En fin dag

I lördags var Lilla D och jag på Spädbarnsfondens minnespicknick vid Kung Björns hög i Hågadalen. Vi var ett gäng familjer som samlades där för att tillsammans minnas de barn vi förlorat. En del var nydrabbade, för andra hade det gått några eller ganska många år. Efter att alla samlats stod vi först i en stor ring och berättade lite kort om hur våra familjer ser ut idag - vad som hände barnet eller barnen som dött, om det finns syskon i familjen och vad alla heter. Sen sjöng vi Pippis sommarsång. Den här, ni vet:

"Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön,

och träden är så fina och marken är så grön,

och blommorna är vackra och höet luktar gott

och solen är så solig och vattnet är så vått.

Och lilla fågeln flyger i boet ut och in,

och därför vill jag sjunga att sommaren är min.

Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra,

och alla söta myggor dom vill jag också ha,

och jag är brun om bena´ precis som det ska va´,

och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra.

Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn,

och därför vill jag sjunga att sommaren är min."

Efter det läste vi en dikt av Ingela Bendt
(en omarbetad version av en text från hennes mässa Vår ogråtna gråt):

"Jag är inte ensam, vi är många som mist barn och syskon,
runtom i världen och genom historien.

På olika sätt – i magen, vid förlossningen, i späd ålder,
genom sjukdom, av olyckshändelse.

Kanske för längesedan, kanske alldeles nyss.
Vi förbinds med varandra,
vi är delaktiga i samma öde:
att stå med tomma händer. "
 
Så sjöng en av mammorna en sång som jag inte uppfattade namnet på (det var lite blåsigt), och sedan räknade vi ner från tio och släppte upp ballonger till minne av våra barn/syskon/syskonbarn. Jag hade tänkt att skriva något på mina tre, men eftersom det visade sig vara matdax precis när vi skulle börja sjunga hade jag händer och armar fulla där jag stod med Dorothea, flaska i ena handen och ballongernas snören fastsurrade runt den andra. Det var lite knepigt att släppa upp dem när det var dax, men det gick. Det var så vackert att se färgprickarna som blev mindre och mindre mot den blåa himlen, och jag grät lite av saknade och lättnaden att vara bland andra som förstod hur det är. Sen åt vi matsäck på filtar i gröngräset, och Dorothea var på gott humör hela tiden vi var kvar och på bussresan hem. Jag var inte så lite stolt över oss båda för att vi fixat en flera timmar lång utflykt på egen hand. Tyvärr blev det inga foton på hur vackert det var med ballongerna, fast jag hade kameran med så hann jag inte innan Lilla D ätit klart och jag kunde lägga ner henne i vagnen. Det blev inga foton på nåt annat heller,  för den delen, men det känns helt ok. Jag har fina minnesbilder istället, och så kan jag kanske ta kort nästa år.
/L
 

Alicedagen

 
 
I förmiddags var jag och Lilla D på kyrkogården på egen hand för första gången. Det blev gula rosor till minne av Alice i år, jag tänkte att det skulle bli fint mot det blåa. Jag hade också med mig två nya stenar. När barnens moster var på besök vid graven sist lade hon ihop dem till ett hjärta, och det tyckte jag var så fint att det får fortsätta att vara så. Förgätmigejerna verkar för övrigt klara sig fint, men rosenskäran (tror jag i all fall att de heter) är det sämre med. Vi får ta och åka dit alla tre snart, så att en av oss kan ta hand om bebisen och den andra rensa ogräs och göra fint hos Alice, Eskil och Max.
 
Det är många dubbla känslor idag - det är ju inte bara tre år sedan vi fick och förlorade Alice, utan också två månader sedan Dorothea föddes. Jag älskar dem båda så mycket, och jag saknar Alice lika mycket idag som för tre år sedan. Hon kommer alltid att fattas mig. Jag ser spår av henne i Lillasysters ansikte, och jag är så oändligt tacksam för att jag har fått behålla ett av mina barn hos mig.
 
/L
 
 
 

Upp och ned

Det är mycket blandade känslor just nu.
Nästan allt i våra liv handlar om Mini och hur glada vi är att det har gått så bra så här långt, hoppet att det ska sluta väl och den lilla gnagande rädslan för att något ska gå fruktansvärt snett på slutet.

Jag och D har slappnat av oerhört mycket i jämförelse med för några månader sedan, vågar oftast prata om "när" Mini kommer istället för "om det går bra".  Det både syns och hörs på oss - vi ler och skrattar mycket, och jag vågar många saker nu som jag inte gjorde förut - gå längre och lite snabbare, böja mig ner och plocka upp saker utan min griptång, bära datorn mellan rummen i lägenheten, gå och handla själv om det bara är några saker vi behöver... Det gör underverk för min självkänsla, för det har varit väldigt jobbigt att känna sig så osjälvständig.

Och vi gör sånt som "normala" blivande föräldrar gör - vi går på föräldraträffarna, har köpt Minis första kläder, börjat packa BB-väskan lite smått, skriver listor och inventerar vilka bebissaker som finns och vad vi tror att vi kommer att behöva.

Det kändes som ett stort steg att köpa något som var specifikt till Mini, men det gick bra. D valde bodyn och jag byxorna, och så hittade vi mössan och de små vita sockarna tillsammans.

Totoro-filten är på god väg, dessutom:



Men vi är också mitt i de första tio dagarna i mars, och även om det hittills inte har varit lika jobbigt som det var förra året, så tänker jag mycket på Max och Eskil och allt som vi var med om de där dagarna på sjukhuset för två år sedan. På lördag är det årsdagen av deras födelse, och jag har bestämt att det är värt att övervinna nervositeten och göra min första bussresa sedan ceklaget sattes in. Vi ska åka till kyrkogården och titta till graven, lämna fina blommor och kanske någon ny prydnad om jag kan hitta något som passar här i närheten. 

Det känns både underbart och sorgligt att vara gravid under en av de andra barnens årsdagar, och jag känner mig kluven. Å ena sidan är jag en mamma som förlorat sina söner och sörjer dem mer än vanligt, en mamma som är arg och förtvivlad för att de inte fick den chans att leva som Mini fick i och med cerklaget. Och samtidigt är jag Minis mamma, som nästan bokstavligen kan känna henne växa sig större, och som är jublande glad över att hon snart är här och att chanserna är så stora att vi får se henne växa upp och lära känna henne.

/L

RSS 2.0