Mina barns ansikten

När Dorothea är vaken ser jag mig själv, min man, min syster, mina föräldrar, och hans föräldrar i hennes ansikte.

När hon sover, då ser jag Alice, Eskil och Max. Speciellt i profil syns likheten mellan de fyra så tydligt. Jag har varit lite rädd för att leta efter de där släktdragen, det där syskonskapet. Antar att jag var lite rädd för att det skulle göra mig sorgsen, men det gör det faktiskt inte. Istället känns det fint att mina andra små finns kvar på det sättet, i Hon som fick stanna.

/L

Den fina filten

Så liten som Mini är (18 dagar idag) har hon redan fått flera besök och en massa presenter. Hennes mor- och farföräldrar och hennes moster och "farbror" D har varit här, och dessutom flera av mina och makens vänner.

Jag ska inte lägga ut bilder på alla presenter (de är så många), men några av dem vill jag gärna visa.
En av de första presenterna,  som betyder väldigt mycket för mig är den här fina filten, som min mamma stickat. Den är väldigt speciell, av flera orsaker.
För det första hade jag en likadan i ljusrosa när jag var liten, och för det andra började mamma på den här filten när jag och D väntade Eskil och Max. När pojkarna dog lade hon undan den, men när vi väntade Mini frågade hon en dag om jag ville att hon skulle göra färdigt den till henne istället.
Och det ville jag, såklart. Det kändes som en fin koppling mellan barnen, och som en symbol för att vi hoppades att Mini skulle klara sig.
När filten var färdig broderade mamma två röda hjärtan i hörnet, som ett spår av Minis bröder.




/L

Här är de

Barnens avtryck är på tredje raden uppifrån, nummer 9-11 från vänster, och i närbild ser de ut så här:




Emmy har ju trixat lite med dem, i original är de blå:

Det här är Alices vänstra fot (vi fick aldrig något handavtryck från henne).



Och här Max vänstra fot och högra hand, och så Eskils hand ( jag kan faktiskt inte se vilken det är) och hans högra fot.
De här korten med avtryck fick vi på sjukhuset efter deras födsel, Alices avtryck satt uppe på hennes kuvös under de timmar hon levde.

Jag är glad att vi har dem, men det är tråkigt att pojkarnas är så pass dåliga (även om jag förstår att det nog är för att det var svårt eftersom de var så väldigt små).

/L

Små, små fötter

Nyss var jag inne på pytteliten.net och surfade runt, mest för att det är den enda butik som har barn-relaterade saker som jag klarar av att titta på utan att börja gråta eller få ångest.

Pytteliten säljer kläder och andra saker till prematurbarn och drivs av Emmy, som själv fick tvillingar i vecka 23+5. Hennes flickor klarade sig tack och lov, och nu hjälper deras mamma andra föräldrar (både de som fått behålla sina små och de som förlorat dem) genom att ha ett community och en webbutik.

För några månader sedan fick jag ett mail från Emmy där hon berättade att hon läst min blogg och undrade om jag och D kunde tänka oss att dela med oss av Eskil och Maxs små fotavtryck till en affisch som hon höll på att göra.
Det ville vi så klart, och på Emmys förfrågan skickade vi senare även Alices avtryck.

Nu är affischen klar, och finns till försäljning i pyttelitens butik. Jag tittade på den nyss, så därför sitter jag nu här framför datorn med tårar i ögonen. Av glädje, därför att det blev så vackert, och för att jag får sprida våra älsklingars historia till nya människor. För att de får finnas med, räknas till dessa andra prematurbarn som överlevde, och för att vi kan hjälpa andra föräldrar genom att bidra till insamlingen för Prematurbandet.
Och av saknad såklart, därför att fotavtrycken är sådana påtagliga bevis på att barnen inte är här hos oss, som de borde vara.



Jag ska köpa en och sätta upp här hemma, och jag hoppas att den en dag kan få hänga över Minis säng så att vi kan visa hen de små små avtrycken från storasyster och storebröders fötter.


/L


En oväntad gåva

När vi kom hem i förrgår låg det ett brev från Spädbarnsfonden i hallen. Jag trodde att det var en bekräftelse på insättningen som jag gjorde till Alices minne, men det var det inte. Istället innehöll kuvertet ett gåvobevis på en minnesgåva för alla tre barnen, från en gammal kär vän till mig. Eller till minne av "tre små kottar", som det stod på kortet. Där fanns också en fin text, som jag gärna vill dela med mig av:




Som alltid blev jag så glad och rörd av att veta att andra också minns barnens dagar, och tänker på min familj.
Tack snälla, underbara Z, för din omtanke!

