Circle of Memory

Igår var kom jag äntligen iväg till Fotografiska museet i Stockholm för att (bland andra, men först och främst) se Eleanor Coppolas installation Circle of Memory. Jag läste om den under kommande utställningar på museets hemsida i våras, och kände att jag bara måste se den.

Det är nämligen så, att den delvis är inspirerad av Coppolas eget sorgearbete efter sonen Gian-Carlo, som dog i en olycka 1986 (han var 22 år då), och en minnesceremoni som hon deltog i. Minnesceremonin ägde rum vid en gånggrift, och Circle of memory består av en labyrint med väggar av halmbalar. I mitten finns en liten rund kammare (dit man kommer henom en gång) där röster mumlar ur dolda högtalare, och salt strömmar i en smal ståle från taket ner till en stor hög på golvet. Fastsatta på och instuckna bland halmstråna finns vita papperslappar skrivna av besökarna i de olika städer i världen som utställningen visats (Saltzburg i Österrike, Montpellier i Frankrike, Oakland, New Mexico och San Diego i USA, och nu Stockholm).








(bilder från Fotografiskas hemsida)

Besökarna kan naturligvis skriva vad de vill på de tomma lappar som finns i lokalen (när jag och min nyfunna vän M var där var utställningens lappar slut, och det låg lager av meddelanden på golvet och på de lägre väggarna, men jag hade tagit med mig en anteckningsbok och vi kunde riva sidor ur den), och hade också gjort det, av de lappar vi läste att döma. Men väldigt många handlade om det som utställningen enligt museets hemsida var tänkt att göra:  "inspirera och hjälpa människor att minnas och även fira minnet av barn som dött eller försvunnit". Det fanns SÅ många lappar till barn som dött, men också till äldre släktingar som mormödrar och farmödrar eller hela familjer (jag tänker mig att de skulle kunna ha med tsunamin i Sydostasien eller kanske Estoniaolyckan att göra), meddelanden om brustna kärleksförhållanden, citat och rader ur låtar och dikter som handlar om kärlek, tidens gång, sorg eller livet i allmänhet. Jag såg också väldigt många meddelanden som uttryckte människors sorg och oförstående inför terrordåden i Norge. En hel del lappar såg också ut att komma från motvilliga besökare (skolelever som tvingats dit på studiebesök?), som skrivit något i stil med "jag var här", eller "det här är skit".

Och konstigt nog flöt allt det här ihop till en helhet, till att handla om sorg och sorgens och dödens plats (eller snarare brist på) i vårt samhälle och vår tid. För de som bär på sorg, och tvingats att på något vis förhålla sig till döden skrev om det, medan de som inte gör det (kan tänka därför att de är för unga) skrev om helt andra saker. Och de där meddelandena som såg ut att vara helt orelaterade till det som installationen ville vara och visa, de visade ju på hur mycket vi som bär på sorg behöver rum och tid att bearbeta den i, eftersom vårt samhälle inte riktigt vill låtsas om att död och sorg finns. Hela det där tjafset om att det går att "komma över" sorg, ni vet.

Circle of memory är en fantastiskt mäktig, vacker och välbehövlig utställning, och jag rekommenderar den till alla som förlorat någon, eller är intresserade av sådant som är vackert, eller intresserade av mänsklighetens natur. Om du har möjlighet, åk och se den nu! Den är bara kvar på fotografiska till den 21 augusti.

Avslutningsvis vill jag visa några av lapparna som träffade mig rätt i mammahjärtat, och min egen. De är fotade med mobilkamera i ganska svagt ljus, men jag skriver texten under varje bild.

"LIAM. Liten människa stort avtryck. [hjärta] [kors] 5 veckor..."

 

"Katharina, my little daughter. I will see you in heaven. Your Dad."

 

"Till embryot. Jag [hjärta] dig."

"Ni hade varit så välkomna, alla ni sju. Ni sju små. P."

"Till Storebror, som aldrig hann leva."

 

Jag tog också kort på två av alla meddelanden om Oslo/Utöya:

"UTÖYA 2011-07-22.

Om en mann kan vise så mye hat

Tenk hvor mye kjaerlighet

vi alle

kan vise"

 

Och här är min egen lapp:

 


"Alice, Eskil och Max, mina älskade små barn som inte fick stanna kvar på Jorden.
Jag saknar er och det gör så ont. /mamma

To my beloved babies Alice, Eskil and Max, who did not live past their birth.
Mommy misses you forever and with all her heart! 

