livetefteralice

Utsikt från köksdörren

Fina, fina huset!

Gran och gottebordet

Den fina snögubbelyktan som Ds bror gjorde. Det är för övrigt T som har tagit alla bilderna i det här inlägget, jag har bara knyckt dem ;)

Julfirandet i Tierp har varit nästan precis så som jag förväntade mig: mysigt och avslappnat med massa mat, godsaker och trevligt sällskap. Som extra grädde på moset har vi massor av snö!

Tyvärr var juldagskvällen jobbig, jag satt i köket och grät med D och kunde inte sluta. Tankarna på att Alice borde ha varit med har jag haft i huvudet hela tiden, men tillslut blev det för mycket och sorgen tog sig ut, som sorg brukar göra. Den 26:e, (sexmånadsdagen efter att vår älskling föddes och dog) var också lite sorglig, men den gick faktiskt bättre.

Hon var med oss här hela tiden i tankarna och i form av min berlock och en Aliceängel som jag ritade ute i snön.  Hemma hos sina morföräldrar och moster i Bjursås fick hon ett eget pepparkakshjärta i köksfönstret av sin moster (där det bakas hjärtan med familjemedlemmarnas namn i kristyr som hängs upp med röda band på rad i gardinstången) och ljuset lyste på minnesplatsen som hennes mormor gjort i trädgården.

Ärtan mår så vitt vi vet bara bra, och mamman mår bättre nu när järntabletterna gjort henne piggare och mindre illamående. Småsaker som att jag inte får äta mögelost, har slutat dricka te på mornarna och att min matsmältning har saktat ner till snigelfart kan jag stå ut med bara vi får en frisk Ärta i slutänden, även om jag klagar. Man måste ju vara beredd att göra uppoffringar för sina barn, har jag hört :)

På det hela taget är det faktiskt inte så illa, hörni.

Bilder kommer senare.


/L

I morse ringde BM-Kajsa för att tala om att hon och min läkare tyckte att jag hade för lågt järnvärde och låga järndepåer och därför ska börja ta två järntabletter om dagen istället för bara en. Efter att vi lagt på sa det liksom "Pling!" i hjärnan på mig och den berömda glödlampan tändes. Min utmattning och mitt illamående kanske inte bara beror på att jag är gravid, utan också på järnbrist? Ta-da! Hoppas nu bara att det hjälper.

Vi åker till (världens bästa) svärmor i kväll för att fira jul, det mesta är redan packat och fixat inför resan. Tösen fick total panik i går när D bar in hennes bur, så han gömde den på en hylla i klädkammaren och gick sedan igenom hela lägenheten med henne så att hon fick se att den inte var kvar. Då lugnade hon ner sig den lilla stackaren...
Jag misstänker ändå att hon känner på sig att nåt är på gång eftersom det står resväskor i hallen och D är hemma en vardagsmorgon, hon har varit ovanligt kelig hela morgonen.

Å, vad jag kommer att sakna min lilla skruttekatt!



/L

Jag har kommit in i den där jobbiga perioden tidigt i graviditeten när jag är känslosam, orkelös, illamående och fryser som en liten blå gris i ett isbad. Känner mig lite meningslös när jag inte orkar med att göra någonting vettigt och vill bara få tillbaka energin så fort som möjligt så att jag kan bli klar med hemtentan och lämna in uppgifter för examen.

Hoppas på att järntabletterna jag har börjat med på BMs inrådan kan hjälpa lite också, jag har haft ett ganska lågt järnvärde åtminstone sedan rutinkontrollen efter förlossningen (men förmodligen ännu längre än så).

Tycker fortfarande att det är jobbigt att tänka på att det snart är jul, vill att det ska bli mysigt och bra men tänker ju hela tiden att Alice skulle ha varit med. I går när vi släpade oss hem från stan i kylan fick jag kämpa mot gråten när vi kom i höjd med krematoriet och jag började tänka på att hon är borta. 

Jag saknar henne så mycket! Min lilla, lilla älskade unge.

/L

I fredags var vi hos vår nya BM för första gången. Hon var väldigt trevlig, varm och medkännade och det kändes lätt att prata med henne. Jag fick ta blodprov, vilket inte heller var så jobbigt som det brukar (jag är nålrädd och brukar få blodtrycksfall när jag blir stucken) eftersom hon var väldigt duktig på att sticka. Jag blev också vägd och mätt och allmänt utfrågad om en massa uppgifter till min journal. Enligt samma uträkningar som vi använt förut är vi nu i vecka 8 och ultraljudet blir någon gång i slutet av februari.

