livetefteralice

Igår när vi skulle gå och lägga oss var det inte bara alla de sorgsna tankarna som Mors dag förde med sig som snurrade i mitt huvud.

Det visade sig nämligen att filmen vi just hade sett innehöll vissa scener som även i vanliga fall hade varit väldigt starka, och nu kändes som ett slag i magen. Utan att säga för mycket för dem som inte har sett filmen (och den är annars väldigt sevärd, så jag vill inte avslöja mysteriet som är själva grunden i berättelsen) så är det en av karaktärerna som har en död dotter och två döda söner gemensamt med mig. Att det dessutom är väldigt bra skådespelarinsatser av Leo Di Caprio, Michelle Williams, Mark Ruffalo, Emily Mortimer och Ben Kingsley som spelar några av de största rollerna gjorde min inlevelse ännu starkare.

Berättelser om människor som kämpar med sina högst privata, inre demoner har jag väl dragits till ända sedan jag var en deprimerad tonåring. Bland annat älskade jag filmen "Girl, Interrupted" som handlar om några unga kvinnors vistelse på ett mentalsjukhus på 60-talet. Den såg jag om och om igen tills jag kunde stora delar av replikerna utantill. Eftersom jag varit "sjuk" och nu är frisk(are?) så kan jag både känna igen mig lite i tankegångar och lidandet hos de svårt sjuka människor som skildras i filmen, och på någon nivå förstå hur en person kan drivas till att göra fruktansvärda saker mot sig själv och andra (även de som de älskar allra mest) utan att egentligen vara ond. Jag kan också relatera till de anhöriga och läkarnas frustration och ilska då de måste bemöta, försöka förstå och bota orsaken till dessa sjukdomar. Och jag är oändligt tacksam både för att jag inte lever på 50-talet, instängd i de extremt snäva könsroller och klassindelningar som rådde då, och för att mina barns dödar inte var fruktansvärda på just det sättet som barnens i "Shutter Island" (för fruktansvärda var naturligtvis både Alices, Max och Eskils död).


Jag var helt säker på att jag skulle drömma mardrömmar i natt, men det gick förvånansvärt bra. Drömmar hade jag, men de hade mer en vag känsla av att något var fel än hemska bilder av blod, död och fruktansvärd förlust. Så jag fick lite för lite sömn och var lite virrigare än vanligt på jobbet i morse, men på det hela taget klarade jag mig bättre efter filmen än jag gör minuterna efter alla de små påminnelserna i vardagen om att de flesta andra har synliga, levande barn och jag tre osynliga.

/L

Vart jag än vänder mig idag blir jag påmind om att det är Mors Dag. En konstruerad helgdag som jag länge har tyckt är lite fånig. Precis som Fars dag och Halloween har vi importerat den här dagen bara för att butikerna ska få sälja ännu mer godis, gratulationskort och div dekorationer. Visst har vi firat Mor (och Far) hemma när jag växte upp, ungefär som vi firar namnsdagar: med god mat och kanske någon blomma och ett paket. På det klassiska viset alltså.

För det är ju främst vi barn som kan gratta våra mammor på Mors Dag, och det är väl våra egenhändigt gjorda presenter och kort och de blöta pussarna vi ger som barn som betyder mest? I vuxen ålder har jag mest firat mamma med ett telefonsamtal, och det tänkte jag göra även i år.

Men det är inte ett vanligt år i år.

Det skulle ha varit min första egna Mors Dag med Alice. Eller åtminstone en lycklig dag eftersom Eskil och Max fortfarande hade varit kvar i magen över den mest kritiska tiden, vi hade börjat slappna av och börjat se fram emot deras födelse.

Istället sitter jag här med saknaden efter tre döda barn och önskar att jag kunde sätta upp en stor skylt på dörren med texten: "Livet inställt pga Mors Dag".

För det är ungefär så det känns, jag vill bara att den ska vara över.

/L

...får man inte vidare mycket om man går till en "vanlig affär", men en hel kasse full på second hand.

I dagens kasse återfinns:

Tre glasburkar som ska få flytta in i skafferiet och innehålla kakao, linfrö och solroskärnor, 10 kr stycket.




Tre pocketböcker till mig, sammanlagt 20 kr.



Bäddset med två örngott och två påslakan, 30 kr.


En kanna, 10 kr.


Dessutom blev det:

En bok med "Dilbert"-serier, 15 kr.