/L

Det här är för dig, älskade barn




/Din mamma

Två år

Det här datumet för två år sedan fick och förlorade vi vår älskade dotter.
D gick till jobbet med en stor klump av sorg i magen och jag sitter hemma med min (han jobbar kväll, som alla helger hela sommaren), men vi var i alla fall vid graven i morse och lämnade den lilla midsommarkransen jag gjorde igår.

Den var tänkt att sitta på björnens huvud, men blev alldeles för stor, så jag hängde den på gravmarkören istället.




Der är gula rosor, blåklint och någon sorts gerbera-aktiga vita blommor med grönt i mitten som jag inte vet namnet på.







För det är ju så här, att det ska vara krans på midsommar. Och även om jag inte firar den i år, och även om det ju redan är över idag, och även fast jag inte har några levande barn att göra kransar till - så har jag barn.
Och då ska det vara krans! Punkt, slut.

/L

Mina barn i cyberrymden

Idag var jag inne på Svenska kyrkan i Uppsalas hemsida och sökte i deras "sök gravsatt"- databas efter en väns mammas gravplats (som jag har försökt att hitta med hjälp av min väns beskrivning, men inte riktigt förstått exakt vart jag skulle leta (Uppsala Gamla kyrkogård är en stor gravplats). Mest för att kolla om det fungerade sökte jag också på Alice, Eskil och Maxs namn - och de finns där!

En sökning på vårt efternamn ger en lista där barnen finns med, och deras poster har klickbara länkar till en karta över kyrkogården. Där står också födelse-, döds- och gravsättningsdatum, hemförsamling (vilket blir lite konstigt eftersom barnen står på den församling som D och jag nu tillhör på papperet, fast de inte är födda här), och numret på gravplatsen och kvarteret den finns i. Dessutom står det vilket datum gravrätten för varje gravplats löper ut.

Det här tycker jag är ett bra exempel på hur digitala medier kan sprida information ur allmänna handlingar till många fler än om informationen bara finns på papper på ett tjänsterum eller i en arkivlokal. Och på hur mycket man kan åstadkomma med relativt enkla medel och kunskaper i programmering av websidor, sånt som vi lärde oss på våra två kurser i digital dokumenthantering.

Som vanligt gör det mig både lite glad och lite sorgsen att se barnens namn, eftersom de nästan bara förekommer i såna här offentliga sammanhang, men jag är glad att de syns över huvud taget.

Här har ni en länk till sökfunktionen.

Och nu ska jag ta och se om jag inte kan hitta några av barnen vars föräldrar jag träffat genom Spädbarnsfonden.

/L

"Älskade små pojkar, vi bär er alltid med oss i våra hjärtan!"

I förrgår (fredag) när jag kom hem från praktiken hade vi fått ytterligare ett kort från Spädbarnsfonden, med den texten i. Minnesgåvan kom från min syster/barnens moster och hennes D.
Visst är det fint?

Årsdagen av pojkarnas födelse gick ganska bra ändå. Det var fördjävligt på morgonen, jag ville verkligen inte lämna lägenheten och D, men tvingade mig till bussen med tårar i ögonen. När jag väl var på plats på Stadsarkivet och kom i gång med mina uppgifter blev jag som vanligt så uppslukad att jag inte riktigt hade tid att tänka, och jag höll mig ganska mycket för mig själv under fikaraster och lunch, och gick hem en halvtimma tidigare än vanligt.

På kvällen hade vi ljuset i pojkarnas ljusstake brinnande, och även om det kom en hel del tårar kändes det bra att vara ensam med D och prata om minnena som vi delar, både de fina och de hemska.

Igår var vi en sväng till graven och tände ett ljus, och vi har börjar fundera på hur vi ska pynta den när snön är borta. De har fina rosor i betong på den lokala blomsterhandeln och en sån ska vi nog köpa, och så har vi kommit överens om att vi vill ha en nalle i betong. Det verkar vara lite svårare att hitta färdiga sådana, så nu tittar vi efter tårtformar i silikon för att kanske istället gjuta en egen.

