fruktansvärt söt! :)
/L
Jag är lite extra glad över att squash-plantorna växer så bra. Så här såg en av dem ut den 29:e maj:
För några dagar sedan började den blomma:
Och idag ser det ut så här:
Här har ni alla plantorna, på bilder från den 29:e.
Kryddörter, chili, habanero, sallad och spenat på fönsterbrädet, aubergine, tomater och ruccola på den vita bänken.
Squash, auberginer, mer squash, chili, habanero och så små tomater och squash-plantor.
Nån som har ett bra tips på vad vi kan ha all gräslök till? :)
Jag älskar verkligen att ha inglasad balkong, det blir ju som att ha ett eget växthus, och vi har dessutom sol nästan hela dagen.
Här har ni en annan familjemedlem som älskar att vara på balkongen i värmen:
Hon har tagit över stolen jag ställde in under kattnätet, antingen ligger hon så här, eller så kryper hon ihop på mattan under den.
Hon är så fruktansvärt söt! :)
/L
Slutet på tentaplugget hägrar...
När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.
När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.
När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.
När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.
Det gäller att motivera sig själv så här på slutsträckan.
"I wear bow-ties now. Bow-ties are cool".
Om ni inte har den blekaste om vad jag menar - titta här.
/L
Allt som jag inte längre behöver
Jag har vant mig av med att tänka på allt som jag inte borde äta eller dricka för att se till att barnet/barnen jag bar i min mage mådde så bra som möjligt.
Jag har vant mig vid att inte behöva köpa mamma-kläder för att få plats med en växande mage.
Jag har vant mig vid att bli sorgsen av att se barnkläder, böcker och leksaker som jag hade velat köpa till barnen jag väntade och förlorade, och accepterat att jag inte kan köpa dem.
Men jag har uppenbarligen inte vant mig vid tanken att det bara är dumt att köpa tyger med barnmönster, för idag när vi var in på Ohlssons tyger såg jag så många fina mönster som jag blev alldeles förälskad i, och jag fick en massa idéer om vad jag kunde sy av dem.
(bilder från Ohlsons tygers hemsida)
Visst kan ni väl se framför er små flickor eller pojkar i kläder av de här tygerna? Det gjorde jag där i butiken, och jag ville verkligen, verkligen köpa dem, fast jag visste att de bara skulle få ligga i en låda och vara en lika sorglig påminnelse som de lådor med bebiskläder som står hos mina föräldrar. Jag försökte till och med intala mig själv (och övertala maken, som förstod på en gång att det inte skulle vara en bra idé att köpa tygerna) att jag kunde
sy kläder till syskon och vänners barn.
Fast det vet jag ju att jag inte skulle, för bara tanken på att sätta mig och sy barnkläder är en sådan tydlig påminnelse om att det skulle ha varit Alice, Eskil eller Max som borde ha fått kläder sydda av mig. Att sy till andra barn, hur mycket jag än skulle tycka om dem, skulle kännas som ett misslyckande.
Och jag kan inte se ett levande syskon till mina barn framför mig, hur jag än försöker. Inte ens när jag försöker föreställa mig ett barn som inte är biologisk mitt, men ändå mitt barn, kan jag tro på att jag någonsin ska få vara mamma till ett levande barn.
Det känns lika osannolikt som att jag ska bli miljonär.
Och det är den sorgliga förklaringen till att det inte blev något tygköp på Ohlsons idag.
/L
Jag har vant mig vid att inte behöva köpa mamma-kläder för att få plats med en växande mage.
Jag har vant mig vid att bli sorgsen av att se barnkläder, böcker och leksaker som jag hade velat köpa till barnen jag väntade och förlorade, och accepterat att jag inte kan köpa dem.
Men jag har uppenbarligen inte vant mig vid tanken att det bara är dumt att köpa tyger med barnmönster, för idag när vi var in på Ohlssons tyger såg jag så många fina mönster som jag blev alldeles förälskad i, och jag fick en massa idéer om vad jag kunde sy av dem.