En teklämma och en "potatispinne" i metall, 5 kr tillsammans.

En "juicepress", 10 kr.

En "rivmaskin" som maken redan invigt med att riva mandel till hembakade biskvier, 30 kr.

Totalt: en cykeltur i mestadels strålande solsken (kustväder är, som jag tror att jag nämt förut, inte varken helt pålitligt eller logiskt) och en del av förmiddagen spenderad med att göra något roligt som motvikt till att städa, diska, slänga skräp, sortera tvätt, och annat trist som en familj med två heltidarbetende måste ta tid av sin helg till att göra.



(Bilder kommer, batterierna i kameran lade av och måste laddas)
(14 juni - kamerna fungerar äntligen! Här kommer bilder!)

/L

Ibland händer det att man känner att man är på precis rätt plats och gör precis vad man passar allra bäst för.

Så är det för mig nu på praktiken. Jag gillar verkligen mina arbetsuppgifter (just nu går jag igenom kortkatalogen efter uppgifter om kartor i museets samlingar, som jag sedan lämnar vidare till kollegan som är ansvarig för ett projekt som går ut att det i framtiden ska vara lättare att hitta alla kartor som finns i museets samlingar med bara en eller ett par enkla sökningar i databasen) och lämnar kontoret på eftermiddagen med en härlig känsla av att verkligen ha uträttat något. Insyn i hur man arbetar på ett Länsmuseum och erferenhet av olika former av arkiv får jag på köpet, och det tror jag är en jättebra uppvärmning inför den utbildning och det arbetsliv jag förhoppningsvis ska få inom arkivvetenskapen. Sen är det ju en annan fråga om jag har sådan tur att jag hamnar på ett museum, eller på något lite mindre spännande ställe som landsting eller ett stort företag, men ändå.

Baksidan är att museet är en helt vanlig, normal arbetsplats. Och på sådana finns det relativt nyblivna småbarnsföräldrar och blivande sådana. Och det är helt naturligt att föräldrar med barn i alla åldrar pratar om sina barn, vid alla möjliga olika tillfällen.

Men det kan inte jag göra. När kollegorna pratar om hur gamla deras barn är säger jag inte att det snart är min dotters födelsedag. När jag blev presenterad för en av konservatorerna påpekade jag inte att han och en av mina söner har samma namn. När jag gick nerför trappan samtidigt som en gravid kollega klarade jag inte av att fråga vilken vecka hon var i, och inte heller nämnde jag att jag själv nyligen varit gravid.

Jag VILL ju prata om min Alice, min Eskil och min Max, men jag vet inte hur jag ska börja. Det känns som en sådan stor och tung sak att ta upp första veckan på en ny arbetsplats (och det ÄR det ju, sorgen och saknaden är fruktansvärt stor och tung), och jag vet inte ens om det GÅR att "smyga" in det i en konversation.

Vad tycker ni? Har ni några tips?

/Villrådig L

...har varit intensiv men trevlig och givande. Jag har blivit så väl mottagen och känner verkligen att det jag kan göra kommer att vara till hjälp och nytta.

Visst är det ovant att vara igång så mycket efter så lång tid då jag mest suttit hemma och knappast träffat andra människor än D, vännen E och släktingar som varit på besök, men det känns också som att jag är i mitt rätta element. Att få se alla fantastiska föremål, och lära mig hur museet ordnar och förvarar alla vackra, roliga, konstiga och intressanta prylar och dokument i samlingarna känns som ett perfekt sätt att spendera tiden innan flytten till kära gamla Uppsala.

Det enda som kan bli lite jobbigt med att vara ute i den verkliga världen igen är de barnvagnar och magar som man kan se i vilken annan offentlig miljö som helst, och det småbarnsprat som jag faktiskt måste vänja mig vid.

Det, och att jag skulle vilja hinna med att se allt och göra allt på alldeles för kort tid!

/L (som ska passa på att umgås med make och katt nu när hon saknat dem extra mycket hela dagen)

Under tiden jag har väntat på besked och praktiken har jag försökt mig på lite allt möjligt för att få tiden att gå:

Origami. Den här båten är min nya favoritmodell.


Mera småslöjd: tre nya armband.



Jag har också försökt mig på två saker som jag länge velat lära mig: hårborttagning med tråd, på engelska kallat "threading", och inbakade flätor (eller "French braid"). Båda två kräver en del övning, men det går framåt. Jag hittade video-instruktioner som jag tycker är bra här och här (det finns många fler på YouTube).

