Prolog
I morgon bitti åker jag till Västerås för att vara med på det tre dagar långa lajvkonventet Prolog. Jag ska lyssna på föreläsningar, vara med på en kurs i kulning och lockrop, min vän I:s kurs i kantvävning, och vara med på "hantverkshäng" som I och en av killarna i min paralellkurs håller i. Kanske blir det någon fler kurs om det finns platser kvar, och jag hoppas få plats på åtminstone en av filmvisningarna också. Förutom det ska jag förhoppningsvis träffa på en massa gamla bekanta och få nya, bli inspirerad och engagerad och ha det allmänt trevligt.
Hoppas att ni också har en rolig/trevlig helg!
/L
Hoppas att ni också har en rolig/trevlig helg!
/L
Det går upp och ned
Om ni klickar er till Tildas Mamma hittar ni det här kloka inlägget.
"Sluta inte prata om barnet", heter det, och handlar om hur omgivningen kan sluta att prata om barnen som dött. Deras namn nämns inte, deras födelsedagar uppmärksammas inte. Och vad kan det bero på, då?
Ofta är det kanske som Tildas mamma skriver, av hänsyn. Det är lätt att tro att det gör ont att påminnas om att barnen är borta. Eller så kanske det är för att de som inte själva drabbats inte vet hur de ska hantera de ovana situationer som uppstår när barn har dött. Det kan ju vara jobbigt att påminnas om döden. Eller så kanske det helt enkelt är så, att om man inte drabbats så kan man aldrig förstå. På samma sätt som jag inte kan förstå hur det är att förlora sin livspartner, sin förälder eller syskon, så kan de som har levande barn eller aldrig har haft några aldrig helt förstå hur livet med ett eller flera barn för lite ser ut.
Det är svårt och komplicerat även för mig, det här ämnet. Ibland gör till och med jag och D gör så där : undviker att nämna Alice, Eskil och Max:s namn och bara säger ”barnen”, eller att vi ska till ”graven”. De flesta runt om kring oss pratar om ”det som hände er”, eller något liknande. Ibland tycker jag på något konstigt sätt att det är skönt, och ibland gör det mig bara ledsen. När jag är riktigt skör, som just nu, då klarar jag själv knappt av att nämna de älskade namnen, och då är det ok om ingen annan gör det heller.
Men det här är vad jag strävar efter, att som Tildas Mamma skriver: "Det viktiga för mig är att [barnen] får vara en naturlig del i mitt liv och att inte omgivningen beter sig som om [de] aldrig funnits. Speciellt om det går så illa att jag aldrig få ha barn hemma. Det är så jag har börjat prata om min barnlängtan nu: "om/när vi får ha barn hemma". Fler barn. Syskon. Biologiska eller adopterade. Ett till, eller i bästa fall flera.
Men sluta prata om, tänka på och älska de barn jag redan har, det kommer jag aldrig att göra.
/L
"Sluta inte prata om barnet", heter det, och handlar om hur omgivningen kan sluta att prata om barnen som dött. Deras namn nämns inte, deras födelsedagar uppmärksammas inte. Och vad kan det bero på, då?
Ofta är det kanske som Tildas mamma skriver, av hänsyn. Det är lätt att tro att det gör ont att påminnas om att barnen är borta. Eller så kanske det är för att de som inte själva drabbats inte vet hur de ska hantera de ovana situationer som uppstår när barn har dött. Det kan ju vara jobbigt att påminnas om döden. Eller så kanske det helt enkelt är så, att om man inte drabbats så kan man aldrig förstå. På samma sätt som jag inte kan förstå hur det är att förlora sin livspartner, sin förälder eller syskon, så kan de som har levande barn eller aldrig har haft några aldrig helt förstå hur livet med ett eller flera barn för lite ser ut.
Det är svårt och komplicerat även för mig, det här ämnet. Ibland gör till och med jag och D gör så där : undviker att nämna Alice, Eskil och Max:s namn och bara säger ”barnen”, eller att vi ska till ”graven”. De flesta runt om kring oss pratar om ”det som hände er”, eller något liknande. Ibland tycker jag på något konstigt sätt att det är skönt, och ibland gör det mig bara ledsen. När jag är riktigt skör, som just nu, då klarar jag själv knappt av att nämna de älskade namnen, och då är det ok om ingen annan gör det heller.
Men det här är vad jag strävar efter, att som Tildas Mamma skriver: "Det viktiga för mig är att [barnen] får vara en naturlig del i mitt liv och att inte omgivningen beter sig som om [de] aldrig funnits. Speciellt om det går så illa att jag aldrig få ha barn hemma. Det är så jag har börjat prata om min barnlängtan nu: "om/när vi får ha barn hemma". Fler barn. Syskon. Biologiska eller adopterade. Ett till, eller i bästa fall flera.
Men sluta prata om, tänka på och älska de barn jag redan har, det kommer jag aldrig att göra.
/L
Att känna igen sig i andras livshistorier
Jag skrev ju om en tidningsartikel jag läst för snart några veckor sedan, om en kvinna som förlorat många barn. Hon hette Matilda, född Olsdotter och kom från Mukkavaara i närheten av Övertorneå.
Hon är bara sjutton när hon föder sitt första barn (hon blev bortgift med en man som hennes föräldrar valt ut åt henne då hon var 16), och under de kommande 24 åren har hon, som hon själv uttryckte det "inte varit tom ett helt år". Tjugofyra graviditeter efter varandra! Vad hon måste ha blivit sliten bara av det....
Sexton av de barnen föddes fullgångna och åtta dog i magen eller vid för tidig födsel. Tyra Helena Lindström, som är barnbarnsbarn till Matilda och skrivit två böcker om henne, använder ordet missfall för de barn som inte föddes fullgångna, men som ni vet avskyr jag det ordet och väljar att inte använda det, trots att jag inte vet i vilka veckor de här graviditeterna avslutades.
När Matilda dog 1954 hade tio av de överlevande barnen dött, åtta av dem som små barn. Sex av de tjugofyra barnen överlevde till vuxen ålder.
Det är så mycket död och sorg och smärta att det knappt går att föreställa sig. Jag undrar om det hjälpte henne att det var så livet såg ut i det här landet, i den samhällsklass som hon tillhörde, på den tiden? Alla kvinnor runt omkring henne lär ju också ha förlorat flera barn för varje barn som överlevde, föräldrar var medvetna om risken att deras barn skulle dö på ett annat sätt än vad vi är idag. Var det bättre eller sämre än hur vi har det nu, där vi får intrycket av kontakten med vården och samhället i stort att bara vi inte knarkar, röker eller dricker under graviditeten, är försiktiga med viss mat som kan orsaka sjukdomar, och klarar oss förbi vecka 12, då kommer allt att gå som det är tänkt.
