livetefteralice

Idag kom vi hem från min syster och hennes sambo i Västerås. Det var vår sista resa på den här semestern, den sista veckan ska vi bara vara hemma. D börjar sin föräldraledighet den 20:e, och jag ska börja skriva på min uppsats igen den här veckan (den ska vara inne den sista september). Det har varit jättefint att få umgås med släkten, men nu är det skönt att vara tillbaka hemma i vår egen säng och att katten är här med oss som vanligt (hon har bott hos min syster och hennes D) . /L

.... i nån vecka till, men sen återkommer jag med en massa nya bilder på sånt vi gjort, köpt, ätit och fått :)

Mini och jag tillbringar mycket tid här i soffan, och Tösen vill vara med.

/L

... på grund av bebismys.
Återkommer när jag känner at vi har fått lite struktur på vardagen med Dorothea.
/L

Gårdagens inlägg slog rekord - 140 besökare!
Jisses. :)
Vart kommer alla ni ifrån? 
Välkomna hit, ni som är nya, och välkomna som vanligt ni som inte är det.

/L

Om det går mer än tre dagar mellan mina blogginlägg ringer alltid någon av mina föräldrar och undrar varför jag inte skriver något. Eller, "om jag har flyttat", som mor min uttryckte sig idag :)

Det är till att ha trogna läsare!

Svaret är att jag försöker hinna med så mycket som möjligt inför Minis ankomst, om hon nu skulle vilja komma direkt när cerklaget är borta: skriva så mycket som möjligt på uppsatsen och samtidigt köpa och organisera de sista av hennes prylar och "boa" lägenheten i stort. Det ska fortfarande sys ett babynest, fixas det sista på Totorofilten, och så vill jag gärna sy en elefant åt lilla fröken innan förlossningen. D har fått ett allmänt ryck av inredningsmani, så han har satt upp tavlor och tyger på väggarna och möblerat om lite här och var. Han vill inte borra i våra betongväggar efter att hon har kommit hem, säger han. Och far omkring som en virvelvind. Mycket smart tänkt och duktigt fixat av honom, tycker jag!

Men trots att han gör det mesta av jobbet och hushållssysslorna är det inte helt lätt för mig att få något vettigt gjort när jag är tung som en flodhäst, trött som en gnu, konstant hungrig och/eller kissnödig, fortfarande nervös för att Mini helt plötsligt ska sluta röra sig i magen, inte kan sitta rakt upp mer än korta stunder innan jag får ont både i ryggen och av åderbråcken, och har fått om möjligt ännu mer kass (eller heter det kassare?) matsmätning än jag redan hade.

Då får bloggen stryka på foten lite, förstår ni.

/L

Nu är det tomt därhemma i huset jag växte upp i.
Vår älskade gamla katt Elvis fick somna in i helgen, och även om det var han själv som visade att han hade gett upp genom att sluta äta och dricka, och han fick ha ett långt och bra liv (nästan 20 år) så är det så himla sorgligt att han är borta.

Jag minns när vi fick hem honom kort efter att vår första katt Murre blivit påkörd. Jag hade sagt till mina föräldrar at de absolut inte fick köpa en ny katt, men så hade en klasskompis familjs katt fått ungar. Hon vädjade till oss andra att ta hand om en unge, för annars skulle de dödas. Så jag kom hem och hade gjort en helomvänding: vi måste ta en av de kattungarna nu på en gång! Och det gjorde vi, en liten grå hane. Han var den enda ungen i den kullen som överlevde, och familjen röstade för att han skulle heta Elvis. Det var mitt förslag, fast mest på skämt. Egentligen tyckte jag att han skulle heta Ringo, men Elvis visade sig passa bra. Han tog stor plats, hade god aptit och backade inte för något. Och var vacker när han var ung :)

Fina lilla gubben, jag saknar dig!





/Lillmatte

Minis kullerbyttor och sparkar blir bara större och större, nu får jag ibland nåt som känns som en fot som putar när hon är som mest aktiv. :)

Vi har varit hos barnmorskan igen, och måttbandet påstår att livmodern har växt med tre cm sedan sist. Lilla hjärtats hjärtslag ser fortfarande fina ut, och mammans blodtryck är utmärkt.