Jag kan ringa till MVC när jag vill för att få en extra koll, och dessutom ska jag få en läkarkontakt. BM tog verkligen vår oro på allvar men var ändå positiv och peppande och det känns jättebra!

Allt väl så här långt, nu väntar vi på att de sista veckorna ska gå så att vi passerat den första milstolpen, vecka 12.


Nu dax att åka ner på stan, D ska jobba och jag ska sitta på labbet och plugga.

/L

Missförstå mig inte, jag gillar snö och är jätteglad att den äntligen har kommit hit till vad som känns som landets mörkaste och regnigaste del av kusten.

Men, när det ser ut så här utanför fönstret:


....föredrar jag att ta min dagliga promenad på den här:


Fast helst skulle jag nog vilja göra som Tösen:



Julstämningen som snön för med sig är det dock inget fel på, men lat som den här mamman är (och lite melankolisk av tankarna på hur detta skulle ha varit Alices första jul och vinter) ligger jag efter med julpyntandet. Några små pyntade "öar" har jag och Alicepappan i alla fall lyckats få till här och var i lägenheten efter vår tur till IKEAS pyntavdelning i förrgår.

Till exempel här:


Här: (När man har innekatt får man vara lite kreativ för att slippa en glad kisse som river ner allt pynt)


Här:


Och här:


Och så fick jag upp halmkransen på dörren, men den vägrar att vara med på bild :(

Alices hörna fick naturligtvis också lite julfint, med ett hjärta i kokosnöt och ett par små halmänglar.



Skulle ha lagt upp bilder på fler av våra fina juldukar också, men jag har inte strukit dem än :(

Insåg just att nästan alla våra julsaker antingen är införskaffade i andra hand eller är presenter från Alices mormor. Så TACK mamma för att du hjälper mig att hitta julglädjen även i år!

/L

Den här låten får mig alltid att tänka på Alice och hur mycket jag saknar henne. Jag antar att den egentligen handlar om ett kärleksförhållande som tagit slut, men som jag skrivit nån gång tidigare (22 juli) är det för mig på många sätt så att kärleken till mitt barn och den till min man liknar varandra på många sätt och att jag därför ofta blir rörd av texter om olycklig kärlek. För det är ju på sätt och vis så det är. Jag är fulll av obesvarad kärlek till mitt barn, därför att hon är död och känslorna inte har någonstans att ta vägen. Och den kan aldrig bli besvarad. Jag får aldrig höra henne säga: Jag älskar dig mamma! Jag kommer aldrig att få några pussar, kramar, färgglada teckningar och andra såna kärleksbevis av henne som föräldrar med levande barn får.

Det är kärnan i smärtan som jag måste leva med resten av mitt liv.


Här har ni den fantastiske Mika och "Happy Ending"!


/L

Läste en artikel i Aftonbladet idag om att Second Hand-försäljningen har ökat till jul i år. Så för finans-och klimatkriser med sig nåt gott i alla fall, att lite fler svenskar hoppar av köphetståget en stund. Eftersom jag själv är inbiten och entausiastisk loppis/kuriosabutik/antikmässor/second-hand klädbutiksbesökare sen...MÅNGA år (minst tio när det gäller kläder i samband med min gymnasieflytt till Uppsala och när det gäller prylar redan innan dess tack vara mina föräldrars intresse) tycker jag ju att det alltid finns tillfälle att köpa begagnat i den lokala butiken eller på nätet, men oavsett orsaken är det ju bra om folk upptäcker dessa skattgömmor. Äldre saker är ju dessutom ofta väldigt genomtänkt designade och tillverkade, så att de håller i många år.

Och det är spännande att gå på jakt bland klädställ och hyllor, speciellt när jag hittar sådant som jag samlar på!

Det blev besök på både Myrorna och Kupan med mamma när jag var hemma nu senast, och här är resultatet:


Tysk vas, som enligt min pappa Uppsala-Ekeby-entusiasten liknar sådant som producerats där. 25 spänn!


Liten kanna från Höganäs-servisen "Old Höganäs" i lergodsvarianten som jag samlar på, en av mina favoriter bland svensk design!  Jag äger redan tekanna, gräddsnipa, sockerskål, ett antal tekoppar och tefat + några udda delar i stengodset. Kostade också 25 kr :)


Två par örhängen, 10 kr.