En hel del katt-gos, Farmville-spelande och tittande på tv-serier har det också blivit, just nu ser jag om "Charmed/Förhäxad" och förundras över hur jag på 90-talet kunde tänka att alla andra årtionden hade haft sin speciella stil, men då hade vi ingen. Kanske tänker man alltid så om sin egen tid, eller så fanns det så många stilar samtidigt redan då att jag inte kunde se vad som var typiskt 90-tal? Två saker vet jag i alla fall, och det första är att jag är glad så länge de supertajta topparna som visar magen, de neonfärgade hucklena och de extremt lågt skurna jeansen inte kommer tillbaka så är jag väldigt glad. Det andra är att många av de andra (och snyggare) stilarna som visas i Förhäxad lika gärna skulle kunna vara tagna från Gina Tricots sortiment år 2010. Så, med tanke på att en hel del av modet just nu redan är tydligt influerat av 90-talets så är kanske risken överhängande att även det obekväma och extremt osmickrande kommer tillbaka, det med. Vi får se om jag hittar några bilder som jag kan visa upp som exempel senare.

Där ser man, jag inte bara känner mig gammal, jag ÄR gammal! :)

/L

Telefonsamtal på telefonsamtal. Från mig till museet, från museet till mig, och inte minst från mig till AMS.

Dessutom ett antal mail, mest från mig till museet och AMS.

Pusslande med vad jag skulle syssla med på KLM och vem som skulle handleda mig, och när, eftersom det är semestertiden under den tid jag ville ha praktik.

Godkännade av olika personer på AMS.

Blankett som skulle skrivas på av min kontaktperson på museet, deras personalansvariga och fackets representant, mig och min handledare på AMS.


Allt detta ledde fram till att jag i förmiddags äntligen fick min prakti godkänd! Och det fastän jag var fullständigt övertygad om att det skulle gå i stöpet i går morse när jag fortfarande inte hört något annat från AMS än: "vi ringer när vi har besked".

Jag ska vara i kartarkivet och textilsamlingarna, och börjar på måndag klockan 9.

Som alla som någon gång har haft kontakt med myndigheterna vet, så kan de ta lång tid på sig. Att jag har fått ok från museets sida om praktik där betyder tyvärr inte att jag har börjat ännu. AMS måste godkänna min praktik, och därför var jag nere hos dem i fredags. Min ordinarie handläggare var ledig så jag fick prata med en man som förklarade att han måste kolla upp museet med en tredje person (som också jobbar på AMS i Kalmar), och han skulle höra av sig på måndagen. Hela måndag gick, jag ringde på eftermiddagen för att försäkra mig om att han inte glömt bort mig: nejdå, han hade mina papper framför sig och skulle ringa så fort han fått besked. Tisdagen gick utan svar, idag är det onsdag och jag har fortfarande inte hört något.

Och som inte det vore nog för att göra mig på dåligt humör så fick jag brev från Försäkringskassan idag, där de meddelar att min sjukskrivning inte kommer att utredas eftersom de inte kan fastställa min inkomst.

Så här sitter jag och försöker använda min frustrerade energi tll något nyttigt. I förrgår tränade jag i köket medan jag lyssnade på P3, och i går försökte jag mig på ett nytt hantverk, nämligen origami. Det är riktigt roligt, även om jag bara har vikt några grundmodeller än så länge:


"Sanbo", en japansk ask tänkt för godis och liknande

"Vattenbomb". Kan kanske fungera som "konfettibomb" också?

"Trana" Misslyckades lite med vinkeln på huvudet, annars är jag rätt nöjd.

"Lilja"

"Kopp". Jag har inte provat att dricka ur den, men det ska tydligen gå om man inet har för tunnt papper!

Så kom alla mina gamla anteckningar och övningshäften från engelska-kursen i Göteborg till ny användning också! :)

/L

Som så många helger förr drog vi på loppis igår. Egentligen hade vi tänkt att cykla ner till stan och vidare för att kolla vad Human Bridges nyaste butik vid Södercentrum har att erbjuda (eftersom vi inte varit där förut och det är en ganska stor loppis med fokus på prylar och möbler), med vädret ville annat. När det är dåligt väder här nere vid kusten, då är det DÅLIGT väder :( Regnet är väl en sak, det finns regnkläder och gummistövlar, men blåsten... jag hoppar helst över möjligheten att vara ute och cykla i stark motvind/sidvind, tackar som frågar! Det får bli en annan lördag istället.  