Lina from Uppsala, Sweden. 6th of August 2011"


/L

Precis så

Tildas mamma, den kloka kvinnan har slagit huvudet på spiken med en av sina texter igen. Hon skriver om en rad ur VSFBs tidning, som gick ungefär: "Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet".

Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet. Fundera en stund på det, för det är sant.

När ett barn dör känns allt som var viktigt innan, men också allt som vi gör för att vi måste göra det för att fungera eller för att det förväntas av oss helt plötsligt meningslöst. Som att äta, bry sig om sitt utseende, jobba eller studera, hålla kontakten med någon överhuvudtaget som inte bor i samma hem som en själv (oavsett hur älskade och viktiga dessa personer är i vanliga fall, kräver det mer ansträngning än att gå in i nästa rum är det för jobbigt), städa, tvätta eller motionera. Eller lyssna på musik, se på film, läsa, eller hantverka, baka eller vad det nu kan vara som vanligtvis gör en glad och avslappnad.

Förlusten av ett barn är så total och så överväldigande att sorgen inte bara i den första akuta fasen tar över hela hjärnan och den lilla kraft som finns i kroppen, utan också fortsätter att hänga sig kvar som ett mörkt moln i tankarna lång tid efteråt (och förlusten försvinner såklart aldrig, den tar bara med tiden upp mindre plats i vardagen). Den kräver ständig beredskap för att inte ta över all tankeverksamhet, därför att vad som helst plötsligt kan påminna om att barnet eller barnen är döda och utlösa sorgeattacker. Och inte ens när vi börjat se mönster i vad som gör oss ledsna kan vi släppa den där vaksamheten, för det kan vara något annat, något mindre självklart som utlöser sorgen nästa gång. Nästan allt umgänge med andra människor och vad som helst på tv, på radion, på internet eller i böcker och konst kan påminna om det fruktansvärda i att älskade efterlängtade barn inte fick leva.

I den akuta sorgen jobbar hjärnan för högtryck med de här tankarna och känslorna, och det tar tid för oss att vänja oss vid att det är sådant livet nu ser ut. Förhoppningsvis hittar vi så småningom fram till en vardag där inte allt omkring oss gör ont, och där vi kan skratta igen. Det tog mig ungefär två år från Alices död, och ett och ett halvt från Eskil och Maxs, men jag tror att jag är där nu. Jag kan göra och se många av de där sakerna som precis när barnen hade dött slet mig i småbitar av smärta, och jag lever ett för mig ganska normalt och känslomässigt hälsosamt liv just nu. Jag tar hand om mig själv, D, sötkatten, våra krukväxter och vårt hem. Jag träffar vänner och släktingar. Jag kan vara mer än en meter bort från D, och jag kan till och med resa bort några dagar utan honom. Jag skapar texter, hantverk, bakverk och maträtter. Jag försöker motionera och styrketräna. Jag försöker planera för framtiden.

Jag mår bättre nu, och jag hoppas att det håller i sig. Visst är jag fortfarande skör, och visst går jag sönder ibland, men jag återhämtar mig fortare och på det hela taget har jag det bra.


Ni som går igenom det själva, ni förstår. Om ni andra, som inte förlorat barn vill försöka förstå, läs då Tildas mammas inlägg, och lyssna också gärna på konstnären Karin Broos sommarprogram i P1 från i år. Ungefär i mitten berättar hon om hur hennes och makens dotter, deras andra barn, dog i magen samma dag som hon var beräknad att födas. De fick vad jag uppfattar som väldigt dålig hjälp av sjukvården, då för 31 år sedan, och Karin berättar också om hur känslorna kom tillbaka långt senare i samband med att ett av familjens föl dog.

Ett väldigt kort avsnitt, men med väldigt hög igenkänningsfaktor för mig. Att få beskedet att ens barn är dött eller snart ska födas dött, och att hoppet är släckt, är en fruktansvärd upplevelse som jag tvingats gå igenom tre gånger, och jag önskar det inte för någon annan människa i världen.

/L

Det kanske ljusnar

När vi har gått på stan på senare tid har jag insett att jag faktiskt mår bättre nu. Skriken från spädbarn skär inte lägre som knivar i hjärtat, jag vänder inte automatiskt bort blicken (eller tvärtom - tittat extra länge som någon form av självplågeri) på bebisar och små barn på stan, på bussen, på mataffären.