Matilda var laestadian som vi andra kallar det (själva kallar de sig helt enkelt "kristna"), gjorde det kanske att hon hade lättare att acceptera att hon inte fick behålla alla sina barn hos sig? För att hon trodde på att "Gud tar liv och Gud ger liv" ? Eller fick hon kämpa med att finna en mening i alla sina förluster? Eftersom jag inte har läst boken kan jag inte svara på hur hon kände, eller rättare sagt: hur Tyra Helena Lindström upplevde att hennes farfars mor tänkte kring de barn hon och maken Johan fick behålla, och kring de som inte fick stanna.
Men det tror jag att jag ska göra. Läsa "Matilda 24 gånger med barn", och "Matildas liv efter alla födslar", alltså.
/L
Hon är bara sjutton när hon föder sitt första barn (hon blev bortgift med en man som hennes föräldrar valt ut åt henne då hon var 16), och under de kommande 24 åren har hon, som hon själv uttryckte det "inte varit tom ett helt år". Tjugofyra graviditeter efter varandra! Vad hon måste ha blivit sliten bara av det....
Sexton av de barnen föddes fullgångna och åtta dog i magen eller vid för tidig födsel. Tyra Helena Lindström, som är barnbarnsbarn till Matilda och skrivit två böcker om henne, använder ordet missfall för de barn som inte föddes fullgångna, men som ni vet avskyr jag det ordet och väljar att inte använda det, trots att jag inte vet i vilka veckor de här graviditeterna avslutades.
När Matilda dog 1954 hade tio av de överlevande barnen dött, åtta av dem som små barn. Sex av de tjugofyra barnen överlevde till vuxen ålder.
Det är så mycket död och sorg och smärta att det knappt går att föreställa sig. Jag undrar om det hjälpte henne att det var så livet såg ut i det här landet, i den samhällsklass som hon tillhörde, på den tiden? Alla kvinnor runt omkring henne lär ju också ha förlorat flera barn för varje barn som överlevde, föräldrar var medvetna om risken att deras barn skulle dö på ett annat sätt än vad vi är idag. Var det bättre eller sämre än hur vi har det nu, där vi får intrycket av kontakten med vården och samhället i stort att bara vi inte knarkar, röker eller dricker under graviditeten, är försiktiga med viss mat som kan orsaka sjukdomar, och klarar oss förbi vecka 12, då kommer allt att gå som det är tänkt.
Matilda var laestadian som vi andra kallar det (själva kallar de sig helt enkelt "kristna"), gjorde det kanske att hon hade lättare att acceptera att hon inte fick behålla alla sina barn hos sig? För att hon trodde på att "Gud tar liv och Gud ger liv" ? Eller fick hon kämpa med att finna en mening i alla sina förluster? Eftersom jag inte har läst boken kan jag inte svara på hur hon kände, eller rättare sagt: hur Tyra Helena Lindström upplevde att hennes farfars mor tänkte kring de barn hon och maken Johan fick behålla, och kring de som inte fick stanna.
Men det tror jag att jag ska göra. Läsa "Matilda 24 gånger med barn", och "Matildas liv efter alla födslar", alltså.
/L
Keramiken
Efter en trevlig helg hemma hos mor och far med loppisbesök, teköp, god mat, söt film (Yes Man) och framförallt trevligt umgänge med mor, syster, far och pensionärs katten Elvis (16 år) är jag nu hemma i Uppsala igen och ska sätta igång med "vanliga studier" efter praktikens slut. Lägg till det att jag hann med en sväng till grannbyn för att träffa bästa Petra, hennes man P och deras tre gosiga hundar, så kan ni kanske gissa att jag är glad idag.
Jag tittade på Resebyrån på SVT-play idag, det handlade bland annat om Marrakesh. Inte det bästa reseprogram jag sett om man vill få en bra bild av hur det är att vara där, men jag blev ändå inspirerad till att skriva ett till inlägg i min lilla serie om vår semester.
Vi håller ju på att planera för vad vi ska sätta upp på väggarna efter att vi fick nya tapeter i lägenheten, och i köket ska de här två skönheterna få plats - våra vackra fat.
De är båda köpta på Ensamble Artisenal. Den övre valde jag ut, och den nedre är Ds val. Förmodligen går de lika bra att äta på som att hänga på väggen, men de är faktiskt gjorda med tanke på att de skall kunna vara till prydnad, baksidan ser nämligen ut så här:
Vi såg exempel på att keramiken fick visas upp som det konsthantverk den är både "hemma på Riaden" och på museerna som vi besökte.
Det här är från vårt rum på Riad Quenza.
Och det här från ett av sällskapsrumen på bottenvåningen.
Det blev inte någon keramik i den här stilen med ljus botten för oss, men det blev å andra sidan inte heller någon med matt glasyr och i övrigt helt utan dekor,
(som den här, som jag lånat på nätet men inte minns var)
eller något med metalldekor, som i den lilla skålen och krydd-taginen min syster och hennes sambo fick i present.
Den här bilden är från sista kvällen på Quenza och lite suddig, men ni kanske kan få en känsla för hur det såg ut ändå, hoppas jag.
Nåja. Vi fick med våra krydd-taginer och våra fat hem, och man kan inte få allt man önskar sig här i världen. Fast jag hade nog gärna bytt ut det mesta av porslinet vi har hemma mot sådant köpt i Marrocko, bara vi hade kunnat få med oss det hem. Jag har väl helt enkelt fastnat för den marrockanska inredningsstilen.
Nästa gång blir det mer om lyktor, tror jag :)
/L
Jag tittade på Resebyrån på SVT-play idag, det handlade bland annat om Marrakesh. Inte det bästa reseprogram jag sett om man vill få en bra bild av hur det är att vara där, men jag blev ändå inspirerad till att skriva ett till inlägg i min lilla serie om vår semester.
Vi håller ju på att planera för vad vi ska sätta upp på väggarna efter att vi fick nya tapeter i lägenheten, och i köket ska de här två skönheterna få plats - våra vackra fat.
De är båda köpta på Ensamble Artisenal. Den övre valde jag ut, och den nedre är Ds val. Förmodligen går de lika bra att äta på som att hänga på väggen, men de är faktiskt gjorda med tanke på att de skall kunna vara till prydnad, baksidan ser nämligen ut så här:
Vi såg exempel på att keramiken fick visas upp som det konsthantverk den är både "hemma på Riaden" och på museerna som vi besökte.
Det här är från vårt rum på Riad Quenza.