/L






Minnesgåva

Jag vet att bilderna är ganska kassa, men jag måste bara visa vad som kom med posten idag.
Pojkarnas fina morföräldrar har gett en gåva till Spädbarnsfonden i deras namn!
Det är den tredje gången vi har fått hem ett sånt här brev (de två första kom till begravningen - ett från mina fina klasskamrater V och E, och ett från min kära faster med familj) och varje gång gör det mig så glad och rörd.

Och idag är jag också såklart väldigt sorgsen, för att mina föräldrar inte fick köpa födelsedagspresenter till sitt andra och tredje barnbarn istället. Men mest är jag glad, och stolt över att mina älskade söners minne bidrar till allt det fina och viktiga arbete som Spädbarnfonden uträttar.

Imorgon ska jag också göra en insättning för att hedra vår Eskil och vår Max.






/L

Om symbolernas betydelse

Idag fick jag för en gångs skull berätta om barnen i ett mer avslappnat sammanhang (alltså istället för att haspla ur mig vår historia inför i princip vilt främmande människor), när en klasskamrat lade märke till ängeln på min väska.



Jag berättade att det var en Aliceängel, och när hon frågade vad som menades med det förklarade jag att jag började göra dem efter att min dotter dog, och att de är till hennes minne. Och sen berättade jag ju naturligtvis om Eskil och Max också, för jag kan ju inte tala om ett av mina barn utan att nämna de andra.

Kursaren beklagade sorgen, och sen fortsatte vi prata om annat utan att den där jobbiga pausen eller den tryckta tystnaden uppstog, så det kändes bara bra. Senare under dagen lyckades jag fastna med kläderna i en av solvändorna som jag har på jackbröstet, och då hjälpte samma kursare mig att leta efter den. Hon frågade om de symboliserade något speciellt, och jag berättade om Solvändakampanjen och Spädbarnsfondens stöd till forskning om plötslig spädbarnsdöd och neonatal död.

Det är ju en del av varför jag bär med mig och på mig de här symbolerna (Aliceänglar, Solvända-pins, mitt smycke med barnens namn på), därför att jag hoppas att folk ska bli nyfikna och ställa frågor. Hittills har det inte hänt så ofta, så jag blev lite extra glad när det nu faktiskt gjorde det.


Namnsmycket bär jag som armband numera. Den hjärtformade berlocken kom på vift i Köpenhamn i somras.

Och förresten har symbolerna på min väska utökats med ett av monogramen som vännen Hanna ritade åt mig, med lite extra utsmyckning i form av bärnstensfärgade rocaillepärlor.



/L

Vad mina barn har lärt mig, del I

Jag har fått en del kommentarer om att det var modigt av mig att klippa av mig håret. Jag gick ju från en ganska "snäll" frisyr till en väldigt kort (även om jag har haft "pojkklippt" hår i flera år förut var det aldrig så kort som nu), och det kanske anses vara något som kräver mod.

 

Själv tänker jag så här:

1. Det är bara hår, alltså växer det ut igen.

2. Antagligen behövde jag bryta med hur jag såg ut när jag kom hit, och med det lockiga hår som påminde mig om graviditeten med Eskil och Max.

3. Det är mig egentligen fullständigt likgiltigt hur andra människor tolkar mitt utseende.

Och med det där sista menar jag inte att framstå som överlägsen eller så. Inte heller menar jag att jag inte tycker att det har varit kul att få komplimanger om hur snyggt det blev, för det gör jag ju.

 

Jag menar bara att jag innan barnens födelse och död oroade mig onödigt mycket för hur andra såg på mig, hur de tolkade mitt utseende och mitt sätt att vara, blev nojjig av att umgås i nya sammanhang och alltid var lite rädd för att ingen skulle tycka om mig.

Det har förändrats av det jag gått igenom det senaste året. Jag har kommit fran till att jag är som jag är och passar det inte får det vara. Ingenting är lika skrämmande som att förlora tre barn (utom tanken på att förlora deras far eller andra familjemedlemmar), och ingenting som någon utomstående kan säga eller göra kan på något vis komma i närheten av att göra lika ont eller vara lika betydelsefullt.

Jag har väl på sätt och vis hittat mig själv, uppnått den där självinsikten som det skrivs och prats så mycket om i media.

Andra saker har också förändrats av vår förlust, saker som jag, liksom min tidigare utseendefixering (grundad i att jag blev mobbad som barn), upplevde som grundläggande delar av min personlighet.