Jag tycker helt uppriktigt att det är tråkigt att vi missade att få träffa mitt yngsta kusinbarn när vi var hemma och firade min fars 60-årsdag i början av veckan (vårt tåg gick innan de hann komma över dagen efter pappas födelsedag).

Jag ser fram emot nästa spelkväll med våra vänner (de med den lille sonen som var hemma hos oss för ett tag sedan).

Kort sagt, jag lider inte lika mycket av min barnlösa liv och min sorg i min vardag just nu. Och D känner likadant (vilket är en väldig lättnad för mig, eftersom han träffar på en massa barn i sitt jobb som bussförare i stadstrafik).
Vi pratade om det här för några dagar sedan, och kom fram till att vi tror att det beror på flera saker:

Att det gick så bra att träffa lille Kotten.
Att vi är så glada att D:s syster och hennes man äntligen väntar barn att det överskuggar avundsjukan och därförbara önskar att allt ska gå bra med all vår kraft. Därför ser vi fram emot att träffa den lilla till hösten, även om vi såklart fortfarande oroar oss lite för hur vi ska reagera vid första mötet (allt det där med släktdrag och att bebisen kan vara lik våra barn).
Och för att vi nu äntligen har börjat hoppas på att vi kan få vänta barn snart igen, och för att det finns en plan för hur detta barn ska stanna kvar i magen så länge som möjligt.

Jag hoppas att de här känslorna håller i sig.

/L

Allt som jag inte längre behöver

Jag har vant mig av med att tänka på allt som jag inte borde äta eller dricka för att se till att barnet/barnen jag bar i min mage mådde så bra som möjligt.

Jag har vant mig vid att inte behöva köpa mamma-kläder för att få plats med en växande mage.

Jag har vant mig vid att bli sorgsen av att se barnkläder, böcker och leksaker som jag hade velat köpa till barnen jag väntade och förlorade, och accepterat att jag inte kan köpa dem.

Men jag har uppenbarligen inte vant mig vid tanken att det bara är dumt att köpa tyger med barnmönster, för idag när vi var in på Ohlssons tyger såg jag så många fina mönster som jag blev alldeles förälskad i, och jag fick en massa idéer om vad jag kunde sy av dem.















(bilder från Ohlsons tygers hemsida)

Visst kan ni väl se framför er små flickor eller pojkar i kläder av de här tygerna? Det gjorde jag där i butiken, och jag ville verkligen, verkligen köpa dem, fast jag visste att de bara skulle få ligga i en låda och vara en lika sorglig påminnelse som de lådor med bebiskläder som står hos mina föräldrar. Jag försökte till och med intala mig själv (och övertala maken, som förstod på en gång att det inte skulle vara en bra idé att köpa tygerna) att jag kunde
sy kläder till syskon och vänners barn.

Fast det vet jag ju att jag inte skulle, för bara tanken på att sätta mig och sy barnkläder är en sådan tydlig påminnelse om att det skulle ha varit Alice, Eskil eller Max som borde ha fått kläder sydda av mig. Att sy till andra barn, hur mycket jag än skulle tycka om dem, skulle kännas som ett misslyckande.

Och jag kan inte se ett levande syskon till mina barn framför mig, hur jag än försöker. Inte ens när jag försöker föreställa mig ett barn som inte är biologisk mitt, men ändå mitt barn, kan jag tro på att jag någonsin ska få vara mamma till ett levande barn.

Det känns lika osannolikt som att jag ska bli miljonär.

Och det är den sorgliga förklaringen till att det inte blev något tygköp på Ohlsons idag.

/L

De tusen små påminnelserna

Jag gick ut på balkongen igår, hade med mig min kurslitteratur och en kopp te. Det var varmt och skönt och vinden fläktade precis lagom genom det nya kattnätet i träram som vi (D, min far och jag) konstruerade, byggde och satte upp helgen. Nere på gården lekte ett gäng barn i gula säkerhetsvästar, jag vet inte om de var en dagisgrupp eller om de två kvinnorna som var med dem var dagbarnvårdare som var ute och lekte med sina skyddslingar så som mamma och hennes kollegor ganska ofta gjorde när jag var liten och hon jobbade som det. "Det är ok", tänkte jag först. "Det är ju så stora barn". Men det var det inte. Deras glada ljusa röster började bit för bit att skära mig i hjärtat, och när en av dem började ropa på sin mamma blev det för mycket för mig. Med tårar i ögonen plockade jag upp mina saker, gick in i vardagsrummet och stängde balkongdörren efter mig. För jag kommer aldrig att få höra de barn jag fött kalla mig "mamma".

