livetefteralice

Igår var min tredje morsdag, och samtidigt min första.
Den tredje sedan jag fick barn första gången, och den första som jag inte bara ville dra täcket över huvudet och låtsas som att den inte fanns.
Någon vecka innan morsdag kom jag faktiskt på mig själv med att vilja fira den, så det gjorde vi.

Först tog vi med oss Lilla D i vagnen och åkte till graven. Där blommade förgätmigejerna fortfarande, men eftersom de står i stark sol numera var plantorna inte så gröna längre.
Sen var tanken att vi skulle åka hem och bara ta det lugnt resten av dagen, hitta på något gott att äta och kanske titta på en film. Vi behövde ha en familjedag för bara oss tre, och dessutom är Mini förkyld.

På vägen till busshållplatsen kom vi på att det var Kulturernas Karneval i Engelska Parken (som ligger vid min del av universitetet och väldigt nära kyrkogården), och tog en liten omväg bara för att se vad som var på gång där. Det är jag väldigt glad att vi gjorde, för på festplatsen fanns bnad annat en dansbana där det spelades svensk folkmusik, ett klädbytartält, ansiktsmålning för barn och en massa små stånd som sålde mat och hantverk från många hörn av världen till vettiga priser. Vi köpte chilenska varianter av grillad korv med bröd och åt dem till lunch i gröngräset medan Mini sov i vagnen, och innan vi åkte hem köpte jag irakiskt te med kardemumma och en väldigt sötsliskig men god mjuk kaka. Det var supermysigt! Jag hoppas det blir lika bra nästa år, för då tror jag att Lilla D kan få ut något av att följa med. Kanske kan vi göra det till en familjetradition?

Till middag var D iväg och handlade min "vardagslyx-på-morsdag"-present. Jag fick melon med parmaskinka till förätt, hemmagjorde pastasallad till varmrätt och Ben & Jerrys mest chokladspäckade chokladglass till efterrätt.

Det blev en jättefin morsdag.

/L

Och för att göra mitt förra inlägg om hur krångligt mycket blir med bebis i skena (och för er som bara är nyfikna på hur den ser ut) lite tydligare kommer här några bilder på Dorothea.


Skenan ligger alltså platt mot hennes rygg med en öppning för baken, och ändarna fram är böjda inåt över hennes axlar, vid midjan och över höfterna, så här:


Hon blir mycket bredare med den på, speciellt över axlar och knän, så att hitta byxor som går på är en utmaning. De här två bilderna är tagna när hon hade den första skenan, och då kunde hon ha bodys i storlek 56 om vi inte knäppte dem i grenen, och byxor i storlek 62.


En t-shirt i storlek 62 som hennes mormor hittade på loppis blir nästan en klänning. Här syns det hur skenan sitter på höften.


Här syns axlarna på skenan, som gör att hon ser ut som en liten hockeyspelare när hon har kläder ovanpå (eller kanske en quarterback eller nån annan position i sån där konstig amerikansk fotboll).

Med den nya skenan har vi gått upp till storlek 62 på bodys och tröjor (Mini har dessutom gått upp i vikt och väger nu över fyra kilo, och det gör väl sitt till), men byxorna hon haft de senaste två veckorna verkar fortfarande fungera hyfsat. Dessutom köpte jag ett par helt underbara små haremsbyxor på Tradera (från Cocoon) häromdagen, och de passar faktiskt fast de är i storlek 56!


Dessutom är de väldigt snygga, så jag är riktigt nöjd med mitt köp. Resten av familjen är inte så värst brydda om vilka kläder Lillan har på sig - pappan bryr sig bara om att de passar, och bebisen vill helst inte ha några alls. Egentligen borde jag ju sy fler par sådana här byxor åt Mini, men jag har inte rktigt orken att sitta i syrummet, tyvärr.

/L

Jag menade alltså precis jag skrev i förra inlägget - jag HAR problem med att hinna äta, sova, duscha, gå på toaletten och sådant som kroppen behöver rutiner kring för att fungera. Och det har med amningen att göra.

