livetefteralice

Jag har funderat på det i mer än ett år. Det är ju så snyggt, och det verkar så praktiskt och skönt - håret torkar fort, behöver minimalt med styling, och det passar bra i hop med både glasögon och alla stora örhängen som jag älskar.

Så igår var jag på min favoritsalong nere på stan igen, och frågade min frisör om hon trodde att min idé skulle fungera med min ansiktsform och mitt hår, eller om vi skulle prova något annat. !"Vi kör!", sa hon. Och det gjorde vi:

I alla fall en del av det. :)  Först tar vi second-handfynden/presenterna som är köpta på¨diverse loppisar och auktioner i Dalarna, Falbygden (min mans hemtrakter) och Västmanland (där min syster bor).

I lördags var Lilla D och jag på Spädbarnsfondens minnespicknick vid Kung Björns hög i Hågadalen. Vi var ett gäng familjer som samlades där för att tillsammans minnas de barn vi förlorat. En del var nydrabbade, för andra hade det gått några eller ganska många år. Efter att alla samlats stod vi först i en stor ring och berättade lite kort om hur våra familjer ser ut idag - vad som hände barnet eller barnen som dött, om det finns syskon i familjen och vad alla heter. Sen sjöng vi Pippis sommarsång. Den här, ni vet:

"Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön,

och träden är så fina och marken är så grön,

och blommorna är vackra och höet luktar gott

och solen är så solig och vattnet är så vått.

Och lilla fågeln flyger i boet ut och in,

och därför vill jag sjunga att sommaren är min.

Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra,

och alla söta myggor dom vill jag också ha,

och jag är brun om bena´ precis som det ska va´,

och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra.

Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn,

och därför vill jag sjunga att sommaren är min."

Efter det läste vi en dikt av Ingela Bendt

(en omarbetad version av en text från hennes mässa Vår ogråtna gråt):

"Jag är inte ensam, vi är många som mist barn och syskon,
runtom i världen och genom historien.

På olika sätt – i magen, vid förlossningen, i späd ålder,
genom sjukdom, av olyckshändelse.

Kanske för längesedan, kanske alldeles nyss.
Vi förbinds med varandra,
vi är delaktiga i samma öde:
att stå med tomma händer. "

Så sjöng en av mammorna en sång som jag inte uppfattade namnet på (det var lite blåsigt), och sedan räknade vi ner från tio och släppte upp ballonger till minne av våra barn/syskon/syskonbarn. Jag hade tänkt att skriva något på mina tre, men eftersom det visade sig vara matdax precis när vi skulle börja sjunga hade jag händer och armar fulla där jag stod med Dorothea, flaska i ena handen och ballongernas snören fastsurrade runt den andra. Det var lite knepigt att släppa upp dem när det var dax, men det gick. Det var så vackert att se färgprickarna som blev mindre och mindre mot den blåa himlen, och jag grät lite av saknade och lättnaden att vara bland andra som förstod hur det är. Sen åt vi matsäck på filtar i gröngräset, och Dorothea var på gott humör hela tiden vi var kvar och på bussresan hem. Jag var inte så lite stolt över oss båda för att vi fixat en flera timmar lång utflykt på egen hand. Tyvärr blev det inga foton på hur vackert det var med ballongerna, fast jag hade kameran med så hann jag inte innan Lilla D ätit klart och jag kunde lägga ner henne i vagnen. Det blev inga foton på nåt annat heller,  för den delen, men det känns helt ok. Jag har fina minnesbilder istället, och så kan jag kanske ta kort nästa år.

/L

Idag har Lilla D haft sin första "lekträff" med en annan bebis i samma ålder som hon själv. Lilla L och hennes mamma A från vår föräldrakurs-grupp var här på eftermiddagen, och det var jättekul att se de två små tillsammans. Dorothea låg på mage och lyfte upp huvudet för att kunna se på L (hon brukar tycka att det är så jobbigt att hon hellre ligger på sin kind, men vi kämpar på för att hon ska lära sig ligga på mage och så småningom börja kräla och krypa) och gav upp ett litet glädjetjut när hon lyckades. Flickorna satt också mitt emot varandra (med stöd av sina mammor) och "pratade", låg bredvid varann på babygymet och kände på varandra med händerna (L ville dra D i håret, fast då hann jag före och avstyrde. tror inte att Lilla D hade gillat det) och var allmänt jättesöta :) Och jag tror faktiskt att vår lilla tjej lärde sig något av L idag. Lilla L är några veckor äldre (och har ju inte heller suttit fixerad), så hon kan såna saker som D håller på att lära sig.Bland annat ligga på rygg och greppa en leksak med båda händerna, och stoppa in leksaken i munnen. Vår lilla tjej tittade intresserat på det här en stund när flickorna låg bredvid varandra, och sen när L hade tappat intresset för sin krokodil/dinosaurie/groda sträckte hon sig efter den och stoppade in den i sin egen mun!

Ett litet steg i taget, och snart kan hon allt som en bebis i hennes ålder ska kunna, tror jag! Och att härma andra bebisar är nog det bästa sättet.

Tack så mycket för att ni kom och välkomna tillbaka, L och A!

Jag har idéer till flera inlägg som rullar runt i huvudet, men de trängs bort av dålig sömn, söt bebis och uppsatsskrivande-stress (den ska vara klar till sista september).

Så ni får hålla till godo med det här fina inlägget av fantastiska Malin:

 

" Vänner till mammor" heter det, och är ett svar på en läsarfråga om vad man som vän kan göra när någon precis har förlorat sitt lilla barn.

 

/L

När mina älskade gamla (mer än femton år) handsydda lädersandaler gav upp förra sommaren insåg jag att det var dags att köpa nya, men det blev inte av då eftersom jag klarade mig ganska bra på mina sommarskor av andra modeller (ballerinor och kinaskor), och dessutom sköt jag på det eftersom jag verkligen inte gillar att prova skor. Så har det varit så länge jag kan minnas - mina fötter är långa men breda och går utmärkt i kängor och gympaskor, men ser oftast för djävliga ut i sandaler och andra öppna skor.

Min kära mor kan intyga att vi spenderat många timmar med att hon försökt övertyga mig att inte tvinga in mina fötter i nätta skor med smala sulor och en massa remmar. För det var ju precis sådana skor jag ville ha, men inte kunde ha....

Det hände mycket på vår semester, men det största är det här:

Lilla D är äntligen helt Frejka-fri !

Så istället för en sån här bebis: