Nu är den äntligen klar, och vi har lagt den i vår säng för att den förhoppningsvis ska hinna ta upp lite av min och Ds lukt innan Mini får den om sig första gången.



Så här ser sidan med broderiet ut. Jag har lagt till lite detaljer sedan ni fick se det sist, och jag blev väldigt nöjd med resultatet :)


"Totoro i profil" har fått gräs runt fötterna och gula svampar framför sig och sin lilla blå kompis.


Occarina-spelaren har fått sällskap av två små vita figurer och några gula fjärilar på vänster sida, jag har fyllt i grenen som den sitter på, och på Ds förslag dök det upp några noter också.


Totoro som sitter har fått en liten blå kompis omgiven av gräs, och några gula svampar. Jag tog också bort en del av den bruna mittcirkeln, så att det ser mer ut som att den sitter på en kulle.


Och så här ser den andra sidan av filten ut:


Jag insåg nämligen att jag hade broderat rakt igenom filtens två lager, och att det kanske skulle kunna klia på Mini, och göra att broderiet skulle nötas fortare. Vännen K föreslog en applikation, och en kväll när jag höll på att somna kom jag på att Ds gamla t-shirt skulle passa perfekt. Tyget är mjukt eftersom det är tvättat så många gånger, men trycket är fortfarande i fint skick och det var därför jag hade sparat den. Visst är det snyggt? Vet inte om det är ett originaltryck för bandet som Janis Joplin har sjungit med, men det skulle kunna vara det. Dessutom passar det ju perfekt in i Totoro-temat, eftersom katten liknar en annan av karaktärerna i filmen - den underbara kattbussen.


Dessutom fick jag tillfälle att prova applikationssömmen på min fina symaskin :)

/L

Vi var inne hos doktorn mindre än tio minuter (och då hann vi också med att prata lite förhållningsorder), det var precis så obehagligt som jag trodde att det skulle vara, och nu är vi hemma igen.

Jag behövde alltså inte ligga inne för observation :)

Nu ska vi fira med tårta och pösa i soffan resten av kvällen.

/Den officiellt normala gravida L

Och idag vid 16-tiden ryker cerklaget.

Jag är nervös för att det ska göra ont, eller åtminstone vara obehagligt, men läkarna påstår att det inte behövs nån bedövning och då får jag väl lita på det. Jag ska ligga i en vanlig gynstol, och så klipps bandet upp och dras ut av samma läkare som var med och sydde fast det. Sen ska jag troligtvis ligga kvar någon eller några timmar för observation, och om förlossningen inte startar eller något annat oplanerat händer får vi åka hem igen.

Snart du, min lilla Mini - då ska vi låsa upp dörren till din etta så att du kan komma ut när du vill! :)

/L

Om det går mer än tre dagar mellan mina blogginlägg ringer alltid någon av mina föräldrar och undrar varför jag inte skriver något. Eller, "om jag har flyttat", som mor min uttryckte sig idag :)

Det är till att ha trogna läsare!

Svaret är att jag försöker hinna med så mycket som möjligt inför Minis ankomst, om hon nu skulle vilja komma direkt när cerklaget är borta: skriva så mycket som möjligt på uppsatsen och samtidigt köpa och organisera de sista av hennes prylar och "boa" lägenheten i stort. Det ska fortfarande sys ett babynest, fixas det sista på Totorofilten, och så vill jag gärna sy en elefant åt lilla fröken innan förlossningen. D har fått ett allmänt ryck av inredningsmani, så han har satt upp tavlor och tyger på väggarna och möblerat om lite här och var. Han vill inte borra i våra betongväggar efter att hon har kommit hem, säger han. Och far omkring som en virvelvind. Mycket smart tänkt och duktigt fixat av honom, tycker jag!

Men trots att han gör det mesta av jobbet och hushållssysslorna är det inte helt lätt för mig att få något vettigt gjort när jag är tung som en flodhäst, trött som en gnu, konstant hungrig och/eller kissnödig, fortfarande nervös för att Mini helt plötsligt ska sluta röra sig i magen, inte kan sitta rakt upp mer än korta stunder innan jag får ont både i ryggen och av åderbråcken, och har fått om möjligt ännu mer kass (eller heter det kassare?) matsmätning än jag redan hade.