Jag har köpt ett nytt stödbälte från Gula Rehab, som är stadigare än mitt gamla från Carriwell. Det är såååå skönt för ryggen och gör åderbråcken lite mer uthärdliga, eftersom det lyfter upp magen lite. Det är mina bästa tips till andra gravida, förresten (i alla fall för dem som har svaga bålmuskler, som jag):

Köp ett stödbälte, en gördel/ett magstöd att ha under kläderna, och tre par stödstrumpor (ett par att ha på sig, ett par i tvätten och ett i strumplådan), det är väl spenderade pengar när magen börjar bli tung!








Min kallelse till nästa läkarbesök kom i fredags - den 14 mars klockan 14 ska vi på sista tappmätningen och ett tillväxtultraljud, för att planera när cerklaget ska klippas. Och om jag har förstått det rätt så gör de tillväxt-UL i 3D här på Ackis :)

Jag fundrar och finurlar på uppsatsen, och på alla era tips (tack så jättemycket för dem!) om vad som kan vara bra att köpa innan Mini kommer (eller strax därefter).

Och nu ska jag återgå till symaskinen.

/L

Uppdatering nr 1: Enligt testsvaren har jag inte gluten- eller laktosintolerans, och min barnmorska tyckte att jag kunde försöka börja med vanliga mejeriprodukter igen så smått.
Jag är lite tveksam, dels för att min laktosintoleranta syster säger att man visst kan ha det utan att det syns på blodprov, och dels för att jag faktiskt känner mig lite bättre sedan jag började med laktosfritt. Om det inte var det som gjorde skillnaden, så är det örtteet som jag dricker två gånger om dagen.
Och visst, jag vet att vissa huskurer och naturmedicin kan ha riktigt god effekt, men ändå: jag blandar fyra vanliga kryddörter med hett vatten, och det fungerar bättre än medicin från Apoteket?

Tror att jag ska fortsätta med laktosfritt ett tag till, det är ju lättare för kroppen att ta upp, och dessutom ska jag som mest bara behöva göra det i lite mer än tre månader till (oavsett när graviditeten tar slut).
När Mini väl är född borde min matsmältning (och alla andra ansträngda delar av kroppen) återhämta sig ganska snabbt, när jag kan börja röra på mig normalt igen.

Uppdatering nr 2: D tog Tösen till hennes återbesök hos veterinären igår. Hon verkar ha svarat bra på medicinen, men det konstaterades att hon har en gammal skada som hon på något vis slagit upp, och att det kan hända igen. Vi vet ju nästan inget om henes bakgrund innan hon kom till Katthemmet Kompis, så vi kan bara gissa att hon kanske ramlat olyckligt, blivit klämd, biten av ett större djur eller sparkad (av ett stort djur eller en människa) på bondgården där hon tydligen bodde med en massa andra katter innan hon blev omhändertagen.

Vi fick rådet att ta vår lilla sötnos till en sjukgymnast för att få lite tips och råd, och så ska vi vara noga med att se till att hon inte blir överviktig eftersom det belastar leden i onödan. Om det blir värre (vilket det nog tyvärr kan bli med åren, även om vi gör vårt bästa) är det värsta scenariot att hon behöver steloperera leden, eller kanske till och med amputera hela eller en del av benet. "Hjälp!", tänkte jag när D berättade för mig att veterinären sagt det. "Stackars lilla sötkissen"! Men, dels behöver det ju inte gå så illa, och dels kan innekatter tydligen leva ett alldeles utmärkt liv med bara tre hela ben. Och vi ska göra allt vi kan för att Tösen ska ha fortsätta ha det bra och bo med oss så många år som hon fortfarande mår bra av det. Vi älskar ju henne :)



/L

Jag fick mig en mycket efterlängtad klippning förra veckan.

Det blev på en salong i området (Gottsunda Salongen), fast jag helst skulle ha valet gå till min vanliga frisör. Problemet med den är att den ligger nere i centrala Uppsala, och eftersom jag inte har åkt buss sedan jag fick cerklaget (dels vågar jag inte, och dels har min BM sagt att det är bäst att låta bli - det är lite för skakigt och inte ens säkert att jag får sitta om bussen är full) skulle jag få lov att åka taxi dit. Det känns helt enkelt lite väl extravagant att först lägga hundralappar på transport, och sedan på håret.

Så, jag har gått omkring och muttrat över hur fult mitt hår blev när det växte ut tills jag helt enkelt inte stod ut längre. Jag bokade en tid, och vaggade till vårt stadsdelscentrum.

Det blev en variant av frisyren jag redan hade - med undercut på vänster sida, kort i nacken och längre längder på höger sida.