Och det här från ett av sällskapsrumen på bottenvåningen.
Det blev inte någon keramik i den här stilen med ljus botten för oss, men det blev å andra sidan inte heller någon med matt glasyr och i övrigt helt utan dekor,
(som den här, som jag lånat på nätet men inte minns var)
eller något med metalldekor, som i den lilla skålen och krydd-taginen min syster och hennes sambo fick i present.
Den här bilden är från sista kvällen på Quenza och lite suddig, men ni kanske kan få en känsla för hur det såg ut ändå, hoppas jag.
Nåja. Vi fick med våra krydd-taginer och våra fat hem, och man kan inte få allt man önskar sig här i världen. Fast jag hade nog gärna bytt ut det mesta av porslinet vi har hemma mot sådant köpt i Marrocko, bara vi hade kunnat få med oss det hem. Jag har väl helt enkelt fastnat för den marrockanska inredningsstilen.
Nästa gång blir det mer om lyktor, tror jag :)
/L
Dag 13 - Den här veckan
Skriva praktikrapport.
Lämna in praktikintyget.
Börja läsa och skriva anteckningar inför de muntliga tentorna på läskurserna "Arkivteoretisk fördjupning" och "Förvaltningshistoria och arkiv".
Träna.
Planera och organisera resan till lajvkonventet Prolog i Västerås fredag-söndag, tillsammans med I och O.
Plocka och organisera lite mer hemma i lägnenheten.
Ringa och skälla på Skatteverket för att Eskil och Max:s namn fortfarande inte dyker upp när en personbild på mig eller D skrivs ut.
Försöka sno ihop tid till en fika med MP (vilket inte borde vara så svårt, hon och E bor ju bara tio-femton minuter bort).
Boka in en fika med V och Em.
Vänta på kallelsen till kontraströntgen.
/L
Lämna in praktikintyget.
Börja läsa och skriva anteckningar inför de muntliga tentorna på läskurserna "Arkivteoretisk fördjupning" och "Förvaltningshistoria och arkiv".
Träna.
Planera och organisera resan till lajvkonventet Prolog i Västerås fredag-söndag, tillsammans med I och O.
Plocka och organisera lite mer hemma i lägnenheten.
Ringa och skälla på Skatteverket för att Eskil och Max:s namn fortfarande inte dyker upp när en personbild på mig eller D skrivs ut.
Försöka sno ihop tid till en fika med MP (vilket inte borde vara så svårt, hon och E bor ju bara tio-femton minuter bort).
Boka in en fika med V och Em.
Vänta på kallelsen till kontraströntgen.
/L
Oväntade reaktioner
Och säkert bara för att jag gnällde om det igår så fick jag i morse ett telefonsamtal från en trevlig kvinna på Specen som sa att nu hade en ny remiss blivit skickad, och min läkare ville att jag skulle få veta det :)
I fredags var vi bjudna på spelkväll hemma hos goda vänner, som snart ska få sitt första barn. Jag var lite nervös över det innan vi gick dit, men det var inga problem alls: det gör verkligen skillnad om magen sitter på någon som jag känner och tycker om. Vad som däremot gjorde att det sög till i magen när jag steg innanför dörren var ett litet blont huvud som visade sig i korridoren. "Det här klarar jag inte av", tänkte jag, innan jag insåg att det inte var ett helt främmande barn. Det var Lilla H, som jag redan träffat en gång (fast då höll jag mig på avstånd från henne), och hon visade sig vara en väldigt nyfiken och kärvänlig liten människa som gärna ville sitta i knäet på både mig och D. Så efter en stund satt jag där vid ett bord, mitt i ett parti Domonion, med en liten tjej i knäet.
Och vet ni vad, det gick bra! Jag tittade ner på hennes blonda huvud utan att tänka på att Alice borde ha varit i ungefär Lilla Hs ålder, och att hon troligen också hade varit blond. Det var nästan som förr, innan Alices död, då jag älskade att umgås med barn och bara tyckte att det var mysigt.
Där fick du, döden! Jag är inte helt igenom bitter och förstörd av ditt intåg i mitt liv.
"Reaktioner", skrev jag i rubriken, ja. De sista dagarna av förra veckan och idag har jag haft en av mina Solvändor på mig på praktiken tillsammans med namnsmycket, och idag kom den på tal. Det var någon som tyckte att den var fin, och undrade vad det var. Jag förklarade att den kom från Spädbarnsfonden, att jag köpt den på en av deras träffar, och så tog jag sats för mig själv och sa att jag hade den därför att jag själv har förlorat tre barn. Och så var det bra med det. Jag förklarade inte närmare, och jag fick inga följdfrågor. Vi fortsatte prata om märken som man kan köpa för välgörande ändamål, och fortsatte fika.
Det kändes som att det vägde upp lite för i fredags, när jag hade ett tillfälle att prata om barnen men inte orkade (det handlade om namntrender och en annan i personalen berättade hur hans barn fått sina namn), och som jag i efterhand blev ledsen över. Och skämdes lite, för att jag ju hade kunnat säga på tal om att det är inne med "tant- och farbror"-namn: "Ja, vi gav våra barn såna namn, de heter Alice, Eskil och Max". Men det gjorde jag inte, och efteråt fick jag dåligt mamma-samvete. Jag var helt enkelt rädd för den naturliga följdfrågan om hur gamla mina barn är, och jag känner väl inte att jag har fått den typen av kontakt med den här personen att jag ville riskera att börja gråta inför honom mitt i ett vardagligt samtal. Hur som helst, det kändes bra att äntligen ha sagt något om barnen på praktiken, och det utan att börja gråta till och med.
Men det var inte min egen reaktion som jag blev förvånad över egentligen, utan att hon som frågade mig om Solvändan kände till Spädbarnsfonden. Jag har hittills inte träffat på någon som gör det utan att antingen själv vara drabbad av spädbarnsdöd eller vara anhörig till en förälder som mist ett barn, eller som arbetar inom vården. Jag undrar om hon tillhör en av de kategorierna, men jag vill inte fråga. Hon förklarade inte då, och jag vill inte snoka.
Men jag vill hoppas att en dag är det lika naturligt att känna till Spädbarnsfonden och varför deras arbete behövs, som att känna till att det finns fonder för dem som drabbats av cancer eller hjärt-och kärlsjukdom. För det ska inte vara mer tabu att prata om att små barn dör av oförklarliga och ovanliga anledningar, än att de (och många andra grupper av människor) dör av hjärtproblem eller cancer.