(bilder från Ohlsons tygers hemsida)
Visst kan ni väl se framför er små flickor eller pojkar i kläder av de här tygerna? Det gjorde jag där i butiken, och jag ville verkligen, verkligen köpa dem, fast jag visste att de bara skulle få ligga i en låda och vara en lika sorglig påminnelse som de lådor med bebiskläder som står hos mina föräldrar. Jag försökte till och med intala mig själv (och övertala maken, som förstod på en gång att det inte skulle vara en bra idé att köpa tygerna) att jag kunde
sy kläder till syskon och vänners barn.
Fast det vet jag ju att jag inte skulle, för bara tanken på att sätta mig och sy barnkläder är en sådan tydlig påminnelse om att det skulle ha varit Alice, Eskil eller Max som borde ha fått kläder sydda av mig. Att sy till andra barn, hur mycket jag än skulle tycka om dem, skulle kännas som ett misslyckande.
Och jag kan inte se ett levande syskon till mina barn framför mig, hur jag än försöker. Inte ens när jag försöker föreställa mig ett barn som inte är biologisk mitt, men ändå mitt barn, kan jag tro på att jag någonsin ska få vara mamma till ett levande barn.
Det känns lika osannolikt som att jag ska bli miljonär.
Och det är den sorgliga förklaringen till att det inte blev något tygköp på Ohlsons idag.
/L
Jag blir så ledsen...
I vår lokaltidning UNT idag debatterar ett gäng Kristdemokrater för att den övre gränsen för abort borde sänkas bland annat därför att:
"Vi [....] idag [kan] rädda livet på för tidigt födda barn i den 21:a graviditetsveckan."
Som om det vore en självklarhet att barn som föds i vecka 21 överlever. Som om det faktum att till och med barn som föds i vecka 24 bara har 50% chans att överleva, ens med massiva medicinska insatser (och inte ens då är det säkert att de är helt friska). Som om det bara handlar om själviska kvinnor som väntar länge med att bestämma sig för att abortera sina barn sent i graviditeten och därför utsätter den stackars vårdpersonalen för att behöva handskas med dessa små människor och tvingas se dem dö (jag vill inte alls trivialisera vårdpersonalens upplevelser, men frågan är större och mer komplicerad än så).
Som om allt är svart och vitt och det inte finns några gråzoner. De använder barn som dör i ungefär samma vecka som mina pojkar som slagträ i abortdebatten, och det gör mig faktiskt illamående.
Som om att abort inte alltid är ett fritt val (och inte också detsamma som sent missfall, eller medicinskt påtvingat föräldrarna), och långt ifrån något välkommet. Att föda fram sitt eller sina barn i döden kan inte vara något som någon kvinna någonsin tar lätt på, det kan jag bara inte tro. Jag tror alltså att de som frivilligt genomgår en sen abort lika mycket utsätter sig själva för en fruktansvärd upplevelse, och de behöver inte beläggas med mer skuld och skam än de redan ger sig själva.
Och så det här med att inte ett ord nämns om i vilken vecka KD vill sänka aborträtten till. Eller att man nog kanske egentligen vill avskaffa den helt, eftersom ofödda barn har rätt till liv oavsett omständigheterna, för kom igen nu - det vet vi väl att det är vad de egentligen vill?
Men OK, säg att jag köper att det "bara" handlar om en sänkning. Det är fruktansvärt viktigt att veta vilken vecka de i sådana fall eftersträvar sänkningen till. Om gränsen sänks till under vecka 21 måste man vara helt säker på att alla gravida erbjuds rutinultraljud innan den veckan - annars upptäcks inte de skador som kan göra att en så pass sen abort ofta genomförs idag. Det kanske går att lösa genom att helt enkelt flytta ner rutinultraljudet, men jag är inte säker på hur mycket som går att se på ultraljud innan vecka 18-19. Och då hamnar vi i en annan gråzon - den om de graviditeter som avslutas för barnets skull, därför att det inte skulle klara sig.
Ja, abortmotståndarna/reformivrarna har helt rätt i att det inte bara handlar om att "ta bort en cellklump" i sena aborter, men att skuldbelägga dem som väljer eller tvingas till sådana aborter löser inga problem och räddar inga liv. Vill KD istället tvinga kvinnor att bära och föda svårt sjuka barn? Eller för den delen - barn som är resultatet av övergrepp som våldtäkt eller incest? Vad händer med de kvinnor som inte vill ha barnet de bär men som upptäcker sin graviditet för sent för att få abort - antingen för att de faktiskt inte förstått att de var gravida (vilket jag personligen tror är en väldigt liten grupp), eller för att de intalat sig själva att de inte är det. Ännu en gråzon-
Insatser måste sättas in långt innan dess - samhället måste se till att så få oönskade barn som möjligt blir till överhuvudtaget - för oönskade barn är den största tragedin. Billigare preventivmedel, bättre sex- och samlevnadsundervisning för att minska oönskade aborter - bra stöd till föräldrar i riskgrupper och som sista utväg underlätta för inhemska adoptioner.