Hellång 70-tals klänning med lite 40-talsstuk. Kostade 60 kr, har jag för mig. Fantastisk färg och massor med plats för en växande mage, hoppas bara att jag får anledning att använda den också ;) Ska släppa ner halsringningen lite så att den passar bättre ihop med empirskärningen under bysten, annars sitter den jättefint på (får fixa en bild på det senare).


Närbild på spetsen i midjan och de breda knytbanden. 50, 60 och 70-tals kläder samlar jag också på, liksom hattar och gamla smycken. Det är ju mycket roligare att ha på sig sådant som man är ensam om, speciellt på fest!

/L

Med förkylning, graviditetsillamående och tusen tankar om en framtid som vi inte vet så mycket om men har stora förhoppningar på snurrande i tankarna har det inte varit lätt att ta mig tid att sitta ner och blogga.

Tänker på Alice när jag vaknar och när jag ska somna, försöker att närma mig minnena av de där dagarna på sjukhusen för att se om jag klarar av att skriva om dem än, men nej. De är för färska, gör fortfarande för ont. Jag vill skriva ner allt, men det får vänta ett tag till.

Försöker göra upp planer på hur jag skulle kunna hantera nya tragedier om de skulle slå till. Jag vet hur jag hanterar att få ett barn som föds frisk men pyttelitet och dör i nästan vecka 24, men sen då? Hur kan jag hantera ett missfall, ett handikappat barn, ett som dör i magen sent i graviditeten eller en älskad liten en som föds frisk i rätt tid men dör i sömnen efter två veckor? Jag är rädd för allt det där som jag vet kan hända men som inte hänt oss.

Statistiken tröstar bara delvis. Att de flesta som förlorat ett barn av mer eller mindre oförklarlig anledning kan få både ett, två och tre friska efteråt klänger jag fast vid, men blixten kan slå ner två gånger på samma plats. I samma familj.

Det finns inget som säger att det inte ska gå bra den här gången, upprepar jag för mig själv. Men det fanns inget som sa att det som hände vår älskade lilla Alice skulle hända, heller. Inget som de känner till ännu, i vilket fall. Något var det ju som hände, men ingen kan säga vad. Och det som ingen kan upptäcka och förhindra kan lika gärna hända igen.

Men jag försöker vara inställd på att allt ska gå bra, och på att Ärtan ska känna sig så översköljd med sin mammas kärlekshormoner att h*n ska stanna i "Hotell Magen" tills h*n klarar att själv ta sig ut till den Stora Världen där mamman och pappan längtar och väntar och älskar.

/L

Ni har frågat, jag svarar:

Har ni några fler namn på Alice?

Svar: Nej. I min familj har vi visserligen både två och tre förnamn, medan de i Alices pappas familj har högst två. Vi hade hunnit diskutera att jag gärna ville ha flera namn på "Bönan" eftersom jag gillar traditionen med att ta ett extra namn från varje sida av släkten, men längre än så hade vi inte kommit. Sedan bestämde vi oss för Alice (Astrid var det andra namnet på vår topp-två-lista) där på sjukhuset när vi såg henne i kuvösen och innan vi hunnit fundera ut några fler namn så satt vi där och höll henne medan hon somnade in för gott. Sedan tyckte vi båda att det kändes konstigt att ge henne fler namn, mycket eftersom vi inte hann lära känna henne tillräckligt väl för att se om hon till exempel också var en Anna, Karin eller Maria (namn som finns på ena eller båda sidorna av släkten), eller nåt helt annat. Men eftersom D i början av året hade bytt till mitt så heter vi alla tre samma sak i efternman, och det kändes väldigt viktigt  och bra, kanske speciellt för honom.


Vilken vecka är du i?

Svar: Jag vet faktiskt inte riktigt, men baserat på senaste ägglossning och så vidare och med hjälp av growingpeople.se:s "graviditetskalkylator" borde jag nu vara i vecka 7+1 och förlossningen är beräknad till 2010-07-29. Sen är det ju allt det där med två veckor åt ena eller andra hållet och att man kan bli fram-eller tillbakaflyttad vid ultraljudet, och jag har inte varit hos barnmorskan ännu eftersom jag varit bortrest, men ungefär.