Jag är inte mörkrädd längre. Fortfarande kan jag bli nervös för vem som kan befinna sig i mörkret, och det är väl en ganska hälsosam överlevnadsinstinkt. Men min hjärna hittar inte lägre på monster i mörkret, spöken och mardrömmar som jag läst om eller sett på tv. För ingenting som finns i fantasin kan vara värre än verkligheten.

Mindre rädd för smärta har jag också blivit, och jag klagar väldigt mycket mindre över den smärta jag faktiskt råkar ut för. Förr var jag hon som gnällde över att behöva gå längre än ett par hundra meter, hatade att träna och gnällde över småskador. För att inte tala om hur jag hatade nålar! Idag slår jag på vår nyinköpta sandsäck tills knogarna blir illröda, och tvingar mig att cykla fortare, göra fler armhövningar fast varenda muskel skriker åt mig, och har ständigt dåligt samvete över att jag inte lyckas övervinna min lathet och träna oftare. Och när jag får ont, då grimascherar jag och fortsätter med det jag skulle göra ändå. Och jag biter ihop och andas djupa andetag när nålen sticker mig i fingret eller armen, kämpar för att inte drabbas av panik istället för att låta den ta över.

Det som är viktigt i livet är det enda som räknas. David, min övriga familj, mina vänner (och Tösen, såklart) är det och dem som betyder något. Jag har blivit en bättre, tryggare människa mitt i eländet och trots att jag på vissa sätt är mer skör än någonsin tidigare. Nu när jag bär med mig sorg som aldrig försvinner.

 

/L

 


 


Berättelsen om Alices säng

Ganska snart efter att vi flyttade in fick D och jag ett tackbrev från Kalmar Läns Museum, för att vi lämnat en gåva till deras samlingar. Brevet står just nu i bokhyllan, men ska hamna i barnens minneslåda så småningom.

Det var nämligen det här som var gåvan, Alices säng:



Här är texten som jag skrev till museet:

"Barnsäng (korg med handtag, underrede med fyra ben på hjul, madrass med gult överdragstyg).

Jag vet inget om hur gammal den är, var den är tillverkad eller vem som har använt den innan vi köpte den. När vi väntade vårt första barn och såg den på Stadsmissionens second-handbutik på Wismarsvägen i Berga industriområde var den fylld med gosedjur, och vi tyckte att den var så fin! Vi gick och frågade personalen om den var till salu, och det var den. Den tömdes på nallar m.m, vi köpte den (för ca 50 kr tror jag) och fraktade hem den genom att lägga korgen och underredet + madrassen på varsin cykel och gå hem till Norrliden. Sedan stod den i det lilla rummet i lägenheten som fungerade som arbetsrum/syrum och var tänkt att bli barnkammare. Senare inköp av barnkläder och andra bebissaker fick ligga i den allteftersom de införskaffades.

Vår dotter Alice [vårt efternamn] föddes på universitetssjukhuset i Linköping på eftermiddagen den 26 juni 2009, i graviditetsvecka 24. Hon var 38 cm lång, vägde 770 gram, och dog senare samma dag. När vi kom hem från sjukhuset ställde vi undan sängen i förrådet, och där har den stått sedan dess. Nu när vi flyttar till Uppsala, och efter att ha förlorat ytterligare två barn under tiden här i Kalmar, tvillingarna Eskil och Max som föddes den 10 mars 2010 (i graviditetsvecka 20), så vill vi inte längre ha sängen kvar eftersom den bär på så många sorgliga minnen. Under min praktik på Länsmuseet (24 maj -30 juli 2010) fick jag därför idén att fråga [föremålsansvariga chefen] om museet skulle vara intresserade av sängen, eftersom den så vitt jag vet är av en modell som är ganska ovanlig nuförtiden, och har koppling till Kalmar genom att den troligen använts här tidigare, är köpt i stan och var tänkt till vår dotter, som folkbokfördes i Två Systrars församling.

Mvh, Lina [vårt efternamn]

Kalmar den 9 augusti 2010.

Sängen är en gåva från:

D[...] och Lina [vårt efternamn],

[vår gamla adress]."