Det är väl det som är kärnan i att jag vill prata om våra små även när det gör ont, för att jag vill att folk ska veta att det händer. Så att nästa föräldrapar som drabbas av det värsta kan få ett lite bättre bemötande från sjukvårdpersonal och anhöriga, och få stöd och tröst istället för oförstående och välmenad klumpighet.
För att alla ska veta att man inte säger att ett älskat barn som dött i magen eller för att det fötts för tidigt är ett missfall. För att det inte gör mindre ont med tiden, eller för att flera av ens barn dör. Eller för att man får levande barn, för den delen. Jag vill att folk ska förstå att våra barn räknas, att de är älskade, saknade och viktiga.
Och då får jag väl stå ut med att visa lite av min smärta och mina tårar inför främlingar ibland, helt enkelt.
/L
I fredags var vi bjudna på spelkväll hemma hos goda vänner, som snart ska få sitt första barn. Jag var lite nervös över det innan vi gick dit, men det var inga problem alls: det gör verkligen skillnad om magen sitter på någon som jag känner och tycker om. Vad som däremot gjorde att det sög till i magen när jag steg innanför dörren var ett litet blont huvud som visade sig i korridoren. "Det här klarar jag inte av", tänkte jag, innan jag insåg att det inte var ett helt främmande barn. Det var Lilla H, som jag redan träffat en gång (fast då höll jag mig på avstånd från henne), och hon visade sig vara en väldigt nyfiken och kärvänlig liten människa som gärna ville sitta i knäet på både mig och D. Så efter en stund satt jag där vid ett bord, mitt i ett parti Domonion, med en liten tjej i knäet.
Och vet ni vad, det gick bra! Jag tittade ner på hennes blonda huvud utan att tänka på att Alice borde ha varit i ungefär Lilla Hs ålder, och att hon troligen också hade varit blond. Det var nästan som förr, innan Alices död, då jag älskade att umgås med barn och bara tyckte att det var mysigt.
Där fick du, döden! Jag är inte helt igenom bitter och förstörd av ditt intåg i mitt liv.
"Reaktioner", skrev jag i rubriken, ja. De sista dagarna av förra veckan och idag har jag haft en av mina Solvändor på mig på praktiken tillsammans med namnsmycket, och idag kom den på tal. Det var någon som tyckte att den var fin, och undrade vad det var. Jag förklarade att den kom från Spädbarnsfonden, att jag köpt den på en av deras träffar, och så tog jag sats för mig själv och sa att jag hade den därför att jag själv har förlorat tre barn. Och så var det bra med det. Jag förklarade inte närmare, och jag fick inga följdfrågor. Vi fortsatte prata om märken som man kan köpa för välgörande ändamål, och fortsatte fika.
Det kändes som att det vägde upp lite för i fredags, när jag hade ett tillfälle att prata om barnen men inte orkade (det handlade om namntrender och en annan i personalen berättade hur hans barn fått sina namn), och som jag i efterhand blev ledsen över. Och skämdes lite, för att jag ju hade kunnat säga på tal om att det är inne med "tant- och farbror"-namn: "Ja, vi gav våra barn såna namn, de heter Alice, Eskil och Max". Men det gjorde jag inte, och efteråt fick jag dåligt mamma-samvete. Jag var helt enkelt rädd för den naturliga följdfrågan om hur gamla mina barn är, och jag känner väl inte att jag har fått den typen av kontakt med den här personen att jag ville riskera att börja gråta inför honom mitt i ett vardagligt samtal. Hur som helst, det kändes bra att äntligen ha sagt något om barnen på praktiken, och det utan att börja gråta till och med.
Men det var inte min egen reaktion som jag blev förvånad över egentligen, utan att hon som frågade mig om Solvändan kände till Spädbarnsfonden. Jag har hittills inte träffat på någon som gör det utan att antingen själv vara drabbad av spädbarnsdöd eller vara anhörig till en förälder som mist ett barn, eller som arbetar inom vården. Jag undrar om hon tillhör en av de kategorierna, men jag vill inte fråga. Hon förklarade inte då, och jag vill inte snoka.
Men jag vill hoppas att en dag är det lika naturligt att känna till Spädbarnsfonden och varför deras arbete behövs, som att känna till att det finns fonder för dem som drabbats av cancer eller hjärt-och kärlsjukdom. För det ska inte vara mer tabu att prata om att små barn dör av oförklarliga och ovanliga anledningar, än att de (och många andra grupper av människor) dör av hjärtproblem eller cancer.
Det är väl det som är kärnan i att jag vill prata om våra små även när det gör ont, för att jag vill att folk ska veta att det händer. Så att nästa föräldrapar som drabbas av det värsta kan få ett lite bättre bemötande från sjukvårdpersonal och anhöriga, och få stöd och tröst istället för oförstående och välmenad klumpighet.
För att alla ska veta att man inte säger att ett älskat barn som dött i magen eller för att det fötts för tidigt är ett missfall. För att det inte gör mindre ont med tiden, eller för att flera av ens barn dör. Eller för att man får levande barn, för den delen. Jag vill att folk ska förstå att våra barn räknas, att de är älskade, saknade och viktiga.
Och då får jag väl stå ut med att visa lite av min smärta och mina tårar inför främlingar ibland, helt enkelt.
/L
Det känns som att allt jag gör är att vänta
I veckan ringde jag Specialist-MVC för att fråga varför det gått flera veckor utan att jag fått remissen vi blev lovade när vi var där. Det visade sig att den hade blivit avvisad, de gör tydligen inte kontraströntgen-undersökningar av den sorten på Reproduktionscentrum (detta stod i min journal, som jag fick uppläst för mig av hon som svarade i telefon på Specen), men de rekommenderade att en ny remiss skulle skickas till kvinnokliniken.
Nån ny remiss hade inte skickats, och jag fick löfte om att min läkare skulle få en lapp om mitt ärende, och hon skulle ringa tillbaka till mig.
Så nu väntar vi igen, på att få undersökningen som det rekommenderades att jag skulle göra. Och sedan får vi vänta på svar, och besked om det behövs en operation eller inte, och på om jag alltså kan försöka bli gravid igen, eller om vi måste vänta ännu längre, eller helt ge upp tanken på fler biologiska barn. Ser det normalt ut, då har vi blivit lovade cerklage, och det känns ju skönt. Ser det illa ut, då väntar ytterligare en lång väntan - först på att få medgivande från kommunen att få möjlighet att adoptera, sedan på att bli godkänd i barnets hemland, sedan på att bli matchad till ett barn och slutligen på att vistas i landet medan adoptionsprocessen där blir klar. Dessutom måste båda de blivande föräldrarna för att få adoptera från flera av de länder som Adoptionscentrum samarbetar med ha fyllt 30 år.
