livetefteralice

Igår kväll gick jag in på Aftonbladet så där som jag brukar göra några gånger om dan - bara för att kolla vad som har hänt sen senast.

Där möttes jag av den här bilden med rubrik:

14 döda vid explosion på turistcafé i Marocko

Nu i morse kom det uppgifter om att två av de 20-talet skadade har dött, så dödssiffran är uppe i 16 personer. Det finns både marrockaner och turister bland de döda.

Cafe Argana är ett känt matställe vid torget Jemaa el Fna i Medinan i Marrakesh. Det rekommenderas av Lonley Planet och är populärt bland både turister och lokalbor, dess översta terass är så högt över alla andra byggnader att man kan se stora delar av torget därifrån. D och jag var där några gånger under vår semester. Vi satt på den översta terassen, den som på bilden ser relativt oskadad ut (förutom att fönsterglaset är borta).



Så här brukade det se ut: (De fyra nedersta fotona är våra, de övriga har jag lånat lite här och var. Många verkar komma from Times.)







Insidan av terassen vi satt på. Det var så lugnt och skönt och vackert däruppe, vi drack te (jag) och milkshake (D) och tittade ner på kommersen, juicevagnarna, vattenförsäljarna och turisterna. Vi tog en hel del kort, och vi spelade in kvällens bönerop från mosken när vi satt däruppe.


Arganas framsida, bottenvåningen.


Översta terassen ut mot gatan.


En av bilderna vi tog på folkvimlet nere på torget.


Och nu ser det ut så här!
















Det är så tragiskt - för de som dog och deras efterlevande, för Marrakesh och Marockos turistnäring (vi rika västerlänningar försörjer många marockaner på våra semesterresor), och för att det helt enkelt är så jävla hemskt att folk överhuvudtaget kan få för sig att spränga andra människor i småbitar.

/L

Vi var hemma i Dalarna över påsk (det känns fortfarande lite som hemma, men jag har bott hemifrån så länge nu att det mest känns som att åka bort) och jag passade på att handla upp resten av mitt presentkort (som jag fick i födelsedagspresent 2010) på Slaggatan 10. Det är för övrigt ett tips om ni kommer till Falun någon gång - gå dit och spana på deras sortiment av te, choklad och tillbehör! Det blev tre sorters mörk choklad - en ren 85 % rätvisemärkt sort, en ekologisk med havssalt och "nibs" gjord på bara Arribabönor, och en mörk choklad med smak av apelsinblommor.   



Och så köpte jag ett par skedar att ha i två av mina många teburkar, de var så fina och billiga (15 kr styck).




Innan vi åkte upp kom mitt senaste Tradera-köp med posten. Precis såna här kannor drack vi te ur i Marrakesh, och även om den antagligen blev dyrare här så tyckte jag att den var värd de 101 kr jag betalade med porto. Dels är den ju så fin, och dels är den smidigare än mina andra tekannor eftersom den har en tunn och böjd pip, vilket gör det lättare att hälla teet i en tunn ståle ner i glaset så att det blidas skum på det. Varför man gör så vet jag faktiskt inte, men det är sed i de länder där mint-te dricks, i alla fall.

Och så blev både jag och D alldeles överrösta med presenter från alla håll och kanter! Den fina te-burken här under fick jag av vännen Petra när vi var hemma hos dem och grillade på lördagen, tillsammans med två smarta tesilar.

(Kycklingen är en av våra vinster i en presentlek som vi lekte hos mamma och pappa med dem, min syster och hennes sambo). Jag tycker att den är jättesöt, så den får stå framme fastän påsken är över.


Nej, "detta är inte en pipa", utan en av tesilarna. Ja, jag har läst lite för mycket teori på sistone (utan att ha någon att diskutera den med, eftersom jag sitter hemma själv och pluggar) och någonstans bland sidorna dök en hänvisning till Magrittes målning upp. Lite likt är det väl, ändå?


Nåväl...

De här tupparna vann vi också i den där leken, i paketen som mamma köpt och pappa slagit in. Vi brukar leka den på jul hos svärmor, men då köper alla två paket var. Den går till så här: vi lägger alla paketen i mitten av bordet och börjar kasta tärning. En etta eller sexa ger ett paket, och vi går varvet runt tills alla är slut. Då sätts en timer på valfri tid och vi börjar slå tärningarna igen, fast nu får vi ta paket av varandra. När klockan tillslut ringer så får varje person behålla det han/hon har framför sig. Och det blev rätt jämt till slut, ingen blev helt utan paket, och varje par fick minst en gul kyckling eller en tupp, och några femman-lotter.

Ny påsktradition i släkten, kanske?

Syster min och "svåger D" (jag försöker att hitta på sätt att skilja släkt och vänner åt när deras namn börjar på samma bokstav) var i Prag precis innan de kom till Dalarna, och hade med sig godis till oss. D fick Toblerone (som han älskar), och jag Taveners kolor. Mums! Deras Fruit Drops går att få tag på i vanliga affärer ibland, och de är ju också så himla goda. Jag var kanske en konstig unge, men jag har alltid gillat hårda godisar mer än mjuka.