Då får bloggen stryka på foten lite, förstår ni.

/L

Det finns en bloggare som heter Malin Wollin. Hon har en blogg som heter Fotbollsfrun, och en annan blogg som hon startade när hon och sambon väntade sitt fjärde barn.

Malin bor i Kalmar och är tre år äldre än jag. Hon är journalist och fantastiskt bra på att skriva - rolig, lagom vass och med skinn på näsan men också ödmjuk.

Jag har läst på Fotbollsfrun av och till, men jag började följa den andra bloggen efter att hon länkat till det här inlägget. Bara två meningar långt, men det är alla ord som behövs:

"Barnet hade dött i magen.
I morgon ska jag föda fram vårt fjärde barn."

Så skrev Malin i maj förra året, och jag började följa hennes väg genom det helvete som jag känner igen så väl: att förlora ett efterlängtat barn. Hon skrev, och vi läsare kommenterade i båda hennes bloggar. De allra flesta visade sin sympati, och många av oss berättade våra egna historier. Tyvärr var det några riktiga idioter som skrev okänsliga saker också, och jag beundrar Malin något alldeles oerhört för att hon orkade bemöta dem.

Jag har tänkt så mycket på henne sedan dess, och är inne på båda bloggarna varje dag. För det är inte bara så att hennes historia berör mig på samma djupa sätt som alla historier jag har fått höra och läst om sedan D och jag förlorade Alice, den liknar dessutom min egen historia väldigt mycket.

Malin och Joakims fjärde barn föddes nämligen dött i samma graviditetsvecka, i samma stad och på samma sjukhus som Eskil och Max. Jag kan så väl föreställa mig hur deras lilla bebis såg ut, eftersom han eller hon förmodligen var väldigt lik vår Eskil. Han dog ju också i magen innan han föddes, och hade legat kvar därinne ett par dagar. Förmodligen träffade Malin och Joakim en del av den personal som vi träffade, men jag hoppas att de fick ett bättre bemötande än vi fick. Inte för att jag tror att personalen var oberörda av vår situation där vi låg och väntade på att få veta om vi skulle förlora en av eller båda våra pojkar, men de hade dåliga rutiner för omhändertagande av så små barn tyckte vi. De blev helt enkelt inte tillräckligt mycket behandlade som just små älskade barn, och vi inte som deras föräldrar (utan som en kvinna som nyss fått missfall och hennes partner, som mer eller mindre råkade vara där). Det kan bero på att jag var inskriven på gynavdelningen och inte BB (där var personalen bra, även om barnmorskan hade kunnat visa mer medkänsla) eller neonatalen, eller på att sjukhuset är så litet, men ändå. Kontrasten mellan pojkarnas födelse och Alices var väldigt stor, och det gör mig fortfarande arg och ledsen att tänka på. 

Hur som helst, jag tycker att ni ska ta och läsa Malins blogginlägg. Både de om barnet som dog och de andra, för det är de väl värda. Och gå in på mamas hemsida och läs intervjun som skrevs när Malin blev deras nya krönikör också, den träffar rätt i hjärtat.

Det numret av Mama är den enda gravidtidning jag har läst under den här graviditeten (eller kanske till och med den enda någonsin, om jag tänker efter). Jag tycker att de verkar så hysteriska redan innan jag blev gravid första gången, och efter att Alice dog fick åsynen av sådana tidningar mig att må illa. Jag tyckte bara visade hur underbart och fantastiskt allt skulle bli per automatik efter plusset på stickan, och det var ju inte min verklighet.  Det tycker jag väl fortfarande, att de är för glättiga och spär på köphysterin runt graviditet och barn, men det där numret var väl ändå ganska ok.

Varje gång jag satt i ett väntrum efter Alice så har jag vänt på såna tidningar om de legat på bordet framför mig, och istället letat reda på något mer neutralt att läsa. Men, när jag läste att Malin skulle vara med i Mama, då tänkte jag: om jag ser den tidningen så ska jag faktiskt plocka upp den, för jag vill läsa den artikeln. Och nästa gång jag var på MVC låg den där på bordet :) Upp- och ner, som om någon annan hade tänkt likadant som mig. Jag läste, och jag grät en tår eller två.

/L

Idag är det vecka 35+1, och trots att jag såklart är glad för varje dag som går, så känns den här veckan mer som en transportsträcka fram till onsdagen.