Men jag vill ha besked nu! Denna väntan hänger över mig hela tiden, jag tänker lika ofta på att jag inte vet något om hur resten av det här året kommer att bli, som på att barnen fattas mig. Oron flätas ihop med sorgen, och jag är så trött på att må dåligt.
Allt jag vill ha är ett vanligt familjeliv med levande barn. Är det för mycket begärt?
/L
Nån ny remiss hade inte skickats, och jag fick löfte om att min läkare skulle få en lapp om mitt ärende, och hon skulle ringa tillbaka till mig.
Så nu väntar vi igen, på att få undersökningen som det rekommenderades att jag skulle göra. Och sedan får vi vänta på svar, och besked om det behövs en operation eller inte, och på om jag alltså kan försöka bli gravid igen, eller om vi måste vänta ännu längre, eller helt ge upp tanken på fler biologiska barn. Ser det normalt ut, då har vi blivit lovade cerklage, och det känns ju skönt. Ser det illa ut, då väntar ytterligare en lång väntan - först på att få medgivande från kommunen att få möjlighet att adoptera, sedan på att bli godkänd i barnets hemland, sedan på att bli matchad till ett barn och slutligen på att vistas i landet medan adoptionsprocessen där blir klar. Dessutom måste båda de blivande föräldrarna för att få adoptera från flera av de länder som Adoptionscentrum samarbetar med ha fyllt 30 år.
Men jag vill ha besked nu! Denna väntan hänger över mig hela tiden, jag tänker lika ofta på att jag inte vet något om hur resten av det här året kommer att bli, som på att barnen fattas mig. Oron flätas ihop med sorgen, och jag är så trött på att må dåligt.
Allt jag vill ha är ett vanligt familjeliv med levande barn. Är det för mycket begärt?
/L
Nytt inköp
På vägen hem idag bestämde jag mig för att det var tid att köpa den första prydnaden till graven, så jag gick in hos vår lokala blomsterhandlare och köpte en av betongrosorna som vi har tittat på i en vecka eller så.
Tror den blir jättefin hos barnen i vänta på levande blommor.
/L
Att känna igen sig i andras lidande, del I
Katastrofen i Japan efter jordbävningen och tsunamin kommer upp i samtalen vid varje rast på praktiken just nu, och det är väl naturligt att vilja prata om något som är så ofattbart. Men jag har svårt att vara med, därför att jag inte riktigt vågar verkligen tänka på vad det innebär, hur livet ser ut för de överlevande och på hur fruktansvärt många som dött. Det var likadant efter jordbävningen i Haiti, och jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ta del av rapporter i tv och tidningar från liknande katastrofer på samma sätt som innan barnen dog.
För nu förstår jag ju smärtan i att plötsligt och oväntat förlora sina älskade. Jag vet inget om att bli hemlös, att svälta eller om att bli utsatt för övergrepp (det verkar iofs tack och lov inte vara någon plundring i Japan, och jag har inte läst eller sett något om att misshandel och våldtäkt skulle förekomma, men det gjorde och gör det på Haiti), men jag vet bara alltför väl hur ont det gör när ens barn dör. Och jag vet hur det känns att se döda kroppar som nyss var levande, älskade familjemedlemmar.
Och det är därför som en av bilderna från Japan i tidningen (UNT) gjorde ett sådant starkt intryck på mig. Det var inte förrän jag läst bildtexten som jag förstod vad det var jag såg, men när jag gjorde det kändes det som att få det där metaforiska slaget i magen.
Yoshie Murakami heter kvinnan på bilden, och det hon håller sina händer om är hennes döda mors händer. I texten står det också att Yoshies vuxna dotter fortfarande saknas. Att ha förlorat sin mor, och kanske också sin dotter på så kort tid... det är sådant som jag förut bara kunde föreställa mig, men nu delvis kan förstå.
Det är så fruktansvärt att sådant händer, oavsett när, var och hur. Döden borde alltid få vara väntad och smärtfri, men sådan ser ju inte världen ut. Och eftersom jag hela tiden har så nära till min egen sorg där den ligger och lurpassar på mig i "sorgens tredjedel av hjärnan", så lär jag inte delta i några mer djuplodande samtal om katastrofen i morgon heller.
I UNT fanns också en annan artikel som fick mig att stanna till, men den skriver jag mer om en annan dag. Den handlar om en av alla de kvinnor som förlorat flera barn långt före min tid. Ett sådant livsöde som man läser om ibland i historiska källor, med så många förluster att det inte heller riktigt går att förstå att hon klarade av att leva vidare (Fast det vet jag ju nu, att leva vidare, det gör man. Något annat val finns inte riktigt). Men mer om det då.
/L
För nu förstår jag ju smärtan i att plötsligt och oväntat förlora sina älskade. Jag vet inget om att bli hemlös, att svälta eller om att bli utsatt för övergrepp (det verkar iofs tack och lov inte vara någon plundring i Japan, och jag har inte läst eller sett något om att misshandel och våldtäkt skulle förekomma, men det gjorde och gör det på Haiti), men jag vet bara alltför väl hur ont det gör när ens barn dör. Och jag vet hur det känns att se döda kroppar som nyss var levande, älskade familjemedlemmar.
Och det är därför som en av bilderna från Japan i tidningen (UNT) gjorde ett sådant starkt intryck på mig. Det var inte förrän jag läst bildtexten som jag förstod vad det var jag såg, men när jag gjorde det kändes det som att få det där metaforiska slaget i magen.
Yoshie Murakami heter kvinnan på bilden, och det hon håller sina händer om är hennes döda mors händer. I texten står det också att Yoshies vuxna dotter fortfarande saknas. Att ha förlorat sin mor, och kanske också sin dotter på så kort tid... det är sådant som jag förut bara kunde föreställa mig, men nu delvis kan förstå.
Det är så fruktansvärt att sådant händer, oavsett när, var och hur. Döden borde alltid få vara väntad och smärtfri, men sådan ser ju inte världen ut. Och eftersom jag hela tiden har så nära till min egen sorg där den ligger och lurpassar på mig i "sorgens tredjedel av hjärnan", så lär jag inte delta i några mer djuplodande samtal om katastrofen i morgon heller.
I UNT fanns också en annan artikel som fick mig att stanna till, men den skriver jag mer om en annan dag. Den handlar om en av alla de kvinnor som förlorat flera barn långt före min tid. Ett sådant livsöde som man läser om ibland i historiska källor, med så många förluster att det inte heller riktigt går att förstå att hon klarade av att leva vidare (Fast det vet jag ju nu, att leva vidare, det gör man. Något annat val finns inte riktigt). Men mer om det då.