Mer godsaker ser det ut att finnas i den här kokboken som vi fick av mamma (en i samma serie om soppor fick vi tidigare i år). Jag är inne i en "prova-nya-maträtter-varje-vecka-period" just nu, så det passar bra.


Och i mammas bokhylla upptäckte jag del ett och två i Hemmets handarbetslexikon (hon sa att hon inte navände dem, så de fick följa med mig hem), som Maria på Sett & Sytt rekommenderade på senaste syjuntan på Kalmar Nation. Det är tjugo band totalt, så nu blir det till att börja leta lite extra på loppisarna under våren. De är fullspäckade med information och inspiration om textila hantverk.



En massa presenter, trevligt umgänge med släkt och vänner, mängder med mat, fantastiskt vårväder, och gratis choklad - det är vardagslyx det.

/L

Ny årstid, ny frisyr. Jag visade upp den här bilden på Robyn för min frisör:


Här är resultatet:


Vi såg delar av konserten och hela dokumentären som sändes om Robyn på SVT förra veckan, och jag blev så inspirerad av hennes coola stil. "Det är ju vår nu, så det är bara skönt att bli av med lite hår, och om det blir dåligt växer det ju snart ut igen", tänkte jag. Men, det blev ju riktigt bra den här gången också! Tror att jag har hittat ett ställe som jag alltid kan gå till när jag behöver klippas. Jag har haft olika frisörer varje gång än så länge, men de är ju duktiga allihop, så det kvittar vem det är som håller i saxen/rakapparaten.

/L

Igår kom jag med andan i halsen en timme försent till påskpyssel-träffen med Spädbarnsfonden. Jag var helt säkert på att det var på torsdag kväll som de öppna träffarna, och var helt oförberedd på att åka när distriktsansvariga Karin ringde och undrade om jag var på väg. Men, jag slängde ner lite fjädrar och fjärilarna som blev över efter mitt maskpyssel till gasquen i februari och joggade till busshållplatsen (där jag fick vänta i tjugo minuter på att nästa buss skulle komma, eftersom de precis hade lsutat gå var tionde minut).

Vi var bara fyra stycken (alla mammor) som pratade, fikade och pysslade. Jag dekorerade min pilgrensboll med en fjäril i varje färg (en för varje barn), lite murgröna, några färska blommor och ett prydnadsägg (vet inte om det syns så bra, men ägget ligger alltså inuti bollen) och tyckte att det blev riktigt fint!  Fast det blåder ju så mycket här i stan, vet inte om jag vågar lägga det vid graven. Vi får se. Jag tar med det när jag åker ner på stan i eftermiddag, vi ska ändå förbi kyrkogården en sväng då.



Glad påsk på er!

/L

Nu känns det verkligen som att det är vår både inne och ute. Det två centimeter tjocka gruslagret på vägarna håller på att tvättas och sopas bort, vid vårt närmaste Lidl växter det tussilago, och vi har äntligen kommit igång med sådden som förhoppningsvis både ska göra balkongen lite mysigare att vistas på i sommar, och ge oss lite grönsaker och örter till matlagningen.

Först bara måste jag visa det här:

Japp, det där är en grodd som växer upp ur vårt handfat! Hur den kommit dit har jag ingen aning om, och vad den säger om våra och den tidigare hyresgästens städvanor vill jag helst inte tänka på. Vi tog ju över lägenheten i mer eller mindre ostädat skick och har bott här i sju månader - hur länge hade handfatet fått vara ostädat för att den där svarta sörjan skulle bildas?! Nu har vi i alla fall hällt kokande vatten genom öppningen, och jag har städat hela handfatet mer nogrannt än vanligt. Och jag lär ju inte fuska under handfatet i fortsättningen.....

D tog upp grodden för att se hur lång den var, och jag kunde ju inte låta bli att fota den, eftersom jag faktiskt ändå tyckte att den var ganska fin.


Vi har haft oväntad växtlighet i ett annat hörn av lägenheten också, fast av det trevligare slaget.

Häromdagen hade en av våra gröna krukväxter helt plötsligt blommat. Jag har sett den här sorten få skott förut, men inte de här vackra orkideeliknande blommorna. Det fick mig att tänka på att de flesta av våra vanliga krukväxter ju faktiskt är ganska exotiska, det är ju därför vi odlar dem inomhus i kruka. Det är ju egentligen rätt så häftigt att jag kan ha växter från andra sidan jordklotet i mitt vardagsrum.


Så här ser växten ut nu när blomman vissnat och skottet växt till sig. Och Tösen, när hon ligger på sin hylla på balkongen och slöar i vårvärmen.


I köket har calamondinen vi fick av E & E när vi gifte oss för snart tre år sedan blommat och fått frukt.  Tyvärr är den här sortens citrus alldeles för bitter för att äta, men den är vacker, och blommorna luktar himmelskt! Plus att jag är lite stolt över att den fortfarande klarar sig så pass bra hemma hos oss fastän den ska vara ganska krävande.