Så vi cyklade till Stadsmissionens loppis istället, och som vanligt kom vi inte hem tomhänta :) D hittade den här, "att ha som inspiration när vi får möjlighet att ha bärbuskar och frukträd nån gång":

En "modern handbok" från 1940-talet :)

Själv slog jag till på denna tyska vas:


Vi hittade också ett par stora förvaringsburkar i glas från Ikea, såna som liknar de som fanns i lanthandlar förr ni vet? Vi har tre sen förut och de är jättebra, förutom att locken inte håller lika länge som burkarna när man köper dem begagnade. Jag ska klura på det, kanske kan jag fixa nya lock av en tjockare korkplatta eller något...

De senaste veckorna har vi av någon anledning varit vääääldigt sugna på sötsaker, så i söndags bakade vi kladdkaka och gjorde såna här:

De blev goda, men jag kommer inte chansa och göra chokladbollar på fiberhavregryn igen - det blev lite för torrt och väldigt svårt för pärlsockret att få fäste. Trots det gick de åt väldigt snabbt :)


Den här helgen tog vi på oss ett lite mer avancerat bakprojekt: hemgjord butterkaka. Är man förtjust i traditionella bakverk och för snål och lat för att cykla till Maxi enkom för att köpa "götta" så är man :) Jag är riktigt stolt över resultatet, den är lika god som den ser ut!




När vi hade kommit en bit på väg insåg D att receptet av någon anledning var för två hela kakor, så vi hade deg över. Det blev hemmagjorda gropbullar med marsankräm av resten. Inte lika vackra som de man köper på bagarier, men goda de med!


Som om inte det räckte gick min man upp i morse och bakade frukostbullar medan han väntade på att den senaste UFC-galan skulle komma ut på nätet. Han bakar bröd och gillar MMA, vad sägs om den kombinationen? :)

Mums!

/L

De senaste veckorna har jag försökt att ordna arbetsplatspraktik via Arbetsförmedlingen, dels för att ha något att göra under sommaren, dels för att jag behöver träna på att träffa folk och inte bara sitta hemma och sörja mina små, men också för att fylla upp min meritförteckning och förhoppningsvis få in en fot i arkivyrket redan innan utbildningen. I tisdags var jag och träffade personalen på KLM, Kalmar Läns Museum och pratade med en av cheferna om att få hjälpa till i deras arkiv eller andra samlingar. Det var supertrevligt, inte bara därför att jag älskar museer, utan också för att jag fick ett varmt mottagande och en rundtur bakom kulisserna av de trevliga människorna som jobbar där. Det såg inte helt självklart ut att jag skulle få platsen: visst behövde de hjälp och ville gärna ta emot mig, men det var lite krångligt att få tag i handledare till mig över sommaren, eftersom stora delar av personalen är arkeologer och därför är ute och gräver/dyker under den tiden på året. Hur det än blev skulle jag få besked i slutet på veckan.

Idag kom mailet. De verkar ha löst sig, för jag var välkommen att börja så snart som möjligt! Måste bara stämma av med AMS och få allt godkänt så att jag får ut den (magra) ersättning jag är berättigad till, och sen är det fritt fram att dyka med huvudet före ner i samlingarna!



Här ska jag vara! Jag är SÅ glad! :) :) :)

/L

Jag har en vän som heter Sofie, och hon är världens bästa! En väldigt klok och stöttande person som trots egna bekymmer tar sig tid att lyssna när jag behöver låna ett öra (eller kanske snarare ett par ögon, eftersom vi oftast kommunicerar i skrift) en stund. Hon är dessutom glaskonstnär, och för ett tag sedan berättade hon att hon gjort en present till mig, något som inte gick så bra att skicka och därför fick vänta där borta på västkusten tills transportfrågan kunde lösas. Men Sofie är klurig, hon! För två dagar sedan dök det upp ett nytt inlägg på hennes blogg med bilder på "ett bidrag till minnestingen": nämlingen det här vackra fatet:



(Hoppas att det är ok att jag lånar bilderna av dig S, annars får du hojta....)


Ser ni att det är Alice där till vänster, med Max och Eskil till höger? Jag blev så glad när jag fick se det, satt här framför datorn och grät rörda tårar.