/L
Dag 12 - I min handväska
Tja, handväska och handväska. Jag måste ha så mycket med mig till skolan i vanliga fall, och nu till praktiken, att jag inte får plats i en sån.
Jag har en ryggsäck. Den är grå med en matchande broderad logga från Ds gamla jobb i Kalmar.
I den har jag en vanlig dag minst detta:
plånbok,
nycklar,
mp-3spelare,
extra batterier till mp3-spelaren
pennskrin,
mapp med skolpapper,
anteckningsblock
matlåda,
lite frukt,
en vattenflaska,
försvarets hudsalva,
en reseförbackning med hudkräm,
en karta värktableter,
och minst ett paket näsdukar.
När jag har skola har jag dessutom en termos med te med mig, och nu på praktiken ofta kameran, så att jag kan dokumentera det jag jobbar med. Just nu har jag också med mig min mobil-laddare eftersom batteriet i telefon inte är helt pålitligt.
Bilder på allt (eller i alla fall en del) av det här får ni någon annan dag, nu ska jag göra mig en kopp te och försöka kurera min onda axel (sträckte mig nog på träningen igår) och vänta på att klockan blir åtta så att tvättiden är slut och vi kan fira vår "nio-år-och-sex-månaders-dag" med varsin semla. :)
/L
Jag har en ryggsäck. Den är grå med en matchande broderad logga från Ds gamla jobb i Kalmar.
I den har jag en vanlig dag minst detta:
plånbok,
nycklar,
mp-3spelare,
extra batterier till mp3-spelaren
pennskrin,
mapp med skolpapper,
anteckningsblock
matlåda,
lite frukt,
en vattenflaska,
försvarets hudsalva,
en reseförbackning med hudkräm,
en karta värktableter,
och minst ett paket näsdukar.
När jag har skola har jag dessutom en termos med te med mig, och nu på praktiken ofta kameran, så att jag kan dokumentera det jag jobbar med. Just nu har jag också med mig min mobil-laddare eftersom batteriet i telefon inte är helt pålitligt.
Bilder på allt (eller i alla fall en del) av det här får ni någon annan dag, nu ska jag göra mig en kopp te och försöka kurera min onda axel (sträckte mig nog på träningen igår) och vänta på att klockan blir åtta så att tvättiden är slut och vi kan fira vår "nio-år-och-sex-månaders-dag" med varsin semla. :)
/L
"Älskade små pojkar, vi bär er alltid med oss i våra hjärtan!"
I förrgår (fredag) när jag kom hem från praktiken hade vi fått ytterligare ett kort från Spädbarnsfonden, med den texten i. Minnesgåvan kom från min syster/barnens moster och hennes D.
Visst är det fint?
Årsdagen av pojkarnas födelse gick ganska bra ändå. Det var fördjävligt på morgonen, jag ville verkligen inte lämna lägenheten och D, men tvingade mig till bussen med tårar i ögonen. När jag väl var på plats på Stadsarkivet och kom i gång med mina uppgifter blev jag som vanligt så uppslukad att jag inte riktigt hade tid att tänka, och jag höll mig ganska mycket för mig själv under fikaraster och lunch, och gick hem en halvtimma tidigare än vanligt.
På kvällen hade vi ljuset i pojkarnas ljusstake brinnande, och även om det kom en hel del tårar kändes det bra att vara ensam med D och prata om minnena som vi delar, både de fina och de hemska.
Igår var vi en sväng till graven och tände ett ljus, och vi har börjar fundera på hur vi ska pynta den när snön är borta. De har fina rosor i betong på den lokala blomsterhandeln och en sån ska vi nog köpa, och så har vi kommit överens om att vi vill ha en nalle i betong. Det verkar vara lite svårare att hitta färdiga sådana, så nu tittar vi efter tårtformar i silikon för att kanske istället gjuta en egen.
/L
Visst är det fint?
Årsdagen av pojkarnas födelse gick ganska bra ändå. Det var fördjävligt på morgonen, jag ville verkligen inte lämna lägenheten och D, men tvingade mig till bussen med tårar i ögonen. När jag väl var på plats på Stadsarkivet och kom i gång med mina uppgifter blev jag som vanligt så uppslukad att jag inte riktigt hade tid att tänka, och jag höll mig ganska mycket för mig själv under fikaraster och lunch, och gick hem en halvtimma tidigare än vanligt.
På kvällen hade vi ljuset i pojkarnas ljusstake brinnande, och även om det kom en hel del tårar kändes det bra att vara ensam med D och prata om minnena som vi delar, både de fina och de hemska.
Igår var vi en sväng till graven och tände ett ljus, och vi har börjar fundera på hur vi ska pynta den när snön är borta. De har fina rosor i betong på den lokala blomsterhandeln och en sån ska vi nog köpa, och så har vi kommit överens om att vi vill ha en nalle i betong. Det verkar vara lite svårare att hitta färdiga sådana, så nu tittar vi efter tårtformar i silikon för att kanske istället gjuta en egen.
/L
Minnesgåva
Jag vet att bilderna är ganska kassa, men jag måste bara visa vad som kom med posten idag.
Pojkarnas fina morföräldrar har gett en gåva till Spädbarnsfonden i deras namn!
Det är den tredje gången vi har fått hem ett sånt här brev (de två första kom till begravningen - ett från mina fina klasskamrater V och E, och ett från min kära faster med familj) och varje gång gör det mig så glad och rörd.
Och idag är jag också såklart väldigt sorgsen, för att mina föräldrar inte fick köpa födelsedagspresenter till sitt andra och tredje barnbarn istället. Men mest är jag glad, och stolt över att mina älskade söners minne bidrar till allt det fina och viktiga arbete som Spädbarnfonden uträttar.
Imorgon ska jag också göra en insättning för att hedra vår Eskil och vår Max.
/L
Pojkarnas fina morföräldrar har gett en gåva till Spädbarnsfonden i deras namn!
Det är den tredje gången vi har fått hem ett sånt här brev (de två första kom till begravningen - ett från mina fina klasskamrater V och E, och ett från min kära faster med familj) och varje gång gör det mig så glad och rörd.
Och idag är jag också såklart väldigt sorgsen, för att mina föräldrar inte fick köpa födelsedagspresenter till sitt andra och tredje barnbarn istället. Men mest är jag glad, och stolt över att mina älskade söners minne bidrar till allt det fina och viktiga arbete som Spädbarnfonden uträttar.
Imorgon ska jag också göra en insättning för att hedra vår Eskil och vår Max.
/L
Plan för dagen
Vara med på två studiebesök på praktiken,
skriva färdigt mitt första gallringsprotokoll och skicka handlingarna på förstöring,
äta semla med resten av personalen (det är tradition på Stadsarkivet)
Och verkligen, verkligen försöka att inte tänka på Eskil förrän jag kommer hem.