En helt vardaglig sak, en av de tusentals små påminnelserna om att Alice, Eskil och Max inte är hos mig och sin far där de borde vara, och  att de aldrig heller kommer att få vara det.

Varje dag händer det mig mängder av gånger. Det gör inte alltid lika ont, och oftast kan jag skaka av mig tanken, men den finns alltid där och lurar i bakgrunden. Tomrummet som barnen lämnat efter sig, livet som jag skulle ha levt om min dotter eller mina söner bara fått stanna hos mig.

Lekande barn.
Ett barn som ropar "mamma" eller "pappa"
Barnagråt (det är det allra värsta och svåraste att värja sig mot, tycker både jag och D).
Hyllan med barnmat, blöjor och annat för småbarn när vi går i mataffärer.
Barnavdelningen på IKEA (hamnar nog faktiskt nästan på andra plats, eftersom vi hann åka dit och titta på allt vi ville köpa innan Alice föddes).
Bord med barnkläder på Vaksala Torg på lördagsloppisarna.
Barnvagnar, gravidmagar och småbarnsfamiljer som ibland verkar finnas precis överallt när jag lämnar lägenheten.
Skötbord på offentliga damtoaletter.
Mat som jag inte fick äta som gravid.
Att dricka alkohol.
Kläder jag hade eller planerade att ha på mig när jag väntade barn.
Mappen med mönster på bebiskläder och leksaker i min laptop.
Kyrkogårdar.
Blomsteraffärer.
Att tänka på släktingar och vänner som har, nyligen har fått, eller väntar barn.


...och många, många fler saker får mig att tänka på barnens frånvaro i min vardag. Det första jag tänker på när jag vaknar och det sista innan jag somnar är att de inte är här.

Ibland gör det till och med ont att hålla Tösen i famnen (hon är ju i mångt och mycket vårt substitut för en bebis, trots att vi skaffade henne för att vi båda verkligen ville ha en katt), titta på min mans ansikte när han blundar, och att se mig själv i spegeln eller foton på mig som bebis. Fast då är det riktigt illa och tårarna är inte lågt borta.

Oftast går det bra, men eftersom jag älskar mina barn lika mycket som alla andra bra föräldrar älskar sina, och eftersom jag tänker lika ofta på dem som jag tänker på D (och som jag föreställer mig att alla andra föräldrar tänker på sina barn), så är det inte alltid så lätt.

Och det är därför sådana enkla små saker kan förstöra en annars helt underbar solig sommardag.

/L



Ännu en helgdag

Valborg i Uppsala är något speciellt, om du frågar många av oss som bor här. Mösspåtagning, folk som har mer eller mindre flytande picknick på varenda gräsyta i centrum, forsränning och ankrace i Fyrisån, Mösspåtagningen vid Carolina....

Och jag upptäckte att i år, min första Valborg i den här stan på tio år - då passade jag inte in någonstans (och inte D heller). Jag är inte involverad i studentlivet, inte intresserad av att supa skallen av mig, och har inga barn hemma att sitta på en filt i solen i stadsparken och mysa med.  

Vi var nere på stan några timmar och gick runt på loppisen på Vaksala torg, köpte blommor till graven, handlade lite mat på Sivia Matcenter, åt en varsin glass, och tog bussen hem igen. På kvällen åkte vi ut till Sävja och grillade hemma hos "bror M" tillsammans med två av hans andra kompisar. Och grillkvällen var visserligen trevlig, men inte kändes det som en mer speciell kväll en än vanlig lördag - vi äter mat och spelar spel med vänner.

Det gjorde lite extra ont att se alla barnvagnar och familjer nere på stan i lördags. Vi skulle ha haft en trevlig dag med vår dotter eller våra söner, inte köpa blommor till deras grav. Alla helgdagar är ju på något vis familjehögtider, och det är ju det där livet jag längtar efter så att det gör ont i både sinnet och kroppen.

Så nu vet jag definitivt att jag inte tänker åka upp till Dalarna och fira midsommar i år, för vad ska jag fira? Jag har inga barn att dansa runt midsommarstången med, och jag vill absolut inte tvingas stöta ihop med gamla klasskamrater och andra bekanta var femte meter, och se att de har sina barn eller barnbarn med sig. Kanske behöva svara på frågor om ifall jag har några barn, eller möta sympatin från de som vet att jag har fått men inte fått behålla barnen... Det står jag bara inte ut med i år. Alla dessa små barn med blomsterkransar i håret, vissa till och med i folkdräkt. Så fint att jag får ont bara av att tänka på det.. Dessutom är det Alices födelsedag dagen efter midsommardagen.  