Smörgåskrassen är också på väg upp, och i växthuset och amplarna på balkongen börjar det gro. Vi har satt aubergin, små gula squash, två sorters chili, tomater, ruccola, plocksallat, spenat, rosmarin, basilika, lavender, gräslök och temynta. Jag hoppas på att den sista ska visa sig vara av samma sort som jag använder till mitt marockanska mint-te, men om inte har den i alla fall vackra blommor.

Vi behöver verkligen lite mer mattor och möbler på balkongen för att göra den mysig och användbar för både katt och människor! Första ska vi bara köpa ett kattnät, så att Tösen inte riskerar att ramla ut genom skjutfönstren.

/L

I helgen hade UNT ett reportage från staden Pripjat, i "den förbjudna zonen" runt Tjernobyl i Ukraina (länken går till en halvdålig Wikipedia-artikel, men det var det bästa jag hittade), och jag blev helt fascinerad av bilderna därifrån.

Dels för att det påminner mig om Pompeji och Herculaneum på så vis att Pripjat är fruset i tiden. Staden evakuerades utan förvarning och med löfte om att alla skulle få komma tillbaka hem om bara några dagar. Så precis som i de antika romerska städerna är de flesta hus kvar så som de såg ut den dagen. Ägodelar och husdjur lämnades kvar, folk uppmanades att bara med sig viktiga papper som id-handlingar, några få personliga tillhörigheter, och eventuellt lite mat. Och eftersom ingen fick återvända blev allt kvar så som det såg ut till en början. Under 2000-talet plundrades staden på allt som fortfarande var tillräckligt helt för att ha något värde, men husen står kvar, och enligt bilderna i reportaget finns rester av möbler, leksaker, fotografier och sådant också kvar.

Numera kan besökare få tillstånd att komma in i Pripjat med guide och om de har geigermätare med sig, så det finns en hel del foton på nätet.

De är vackra men sorgliga: hus som sakta med säkert blir överväxta av grönska, högar av gasmasker, trasiga skolbänkar, dockor och åkattraktioner, och så gatukonsten....

Det andra som jag fastnade för i artikeln var nämligen två bilder av gatukonst på väggarna i Pripjat. Den har tillkommit efter hand som det har blivit lite säkrare att vistas i staden, och att döma av fotona jag sett finns de ganska många målningar av människor. Ofta är motivet just barn - en liten flicka som fiskar på väggen i den övergivna simhallen, en pojke i solgul tröja som gör en grimasch målad brevid en tom dörröppning, och många andra.

(Den här bilden kommer från http://www.woostercollective.com)

Som om några av alla de människor som bodde i staden har lämnat kvar sin skugga på väggarna...

Men det var de här två som verkligen högg tag i hjärtat på mig:



Två silhuetter av barn som leker, som inte riktigt finns där, men nästan. Det är ju så min familj ser ut: mina barn finns med mig varje dag, men de syns inte. Katarina har skrivit en del om "det parallella livet" på sistone, alltså det liv där våra barn borde finnas, det liv vi tänker oss att vi skulle ha haft med dem. Jag borde ha en snart tvåårig dotter hemma, eller två precis ett år fyllda söner. Istället ser min familj ut så där - mina barn är skuggor som nästan bara jag och deras pappa ser.

Och jag fick sån lust att måla en liten tjej och två små killar på en vägg i varje rum, så att det syns att de också bor här. Fast det kommer jag inte att göra, dels för att vi inte får måla på tapeten, och dels för att det kanske snarare blir ännu en sorglig påminnelse om att Alice, Eskil och Max inte lever, än ett sätt för mig att ge dem plats, att trotsigt visa upp att jag visst har barn och visst är mamma.

Men kanske kunde jag göra något av idén ändå.... En tatuering, kanske, eller en tavla. Eller så kunde vi leka med idén som D hade för något år sedan att måla Totoro, Satsuki och Mei från filmen "Tonari no Totoro" längst ner på en vägg. Vi skulle kunna byta ut de två flickorna mot en flicka och två pojkar, eller låta alla barnen representeras av små figurer. Det skulle kunna bli riktigt fint!





Och för er som inte vet vad Totoro är eftersom ni inte sett filmen, gå och titta här.
Och här. Och här. Och sen kan ni få låna filmen av mig :)

/L

Igår och idag tog fler tidningar upp WHO-rapporten om dödfödda barn. I vår ena lokaltidning UNT fanns en lite längre artikel i morse. Jättebra att den tar upp bristen på mödravård, och att det gör att både barn och mammor dör helt i onödan.

Situationen i Sverige är också med i artikeln, författaren skriver om att dödstalen inte har varken minskat eller ökat de senaste 30 åren (vilket jag tycker visar på hur lite det här ämnet diskuteras, och det kan i sin tur innebära att det forskas mindre på lösningar. Som med så mycket annat i politik är det det som syns och hörs som finns, det ingen intresserar sig för eller det alla sopar under mattan existerar inte). 

Så långt var det intressant läsning, men när jag kom till de sista två styckena fick jag ont i magen. I texten verkar det som att rökning, övervikt och mammans ålder är de enda orsakerna till att barn dör i magen. Att skriva "framför allt" hjälper ju inte så mycket om andra orsaker inte ställs mot de som redan nämnts. Naturligtvis ÄR rökning, övervikt och hög ålder stora riskfaktorer, men av alla de mammor jag träffat eller läst om som förlorat barn i magen (och de är många fler än de som fött för tidigt) är väldigt få överviktiga, de flesta unga och ingen (vad jag vet) rökare.

Tur att Spädbarnsfonden då också skrivit ett pressmeddelande där andra orsaker tas upp. Det är de här orsakerna som vi har diskuterat mest på de möten med Spädbarnsfonden som jag varit på: att beräknat födelsedatum blivit tillbakaflyttat (ibland så långt som två veckor) vid rutinultraljudet och att vården reagerat för sent på mammans oro för att barnet slutat röra sig i magen, eller att föräldrarna själva inte vågat lita på sina egna instinkter om att något är fel.

En orsak till att minskade fosterrörelser inte heller alltid tas på allvar av föräldrarna kan vara just det att vi får lära oss i våra kontakter med vården att barnet ofta blir mer stilla innan förlossningen. De flesta barn jag känner till som dött i magen var fullgångna när de slutade röra sig. Spädbarnfonden skriver mer om detta här. Dessutom kan ju den inställning vi får mer oss från både vården och resten av samhället att bara vi kommer över vecka 12 så kommer allt att gå bra, ställa till det för oss. Det är ju helt enkelt svårt att tänka sig att vi själva kan drabbas av tragedi, till och med när vi instinktivt vet att något är fel och är mitt inne i det.

Jag har själv upplevt det när jag låg med värkar i ambulansen på väg till Linköping och vägrade förstå att det var värkar och inte mer ofarliga magsmärtor. Och det är ju precis då, när vi föräldrar känner att något är fel men inte vill erkänna det eller är för rädda för att be om hjälp, som vi borde ha fått med oss kunskapen om att något kan gå fel, och löfte om att det alltid är ok att komma in och be om en extra undersökning. Hellre vara extra nervös under graviditeten och kunna tolka tecknen på att något är på tok så att barnen får en chans till hjälp, än att försöka skaka av sig oron och få beskedet om att det värsta har hänt när vi är helt oförberedda, tycker jag.

Vad tycker ni?

/L

"2,6 miljoner dödfödda barn.

Paris. Omkring 2,6 miljoner barn föds döda varje år.

98 procent av de kvinnor som drabbas lever i utvecklingsländerna och dödfödslarna tar fler liv än aids och malaria tillsammans, enligt forskare inom Världshälsoorganisationen WHO.

Rapporten som publiceras i den medicinska tidskriften Lancet visar på väldiga gap mellan u- och i-länder. I Finland är två barn av 1 000 dödfödda medan siffran är 47 av 1 000 i Pakistan.

Mer än hälften av dödsfallen sker under förlossningen."

Ni minns kanske den där remissen som först blev skickad till fel avdelning och sedan skickade igen?
Idag ringde jag till specialistmödravården igen för att ta reda på varför det har gått mer än tre veckor utan att jag har fått en kallelse. De ringde till Reproduktionscentrum (som hade avvisat den första remissen eftersom den var felskriven på något sätt), som ringde upp mig.

För att göra en hydrosonografi (eller kontraströntgenundersökning) måste jag vara på ett annat ställe av min menscykel än jag är nu, och när jag kommer dit ska jag ringa och försöka boka en tid. Så i bästa fall får jag tid inom en månad, i värsta fall två eller flera... De har mycket att göra på avdelningen, och jag är inte den enda som behöver göra en sådan undersökning.

Blä.

När barnmorskan som ringde mig förstod att jag väntar på besked för att kunna bli gravid igen så snart som möjligt så lovade hon i alla fall att de skulle göra vad de kan för att jag ska få min undersökning snart. Hon hade missuppfattat det hon hört från specen, eller läst i min journal antar jag, för ungefär så här gick samtalet:

BM -"det är väl inte så bråttom än, du har ju barn, eller planerar du att bli gravid igen snart ?"
Jag - (som blev så ställd att jag bara hasplade ur mig svaret) "alltså, mina barn är ju döda."
BM- "Va, båda två?"
Jag - "Alla TRE".
BM "Nämen oj då. Jaha, jag trodde att du hade ett som klarat sig. Jamen då ska vi försöka se till att du ska få komma hit så fort som möjligt."

Eller nåt i den stilen, med lagom mycket medkänsla för att jag inte skulle börja gråta, och lagom mycket professionalitet för att jag inte kände det som att det var ett rutinmässigt samtalsämne för henne. Inte ens på Fertilitetscentrum råkar de förmodligen inte så där jätteofta på familjer som förlorat tre barn på rad.

Och på tal om tragedier så läste jag en artikel häromdan om en fruktansvärt sorglig historia. Ett par som efter sex sena missfall äntligen skulle få barn med hjälp av en surrogat har istället blivit inblandade i en vårdnadstvist. Kvinnan som bar barnet (hon har två egna levande barn) och är dess biologiska mor (mannen i paret är biologiskt pappa) ångrade sig, har bestämt sig för att behålla den lilla flickan och kräver barnets pappa på pengar. Nu vet jag ju inte varför surrogaten är biologisk mor till barnet, men jag antar att det är för att mammans ägg inte fungerar av någon anledning. Annars skulle väl de flesta föräldrar som skaffar barn på det här sättet välja att de båda är biologiska föräldrar till barnet. Jag vet att det här inte är någon enkel fråga med självklara svar, men jag blir ändå så arg på den här kvinnan. Hur kan hon frivilligt ställa upp på att vara surrogat och sedan göra så här mot det stackars paret som redan förlorat sex barn? Jag förstår att det måste vara oerhört svårt att bära någon annan familjs barn, men ändå. När hon själv redan har två, och de inte har några som lever. Och när hon inte har något kärleksförhållande med barnets biologiske far, utan bara blivit inseminerad för att han skulle få vara förälder till ett levande barn tillsammans med sin fru? Vad ska hon säga till sin dotter när hon växer upp och vill veta varför hon inte har någon pappa? Och har pappan och hans fru, hon som skulle vara flickans mamma, inga rättigheter alls? Det är bara så himla sorgligt, alltihop.

/L

Från det ena till det andra köpte vi en fin sak i helgen:




Så nu är vi uppe i två burkar och en hylla av återbrukad plåt från Indiska här hemma.


De har en hel del återbrukat på Indiska just nu, mest flätade korgar/burkar, men också en hängande lykta med sustansade mönster. Och sittkuddar i återbrukat tyg i en jättefin modell, som jag är sugen på att sy en egen av. Jag har ju en del tyg som ligger och väntar......

Här är några bilder från butikens hemsida, så att ni ser vad jag menar:

Superfin flätad bruk i metall. Jag har sett mycket flätad återbrukad plast, tyg och papper förut, men inte plåt.
Vill verkligen lära mig korgflätning nån gång, har bara flätat platta saker (band, alltså) förut.


Korg av återanvända plastband. Fint med så många olika färger!

Och så lyktan. En kurs i plåtslöjd skulle inte sitta fel, heller...

Nu är ju just de här tygerna kanske lite i gulligaste laget/för mycket shabby chic för min smak, men jag gillar verkligen modellen. Borde kanske ta och köpa ett sånt där set med underlägg och rullkniv till lapptäckssömnad först, så att bitarna blir lika stora och jämna. Kudden borde ju kunna sys i nästan vilket tyg som helst, eller virkas/stickas för den delen. Kanske kunde jag göra en riktigt blandad variant, av småbitar och provlappar till och med? Bara den går att tvätta så. Tyginventering i helgen!

Nu: plugg.

/L

Jag har precis börjat följa serien Pushing Daisies (trist nog är den redan nedlagd), som förutom att vara bra är väldigt genomtänkt bildmässigt. Fantastiskt vackra och inspirerande kläder och miljöer.

Och, ett helt nytt användningsområde för små taginer :) Jag vet inte hur mycket set syns på bilderna, men de används istället för bägare i det klassiska trolleritricket "Cups and Balls". 

De har den där vackra gula färgen och det mönster som vi såg på så mycket keramik i Marrakesh, men där såg jag aldrig några sådana med metalldekorationer som de här har. Fint att de är dekorerade till och med på insidan, tycker jag.

/L

Satt och klickade runt bland artiklar på Wikipedia igår, läste att Gary Barlow (från Take That) sjunger körstämman på Elton Johns låt "This train don't stop here anymore", blev sugen på att lyssna på albumet som den låten kommer ifrån igen.

"Songs from the West Coast" snurrade runt, runt på den lilla CD-spelaren som bästa Hanna hade i rummet vi delade på Sätergläntan mitt första år där. Om jag inte minns fel var hennes favoritlåt "The Ballad of the Boy in the Red Shoes".

Här kommer båda två.




(Och, jo: det är Justin Timberlake som spelar Elton i den här videon. Visst är han bra?)

Vi kör en till favorit: "American Triange".

Den är bland annat inspirerad av mordet på 21-årige Matthew Shepard i Laramie, Wyoming, USA 1998 (han blev torterad och mördad av två andra unga killar, därför att han var homosexuell). Det har gjorts flera filmer om mordet och hur det påverkade det amerikanska samhället, jag har sett "The Laramie Project" och tyckte att den var väldigt bra. "Songs from the West Coast" är tillägnade Matthew och Oliver Johnstone, sonen till Davey Johnstone som spelar gitarr i Eltons band. Oliver drunknade i en pool när han var tio år gammal, så även om de bådas död var väldigt olika finns det såklart paralleller mellan dem: två älskade söner som rycktes ifrån sina föräldrar av onaturliga orsaker. "American Triangle" är som flera andra låtar på albumet väldigt sorglig, men också därför väldigt, väldigt bra.

/L

Jag kan inte förstå mig på folk som tar på sig attityden att de förstår andras lidande och sorgbearbetning utan att själv ha drabbats av att deras barn dör. Jag låtsas inte att jag förstår hur det känns för de vänner jag har som förlorat en förälder eller ett syskon i förtid, så vad är det med just barns död som gör att folk inbillar sig att de förstår? Det enda en icke-drabbad person kan göra är att vilja och försöka förstå, att lyssna och ställa frågor, visa omtanke och hjälpa till på vad mer praktiska vis han/hon kan.

Jag har haft en förunderlig tur än så länge. Min familj och mina vänner visar i första hand att de inte kan förstå, men att de vill hjälpa och hur mycket de bryr sig om mig och D.

Tyvärr har inte alla samma tur, och det är därför jag är så arg. Visst får vi som bloggar öppet om våra liv med ett eller flera barn för lite acceptera att vi ibland kan få dumma kommentarer, men det känns ändå som att bli sparkad på när man redan ligger.

Hur kan någon ha mage att kritisera en mamma som nyss mist sitt barn för att hon just nu känner sig arg och missundsam för att det känns som att alla runt omkring henne har levande barn? Hur skulle det hjälpa henne att bli tillsagt att hon är bitter och att hon för sin och barnets pappas skull måste söka hjälp för det snarast? Hon gör så gott hon kan, det gör vi allihop. Och så länge vi tar oss upp ur sängen på mornarna, kommer ihåg att äta, inte glömmer bort hur ett leende känns, och inte på allvar ställer oss och skriker åt folk på stan att de inte förtjänar sina barn, så tycker jag att vi gör ett bra jobb i vår bearbetning av den sorg som från och med barnets död alltid kommer att vara en del av våra liv (precis som barnet hade varit det om det fått leva).

/L

Prolog 2011 var för mig att :

Sova i sovsal, på ett tunnt liggunderlag, i en för varm sovsäck. Eftersom jag varken lajvar mer än en kväll särskildt ofta, eller har en bakgrund som scout, är jag inte van vid att sova obekvämt och hade därför svårt att  sova oavbrutet. Eller så är jag, som jag sa många gånger under helgen "för gammal för det här [att sova på golvet]" ? Fast, med öronproppar och sovmask gick det ändå ganska bra.

Bli serverad tre mål mat om dagen. Det känns som en lyx nu när jag är vuxen och lagar min egen mat (eller äter mat lagad av D). Även om jag oftast tycker att det är roligt så händer det att jag fastnar i vardagsträsket och inte orkar hitta på något nytt. Bara det att slippa tänka på vad jag skulle få för mat kändes som semester från vardagen.

Bara dricka påste (jag har bara löste hemma och tycker generellt att påste smakar papper), och äta för mycket godis. Eftersom jag inte klarar av att dricka kaffe (tycker till och med att det luktar äckligt) så får jag ta till stora mängder te och socker när jag ska hålla mig vaken längre än min vanliga sovtid vid 10-11. Och eftersom det var aktiviteter till midnatt både fredag och lördag försökte jag håla mig vaken så länge som möjligt.

Återupptäcka glädjen i ett fört mig nygammat hantverk - brickbandsvävning. På vännen I och min trevliga nya bekantskap M:s workshop lärde jag mig en ny vävteknik med brickor  som heter kantvävning. I korthet innebär det att ett band sys fast på ett eller flera lager tygstycken eller ett färdigt plagg medan det vävs. Väldigt häftigt, och användbart!

Upptäcka det fantastiska Kopparlundens bageri och dessa fyra kvinnors fenomenala kanelbullar och frökusar (tror jag att de hette. En massa olika sorters frön med nån sorts lagom söt smet som höll ihop hela godsaken). Pytteliten butik, så vid vissa tider kan det nog bli kö långt ut på gatan, men förutom det är det största problemet att välja vad man ska köpa (jag velade mellan kanelbulle, vaniljbulle och kardemummabulle) och att de inte har någon servering. Det där sista är iofs inte så farligt bara det är fint väder, bageriet ligger i området Kopparlunden, som är ett gammalt industriområde med fantastiskt vackra tegelbyggnader och värt en liten promenad medan du mumsar på din bulle.

Gå på lajvloppis och Svarta Kattens handelsbod. Jag köpte starkt rött och gult linnetyg som ska bli elefanter, och fyra paket nålar i olika grovlek, till riktigt bra priser.

Bli indragen i ett hemmagjort spel och sitta på sofforna i lobbyn och spela detta med två för mig helt okända människor, inom en halvtimma efter min ankomst. Det var läskigt men roligt!

