Eskil och Max

Idag är det två år sedan de föddes.
Jag ska försöka sysselsätta mig tills D kommer hem, och så ska jag ge en minnesgåva till Spädbarnsfonden.
Väldigt blandade känslor idag, och inte blev det bättre av den här idiotiska insändaren i dagens tidning:


"För lätt med abort i Sverige"

ABORT. Sverige är ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter, men inte när det gäller de ofödda barnens rättigheter. Sverige har det högsta antalet tonårsaborter i Europa och det är det enda land i världen som tillåter abort upp till vecka 18. Barn som föds i vecka 18 kan faktiskt överleva. De aborterade fostren lever ofta efter aborten och läggs bara att självdö. I Norge får gravida tonåringar hjälp och stöd att hitta utvägar så att de inte behöver göra abort. Många kvinnor mår psykiskt dåligt efter en abort. Skolornas sexualundervisning borde inkludera den informationen också. /Lena Petersson, Östhammar.

 

 

Det är så många saker i den här korta insändaren som gör mig arg och ledsen, och idag av alla dagar behövde jag verkligen inte läsa sån här smörja. En annan dag, när jag mår bättre ska jag försöka förklara varför. Och kanske till och med skriva ett svar till tidningen, om inte annat för att hennes faktafel borde bemötas.

Men inte idag. Idag är Max och Eskils dag, och jag vill tänka på dem. Ikväll ska jag tända deras ljus och ha det framme på bordet i vardagsrummet, och så ska vi ju till graven med blommor i eftermiddag.

/L



Ibland är det extra svårt att hålla tårarna tillbaka

Jag trodde att skolan skulle kunna bli lite av en frizon från allt det är som påminner mig om barnen som vi mist. Visst var jag inställd på att det skulle kunna finnas gravida klasskamrater och att det skulle kunna pratas om barn i en klass likaväl som på en arbetsplats, men det visade sig att jag ändå inte var beredd.

I måndags satt det med ett spädbarn i liggvagn (kanske 2-3 månader?), ett litet äldre barn i sin mammas famn, och två "stora" barn på kanske 3 och 5 år på min första föreläsning. Eftersom jag brukar sitta långt fram hamnade jag inom synhåll från bebisen, och naturligtvis kunde jag inte låta bli att titta ditåt. Dessutom är en av studenterna på mitt program (vi läser tillsammans med två andra inriktningar, så jag vet inte ännu riktigt vilka som går i min klass) relativt höggravid, så jag blev på samma gång påmind om allt det där jag inte har men skulle ha: stor mage, liten bebis eller ett lite större barn.

Det gick ändå förvånansvärt bra, eftersom föreläsningarna vi hade den dagen var så intressanta att jag kunde fokusera på det istället. Och jag tänkte att det vara väl något speciellt med just första dagen, den var ju obligatorisk även för dem som läser på distans och det kan ju vara svårt att hitta barnvakt.

Men så igår var bebisen i vagnen med igen, och jag får nog börja ställa in mig på att han/hon alltid ska vara det. Det är för all del en väldigt söt liten människa, och tystlåten dessutom. Och det känns som ett ganska tryggt sätt att få chansen att titta på en bebis, att öva på att hitta tillbaka till den där otroligt barnkära och barnintresserade människan som jag var innan Alices död. Men det är ju jobbigt ändå.

I går blev det en stund helt omöjligt att koncentrera mig på föreläsningen, när bilder av förlossningarna och barnens döda kroppar for runt som en virvelvind i min hjärna och jag fick återblickar till smärtan och förtvivlan som jag kände på sjukhuset i Linköping dagen efter att vår dotter dog, och de tio dagarna då vi kämpade för våra söners liv i Kalmar.