Dagen då cerklaget ryker, och då Mini i princip kan få för sig att komma ut när som helst. Kanske vill hon ut redan de sista dagarna i mars, eller så väntar hon till en bit i i april. Eller ända tills den 25:e, då hon är beräknad. Det är det ingen som vet, för det finns ingen statistik på hur snabbt efter ett cerklageklipp som sådana bebisar brukar födas. Och det är ju precis som för normala gravida, insåg jag nu :) Vi kan bara vänta, och hoppas att hon inte vill gå över tiden. Skulle hon göra det, då tänker jag tjata till mig en igångsättning. Det låter kanske själviskt av mig, men jag har hellre en några veckor för tidigt född bebis än går och är livrädd för att hon ska dö i magen efter vecka 38.

Det är en härlig ny känsla som jag inte insåg att jag (och D) har numera - att vilja att bebisen ska födas istället för att vara rädda för att hon ska göra det. Vännen M frågade om inte det kändes häftigt att ha den känslan när hon var här med familjen igår, och det gör det verkligen. Ännu en sån där sak som jag inte vågade tro att jag skulle få uppleva, en ny liten milstolpe. :)

Och det är inte den enda attitydförändringen jag har insett att jag gjort på senare tid. Nu när förlossningen känns så nära och så verklig, är jag helt plötsligt inte rädd för sammandragningar och annat som gör ont i magen längre. Roligt är det ju såklart inte, men jag har börjat se allt sånt som tecken på att Mini börjar bli nyfiken på världen härute, och ju fler gånger jag får ont (och det händer flera gånger om dagen nu), desto mer hoppas jag att det betyder att hon är på väg snart. Det känns fantastiskt att inte vara så rädd längre, och det är inte förrän många av rädslorna släppt som jag insåg hur pressad jag har varit av dem. Rädslan för att något ska hända Mini precis nu i slutet är fortfarande kvar (och stark), men de flesta andra har släppt.

Nu ska ni få se den fina presenten som kom helt oväntat i veckan:



Det här fina täcket har min gamla klasskamrat och barndomsgranne Emma gjort, och det är en present till Mini :) Jag blev så glad när jag packade upp det, det är precis i min smak :) Återbrukade tyger, mycket färg och dessutom gult, som är min favoritfärg till bebisar. Emmas blogg hittar ni här, och hon syr täcken och en massa andra fina saker på beställning. Tack igen, snälla Emma!

/L och Mini

Jag (i sällskap med goda vännen M, eftersom D inte kunde komma loss från jobbet) var på undersökning igen i morse.

Allt ser fortfarande fin-fint ut med Mini och tappen! Hon är lite mindre än genomsnittet med ändå inom gränsvärdena för en bebis i vecka 35, hjärtat slår fint, hon har lagom mycket fostervatten och alla fosterhinnor är hela, flödet i navelsträngen såg normalt ut och hon är en väldigt livlig liten krabat :) Faktiskt så livlig att doktorn fick försöka flera gånger innan hon lyckades mäta blodflödet i navelsträngen, eftersom lillan inte var samarbetsvillig alls (hon verkar avsky att bli petad på, oavsett om det är av barnmorskan, eller med ultraljudsapparaten).

Tyvärr var det inte i 3D, men jag fick se mycket av hur hon rörde sig och närbilder på hennes händer, fötter, bakhuvud och ansikter i profil, och några utskrivna bilder med mig hem.

Ja, och så har jag fått en tid för att ta bort cerklaget. I NÄSTA VECKA! Jag är både glad och ett nervvrak samtidigt, eftersom det inte går att säga hur snabbt efter klippet som Mini kan tänkas vilja komma ut. Vi kanske har en bebis här hemma redan innan månaden är slut, om hon har väldigt bråttom...

Och på mina andra frågor sa doktorn att jag fortsatt inte bör bada, men kan röra på mig mer, lyfta och bära saker och sådant som normala gravida utan alltför mycket krämpor gör. För från och med den 28:e mars, när jag har legat kvar några timmar för observation och sedan blivit hemskickad, då räknas jag som en helt vanlig gravid i vecka 36. :)

Då är jag helt plötsligt normal. Icke-defekt. Frisk (fast lite försvagad av all tvångsvila). Förväntansfull, nervös och glad inför förlossningen, och med den extra fördelen att jag faktiskt redan vet hur det går till att föda barn och att jag klarar av det (riktigt bra, till och med). Inte förstagångsföderska, men inte helt en vanlig omföderska heller.