Jag trodde inte att valborg skulle vara jobbig, men det var den. Ni andra föräldrar som förlorat barn: vilka helgdagar tycker ni är jobbigast?

/L


Morr!

Jag kan inte förstå mig på folk som tar på sig attityden att de förstår andras lidande och sorgbearbetning utan att själv ha drabbats av att deras barn dör. Jag låtsas inte att jag förstår hur det känns för de vänner jag har som förlorat en förälder eller ett syskon i förtid, så vad är det med just barns död som gör att folk inbillar sig att de förstår? Det enda en icke-drabbad person kan göra är att vilja och försöka förstå, att lyssna och ställa frågor, visa omtanke och hjälpa till på vad mer praktiska vis han/hon kan.

Jag har haft en förunderlig tur än så länge. Min familj och mina vänner visar i första hand att de inte kan förstå, men att de vill hjälpa och hur mycket de bryr sig om mig och D.

Tyvärr har inte alla samma tur, och det är därför jag är så arg. Visst får vi som bloggar öppet om våra liv med ett eller flera barn för lite acceptera att vi ibland kan få dumma kommentarer, men det känns ändå som att bli sparkad på när man redan ligger.

Hur kan någon ha mage att kritisera en mamma som nyss mist sitt barn för att hon just nu känner sig arg och missundsam för att det känns som att alla runt omkring henne har levande barn? Hur skulle det hjälpa henne att bli tillsagt att hon är bitter och att hon för sin och barnets pappas skull måste söka hjälp för det snarast? Hon gör så gott hon kan, det gör vi allihop. Och så länge vi tar oss upp ur sängen på mornarna, kommer ihåg att äta, inte glömmer bort hur ett leende känns, och inte på allvar ställer oss och skriker åt folk på stan att de inte förtjänar sina barn, så tycker jag att vi gör ett bra jobb i vår bearbetning av den sorg som från och med barnets död alltid kommer att vara en del av våra liv (precis som barnet hade varit det om det fått leva).

/L

Det går upp och ned

Om ni klickar er till Tildas Mamma hittar ni det här kloka inlägget.

"Sluta inte prata om barnet", heter det, och handlar om hur omgivningen kan sluta att prata om barnen som dött. Deras namn nämns inte, deras födelsedagar uppmärksammas inte. Och vad kan det bero på, då?
Ofta är det kanske som Tildas mamma skriver, av hänsyn. Det är lätt att tro att det gör ont att påminnas om att barnen är borta. Eller så kanske det är för att de som inte själva drabbats inte vet hur de ska hantera de ovana situationer som uppstår när barn har dött. Det kan ju vara jobbigt att påminnas om döden. Eller så kanske det helt enkelt är så, att om man inte drabbats så kan man aldrig förstå. På samma sätt som jag inte kan förstå hur det är att förlora sin livspartner, sin förälder eller syskon, så kan de som har levande barn eller aldrig har haft några aldrig helt förstå hur livet med ett eller flera barn för lite ser ut.  

Det är svårt och komplicerat även för mig, det här ämnet.  Ibland gör till och med jag och D gör så där : undviker att nämna Alice, Eskil och Max:s namn och bara säger ”barnen”, eller att vi ska till ”graven”. De flesta runt om kring oss pratar om ”det som hände er”, eller något liknande. Ibland tycker jag på något konstigt sätt att det är skönt, och ibland gör det mig bara ledsen. När jag är riktigt skör, som just nu, då klarar jag själv knappt av att nämna de älskade namnen, och då är det ok om ingen annan gör det heller.

Men det här är vad jag strävar efter, att som Tildas Mamma skriver: "Det viktiga för mig är att [barnen] får vara en naturlig del i mitt liv och att inte omgivningen beter sig som om [de] aldrig funnits. Speciellt om det går så illa att jag aldrig få ha barn hemma. Det är så jag har börjat prata om min barnlängtan nu: "om/när vi får ha barn hemma". Fler barn. Syskon. Biologiska eller adopterade. Ett till, eller i bästa fall flera.

Men sluta prata om, tänka på och älska de barn jag redan har, det kommer jag aldrig att göra.