Vi tänkte först ge tillbaks den till second hand affären där vi köpte den, men så kom jag på att det vore fint att fråga om museet ville ha den. Egentligen trodde jag väl inte att de skulle ta emot den, men min handledare tyckte att den var intressant och skulle försöka gräva lite i vilken ålder den kan ha, osv. Det fina med det här, är att eftersom både Alice, Eskil och Maxs namn nämns i gåvobrevet jag skrev, så finns de där för all framtid (eller tills museet av någon anledning ser sig tvunget att gallra ut den ur samlingarna) i just den accessionskatalog (dvs listor över alla museets föremål) och den databas som deras mamma jobbade med när hon var praktikant på museet. Och i datasystemet kan deras namn dessutom bli sökbara som "brukare" (Alice) och "person, plats eller historisk händelse med anknytning till föremålet" (Eskil och Max). Om informationen i databasen dessutom någon gång läggs ut på internet, så kan vem som helst söka efter deras namn, och få en liten del av deras historia genom det som jag har skrivit om sängen.

På mitt eget vis, åtminstone så som jag själv ser det, har jag fått chansen att göra mina barns namn odödliga, och förvandla ett sorgligt minne av dem till ett, fortfarande sorgligt, men fint och extra betydelsefullt.

/L


 

 

 


En minnesplats på annan ort

Kom på att jag ju inte visat bilderna jag fick när mina föräldrar var här.
Barnens mormor har nämligen gjort en fin liten hörna i trädgården åt Alice, Eskil och Max, och så här ser den ut:



Här är Alices blomma och ängel:


Tycker det är sött hur den ser ut att gömma sig under bladen på den här bilden :).


Eskil och Max har fått likadana blommor och krukor...


...men lite olika änglar.


Tack mamma, för tanken, jobbet du lagt ner, och bilderna!

/L

En lykta till Eskil och Max

När vi gick omkring i butiken på Kosta-Boda glasbruk i går kom jag på att vi ju borde passa på att titta efter ljuslyktor till pojkarna.

D och jag tittade på många olika modeller, men det var först när jag såg den här som det kändes så rätt att jag blev tårögd (vilket säkert förstärktes av att REM:s "Everybody Hurts" spelades i butikens högtalare).



Två barn som håller varandra i handen, det var ju nästan omöjligt att inte koppla det till våra fina små pojkar!

Så då blev det en ljusstake till båda två, istället för en var som jag tidigare tänkt, och dessutom får andra barn chansen till ett bättre liv samtidigt som vi hedrar och får minnas vår Eskil och vår Max.

Det blev ju jättebra!

/L


Några bilder från Alices dag


Blommorna jag plockade under långpromenaden som vi gick nere vid Bergavik. Rödklöver och prästkrage var det också i den lilla bukett som vi plockade i Linköping, jag tror det var dagen efter att Alice dog. Vi var ute och gick i stadsparken med hennes farbror T, Ds bror. Buketten fick Alice sedan ha med sig när hon skickades vidare från Neo till bårhuset, och så vitt jag vet följde den med även till krematoriet. Det kändes sorgligt men fint att plocka blommor till henne igen, det skulle ju ha blivit tvärtom när hon växte upp - små tufsiga buketter med vårens första vitsippor och tussilago.


Jag var så glad att jag hittade förgät-mig-ej, det är en av mina favotitblommor, och de passar så bra till namnet också förstås. De två ängsklockorna fick bli som en extra hälsning från mamma till Alice, eftersom de är Dalarnas landskapsblomma och växer vilt på familjens fäbod, där hon skulle ha fått tillbringa en del av varje sommar med att klappa på fåren, leka i lekstugan och allt det där andra som jag förknippar med min barndom. Och så fick det bli en kvist med eklöv, för hennes pappas förra efternamn.


På kvällen tände vi hennes ljus.



Och så blev ängeln färdig i helgen, jag bytte spår lite och blandade applikation med broderi.

/L

Min dotter och Michael Jackson

Jag nämnde ju kopplingen mellan dagarna då alla inblandade kämpade för Alices liv här i Kalmar och sedan i Linköping, och Michael Jacksons död.

Det första jag hörde om att MJ dött var när ambulansen körde ut från Länssjukhuset. Sjuksköterskan Maria och läkaren Marie pratade med varandra och mig om att de hört nyheten, men ännu visste ingen så mycket om omständigheterna.

En tid senare, när D och jag hade kommit hem till lägenheten igen, så stod jag och diskade. För att slippa undan tystnaden spelade jag "HIStory" på min lilla stereo i köket. De första låtarna gick bra, men så började "She's out of my life". Och jag bröt ihop fullständigt, trillade i en liten hög på golvet och kröp ihop i fosterställning. Jag grät som ett barn, höglljutt och hulkande, men det tog flera minuter innan jag lyckades få ur mig några ord till D, som kom springande och höll om mig. Jag bara låg där, med tårarna sprutande och en enorm svart klump i bröstet. Det gjorde så ont! Jag var arg och ville banka med nävarna i golvet och skrika för full hals, men väluppfostrad som jag är gjorde jag naturligtvis inte det, jag bara grät istället. Till slut fick jag fram: ”mitt barn!” och ”det är lyckliga föräldrar överallt, men vi är så olyckliga”, och ungefär det vanliga om hur orättvist det är och hur arg jag är. D drog mig upp på fötter så småningom, men det tog mig jättelång tid att sluta gråta. Bakom en hulkning verkade det bara finnas en till, i all oändlighet. Det kändes som att jag alltid skulle må så som jag gjorde just då, och det tror jag att jag sa också.

När jag har mina allra svartaste stunder mår jag fortfarande så där, även om jag med tiden har vant mig vid smärtan. Och jag kan fortfarande inte lyssna på "She's Out of My Life" utan att börja gråta.


"She's Out Of My Life"

[1st Verse]
She's Out Of My Life
She's Out Of My Life
And I Don't Know Whether To Laugh Or Cry
I Don't Know Whether To Live Or Die
And It Cuts Like A Knife
She's Out Of My Life


[Bridge]
So I've Learned That Love's Not Possession
And I've Learned That Love Won't Wait
Now I've Learned That Love Needs Expression
But I Learned Too Late

Och nu, ett år efter att "The King of Pop" dog, kan jag knappt lyssna på radio, se på tv eller koppla upp mig mot internet utan att någon påminner mig om att han dog den 25 juni 2009. Det är ju möjligt att det minskar med åren, men jag misstänker att det kommer vara likadant den sista veckan i juni varje år: så fort det börjar pratas om att hans dödsdag närmar sig så blir jag påmind om att Alices också gör det.

Min dotter och Michael Jackson. Två barn som dog före sina föräldrar, två älskade människor som alltid kommer att vara saknade, och som gör de sista dagarna i juni till sorgens tid.

/L  


Älskade barn

Idag är det ett år sedan vår Alice föddes. Vad jag önskar att hon hade fått stanna kvar! Jag skulle göra vad som helst för att få ha henne här, rund och frisk och den som lyste upp varje dag i vårt liv. Jag ville inte riktigt gå och lägga mig igår eftersom jag visste att jag då skulle bli tvungen att gå upp och möta den här dagen.

Önskar att vi hade en grav att gå till, det känns ju som det mest naturliga sättet att uppmärksamma den här dagen på. Men, i brist på det får vi försöka börja skapa oss egna traditioner runt Alicedagen. Vi har tänkt att tända ljuset som vi fick på begravningsbyrån, och jag vill plocka lite fina vildblommor att ställa i minneshyllan.

Undrar om midsommar-helgen alltid kommer att kännas så här? Det har varit en av mina favorithögtider, men nu blir den dubbelt jobbig. Vi kommer aldrig att få uppleva den med Alice, hon kommer aldrig att dansa runt midsommarstången i min hemby i Dalarna med blommor i håret och klädd i kulldräkt eller finkläder som hon har fått välja själv. Och den kommer att inträffa på eller runt hennes födelse-och-dödsdag varje år.   


Mamma älskar dig så mycket, Alice!

Och för övrigt är jag för jävligt trött på allt tjat om att Michael Jackson också har varit död i ett år. Som om det vore viktigt. Han fick ju i alla fall leva.

/L

Idag har alla Alice namnsdag...

... och jag har börjat brodera en Alice-ängel på min nyinköpta väska. Som en liten hyllning till vår fina lilla dotter. Vad jag önskar att jag fick säga: "grattis på namnsdagen, min älskling! " till henne, och inte bara skriva det.



Det fantastiska vädret vi har här, och att praktiken är så rolig hjälper mig än så länge att hålla sorgen lite på avstånd, men fan vad svårt det är i vissa stunder! Det är barnvagnar, glada ungar, prat om barn och kommande barnbarn och gravida överallt.

/L


Det har kommit! - del 2

och så ska jag väl ta och lägga upp en bild nu när kameran funkar igen ;)



Idag bär jag den på en lång kedja.

/L

Tidigare inlägg
RSS 2.0