Det blev aldrig riktigt tid att blogga under tiden jag var hemma hos mamma och pappa. Bussresan dit och hem var ganska eländig eftersom jag mådde illa nästan hela tiden av de tio timmarna. Jag som aldrig blir åksjuk ska tydligen hålla mig borta från långdistansbussar under den här graviditeten! Tur att vi har bokat tåg hem till Ds mamma i jul då :)

Julmarknaden vid Falun Gruva var stämningsfull fast kall. Det var jättefint när skymningen kom, då eldarna och lamporna tändes. Vi hade nog det mest blandade bordet med både julprydnader, värmekuddar, hantverk och hembakat tunnbröd (eller tuttul som de säger i Leksand), och dessutom var det minst fem olika personer som hade tillverkat sakerna, så det var många olika stilar på hantverket också. Här kommer några bilder:

Mammas vetekuddar och gammaldags loppis-julpynt.



En del av Stinas tovade hantverk och hennes mammas kransar.


De här fodralen för mobil/kamera/mediespelare hade en av Stinas arbetskamrater sytt. 



Och här kommer mina grejor. Det blev inte mycket sålt, bara de saker som är märkta med en vit ellips. Men, men, kanske nästa år går bättre, det vore kul att göra det till en tradition :)


Vi hade i alla fall många besökare som ville titta på hantverket och jag fick många positiva kommentarer om armbanden och Alicebörsarna, men jag visste ju redan innan att textilt hantverk är ganska svårsålt.


Grannens halmbockar, hästar och kransar sålde bättre.



Nu ska jag gosa ner mig i soffan och se på film. Hoppas det hjälper mot förkylningen jag fick med mig som en extra bonus.

/L

I går kom mitt paket från Spädbarnsfonden med en ny faktura och två pins från Solvända-kampanjen. Jag har också skickat ett sms och skänkt pengar till kampanjen, som samlar in pengar till forskning om netonatal död.

Visst är det fina? Den andra har jag redan satt på min jacka.


Anledningen till att jag behövde skicka efter en ny faktura var att jag för första gången råkat ut för vad många säljare på Tradera kallar för "Postens slarv". Mitt kuvert hade skadats i hanteringen och innehållet ramlat ut. Väldigt snällt av Spädbarnsfonden att skicka mig två nya pins fastän det inte var deras fel att de försvann, tycker jag.

Så här såg originalfakturan ut:



Det var lite svårt att tyda den :)

Imorrn bär det av hemöver! 12 timmars bussresa varav två är väntetid på Stockholm C :( 
Men det är det värt!

/L

För att jag och Ärtan ska må så bra som möjligt lovar jag mig själv:

*Att promenera i minst 30 minuter varje dag.

*Att dessutom träna ytterligare två gånger i veckan, till exempel yoga eller styrketräning och konditionsträning på steppmaskinen.

*Att vara noga med vad och när jag äter för att hålla illamåendet i schack.

*Att inte "förläsa mig" på information i böcker och på familjesidor, åtminstone inte förrän efter vecka 23. Då kan jag kanske bli bättre på att tänka att allt är normalt och inte nojja över att det inte skulle vara så.

*Att inte köpa de stora babysakerna (vagn, skötbord osv) förrän efter vecka 30.

* Att stå på mig och se till att jag får de extra kontroller och eventuell annan hjälp som jag kan behöva.

*Att försöka att inte ha dåligt samvete gentemot Alice (ni som har flera levande barn kanske känner igen känslan: hur ska jag någonsin kunna älska ett barn till lika mycket som jag älskar det jag redan har?!), eftersom hon oavsett vad som händer alltid kommer att vara vårt älskade (och saknade) första barn.

*Att försöka vara glad och inte oroa mig för mycket.

*Att på olika andra sätt försöka göra så att denna graviditet känns och är lite annorlunda än den förra, så att Ärtan blir en egen individ i tanken redan från början. Det kan bli svårt nog att inte känna att jag fortfarande är gravid med Alice, speciellt eftersom nästan hela den här graviditeten kommer att vara under samma tid på året. Eller kanske kan det snarare kännas som att jag är gravid med Alice igen, men hur som helst så vill jag hjälpa mig själv (och kanske även D om han också får det svårt att skilja dem åt) att tänka att det här är en ny graviditet.

I går ringde jag BM-mottagningen på sjukhuset och förklarade att eftersom vi förlorade Alice ville jag helst gå hos dem eftersom jag (kanske något underligt nog) känner mig tryggare där än på den lokala MVC-centralen. Och det gick så bra så, så nu ska vi dit nästa torsdag morgon.

/L