När jag var gravid var mina dagar extremt inrutade (i alla fall med mina mått mätt), jag var tvungen att vakna på samma tid varje morgon, äta vid samma tider och på ett bestämt antal gånger under dagen, och gå och lägga mig vid samma tid varje kväll. Dessutom tog jag flera kosttillskott för att kompensera för att jag rörde på mig så lite. Om jag inte gjorde så, glömde att dricka en massa vatten, eller åt/drack något som min kropp inte lätt kunde ta upp (vitt bröd, socker, kött, kolsyrad dryck) så strejkade min matsmältning, och jag fick fruktansvärt ont i magen.

Och sen kom Dorothea och vände upp och ner på hela tillvaron. :)

De första veckorna sov och åt hon regelbundet, men så hände det något. Hon började sova längre perioder på nätterna, och det var oerhört skönt de första dagarna, men sen kom min mjölkproduktion igång och nu vaknar jag varje natt vid den tid hon ville äta förut, eftersom min kropp inte har fattat att det inte är matdags för Lilla D. Men visst, när jag väl fått låna en bröstpump av fina vännen M så löste ju sig det problemet. Visst är det jobbigt att gå upp och pumpa ur när jag egentligen bara vill sova, men att låta bli gör ju ont så jag har nog med motivation. Dessutom kan ju hennes pappa flaskmata henne då och då när han är hemma (han jobbar väldigt varierande tider), och det är mysigt för dem och avlastande för mig. Innan jag hade så mycket mjölk frågade vi på MVC om vi kunde ge lite ersättning i flaska om vi tyckte att hon inte varkade bli mätt, och det gick bra. Så ibland får hon ren mjölk, ibland ersättning, ibland bröstet och ibland ersättbning och mjölk blandat i flaskan. Speciellt på kvällen verkar det fortfarande vara svårt för henne att bli mätt, och då får hon mjölk med ersättning.

Från första början har det också gjort ganska ont att amma, men jag tänkte att det väl var för att jag var ovan, och att det skulle bli bättre med tid och övning. Huvudsaken var ju att vi fortsatte försöka. Jag fick en mildare mjölkstockning ganska tidigt ("bara" ont i brösten och inte feber eller andra symptom) men bet ihop och fortsatte ge henne bröstet.

Ungefär i samma veva fick Lilla D sin första skena, och då blev det ju svårare att amma. Vi kan ju till exempel inte ligga ner, och jag har svårt att hålla henne på något annat sätt än rakt framför mig. Fördelen är att hon inte kan sprattla omkring så mycket, nackdelen att det är svårare för henne att själv justera sin position. Det började göra ännu mer ont att amma, och Dorothea kinkade jättemycket när hon försökte äta. Jag grät och spände mig och kände mig som världens sämsta mamma, men fortsatte ändå att försöka. Tills dess att jag var så desperat att jag insåg att jag behövde hjälp av ett proffs, ringde amningsmottagningen på Ackis och fick komma dit samma dag. Sköterskan vi träffade var jättebra, jag fick en massa användbara tips, och hon observerade oss och hjälpte mig att lägga Lillan på rätt ställe.

Vi åkte hem, och även om det fortfarande går dåligt ibland så går det bra ofta, och riktigt bra en del gånger också. Mindre kink, och nöjdare bebis. Jag, och amningssköterskan trodde att problemet var att Lilla D fick för litet tag, och med alla tipsen borde vi kunna åtgärda det. Och jag bestämde mig för att amma ännu oftare, för att vi skulle lära in den nya tekniken.