När vi har kommit i ordning i nästa lägenhet ska vi sätta upp en hylla som blir barnens minnesplats hemma hos oss, med Alicelådan (nu Barnens låda, eftersom även Eskil och Maxs saker ligger där), hennes ljushållare och de inramade fotona. Jag vill ordna varsin liten ljusstake till pojkarna också (två olika), och rama in deras ultraljudsbilder och kanske något av fotona. På den hyllan får fatet stå när det har bytt kust så småningom.

De sista dagarna vi låg på sjukhuset (från beskedet att Eskil inte skulle överleva eftersom hans fostervatten läckt ut) började jag skissa på ett nytt minnessmycke, och jag har funderat på det av och till sedan dess. Nu har jag sådan tur att en av mina allra äldsta goda vänner gör just minnessmycken i silver. Petra och jag bollade idéer fram och tillbaka igår, och nu har jag beställt ett runt smycke med alla barnens namn på och en hjärtformad berlock i mitten. Lägger upp en bild på det när jag har det i handen, men ungefär så här blir det:


(Bild lånad från säljaren seee på Tradera)


Fint va? Och så kan jag hänga min bok-berlock bredvid på kedjan.

/L

Författaren heter Charlaine Harris, serien "The Southern Vampire Mysteries" eller "The True Blood Series", beroende på om det är en utgåva som kom före eller efter tv-serien. Böckerna finns i vanlig form och som väldigt bra talböcker inlästa av Johanna Parker för Recorded Books, och heter som följer:

1.Dead Until Dark
2.Living Dead in Dallas
3.Club Dead
4.Dead to the World
5.Dead as a Doornail
6.Definitely Dead
7.All Together Dead
8.From Dead To Worse
9.Dead and Gone
10.Dead in the Family

Så nu är det bara att köpa/låna och läsa, Marie! ;)

/L

De senaste veckorna har det ringt på dörren när brevbäraren kommer ganska ofta, och det betyder att hon har ett paket till mig som inte får plats i det ynkliga (men, antar jag, inbrottssäkra) brevinkastet i vår ytterdörr. Jag har en "handla-på-Tradera-period" nu igen, har varit på loppis med vännen E, och dessutom har jag gått med i en bokbytarklubb som heter Parslibris. Jag lade upp böcker som jag tröttnat på, och har hittills fått två böcker i utbyte:


På Tradera hittade jag de här:





Väntar på ett paket till innan jag ska börja hålla hårt i plånboken igen, en klänning som ser ut så här:


Den här vasen hittade jag på Röda Korsets loppis:



Och så fick jag ett annat efterlängtat paket i veckan. Min snälla svägerska E skickade den senaste Sookie Stackhouse boken (de som är grunden till tv-serien True Blood, som jag älskar) när hon hade läst klart den. Jag läser snabbt, men hon är ännu bättre :)



Visst är omslagen vackra?


/L

Jag har så mycket tankar och känslor som snurrar runt varandra i sinnet att jag har svårt att reda ut dem, men i fredags kändes det som att jag fick hjälp att komma en liten bit på vägen i rätt riktning.

 

Det var mitt första besök hos kuratorn på egen hand, och även om det var jobbigt så mådde jag mycket bättre efteråt. Bara att ensam gå genom sjukhusets entré, längst korridorerna och sitta i väntrummet på kvinnokliniken var jobbigt, men som tur var såg jag inga gravida eller bebisar. Att inte ha David att hålla i handen när jag befann mig på platsen där alla hemska minnen av Max och Eskils sista tio dagar uppstod gjorde att jag kände mig liten och svag, men när jag sedan lämnade sjukhusområdet igen kände jag mig stark för att jag hade klarat av det alldeles själv.

 

 

Kuratorn och jag pratade om många saker, men de kanske viktigaste var att jag fick uttrycka de stora känslorna som jag brottas med varje dag:

Avundsjukan. På de som har levande barn och de som fortfarande väntar barn. Det är så svårt att se lyckliga familjer på stan och i mataffären, för att inte tala om alla som lägger upp bilder på sina barn som presentation på Facebook och alla statusuppdateringar som handlar om graviditet och barn (och det är många!). Ju bättre jag känner föräldrarna desto lättare kan jag försöka ignorera det och glädjas med dem istället, men enkelt är det inte! Jag tycker inte om den mörka sidan som avundsjukan lockar fram i mig, impulserna att springa fram till föräldrar som ger mig intrycket att de inte förstår vilken gåva de har fått: barn som lever! De som pratar i mobilen när dottern vill visa något, höjer rösten i mataffären, röker i närheten av barnvagnen, klagar på småsaker. Jag vill tvinga dem att förstå att eftersom massor av små barn dör varje år måste de behandla sina döttrar och söner som de mirakel de är, alltid sätta deras bästa först. Jag vill stjäla deras barn och ta med dem hem till oss.