Det var SÅ skönt att bli av med eländet (d.v.s. håret)! Trots det tror jag inte att jag kommer att gå tillbaka till den salongen. Min frisör var hårdhänt, pratade knappt med mig och var antingen ny eller lite blasé, för hon kollade uppenbarligen inte klippningen innan hon tyckte att hon var klar. När jag kom hem och borstade över allt längre hår till höger sida för att se hur det såg ut upptäckte jag att hon hade missat en stor tuss precis i benan där det rakade håret möter det långa. D fick klippa ner den med en sax.
Desutom kostade det 420 kr för mindre än en halvtimmes klippning, och då ingick det inte ens hårtvätt, som jag alltid får på Drottninggatan 2.

Jag antar att jag kunde ha (och kanske borde ha) gått tillbaka och klagat, men jag orkade inte. HUvudsaken är att jag blev klippt, och det blev tillräckligt fint för att jag ändå ska vara nöjd.

/L

I år blir det andra gången i mitt liv jag firar jul utan antingen min eller Ds familj. Förra året var vi ju i Marrakesh och undvek julen helt och hållet, och det kändes väldigt skönt. Det enda tecknet på att det var jul fanns på vår Riads innegård, där kocken Raja hade pyntat palmen som stod där i sin kruka (och att hon önskade oss god jul den 25:e):





I år ska vi vara här hemma, i lägenheten. Mina föräldrar och min syster ska fira jul ihop med systers sambos familj, och vi ska få sällskap av min underbara svärmor.

Jag vågar inte resa någonstans eftersom vi är mitt i den första mest kritiska månaden då i december (veckorna mellan den då Max och Eskil kom och den då Alice kom), tanken på att vi skulle befinna oss mer än de tio minuters bilfärd från Ackis som vi normalt har ger mig panik. Faktum är att jag inte tror att vi kommer att resa någonstans alls förrän graviditeten är slut, hur mycker jag än längtar hem till mamma och pappas hus och familjens älskade gamla katt Elvis.

Det blir annorlunda att inte fira jul i ett hus, jag är så van att jul betyder att umgås med en massa folk som jag tycker om, pynt och klappar och mer mat och godis än vad som är riktigt bra för någon av oss.

Visst ska vi äta julmat här, och titta på Kalle, och pynta lite, men vi har ju inga traditioner att följa eftersom det är första gången.

Vi HAR köpt en gran, på sätt och vis. Den kommer från Panduro och ser ut så här:

Ja, fast vi kommer inte att pynta den exakt så här, det är lite för gulligt för min smak. D har köpt en ny liten ljusslinga och små röda hjärtformade glaskulor, och vi har en del pynt från föregående år som kanske också kan passa.

Och så har jag sett de här julpynten från Åhlén som är så vansinnigt söta och funderar på vart de skulle kunna passa....





Och nu ska jag surfa på Tradera efter jultextilier från 50-, 60- och 70-talet..

/L

Vår lokala tidning har som de flesta andra en familjesektion. Alla som fyller arton eller jämnt får hem ett brev med erbjudande om att gratis få en liten notis med bild. Födelsedagsbarnet eller någon i familjen skriver texten och väljer ut en bild, och familjeredaktionen får mer att fylla ut sina sidor med. 

När D fyllde 30 skickade vi in en sådan text som jag skrivit och han godkänt (och en bild som jag valt ut), och när min födelsedag började närma sig gjorde han samma sak för mig. Strax därefter blev han mailad av någon på redaktionen, som undrade om han kunde fråga mig ifall jag kunde tänka mig att vara med i den lite längre artikel som också är med varje dag - "UNT gratulerar".

Jag funderade lite, och tänkte att det kan väl inte vara så farligt. Kanske kunde jag få tillfälle att prata lite om barnen och Spädbarnsfonden, och vara till hjälp för någon nydrabbad som läser tidningen?, tänkte jag. Så jag sa ja, och bestämde träff med journalisten Marianne vid min skola. Det skulle kanske komma en fotograf också, hade hon skrivit innan, och det var väl det jag var mest nervös över. Men det kändes ok, han var trevlig och vi tog en massa bilder ute i Engelska parken. Sen gick jag och Marianne in och satte oss och pratade. Hon var också trevlig och lätt att prata med, och när barnen kom på tal när hon frågade mig om hur min familj ser ut tyckte hon att det skulle vara en bra vinkel på storyn, om jag kände att det var ok. Jag fick se hennes stolpar, och vi mailade utkast med kommentarer fram och tillbaka ända tills jag kände att texten funkade och hon lämnade in den. Så jag visste vad som skulle stå i artikeln i förväg, och det var skönt.