Så häromdagen fick hon alla sina mål från bröstet, och fick så klart också äta så länge hon själv ville. Det blev väldigt ofta, och väldigt länge. Under ungefär 12 timmar åt hon varannan timme, och i nästan en timme varje gång. När hon var klar var jag så trött att jag bara kunde tänka på att få några minuters sömn till, och jag åt inget under natten. Vi hade gått och lagt oss vid åtta på kvällen eftersom D hade ett av sina tidiga pass dagen därpå (när han börjar ungefär mellan tre och sex på morgonen), och vid åtta på morgonen var jag fruktansvärt hungrig, och började frysa. Dorothea var inte tillräckligt mätt för att somna om utan låg och gallskrek i sitt baby-nest på soffan, och jag satt brevid invirad i en filt och hade frossa. Jag skakade och hackade tänder, och mådde så fruktansvärt dåligt över att inte ha kunnat göra mitt barn mätt, men tanken på att resa mig upp ur soffan, gå de få stegen till köket och hämta mat till oss var outhärdlig. Om jag rörde mig det allra minsta blev frossan ännu värre, och det enda jag klarade av att göra var att sitta där och ha ångest. Efter ett tag ringde D (på en av sina raster), och han övertalade mig att jag måste gå och äta något och låta Lillan skrika. Efter att vi båda tillslut fått i oss mat la jag mig på soffan och sov med en varm liten Dorothea på magen, fullt påklädd och med yllekofta och inlindad i två stora filtar. Och ändå tog det flera timmar innan jag slutade frysa. Den upplevelsen hade jag gärna varit utan.


Lärdomen av att få amningsfrossa? Ät ordentligt, även om barnet är hungrigt samtidigt som mamma! Ät medan du ammar, om du måste.

Sen dagen du jag hade frossa har min mjölkproduktion ökat ÄNNU mer, så nu vet jag i alla fall att det finns gott om mat till Lilla D, och det känns ju bra. Problemet är ju bara att få den från fabriken till konsumenten, så att säga...

För nu börjar jag tyvär tro att vi hade fel om varför det inte funkar som det ska. Hon HAR nämligen rätt tag så gott som varje gång nu, men ändå gör det ont och ändå kinkar hon. Och jag tror att det beror på att jag helt enkelt inte orkar hålla upp henne tillräckligt högt. Det leder till att hon sliter och drar, och jag för ont och blir öm, och mjölken rinner inte till ordentligt när hon är hungrig. Istället kommer den varannan, var tredje timme hela dygnet, och så ofta orkar jag varken amma eller pumpa. När jag väl kom på tanken att det är min brist på styrka i överkroppen som kan vara problemet lät det väldigt logiskt - de senaste nio månaderna har jag tränat ordentligt ungefär två gånger (precis i början av graviditeten), och promenerat väldigt lugnt varannan dag (sedan efter att jag fick cerklaget), men inte burit eller lyft så mycket som en katt eller en soppåse. Så jo, jag har nog tappat en hel del styrka i armar, rygg, axlar och nacke, och det är nog också mycket därför som jag har så jävla ont där hela tiden också.

Och visst, för varje gång jag nu faktiskt lyfter/bär en katt, en soppåse, matkassar, tvätten, en bilbarnstol, babynest med en baby i eller bär omkring på Dorothea så blir jag lite starkare, men det går för långsamt. Och jag ska inte träna än på en månad eller så, när såren efter förlossningen har läkt helt. Under tiden lider jag, och min lilla älskling blir stressad av att äta hos mig. Jag känner för att bara säga: "skit samma" och ge upp alltihop. jag var själv flaskbarn (mycket på grund av min skena), och det verkar ju ha gått bra. Men samtidigt säger den lilla rösten i huvudet att det måste vara värt besväret om vi kan få det att funka. Amning har ju så många fördelar, och det hamras ju in i huvudet på alla nyblivna mammor att det är det bästa för barnet.

Blä.

/L

Problemet är inte egentligen att jag inte har tid att diska, städa eller göra något som är roligt, annat än att umgås med Dorothea när hon är vaken och på glatt humör, se på tv-serier och ta en barnvagnspromenad om dagen.

Problemet är att jag inte alltid hinner äta och sova tillräckligt mellan blöjbyten och amningstillfällen.

Därav bloggtystnaden.