/L
skriva färdigt mitt första gallringsprotokoll och skicka handlingarna på förstöring,
äta semla med resten av personalen (det är tradition på Stadsarkivet)
Och verkligen, verkligen försöka att inte tänka på Eskil förrän jag kommer hem.
/L
Fem vardagliga ord
Jag är så känslig för små saker just nu, när sorgen är så stark. I eftermiddags satt jag och kämpade med tårarna en lång stund innan jag lyckades få tankarna att försvinna in i uppgiften jag höll på att lösa.
Det var en sån där vardaglig sak som nästan fick mig att bryta ihop, som det brukar vara. En i personalen på arkivet fick besök av sin tonårsdotter, och jag råkade komma förbi för att fråga honom något just då. Han log stort och presenterade henne med fem enkla ord: "det här är min dotter". Och jag hälsade artigt på henne, frågade det jag skulle fråga och gick tillbaka till "mitt" kontor och stängde dörren. Det enda jag kunde tänka på var att jag aldrig får säga de orden om någon av mina barn, och att jag innerst inne tror att jag aldrig kommer att få göra det överhuvudtaget. Jag får aldrig säga: "det här är min dotter Alice", "det här är min son Eskil", eller "det här är min son Max".
För jag får bara barn som dör.
Hoppet är så jävla svårt att hitta just nu, förstår ni. Imorgon är det ett år sedan vi fick beskedet att Eskils lilla hjärta slutat slå efter att allt hans fostervatten runnit ut. Jag kan inte förstå att det gått så lång tid redan, och samtidigt så kort tid.
Mamma älskar dig, lille gubben! Tack för att du kämpade så tappert och gav mig och din pappa så mycket glädje medan du levde i min mage.
Och nu sitter jag här och gråter, så det är dags att gå och göra något annat.
/L
Det var en sån där vardaglig sak som nästan fick mig att bryta ihop, som det brukar vara. En i personalen på arkivet fick besök av sin tonårsdotter, och jag råkade komma förbi för att fråga honom något just då. Han log stort och presenterade henne med fem enkla ord: "det här är min dotter". Och jag hälsade artigt på henne, frågade det jag skulle fråga och gick tillbaka till "mitt" kontor och stängde dörren. Det enda jag kunde tänka på var att jag aldrig får säga de orden om någon av mina barn, och att jag innerst inne tror att jag aldrig kommer att få göra det överhuvudtaget. Jag får aldrig säga: "det här är min dotter Alice", "det här är min son Eskil", eller "det här är min son Max".
För jag får bara barn som dör.
Hoppet är så jävla svårt att hitta just nu, förstår ni. Imorgon är det ett år sedan vi fick beskedet att Eskils lilla hjärta slutat slå efter att allt hans fostervatten runnit ut. Jag kan inte förstå att det gått så lång tid redan, och samtidigt så kort tid.
Mamma älskar dig, lille gubben! Tack för att du kämpade så tappert och gav mig och din pappa så mycket glädje medan du levde i min mage.
Och nu sitter jag här och gråter, så det är dags att gå och göra något annat.
/L
Öppenträff, presenter och en till spelkväll.
I torsdags kom min mamma hit med tåg och buss för att vara med på Spädbarnsfondens Öppna träff för anhöriga. Vi blev sena dit eftersom hennes tåg blev inställt, men hann vara med på större delen av kvällen ändå. De ansvariga kunde nämligen inte komma in i lokalen där vi brukar vara, och det slutade med att de blev erbjudna av biskopen att använda ett par rum i hans bostad! Det kändes ganska mysko att vara i ett privathem, men förutom det var det som en vanlig träff. Det sades många kloka saker, som jag tänkte skriva om i ett annat inlägg.
Det var tre andra föräldrar där, och vi delade upp det så att vi som själva förlorat barn satt i ett rum, medan mor- och farföräldrar satt i ett annat. Det är lika skönt att få prata med andra varje gång, och lika sorglig varje gång jag träffar föräldrar som jag inte mött förut. Vi är alldeles för många, med alldeles för många tragiska berättelser om älskade barn som dött långt i förtid.
Men det kändes bra att mamma var med, och jag tror att det var positivt för henne att få träffa andra som liksom hon försöker stötta sina barn efter att det ofattbara inträffat.
Trist att hennes resa blev så onödigt lång och att hon åkte hem igen på fredag morgon bara, det var alldeles för kort tid att träffas på! Vi får ta igen det nästa gång jag åker dit.
Idag har vi haft vänner hemma på spelkväll igen, och det tror jag var precis vad jag behövde just nu. Att bara ha roligt och slappna av, och inte ha tid att tänka på att dagarna kryper allt närmare årsdagen av Eskils död den 8:e och Maxs den 10:e. Att inte stressa över om hurvida jag gör ett bra jobb på praktiken eller inte, eller över att kallelsen från Ackis inte kommit och vi inte vet hur framtiden ser ut (om vi kan försöka få fler biologiska barn eller om vi tvingas ge upp den drömmen och försöka på annat sätt), för att allt inte är i ordning i lägenheten igen efter tapetseringen, eller att vi inte kommer nån vart på skisserna över gravvården, eller en massa andra saker.
Bara spela Dominion, skratta, prata, dricka te och äta de goda kakorna som V hade med sig och de varma chokladmuffins som D bakade efter midagen. Få känna mig normal en stund.
Det är sånt som gör mig glad, och det här:
En teburk från Indiska, av återbrukad plåt. Jag älskar ju återbruk, och speciellt sådan av gamla förpackningar, av någon anledning.
En kokbok med bara recept på soppor. Vi äter ofta soppa hemma, och ska prova ett av recepten redan nu i veckan.
En bok om Särnmål (min mammas dialekt). Jag förstår det ganska bra men vågar inte riktigt prata det när jag är där, kanske kan den här ordlistan hjälpa mig. Jättekul att folk jobbar på att bevara och lyfta fram dialekten, hur som helst! Etnologen i mig gillar dialekter och skäms lite över att jag med flit tappade min då jag flyttade hit till Uppsala första gången för fjorton (hjälp, vad tiden går!) år sedan...
Ett flytljus.
En söt liten tvål.
Ett till "mammahändigt" stöpt ljus (vi har redan två, som sitter i våra fina handsmidda drakljusstakar från vännen J).
Och de superfina, varma, handstickade yllesockorna som jag beställde tidigare i vinter! Jag kan ha dem uppdragna så här, eller nedhasade, så här:
Jag är skitnöjd med dem.