/L 






Att känna igen sig i andras lidande, del I

Katastrofen i Japan efter jordbävningen och tsunamin kommer upp i samtalen vid varje rast på praktiken just nu, och det är väl naturligt att vilja prata om något som är så ofattbart. Men jag har svårt att vara med, därför att jag inte riktigt vågar verkligen tänka på vad det innebär, hur livet ser ut för de överlevande och på hur fruktansvärt många som dött. Det var likadant efter jordbävningen i Haiti, och jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ta del av rapporter i tv och tidningar från liknande katastrofer på samma sätt som innan barnen dog.

För nu förstår jag ju smärtan i att plötsligt och oväntat förlora sina älskade. Jag vet inget om att bli hemlös, att svälta eller om att bli utsatt för övergrepp (det verkar iofs tack och lov inte vara någon plundring i Japan, och jag har inte läst eller sett något om att misshandel och våldtäkt skulle förekomma, men det gjorde och gör det på Haiti), men jag vet bara alltför väl hur ont det gör när ens barn dör. Och jag vet hur det känns att se döda kroppar som nyss var levande, älskade familjemedlemmar.

Och det är därför som en av bilderna från Japan i tidningen (UNT) gjorde ett sådant starkt intryck på mig. Det var inte förrän jag läst bildtexten som jag förstod vad det var jag såg, men när jag gjorde det kändes det som att få det där metaforiska slaget i magen.   



Yoshie Murakami heter kvinnan på bilden, och det hon håller sina händer om är hennes döda mors händer. I texten står det också att Yoshies vuxna dotter fortfarande saknas. Att ha förlorat sin mor, och kanske också sin dotter på så kort tid... det är sådant som jag förut bara kunde föreställa mig, men nu delvis kan förstå.

Det är så fruktansvärt att sådant händer, oavsett när, var och hur. Döden borde alltid få vara väntad och smärtfri, men sådan ser ju inte världen ut. Och eftersom jag hela tiden har så nära till min egen sorg där den ligger och lurpassar på mig i "sorgens tredjedel av hjärnan", så lär jag inte delta i några mer djuplodande samtal om katastrofen i morgon heller.

I UNT fanns också en annan artikel som fick mig att stanna till, men den skriver jag mer om en annan dag. Den handlar om en av alla de kvinnor som förlorat flera barn långt före min tid. Ett sådant livsöde som man läser om ibland i historiska källor, med så många förluster att det inte heller riktigt går att förstå att hon klarade av att leva vidare (Fast det vet jag ju nu, att leva vidare, det gör man. Något annat val finns inte riktigt). Men mer om det då. 

/L


Plan för dagen

Vara med på två studiebesök på praktiken,
skriva färdigt mitt första gallringsprotokoll och skicka handlingarna på förstöring,
äta semla med resten av personalen (det är tradition på Stadsarkivet)

Och verkligen, verkligen försöka att inte tänka på Eskil förrän jag kommer hem.


/L

Fem vardagliga ord

Jag är så känslig för små saker just nu, när sorgen är så stark. I eftermiddags satt jag och kämpade med tårarna en lång stund innan jag lyckades få tankarna att försvinna in i uppgiften jag höll på att lösa.

Det var en sån där vardaglig sak som nästan fick mig att bryta ihop, som det brukar vara. En i personalen på arkivet fick besök av sin tonårsdotter, och jag råkade komma förbi för att fråga honom något just då. Han log stort och presenterade henne med fem enkla ord: "det här är min dotter". Och jag hälsade artigt på henne, frågade det jag skulle fråga och gick tillbaka till "mitt" kontor och stängde dörren. Det enda jag kunde tänka på var att jag aldrig får säga de orden om någon av mina barn, och att jag innerst inne tror att jag aldrig kommer att få göra det överhuvudtaget. Jag får aldrig säga: "det här är min dotter Alice", "det här är min son Eskil", eller "det här är min son Max".

För jag får bara barn som dör.

Hoppet är så jävla svårt att hitta just nu, förstår ni. Imorgon är det ett år sedan vi fick beskedet att Eskils lilla hjärta slutat slå efter att allt hans fostervatten runnit ut. Jag kan inte förstå att det gått så lång tid redan, och samtidigt så kort tid.

Mamma älskar dig, lille gubben! Tack för att du kämpade så tappert och gav mig och din pappa så mycket glädje medan du levde i min mage.

Och nu sitter jag här och gråter, så det är dags att gå och göra något annat.

/L

Kloka ord

"Man har rätt att välja när och vem man berättar för, det är ju ingen plikt", skriver Tildas mamma i ett inlägg om att
vistas i nya sammanhang där inte alla vet om att ett eller flera av ens barn har dött.