Se på inspirerande filmer om lajv.

Umgås med trevliga och inspirerande människor.

Äntligen ha provat på att kula, något som jag har velat lära mig i mer än tio år. Jag tror att jag kanske förstod grundteknikerna, men oavsett vilket så återfann jag lusten att sjunga, och bara det gjorde upplevelsen mer än värd osäkerheten som kom av att försöka kula höga toner och misslyckas. Jag har saknat sång i mitt liv, det känns bra att den är tillbaka!

Bli peppad på att börja jobba för att göra "Lajvien" mer jämställt och jämlikt. Jag var på ett panelsamtal/utvecklingsforum som hette Nördfeminism 2.0, där Johanna Koljonen, Teresa Axner och Anna-Karin Linder tillsammans med samtalsledaren Sonja Schwarzenberger pratade om jämlikhet på lajv och hur vi kan jobba på att komma längre i det arbetet än att fastna i frågorna: "kan tjejer spela soldater?" och "kan killar lajva i klänning?". Vi vill gärna tro att lajvhobbyn är mer jämställd och jämlik än det övriga samhället, men även om det till viss del stämmer så fastnar vi gärna i den åsikten och kan inte se när vi låter oss fångas av alla de små fällor som vi går i i vårt vardagliga liv i "verkligheten". Till exempel: om orcherna anfaller, är det då bara männen utan militär utbildning som springer i väg med högafflar för att försvara byn, medan kvinnorna tar hand om barnen (i den mån det finns barn på lajvet)? Spelas rollerna med mest makt i till exempel en vampyrkampanj bara av män, därför att många killar är mer vana att ta för sig? Kan en man spela barnmorska, eller en roll som letar efter den stora kärleken därför att han så gärna vill ha barn? Är det bara tjejer som spelar "glädjeflickor"? Där har vi för övrigt ett ord som jag får spatt av, men det är en annan fråga. Enkla grejer kan man kanske tycka, men om vi kommer in i spelet med förutfattade meningar som säger att tjejer är tystare än killar, bryr sig mer om sitt utseende, inte vill slåss med svärd och svära, inte vill spela roller med makt för att det är jobigt att bestämma över andra, osv, ja då är risken stor att de världar vi skapar på lajv bara på ytan är annorlunda än den värld vi trodde att vi lämnade utanför. Och så vill i alla fall inte jag ha det.

Därför gick jag också på workshopen "Att lajva utan kön", med arrangörarna för lajvkampanjen Understockholm. Med hjälp av kroppsövningar (att tänka på hur vi satt, stod och gick) och diskussioner försökte vi ta reda på om, och i sådana fall hur det går till att lajva könsneutralt. Och det var skitsvårt! Så mycket i mitt kroppsspråk och i min hållning som jag uppfattade som "bara jag" kommer nog i själva verkat från att jag är kvinna. Inte bara därifrån, men delvis i allafall. Jag sitter med korsade ben, jag håller ofta för munnen med handen när jag ler, jag håller armarna om midjan när jag sitter och använder nästan aldrig händerna till att gestikulera när jag pratar. När en av de andra deltagarna fick försöka tolka mitt sätt att sitta på blev jag faktiskt förskräckt över hur tydligt det syns att jag försöker att ta så lite plats som möjligt i en grupp. Jag ger nästan intrycket av att jag vill smälta in i bakgrunden, och hålla alla andra på avstånd av bara farten. Det tycket jag var väldigt intressant, och jag har börjat fundera på i hur hög grad mitt kroppsspråk har förändrats av sorgen. Hållningen när jag går, det här med att jag stänger ute andra med sättet jag håller armarna, att jag tycker att det är lite jobbigt att möta andras blickar därför att det känns som att all min sorg då kommer att välla ut ur mina ögon.

Vi pratade också om hur viktigt språket och kläder är som markörer för könstillhörighet, och diskuterade hur lajvdeltagarna skulle kunna använda andra ord ("en gör" istället för "man gör", att ta bort "mamma, pappa, kvinna, man" ur familjebildningen och istället spela på klaner där ålder är den enda statusmarkören) och andra plagg än kjol och byxor för att "tvinga" kroppen att röra sig på andra sätt. Jag berättade om hur många yngre klädde sig i Marrakesh - blandningen av den traditionella långa tunikan med huva (djellaba) och mer västerländska plagg som jeans, gympaskor, baseballkepsar och högklackade skor. Och det visade sig vara ungefär så som arrangörerna hade tänk, att mixa västerländskt gatumode med traditionellt österländskt (långa kåpor och turbaner, framförallt). Om alla har turban går det inte att se på håret vem som i världen utanför lajvet är kvinna eller man, och långa plagg med mycket tyg påverkar hur vi går, sitter och står (det vet alla som har lajvat i medeltidskkläder).