En speciell sorts mamma och blivande mamma.

/L

Tack för era kommentarer. Om Mini blir riktigt lugn så kommer vi att åka in, men än så länge har det inte behövts eftersom hon brukar svara bra på just sånt som ni tipsade om: djupa andetag, kallt vatten och när jag ändrar ställning i sängen.

Vi var hos barnmorskan i eftermiddags, Mini och jag. Magen har växt med några cm till, hjärtat slår fint och hon ligger med huvudet neråt. BM trodde inte att hon var fixerad än, men jag tar det som ett bra tecken att Mini i alla fall övar på att ligga i rätt position inför förlossningen. Som en liten ostbåge ligger hon visst: huvudet neråt, ryggen och rumpan till vänster om min navel, och fötterna ut mot min högra sida. Det förklarar ju både sparkarna ner i madrassen när jag ligger vänd mot D på nätterna, och den rejäla bulan som dyker upp ibland på vänster sida av magen när lillan rör sig därinne.

Det var skönt att komma ut lite nu när vädret är så fint, och att höra att så vitt det går att se så är allt fortfarande som det ska därinne i ettan. Men nu längtar jag till måndag! D har inte kunnat komma iväg från jobbet på de få lediga tider som Spec-MVC hade att välja på, så jag ska åka dit utan honom. Det känns inte nervöst, för vår jättesnälla vän M har erbjudit sig att följa med mig, så jag behöver inte vara ensam. Däremot känns det trist att han inte får se Mini på vad som troligen är det sista ultraljudet (speciellt om det görs i 3D, för ett sådant har ju ingen av oss sett förut), så jag hoppas att jag får bilder med mig hem.

/L

Den är stark nu.

Vi har ställt in alla bebissaker i arbetsrummet/syrummet, där det är tänkt att Mini ska sova. Och det är ganska mycket saker nu när mina föräldrar har varit här med alla lådor som hamnade hemma hos dem efter pojkarnas död (dels för att de har mer plats hemma, och dels för att jag inte stod ut med att se sakerna längre), och vi faktiskt har vågat köpa saker som kan behövad till Mini och allt fortsätter att gå bra.

Vi har:
*Kläder i flera storlekar - en del är presenter, en del har vi själva köpt och en del är sådant som både jag, min syster och vår mamma har haft som små.
*En massa sängkläder, bland annat broderade set som min mormor gjort och ett som min mamma fick som bebis på 1950-talet.
*En del leksaker från min och min systers bebistid.
*Skötbord att sätta över badkaret, komplett med madrass. Också arvegods.
*En sovgunga från mawok, deras äldre modell.
*En babysitter. Både den och sovgungan har vi köpt av min vän K och hennes man T.
*En barnvagn - begagnad Emmaljunga Duo Classic från ungefär 2003 som D köpt via Blocket.

Och hemma hos mina föräldrar finns en spjälsäng som ska hit så småningom (madrass, kudde, täcke och spjälskydd har vi redan fått hit). Dessutom hoppas vi kunna ta oss till IKEA och köpa en badbalja som kan stå på duschbrädan i badrummet (för att spara min rygg och mina svaga muskler lite i början, jag kommer nog att ha lite svårt att böja mig ner), en gungstol och en fotpall till det som är tänkt att bli amnings/matningshörnan i vardagsrummet, och en mörkläggningsgardin till arbetsrummet/syrummet/barnrummet.

Jag är glad att vi har all de här sakerna, men just nu är jag ännu mer glad att vi har allt i ett rum och kan stänga dörren om dem när det blir för jobbigt. För det blir det. Ofta när vi tittar på dem känns det som att vi är för optimistiska, att vi inte egentligen har rätt att förbereda oss på att äntligen få ha en bebis hemma. Som att vi kommer att straffas så här på slutsträckan, om vi verkligen slappnar av och tror att det ska gå bra.