Det var precis vad jag behövde just nu. Att tänka på att bara för att jag inte har berättat får någon på praktiken om mina barn ännu, även om jag aldrig gör det, så betyder det inte att jag måste ha dåligt samvete för det. Att jag inte vill dela med mig om det svåraste i mitt liv till varenda människa jag möter betyder inte att jag skäms för att mina barn är döda, eller att jag ljuger om mig själv när jag ger intrycket av att inte ha några barn alls.

Det är upp till mig om, hur mycket och när jag vill berätta om de tre små personerna som lärt mig allra mest om vad kärlek är.

Det är inte en plikt.

Tack, Tildas mamma för de kloka orden!

/L



Årsdagar

I natt för ett år sedan började mardrömmen som slutade med att Eskil och Max dog. Jag kunde inte skriva om det i detalj då, och det kan jag fortfarande inte. Minnena är så skarpa och så många att det känns som att jag inte kan ta mig ur dem om jag börjar låta dem ta över. Någon dag hoppas jag att jag kan och orkar skriva ner den berättelsen, och den om Alices födelse och död, men inte nu.

Nu koncentrerar jag mig på att åstadkomma så mycket som möjligt på praktiken och att försöka framstå som en helt vanlig ung tjej, skjuter på ögonblicket då jag ännu en gång blir "hon som det är så synd om" inför nya människor.

Jag ska försöka träna några gånger per vecka, jag ska kramas mycket. Jag ska distrahera mig själv med tv och böcker, kanske hantverka lite igen nu när handleden återhämtat sig.

Och på torsdag ska jag gå på anhörigträff hos Spädbarnsfonden tillsammans med min älskade mamma, som åker hit ned bara för att kunna följa med. Då kan jag gråta, och sen får jag bita ihop igen på fredag morgon. Bita ihop, därför att jag inte klarar av att sörja hela den långa tiden fram till den tionde.

Jag måste, jag vill leva som vanligt så mycket jag kan, också.


/L




Många frågor, inga svar ännu

"I thought I wasn't,
but I'm really hurting", sjöng Robbie Williams (i "Blasphemy") i mina lurar när jag åkte hem från skolan i dag.

Sen sjöng han:
"I can't behave. No, it's not the heathen in me
It's just that I've been bleeding lately
Internally
So turn to me"
[...]
"And I'll bite my tongue, the torrid weapon ...
I could learn a useful lesson
What's so great about the great depression?"

Lite så känns det just nu. Jag menar inte att jag är deprimerad, men sorgen skaver. Jag trodde att jag hade lärt mig att leva med den (" I thought I wasn't...), men jag hade visst fel. Det gör för djävligt ont ("I've been bleeding lately. Internally"). Nu när det är vardag att äntligen bo i Uppsala och läsa arkivvetenskap, när semestern har kommit och gott gör den sig påmind. I barnvagnarna på stan, i vardagliga samtal mellan de klasskompisar som har levande barn, i att kyrkogården får mig att tänka på mina varje gång när jag åker hem efter lektioner.

Och det känns som att jag skaver också, som en hedning ("heathen") i ett väldigt kristet samhälle skulle skava. Hon vars barn har dött, hon som det är synd om. Hon som känner att hon inte kan sluta prata om sin sorg och sin längtan, sin rädsla för att aldrig få ha ett barn att älska som inte ligger i en urngrav på kyrkogården. Jag känner mig som ett stort svart moln som gör blivande föräldrar, de som redan har levande barn och de som inte har barn men kanske vill ha det i framtiden nervösa och illa till mods. Jag bär med mig tankarna på att det faktiskt inte går som det är tänkt alla gånger. En diagnos som min går inte att ställa förrän flera graviditeter har avbrutits i förtid, och tragedin slår till utan förvarning första gången. Jag tänker att det är den sortens tankar jag måste sprida genom min närvaro, för dem som vet vad som drabbat min familj: det kan hända vem som helst, och det finns inget att göra åt det. Ett mycket stort svart moln, det är jag det.

Och nervös. Att när vi så småningom går till vården för att få besked om i fall jag kan få ett cerklage i en eventuell nästa graviditet, så ska vi får dåliga nyheter. Så många "tänk om" snurrar i huvudet. Tänk om det av någon anledning inte går att sätta cerklage på just mig? Tänk om det inte hjälper (jag har läst om i alla fall en kvinna som trots cerklage födde i vecka 21. Iofs överlevde det barnet, men ändå.)? Tänk om vi får tvillingar igen? Klarar cerklaget det? Tänk om vi, om det blir tvillingar igen, förlorar den ena? Eller båda?