Slutligen var Prolog också att sitta i mörkret bland en massa andra människor och lyssnat på Arrangörs-Martins röst som läser en saga, med rummet fullt av en massa små blå, röda och gröna ljusprickar som snurrar och kilar över varje tillgänglig yta, som lysmaskar.

Det var bitvis väldigt jobbig (påminnelser om att barnen är borta, sömnbrist, ovanan i att prata med helt okända människor och prova nya saker tillsammans med dessa), men jag är SÅ glad att jag åkte!

/L

På Prolog var det under helgen några familjer som hade med sig sina små barn, ett par gravida kvinnor med stora magar, och under den tid på lördagen då konventet var öppet för allmänheten en hel massa barn i alla möjliga åldrar. Det var bitvis väldigt jobbigt, speciellt att se pappor leka med eller bära omkring på sina små, och de tvillingpojkar som satt i sin vagn i caféet. Det blir ju liksom inte bättre av att lajvhobbyn är en väldigt "vit" subkultur och att de allra flesta som sysslar med lajv därför är infödda svenskar. Att vi desutom oftare kommer från någon sorts medelklass snarare än arbetarklass gör ju inte direkt att variationen blir större och jag tycker att det är jäkligt tråkigt, men den frågan hör egentligen inte hemma i det här inlägget.

Jag var lite förvarnad för att det kunde finnas små barn på plats, och det var nog bra. Delvis därför kände jag mig stark nog att gå och hälsa på en bekant och hennes två små söta flickor, och att till och med leka med och hjälpa till att hålla koll på den minsta, som nästan är född samtidigt som Eskil och Max. Visst tänkte jag på att de skulle ha varit i hennes storlek nu, och visst undrade jag hur de hade varit som individer och hur de hade kännts att få leva med dem varje dag, men det gick faktiskt bra. Jag såg inte mina söner eller min dotter i henne, jag såg lilla E, och hennes mamma och pappa. Ett annat skäl är att lilla Es mamma skrev ett jättefint mail till mig efter Alices död, och att hon är så lätt att prata med om barnen (och är en bra och fin person i allmänhet). Hon behandlar mig som den mamma jag ibland inte riktigt kan tro på att jag är, och även om hon själv uttrycker det som att hon aldrig kan förstå, så försöker hon, och vill, förstå. Och ibland slår hon huvudet på spiken och visar att vissa saker förstår hon faktiskt. 

Jag har flera sådana fina personer i min vänskapskrets, och jag är oändligt tacksam för dem. En del har själva barn hemma, andra har inga och vill inte heller ha några, men de förstår alla hur som helst att det är en fruktansvärd förlust att förlora efterlängtade barn, och att det är fruktansvärt kompilcerat att leva med den förlusten.  

Och det är ett skäl till att jag, trots att jag gick omkring med tårar i ögonen och sorg i hjärtat nästan varje gång jag blev påmind om det jag önskar mig allra mest men inte har, är glad att jag valde att utsätta mig för småbarnsfamiljer just bland lajvare. Det är en miljö där jag känner mig hemma och accepterad, där jag har fått intrycket av att många bär på smärtsamma upplevelser av olika slag och därför är väldigt måna om andra och välkomnande. Och det var en bra miljö därför att jag var där för att ha trevligt och roligt, och lära mig nya intressanta saker.

Det var mötet med de verkliga barnen. Nu till de drömda barnen i rubriken. Två nätter den senaste tiden (den ena nu i natt) har jag drömt om att jag har ett barn. Ett litet spädbarn som lever och rör sig, och som jag vet är mitt och som jag får behålla hos mig. Jag kan inte riktigt se dess ansiktsdrag, jag vet inte om det är en flicka eller en pojke och han/hon har inget namn, med jag är helt på det klara över att det är mitt barn. I drömmen är det heller ingeting som oroar mig, men dröm-barnet har fel färg på huden. Inte den friska rosa färgen hos fullt utvecklade barn utan blå-röda, som om det hade syrebrist. Fast i drömmen är det inget fel på barnet i övrigt, och det enda som jag tänker på är att barnet är hos mig, att det lever och att jag älskar det. I nattens dröm var jag till och med höggravid med ett syskon till det lilla barn som jag redan hade.

Jag undrar om det är min hjärnas sätt att tala om för mig att fortsätta hoppas? Att barnet inte ser riktigt friskt ut beror väl på att min enda erfarenheter av närkontakt med riktigt små barn är av sådana som ligger i kuvös (när huden inte är färdigutvecklad är den iofs inte blå, snarare mörkt röd), eller döda. Jag har bara en vag idé om hur fullstora, levande barn ser ut och rör sig, men jag undrar var jag har fått det där blå-röda ifrån? Hur som helst, det är ändå drömmar som ger mig lite hopp, trots att jag blir ledsen av dem. Ungefär som livet i allmänhet, antar jag. Jag är ledsen att livet inte ser ut så som jag hade hoppats att det skulle, men glad att jag lever det.

Nog med stora, tunga tankar för idag. Nästa gång blir det mer om vad jag egentligen gjorde på Prolog.


/L