Artikeln var i tidningen dagen före min födelsedag. Jag tycker att den blev bra, och bilden hyfsad. Det är visserligen ett faktafel: Sveg (där D och jag träffades på Bäckedals folkhögskola) ligger i Härjedalen och inte i Jämtland, men jag kanske inte kan kräva total perfektion :)


Texten syns inte så bra på fotot, så här har ni den (med de gamla vanliga maskningarna):

"Förtjust i historiska material

Hon föddes i Bjursås i Dalarna. Där bodde hon fram till dess det var dags att börja på gymnasiet. Valet föll på Bolandsskolan i Uppsala och ett program där man kunde läsa om mode och scenkläder. Ett intresse hon haft ända sedan hon var barn.

Hon tog studenten år 2000 och fick då rådet av en av sina lärare att fortsätta att utveckla sitt specialintresse för textil och design på en folkhögskola. Ett råd som hon tog till sig. ­Valet föll på Bäckedals folkhögskola i Sveg i Jämtland. Temat för utbildningen hon valde var Trådens möjligheter och fokuserade på historiskt hantverk från råvara till färdig produkt.
– Vi fick prova på det mesta. Klippa får, tova ull, bereda lin, spinna och färga garn, väva, sy för hand och tillverka våra egna redskap. Stickning räknades som en lite för ny teknik för att ingå i läroplanen. Däremot fick vi lära oss nålbindning och olika ­tekniker för att väva och fläta band.

I en annan klass på folkhögskolan gick en viss D[...] som läste kursen Människa, natur och teknik. Det sa klick som det heter och allt sedan dess har de två varit ett sammansvetsat team.

Efter året på folkhögskolan ­bestämde hon sig för att fortsätta att utveckla sitt textila intresse på en tvåårig hemslöjdsutbildning på ­Sätergläntan, Hemslöjdens gård, i ­Insjön i Dalarna. Flytt igen alltså.
Det var under åren där hon kom fram till att hon skulle byta spår och utbilda sig till arkivarie. Hon ville jobba med gamla dokument och hade så länge hon kunde minnas ­varit intresserad av böcker och ­historia.

Nu gick flytten norrut, till Umeå, där hon tog en kandidatexamen i ­etnologi, historia och idéhistoria vid Umeå universitet. D[...] hängde med och utbildade sig till tandtekniker.
Det blev han som fick jobb först. Så nästa flytt blev det hon som hängde med. Den här gången gick flyttlasset söderut, mot Kalmar. Men på vägen dit bodde de några månader i D[...]s hemstad Falköping där de gifte sig i hans mammas trädgård i juni 2008.

Deras första barn, dottern Alice, föddes 17 veckor för tidigt på Universitetssjukhuset i Linköping. Hon ­levde bara fyra timmar. Ett år senare föddes tvillingpojkarna Eskil och Max i Kalmar. Även de kom för tidigt och klarade sig inte heller. Barnen ligger begravda på Uppsala gamla kyrkogård. D[...] och hon besöker ofta graven.
– Sorgen går aldrig över, men man lär sig leva med den.

Det var för ett år sedan de flyttade till Uppsala. För hennes del var det tillbaka. Och nu är det slut på flyttandet hoppas hon.
– Jag vill alltid bo här. Uppsala känns som hemma.

Innan vi skiljs åt berättar hon att de väntar barn igen. Nu skall hon ­genomgå ett ingrepp, ett så kallat cerklage, för att stabilisera livmoders­halsen i syfte att ge ökade möjlig­heter för henne att behålla barnet. Den här gången hoppas de att det kommer att gå bra.
Både hon och D[...] har bestämt sig för att vara öppna med det de gått igenom. För dem känns det rätt. Engagemanget­ i Spädbarnsfonden i Uppsala ger också stöd."

 

Texten i faktarutan:
"Lina [...]

Arbetsplats: Läser andra året på masterprogrammet i ABM (arkiv, bibliotek och museivetenskap) med inriktning på arkivvetenskap vid ­Uppsala universitet.

Familj: Maken D[...] och katten Tösen. Föräldrarna i Dalarna och lillasyster i Oslo.

Intressen: Textila hantverk, återbruk, loppisfynd, balkongodling, brädspel, retro-tv-spel, böcker, umgås med familj och vänner, leka med katten Tösen.

Engagemang: Aktiv i Spädbarnsfonden i Uppsala.

Fyller: 30 år den 15 oktober."

 

 

Vad säger ni?

/L