Är jag helt galen som fortfarande helst vill ha i alla fall ett biologisk levande barn? Borde vi inte bara ge upp och försöka adoptera, frågar jag mig själv? Och då kommer en massa negativa tankar om hur det också skulle kunna gå fel, så att jag helt säkert kommer att dö barnlös.

Många frågor, inga svar ännu.

/L


Harry och jag

OBS! Följande text innehåller "spoilers", så om du inte läst "Harry Potter och Dödsrelikerna" eller sett första filmen, men planerar att göra det, låt bli att läsa det här inlägget.

I onsdags var jag med I & O på bio och såg den näst sista Harry Potter-filmen. Den var bra, väldigt vackert filmad och följde (första delen av) den sista boken i serien väldigt väl. Det är ju alltid en risk med filmatiseringar, att mycket av det som är bra med boken försvinner när den skrivs om till manus och man fokuserar på action istället för vad som händer i karaktärernas inte, till exempel. Fast jag tyckte att det var en bra balans i det i just den här filmen. Visst händer det en hel del dramatiska saker (magiska dueller, tortyr, allvarliga kroppsskador och död), men det fanns också sorgliga och upprörande scener, som träffade mig rätt i hjärtat även fast jag läst boken och visste ungefär vad som skulle hända.

Vi har ju något gemensamt, Harry och jag. Vi har båda plötsligt och oväntat förlorat vår familj: han sina föräldrar och jag mina barn. Fastän jag har D, mina föräldrar och min syster, och Harry på många sätt har fått en ny familj i sina bästa vänner Hermione och Ron och i den senares familj, så är det ju ändå så. Våra familjer är borta, de ser inte ut som de borde, det kommer alltid att fattas medlemmar i dem. Så när Harry står där i snön i Godric's Hollow, framför deras grav och sedan framför de halvt förkolnade resterna av huset där de dog, då är det så väldigt lätt att tänka att jag vet hur han känner det.

Och det var bara två av de sorgliga stunderna i filmen, det fanns värre. Redan i inledningen när Hermione för att skydda sina icke-magiska föräldrar trollar bort deras minnen av henne, när hennes bild försvinner från alla familjefotona och det är som att hon aldrig har funnits i deras värld, då började jag gråta. Och när Dobby dör, när man precis ska tro att alla klarat sig undan Dödsätarnas fängelsehålor och tortyr, och han ligger i Harrys famn och tittar upp med sina stora ögon, då satt jag och tvingade mig själv att inte tänka på hur lik han är ett litet barn både till storlek och i sättet. Och på hur det känns att hålla i någon som dör, hur det faktiskt inte är en litterär konstruktion att man kan känna hur livet rinner ut ur den lilla kroppen...
Minnen som jag både är glad över att jag har, och som aldrig kommer att sluta göra ont.

Jag vet att J.K Rowling själv har förlorat sin mor och att det har påverkat hennes skrivande, det märks väldigt tydligt. Jag börjar förstå det mer och mer, att sorg är likadan till sin natur avsett vem det är man förlorat. Den försvinner inte, den läks inte, och de flesta har ingen aning om hur den känns. Varje för tidig död är lika tragisk, lika onaturlig, oavsett om den som dör är ett mycket litet barn eller en människa som har fått leva tillräckligt länge för att andra än deras allra närmaste skall ha hunnit får minnen av henne eller honom.

Nu låter det väl som att jag ångrar att jag gick och såg filmen, men det gör jag inte alls. Jag gillar verkligen böckerna, och filmerna är helt klart sevärda. Och jag var ju som sagt beredd på att det skulle kunna bli jobbigt. Ibland är det nästan skönare att se filmer och tv-serier, läsa böcker eller lyssna på musik som handlar om det mörka och orättvisa i livet, än det lyckliga familjelivet som är så mycket vanligare, och som speciellt nu i juletider står mig upp i halsen. Jag upptäckte i morse att julsånger också får mig att gråta eftersom de som inte är religiösa ofta handlar om tindrande barnaögon, och det var jag inte alls beredd på....  Inget mer radio vinyl 107 (som annars är min favoritstation vid sodan av P3) förrän efter jul!

Herregud, vad jag saknar mina barn! Jag behöver semester från verkligheten, är det inte den 18:e snart så jag får åka till Marrakesh?

/L



RSS 2.0