Den biologiska klockan. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter levande barn, lika mycket som jag längtar efter mina döda och vill ha dem tillbaka. Min biologiska klocka tickar inte, den skriker. Jag har velat ha en egen familj så länge jag kan minnas och drömt om barn sedan tonåren. Jag skulle bli en ganska ung mamma, innan jag fyllt 25, hade jag bestämt. Men min 24-års dag kom och gick och jag började känna mig lite stressad. 25, 26 och 27 också, men sedan bestämde vi oss för att försöka bli gravida och Alice kom till. När jag fyllde 28 skulle jag ha fått världens finaste födelsedagspresent i vår förstfödda dotter, men vi ju hann aldrig dit. Snart blev jag ju gravid igen med hoppet och glädjens Eskil och Max, och jag har aldrig känt mig så speciell som under månaderna med dem i magen. Den som inte väntat tvillingar kan nog ha svårt att förställa sig den känslan, men ni andra vet nog vad jag menar. När också pojkarna dog i förtid hade vi alltså förlorat tre barn på mindre än ett år, och min barnlängtan var och är fortfarande lika stark som när jag var 20. Inte kunde jag förställa mig då, året då jag träffade och blev förälskad i D, att jag skulle sitta här året jag ska fylla 29, med en tom famn trots att jag fött tre barn.

 

 

Varje dag får jag upprepa för mig själv som ett mantra: jag är inte gammal, det finns gott om tid att vänta och få ett levande barn efter att jag pluggat färdigt. Och det finns andra möjligheter att utöka familjen. Men jag är fortfarande stressad och jag känner mig inte ung! Jag känner mig gammal, äldre än någon annan jag känner. Att tvingas se sina barn dö åldrar en förälder, även om det inte syns på utsidan. Så det är möjligt att jag fortfarande är ung, men jag borde ha vitt hår.

Att känna mig defekt. Det går inte så bra att acceptera min diagnos som jag trodde att det skulle. Alice, Max och Eskils förtidiga födsel berodde på min cervixinsufficiens, eller försvagad livmoderhals, som man säger på svenska. På engelska heter det cervical incompetence.

Inkompetent, otillräcklig, defekt.

Passar ganska bra på hur jag ser på min kropp och det faktum att den misslyckats med att bära mina och Ds barn tillräckligt länge för att de skulle kunna överleva. Det ska ju vara så lätt! Jag hade EN uppgift som gravid: att behålla barnen inom mig i ca 9 månader och att ta hand om mig själv (och därigenom dem, genom att äta nyttigt och så vidare) under tiden. Det ska inte vara svårt. Jobbigt, visst. Jag blev klumpig, hade ont i ryggen, svårt att sova, illamående, var ovanligt kissnödig och hade krånglande matsmältning under båda graviditeterna, men det var inte SVÅRT. Det känns som att alla de där andra blivande mammorna och/eller lyckade mammorna bara behövde bestämma sig för att de VILLE ha barn, och sen gick allt som på räls. Enligt planerna, kurvorna och böckerna. De behövde inte oroa sig för att beställa barnvagn innan v 20 och köpa på sig en massa  bebiskläder som sedan bara kommer att  ligga i lådor och vara smärtsamma påminnelser om krossade drömmar. De får inga magsmärtor, blödningar, och läckande fostervatten i andra trimestern, inget sängliggande, ingen medicinering, ambulansfärd eller mardrömsförlossningar. Inga döda barn. Och inte ens MED cerclage är det garanterat att vi får ett friskt, levande barn om vi orkar försöka igen. Det är visserligen en ganska stor chans, 80-90 % ungefär, men jag litar inte på statistiken längre. Jag finner ingen tröst i den. Kan det gå åt helvete för oss igen, då gör det det. Blixten har redan slagit ner två gånger i vår familj.

 

Så jag slåss med avundsjukan, klockan och skuldkänslorna över att jag inte helt är skapt som jag borde vara. Varje dag. Jag har svårt att få ner det i skrift, just därför att det är så många och starka känslor och tankar på en gång. Och det är anledningen till att jag inte skriver här så ofta som jag vill och borde.

 

/L