Den lilla papplådan
Promenaden genom kyrkogården var ändå ganska fin, det är väldigt vackert där, speciellt på den del som heter Skogskyrkogården. Höga tallar som står mellan gravstenarna och låga häckar gör att det känns mer som en park, och mycket mer som en levande plats.
Det är annars det som är mitt största problem med kyrkogårdar i det här landet, att de känns så... tja, döda är väl det bästa ordet egentligen. För prydligt, för blekt, för tyst och tomt på folk. Jag har alltid gillat äldre kyrkogårdar bättre, där det finns många olika sorters gravstenar lite mer huller om buller och att höra om kyrkogårder som används som parker av de boende i området. En sådan var vi på i Köpenhamn i somras, Assistens Kirkegard på Nørrebro. När det gäller att minnas de döda tror jag visserligen att jag med tiden kommer att uppskatta Alla Helgons dag mer och mer, men jag har också alltid gillat andra kulturers sätt att fira livet snarare än låta döden ta över, och att individen som dog får synas mer än här. Som den mexikanska "El Día de los Muertos", den sk "glada kyrkogården" i Maramureş, Rumänien, och de japanska "vattenbarnen" som jag tidigare skrivit om. Det börjar iofs bli bättre även här i Sverige, med mer personliga dödsannonser och foton på gravstenar till exempel.
Besöket på krematoriet var väldigt jobbigt, men jag är glad att vi gjorde det. En väldigt trevlig och sympatisk vaktmästare gav oss lådan med askan i och visade oss till Mariakoret där vi fick sitta så länge vi ville. Jag bröt ihop så fort jag såg lådan och då klappade han mig på axeln, och efter att vi kom ut till receptionsområdet igen visade han hur askan förvarades och sa att vi fick komma dit när som helst om vi bara ringde i förväg. Det var kanske samme man som jag pratat med i telefon tidigare? Hur som helst var han fantastisk.
Vi satt där i det vackra koret jag och D och pratade om Alice, om begravningsalternativ och om hur konstigt det kändes för mig att sitta i ett rum som var så uppenbart kristet fastän vi själva inte är det (men det var koret eller den röda vinylsoffan i korridoren utanför kremationssalen och fikarummet som fanns att välja på). Vi kom på nytt fram till att kremering verkligen var det bästa alternativet för oss. Eftersom vi inte såg henne mer efter att vi tog farväl i besöksrummet på förlossningen i Linköping så är alla våra minnen av hur hon såg ut från den tid då hon såg som friskast och mest levande ut. Då hon var som vackrast.
Den lilla papplådan stod mellan oss på en stol, ibland med våra omslingrade händer ovanpå. Jag strök också med handen över locket på lådan och läste etiketten gång på gång, tog upp den och höll den i famnen tills tårarna blötte ner locket. Jag vet att det som finns i lådan egentligen inte är min dotter längre, men jag ville ändå ta med henne hem. Barn ska vara hos sina föräldrar, inte i en papplåda i ett skåp. Men nu vet jag i alla fall säkert att de tar god hand om henne där hon är, och det gör det lite mindre jobbigt.
/L
Vi har en grav för vår son och det har jag aldrig ångrat, även om jag ibland har haft dåligt samvete för att jag inte varit där på ett tag. Däremot har jag vänner som valt minneslund till sina barn som har ångrat sig bittert, bland därför att de känt att de inte haft en egen plats utan har fått dela den med så många andra. Jag tycker man ska välja det som är rätt för sig själv men jag tycker också att man ska tänka igenom det hela noga. Att ni skyndar långsamt verkar klokt tycker jag.
Men som sagt, för mig har det varit väldigt viktigt att ha en egen plats för Elliot. Jag kommer aldrig få sköta om honom här men jag kan ha hans grav som ett minne av honom och vårda den.
Har ni några fler namn på Alice? Min dotter heter Alice i andranamn efter sina båda gammelmormödrar. Det är ett väldigt fint namn.
Känner så väl igen dina tankar... oj.. det kommer verkligen tillbaka...
Men ni är kloka som funderar kring detta och inte tar förhastade beslut. Vi fick många påtryckningar...
Minneslund kan för många kännas som om de liksom omsluts av de som är däri, att de finns i luften just där. Gravvården kan flyttas till hemmet, att man har små minnesplatser eller annat i trädgården och inte behöver oroa sig för hur det ser ut vid graven om man bor långt borta eller så...
Men för oss så var det viktigt att få en konkret plats och valde därför gravsten med jordfästning. Familjegrav var egentligen inte vår första tanke, men när alternativet fanns så kändes det självklart -en dag skall vi alla få vara tillsammans om än på ett annat sätt än vi hade hoppats....
Tack snälla du för dina kommentarer inne hos mig också! Jag brukar blogga runt men sedan lillebror föddes har det inte riktigt prioriterats... men jag skall försöka kika in här så ofta jag kan... är det okej om jag länkar till dig inne hos mig?
Ja, det är många beslut som ska fattas och de är så oåterkalleliga. Jag var inte ens säker på om det bästa var att begrava Tilda i staden som vi bor i, eftersom vi med stor sannolikhet flyttar härifrån om ett år eller två. Alternativet hade väl varit att begrava henne vid kyrkan där min bror och morfar är begravda, i min hemstad, men det är så långt bort. Å andra sidan har vi inte mycket koppling kvar till vår nuvarande ort om vi flyttar härifrån, och då blir Tildas grav kvar här alldeles ensam...
Det är inte lätt att välja alla gånger, men jag är i nuläget väldigt glad att vi valde att begrava henne där vi bor. Nu kan vi cykla dit när vi vill och besöka graven. Det är nu i början som behovet att kunna besöka graven är som störst. Det är dessutom här hon levde sitt korta liv, så det känns rätt att graven finns här. Vad som händer sedan får bli ett senare problem. Själva skötseln av blommor vid graven kan ju Kyrkorådet eller vad det heter sköta mot en inte alltför hög årsavgift om vi flyttar härifrån.
Om vi hade trott att vi ska bo kvar i den här staden så hade vi kanske valt att lägga grunden till en familjegrav. Det är en fin tanke med familjegravar, tycker jag. Men nu valde vi en sten som är anpassad för ett namn och passar ett litet barn. Om 25 år, när gravrätten löper ut, tror jag att man kan flytta stenen till en annan kyrkogård om man vill. Så gjorde vi med farfars sten.
Jag är glad att besöket på krematoriet blev bra, trots att det var jobbigt. Ta god tid på er att besluta vad ni vill göra. När ni har bestämt er, tror jag att det kommer att kännas bra att ha en plats att gå till, oavsett om ni väljer minneslund eller gravplats.
Kram på dig,
Tildas mamma