Det är den stora rädslan just nu, att Mini ska dö i magen. Jag är livrädd för att tvingas gå över tiden (i det här landstinget får gravida gå över tiden med två veckor), eller om jag ska vara helt ärlig vill jag inte ens behöva gå till vecka 40 för att jag är så rädd. Tänk om moderkakan ger upp, eller om Mini har någon sjukdom som inte har upptäckts än, som gör att hon dör helt plötsligt? Varje dag håller vi stenkoll på hur mycket hon rör sig - jag räknar rörelser och rapporterar till D, och han frågar mig hur ofta jag känner henne. I förrgår natt var hon mycket mer stilla än vanligt, och det slutade med att vi båda försökte väcka henne genom att putta på magen, D pratade med henne och jag vred och vände på mig för att få henne att reagera. Och det gjorde hon efter ett tag, men det blev ändå en orolig natt eftersom jag tyckte att hennes rörelser var så svaga....  Tack och lov har hon kompenserat för det sedan dess genom att röra sig mycket och tydligt både på dagarna och nätterna.

Älskade lilla ungen vår, måtte allt vara bra med dig på måndagens tillväxt-UL, och kom ut snart efter att cerklaget klipps!

/L 

Så här såg vi ut igår, v 34+1. Det som är speciellt med vecka 34 är att om förlossningen skulle starta nu så är det ingen som försöker hindra den, för bebisar ska nu vara så pass färdigutvecklade och stora att de lika gärna kan fortsätta utvecklas utanför magen. Ungefär 2,3 kilo och 44-46 cm lång ska Mini ligga på nu.

/L

Det har varit lite tyst här på sistone, och det beror på att jag har varit så upptagen med annat. Bortskämd med besök och presenter har jag blivit tre dagar i rad nu. I söndags av mina föräldrar, min syster och min svåger, på måndagen en kär vän och hennes lille son, och nu idag en annan kär vän och hennes son.

Syster/moster och svåger/"morbror" D har precis kommit hem från en långresa i Asien, och hade med sig jättefina presenter till vår lilla Mini:


Pyttesmå Converse-tofflor,


och två bodys till sommaren. Den blommiga hade M valt, och den gröna med den söta bläckfisken kom från D.


De här jättefina handdockorna var "både till Mini, mamman och pappan" :)



De är helt underbara, vattenbuffeln och apan.

Jag och D fick också presenter, men de tar vi en annan gång.

Av vännen K med familj fick Mini det här:


Den skimrande barnkammarboken, med en CD så vi kan lära oss de sångerna som jag inte fortfarande kommer ihåg från min egen uppväxt. Med en musikalisk mamma som dessutom jobbade ett tag som dagbarnvårdare, plus att jag gick på både kyrkans barntimmar och musiklekis har det fastnat MÅNGA barnsånger i mitt huvud, och jag kände igen de allra flesta i boken.

Den söta Barba-familjen kan hänga i vagn eller i sovgungan som vi köpt av K, jag ska fixa en bild på det sedan.

/L

Så här såg det ut vid graven när vi gick därifrån i lördags. D tog bort det som var kvar av feliciorna ovan mark, vi får se om det växer ut nya skott eller om vi ska gräva upp rötterna och plantera något annat så småningom.

Och så här såg det ut hemma på kvällen: pojkarnas ljus brann tills vi gick och lade oss bredvid vasen med tulpanerna som jag köpt (som skulle ha varit med till graven, men vi kom på halvvägs genom bussresan att vi glömt dem hemma).

Det gick ganska bra både att åka buss för första gången sedan cerklaget och att ta mig igenom årsdagen. Jag var nervös för att åka buss, men D var ju med och vi tog det lugnt, så det gick bra (dvs - jag fick inga sammandragningar eller annat ont, och bebisen fick inte för sig att komma ut). Själva besöket vid graven gick också ok, men när vi skulle gå därifrån brast det lite för mig - det är så fel att vi aldrig får fira Max och Eskils födelsedag genom att ha kalas och köpa presenter, bara uppmärksamma att det är dagen då vi fick och förlorade dem genom att pynta på deras grav och skänka pengar till Spädbarnsfonden. Så jag stod där på stigen genom kyrkogården en stund och grät, D höll om mig och vi pratade om hur orättvist det känns.