För vi behöver definitivt inte förbjuda aborter - vi behöver minska andelen oönskade barn.
/L
"Vi [....] idag [kan] rädda livet på för tidigt födda barn i den 21:a graviditetsveckan."
Som om det vore en självklarhet att barn som föds i vecka 21 överlever. Som om det faktum att till och med barn som föds i vecka 24 bara har 50% chans att överleva, ens med massiva medicinska insatser (och inte ens då är det säkert att de är helt friska). Som om det bara handlar om själviska kvinnor som väntar länge med att bestämma sig för att abortera sina barn sent i graviditeten och därför utsätter den stackars vårdpersonalen för att behöva handskas med dessa små människor och tvingas se dem dö (jag vill inte alls trivialisera vårdpersonalens upplevelser, men frågan är större och mer komplicerad än så).
Som om allt är svart och vitt och det inte finns några gråzoner. De använder barn som dör i ungefär samma vecka som mina pojkar som slagträ i abortdebatten, och det gör mig faktiskt illamående.
Som om att abort inte alltid är ett fritt val (och inte också detsamma som sent missfall, eller medicinskt påtvingat föräldrarna), och långt ifrån något välkommet. Att föda fram sitt eller sina barn i döden kan inte vara något som någon kvinna någonsin tar lätt på, det kan jag bara inte tro. Jag tror alltså att de som frivilligt genomgår en sen abort lika mycket utsätter sig själva för en fruktansvärd upplevelse, och de behöver inte beläggas med mer skuld och skam än de redan ger sig själva.
Och så det här med att inte ett ord nämns om i vilken vecka KD vill sänka aborträtten till. Eller att man nog kanske egentligen vill avskaffa den helt, eftersom ofödda barn har rätt till liv oavsett omständigheterna, för kom igen nu - det vet vi väl att det är vad de egentligen vill?
Men OK, säg att jag köper att det "bara" handlar om en sänkning. Det är fruktansvärt viktigt att veta vilken vecka de i sådana fall eftersträvar sänkningen till. Om gränsen sänks till under vecka 21 måste man vara helt säker på att alla gravida erbjuds rutinultraljud innan den veckan - annars upptäcks inte de skador som kan göra att en så pass sen abort ofta genomförs idag. Det kanske går att lösa genom att helt enkelt flytta ner rutinultraljudet, men jag är inte säker på hur mycket som går att se på ultraljud innan vecka 18-19. Och då hamnar vi i en annan gråzon - den om de graviditeter som avslutas för barnets skull, därför att det inte skulle klara sig.
Ja, abortmotståndarna/reformivrarna har helt rätt i att det inte bara handlar om att "ta bort en cellklump" i sena aborter, men att skuldbelägga dem som väljer eller tvingas till sådana aborter löser inga problem och räddar inga liv. Vill KD istället tvinga kvinnor att bära och föda svårt sjuka barn? Eller för den delen - barn som är resultatet av övergrepp som våldtäkt eller incest? Vad händer med de kvinnor som inte vill ha barnet de bär men som upptäcker sin graviditet för sent för att få abort - antingen för att de faktiskt inte förstått att de var gravida (vilket jag personligen tror är en väldigt liten grupp), eller för att de intalat sig själva att de inte är det. Ännu en gråzon-
Insatser måste sättas in långt innan dess - samhället måste se till att så få oönskade barn som möjligt blir till överhuvudtaget - för oönskade barn är den största tragedin. Billigare preventivmedel, bättre sex- och samlevnadsundervisning för att minska oönskade aborter - bra stöd till föräldrar i riskgrupper och som sista utväg underlätta för inhemska adoptioner.
För vi behöver definitivt inte förbjuda aborter - vi behöver minska andelen oönskade barn.
/L