/L
Det var tre andra föräldrar där, och vi delade upp det så att vi som själva förlorat barn satt i ett rum, medan mor- och farföräldrar satt i ett annat. Det är lika skönt att få prata med andra varje gång, och lika sorglig varje gång jag träffar föräldrar som jag inte mött förut. Vi är alldeles för många, med alldeles för många tragiska berättelser om älskade barn som dött långt i förtid.
Men det kändes bra att mamma var med, och jag tror att det var positivt för henne att få träffa andra som liksom hon försöker stötta sina barn efter att det ofattbara inträffat.
Trist att hennes resa blev så onödigt lång och att hon åkte hem igen på fredag morgon bara, det var alldeles för kort tid att träffas på! Vi får ta igen det nästa gång jag åker dit.
Idag har vi haft vänner hemma på spelkväll igen, och det tror jag var precis vad jag behövde just nu. Att bara ha roligt och slappna av, och inte ha tid att tänka på att dagarna kryper allt närmare årsdagen av Eskils död den 8:e och Maxs den 10:e. Att inte stressa över om hurvida jag gör ett bra jobb på praktiken eller inte, eller över att kallelsen från Ackis inte kommit och vi inte vet hur framtiden ser ut (om vi kan försöka få fler biologiska barn eller om vi tvingas ge upp den drömmen och försöka på annat sätt), för att allt inte är i ordning i lägenheten igen efter tapetseringen, eller att vi inte kommer nån vart på skisserna över gravvården, eller en massa andra saker.
Bara spela Dominion, skratta, prata, dricka te och äta de goda kakorna som V hade med sig och de varma chokladmuffins som D bakade efter midagen. Få känna mig normal en stund.
Det är sånt som gör mig glad, och det här:
En teburk från Indiska, av återbrukad plåt. Jag älskar ju återbruk, och speciellt sådan av gamla förpackningar, av någon anledning.
En kokbok med bara recept på soppor. Vi äter ofta soppa hemma, och ska prova ett av recepten redan nu i veckan.
En bok om Särnmål (min mammas dialekt). Jag förstår det ganska bra men vågar inte riktigt prata det när jag är där, kanske kan den här ordlistan hjälpa mig. Jättekul att folk jobbar på att bevara och lyfta fram dialekten, hur som helst! Etnologen i mig gillar dialekter och skäms lite över att jag med flit tappade min då jag flyttade hit till Uppsala första gången för fjorton (hjälp, vad tiden går!) år sedan...
Ett flytljus.
En söt liten tvål.
Ett till "mammahändigt" stöpt ljus (vi har redan två, som sitter i våra fina handsmidda drakljusstakar från vännen J).
Och de superfina, varma, handstickade yllesockorna som jag beställde tidigare i vinter! Jag kan ha dem uppdragna så här, eller nedhasade, så här:
Jag är skitnöjd med dem.
/L
Kloka ord
"Man har rätt att välja när och vem man berättar för, det är ju ingen plikt", skriver Tildas mamma i ett inlägg om att
vistas i nya sammanhang där inte alla vet om att ett eller flera av ens barn har dött.
Det var precis vad jag behövde just nu. Att tänka på att bara för att jag inte har berättat får någon på praktiken om mina barn ännu, även om jag aldrig gör det, så betyder det inte att jag måste ha dåligt samvete för det. Att jag inte vill dela med mig om det svåraste i mitt liv till varenda människa jag möter betyder inte att jag skäms för att mina barn är döda, eller att jag ljuger om mig själv när jag ger intrycket av att inte ha några barn alls.
Det är upp till mig om, hur mycket och när jag vill berätta om de tre små personerna som lärt mig allra mest om vad kärlek är.
Det är inte en plikt.
Tack, Tildas mamma för de kloka orden!
/L
vistas i nya sammanhang där inte alla vet om att ett eller flera av ens barn har dött.
Det var precis vad jag behövde just nu. Att tänka på att bara för att jag inte har berättat får någon på praktiken om mina barn ännu, även om jag aldrig gör det, så betyder det inte att jag måste ha dåligt samvete för det. Att jag inte vill dela med mig om det svåraste i mitt liv till varenda människa jag möter betyder inte att jag skäms för att mina barn är döda, eller att jag ljuger om mig själv när jag ger intrycket av att inte ha några barn alls.
Det är upp till mig om, hur mycket och när jag vill berätta om de tre små personerna som lärt mig allra mest om vad kärlek är.
Det är inte en plikt.
Tack, Tildas mamma för de kloka orden!
/L
Årsdagar
I natt för ett år sedan började mardrömmen som slutade med att Eskil och Max dog. Jag kunde inte skriva om det i detalj då, och det kan jag fortfarande inte. Minnena är så skarpa och så många att det känns som att jag inte kan ta mig ur dem om jag börjar låta dem ta över. Någon dag hoppas jag att jag kan och orkar skriva ner den berättelsen, och den om Alices födelse och död, men inte nu.
Nu koncentrerar jag mig på att åstadkomma så mycket som möjligt på praktiken och att försöka framstå som en helt vanlig ung tjej, skjuter på ögonblicket då jag ännu en gång blir "hon som det är så synd om" inför nya människor.
Jag ska försöka träna några gånger per vecka, jag ska kramas mycket. Jag ska distrahera mig själv med tv och böcker, kanske hantverka lite igen nu när handleden återhämtat sig.
Och på torsdag ska jag gå på anhörigträff hos Spädbarnsfonden tillsammans med min älskade mamma, som åker hit ned bara för att kunna följa med. Då kan jag gråta, och sen får jag bita ihop igen på fredag morgon. Bita ihop, därför att jag inte klarar av att sörja hela den långa tiden fram till den tionde.
Jag måste, jag vill leva som vanligt så mycket jag kan, också.
/L
Nu koncentrerar jag mig på att åstadkomma så mycket som möjligt på praktiken och att försöka framstå som en helt vanlig ung tjej, skjuter på ögonblicket då jag ännu en gång blir "hon som det är så synd om" inför nya människor.
Jag ska försöka träna några gånger per vecka, jag ska kramas mycket. Jag ska distrahera mig själv med tv och böcker, kanske hantverka lite igen nu när handleden återhämtat sig.
Och på torsdag ska jag gå på anhörigträff hos Spädbarnsfonden tillsammans med min älskade mamma, som åker hit ned bara för att kunna följa med. Då kan jag gråta, och sen får jag bita ihop igen på fredag morgon. Bita ihop, därför att jag inte klarar av att sörja hela den långa tiden fram till den tionde.
Jag måste, jag vill leva som vanligt så mycket jag kan, också.
/L