Och sen gick vi till busshållplatsen och tog en buss hem igen. Jag spenderade hela kvällen i soffan, vet inte om det var för att jag var så spänd under bussresan eller trött av att gråta, men jag var helt slutkörd och orkade knappt svepa om mig filten.

TVå år, tänk vad tiden går fort! Jag kan fortfarande minnas detaljer som om det var igår det hände.

/L

Idag är det två år sedan de föddes.
Jag ska försöka sysselsätta mig tills D kommer hem, och så ska jag ge en minnesgåva till Spädbarnsfonden.
Väldigt blandade känslor idag, och inte blev det bättre av den här idiotiska insändaren i dagens tidning:

"För lätt med abort i Sverige"

ABORT. Sverige är ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter, men inte när det gäller de ofödda barnens rättigheter. Sverige har det högsta antalet tonårsaborter i Europa och det är det enda land i världen som tillåter abort upp till vecka 18. Barn som föds i vecka 18 kan faktiskt överleva. De aborterade fostren lever ofta efter aborten och läggs bara att självdö. I Norge får gravida tonåringar hjälp och stöd att hitta utvägar så att de inte behöver göra abort. Många kvinnor mår psykiskt dåligt efter en abort. Skolornas sexualundervisning borde inkludera den informationen också. /Lena Petersson, Östhammar.

 

 

Det är så många saker i den här korta insändaren som gör mig arg och ledsen, och idag av alla dagar behövde jag verkligen inte läsa sån här smörja. En annan dag, när jag mår bättre ska jag försöka förklara varför. Och kanske till och med skriva ett svar till tidningen, om inte annat för att hennes faktafel borde bemötas.

Men inte idag. Idag är Max och Eskils dag, och jag vill tänka på dem. Ikväll ska jag tända deras ljus och ha det framme på bordet i vardagsrummet, och så ska vi ju till graven med blommor i eftermiddag.

/L

Förra veckan, 32+0....



...och idag, 33+1.

/L

Det är mycket blandade känslor just nu.
Nästan allt i våra liv handlar om Mini och hur glada vi är att det har gått så bra så här långt, hoppet att det ska sluta väl och den lilla gnagande rädslan för att något ska gå fruktansvärt snett på slutet.

Jag och D har slappnat av oerhört mycket i jämförelse med för några månader sedan, vågar oftast prata om "när" Mini kommer istället för "om det går bra".  Det både syns och hörs på oss - vi ler och skrattar mycket, och jag vågar många saker nu som jag inte gjorde förut - gå längre och lite snabbare, böja mig ner och plocka upp saker utan min griptång, bära datorn mellan rummen i lägenheten, gå och handla själv om det bara är några saker vi behöver... Det gör underverk för min självkänsla, för det har varit väldigt jobbigt att känna sig så osjälvständig.

Och vi gör sånt som "normala" blivande föräldrar gör - vi går på föräldraträffarna, har köpt Minis första kläder, börjat packa BB-väskan lite smått, skriver listor och inventerar vilka bebissaker som finns och vad vi tror att vi kommer att behöva.

Det kändes som ett stort steg att köpa något som var specifikt till Mini, men det gick bra. D valde bodyn och jag byxorna, och så hittade vi mössan och de små vita sockarna tillsammans.

Totoro-filten är på god väg, dessutom:



Men vi är också mitt i de första tio dagarna i mars, och även om det hittills inte har varit lika jobbigt som det var förra året, så tänker jag mycket på Max och Eskil och allt som vi var med om de där dagarna på sjukhuset för två år sedan. På lördag är det årsdagen av deras födelse, och jag har bestämt att det är värt att övervinna nervositeten och göra min första bussresa sedan ceklaget sattes in. Vi ska åka till kyrkogården och titta till graven, lämna fina blommor och kanske någon ny prydnad om jag kan hitta något som passar här i närheten. 

Det känns både underbart och sorgligt att vara gravid under en av de andra barnens årsdagar, och jag känner mig kluven. Å ena sidan är jag en mamma som förlorat sina söner och sörjer dem mer än vanligt, en mamma som är arg och förtvivlad för att de inte fick den chans att leva som Mini fick i och med cerklaget. Och samtidigt är jag Minis mamma, som nästan bokstavligen kan känna henne växa sig större, och som är jublande glad över att hon snart är här och att chanserna är så stora att vi får se henne växa upp och lära känna henne.

/L