/L

Så liten som Mini är (18 dagar idag) har hon redan fått flera besök och en massa presenter. Hennes mor- och farföräldrar och hennes moster och "farbror" D har varit här, och dessutom flera av mina och makens vänner.

Jag ska inte lägga ut bilder på alla presenter (de är så många), men några av dem vill jag gärna visa.
En av de första presenterna,  som betyder väldigt mycket för mig är den här fina filten, som min mamma stickat. Den är väldigt speciell, av flera orsaker.
För det första hade jag en likadan i ljusrosa när jag var liten, och för det andra började mamma på den här filten när jag och D väntade Eskil och Max. När pojkarna dog lade hon undan den, men när vi väntade Mini frågade hon en dag om jag ville att hon skulle göra färdigt den till henne istället.
Och det ville jag, såklart. Det kändes som en fin koppling mellan barnen, och som en symbol för att vi hoppades att Mini skulle klara sig.
När filten var färdig broderade mamma två röda hjärtan i hörnet, som ett spår av Minis bröder.




/L

Blä.
Idag gick D tillbaka till jobbet efter sina tio pappadagar, och han gick upp klockan sju för att få lite mer tid med Dorothea innan han var tvungen att gå till bussen.
Än så länge klarar vi oss bra själva, Lilla D och jag, men fy vad mycket svårare allting blir när vi inte är två som hjälps åt. Och jag saknar honom, lika mycket som han saknar oss skulle jag tro.

Jag har väldigt låga krav på mig idag fast det finns mycket som jag borde göra. Jag bestämde mig i morse för att lyssna på Ds förslag och bara ha som mål att jag och Lillan ska äta ordentligt idag. Och kanske kan jag få en tupplur också :)

/L

/L

Vi var på ultraljudsundersökning och läkarundersökning på barnortopeden idag för att kolla Lilla Ds höfter.
Hon har inte dubbelsidig höftledsluxation, men däremot enkelsidig (på vänster sida).

Jag var inställd på det, har läst på om det, och vet att det ju gick bra för mig trots att satt fixerad i gips, luxlåda och von Rosenskena som bebis (höftledsluxation är ofta ärftligt, och jag föddes med det på höger höft).

Men, hon skrek tills hon blev knallröd när de satte på henne skenan, och när hon låg på soffan i sitt babynest nu i kväll så gnydde hon av och till. Jag vet inte om hon har ont (läkarna säger att hon inte har det) eller är frustrerad, men det gör i alla fall ont i mig.

Sex veckor med skenan och besök på ortopeden varannan vecka för byte till större storlek och för att hon ska badas, och så sex veckor till med nåt som heter Frejkabyxa. Det känns som en evighet.

/L

Den sista magbilden, tagen på morgonen den 25:e innan vi åkte till det sista bedömningssamtalet på sjukhuset.

Och så tycker jag nog att det är dax att visa några bilder på vår guldklimp :) Det kommer inte att bli en massa sådana på bloggen framöver, jag vill vara lite försiktig med att publicera bilder eftersom man aldrig kan veta var de hamnar och eftersom inget som läggs ut på internet någonsin försvinner helt. Men fortsätta att blogga kommer jag att göra :)

Då så. Det här är bilden vi publicerade på Ackis webbissida. Den är inte så jättebra, men ändå. Det verkar finnas vissa likheter mellan webbisbilder och körkorts/id-kortsfoton - de flesta ser lite konstiga ut på dem, oavsett hur bra de ser ut i verkligheten :)


Hon var inte alls på humör, och jag fick ge henne mitt lillfinger att snutta på som tröst. Det gjorde ju att min arm kom med på bilden och det gav inga bra bilder. Så det blev till att snabbt ta ut fingret och ta en bild innan hon hann bli arg igen, och därför tittar hon till vänster och drar ihop munnen på bilden.  


Den här bilden från några dagar sedan tycker jag mycket bättre om.


Så här tillbringar vi mycket tid, Dorothea och jag. Hon sover mycket på sin pappas bröst också, men det får ni ingen bild på.


Hon gillar både Totoro-filten och sin vagn.

/L