Under föreläsningen var det nämligen någon som tog upp de etiska svårigheterna med att museer och undervisningsinstitutioner i Sverige (och världen runt) har mänskliga kvarlevor i sina samlingar. Och hon gjorde det med att berätta att någonstans (jag har glömt var) hade hon sett "siamesiska tvillingar i en burk" (redan här började min hjärna liksom att sakta ner och det enda som jag kunde tänka på var barnen, sorgen och det stpora mörka molnet av känslor). Tydligen finns det också liknande "föremål" på museum Gustavianum och Biomedicinskt Centrum här i stan, på Gustavianum är de t.om. utställda nu (fast bakom ett skynke, så att besökarna själva kan välja om de vill se dem eller inte). Och vår lärare sa något i stil med att det naturligtvis alltid är känsligt med sådana samlingar, för varje kvarleva är ju någons barn.

Då var det som att resten av världen försvann en stund. Jag såg att läraren fortfarande pratade, jag hörde surret av andra röster och pennor och tangentbord som antecknade, men det enda jag egentligen såg var orden: "två pojkfoster i formalin" ur Max och Eskils obduktionsrapport. Våra pojkar har också varit sådana mänskliga kvarlevor som mer är ett föremål än personer. På kartongen med deras aska står bara ett nummer och ett efternamn, och i deras papper orden "två foster". Det enda som skiljer vår Max och vår Eskil från de namnlösa, bortglämda, i ordets rätta bemärkelse objektifierade barnen i sina burkar är tiden. Det är tidens gång som har börjat ändra folks syn på de för tidigt födda barnen och som gör att vi nu förstår att de är människor, inte saker. De är någons barn. Personer, som är älskade fast de inte fick chansen att leva och växa upp. Vars föräldrar kan och får begrava elller urnsätta dem under en gravsten med namn och inte måste kremera dem och låta någon sprida deras aska i en anonym minneslund, smusslas undan för att de inte riktigt räknas som människor (med det vill jag absolut inte säga att jag är emot minneslundar, det passar bara inte vår familj och våra barn).

Och jag är så glad att vi finns här och nu, så att våra pojkar inte ligger namnlösa i en glasburk på en hylla i ett museum. Deras aska  ligger på krematoriet i Berthåga tillsammans med deras systers, och väntar på att deras mamma och pappa ska hitta den finaste möjliga gravplatsen och tänka ut en fin ceremoni åt dem. Som den sista stora kärlekshandling vi kan göra för dem.

/L






Pojkarnas annons



Igår var den i tidningen, idag dök den upp på nätet (ja, fast jag har ju redigerat just den här versionen lite..). Det blev väldigt fint, jag är så nöjd jag kan bli med att tvingas åstadkomma en fin dödsannons till mina barn. Samma bild som den Alices annons hade, och en annan fin text, så att det samtidigt blir lite personligt. Och rubriken är viktig, så att det syns att det är så vi ser dem: som våra söner, våra barn. Vår Eskil och vår Max.

Det är tungt idag, de borde ju ha varit här först nu. Friska och levande. Mitt och deras pappas liv borde just nu ha varit upp-och-ner vänt av att vara småbarnsföräldrar till tvillingar, och inte ett kaos av sorg, tårar, längtan och tusen "tänk om".

/L




Fler svar, fler frågor

Det var inte bara en diagnos på varför barnen föddes och dog för tidigt vi fick efter besöket på sjukhuset förra veckan (även om vi fortfarande väntar på svar om blodprovet för APS som jag tog då), utan också några av svaren på vilken typ av tvillinggraviditet det var.

På frågan om Eskil och Max var två- eller enäggstvillingar lär vi tyvärr aldrig få något säkert svar, eftersom det bestäms via blodprover som skulle ha tagits vid födseln. Eftersom vi inte kom ihåg att be om sådana prover, och det från sjukvårdens sida inte anses "medicinskt relevant" att veta, togs de alltså aldrig. Det gör mig ganska nervös inför framtiden eftersom det är ärftligt att få tvåäggstvillingar, och dessutom ökar chansen att vi vid en eventuell framtida graviditet skulle få tvillingar igen ytterligare med min ålder och det faktum att jag redan fött barn.

Men, eftersom moderkakorna (de hade varsin) och fosterhinnorna (de hade fyra) skickades på analys, och de var två pojkar kan vi i alla fall alltså vara säkra på att de var dichoriala och diamniotiska, d.vs., den sortens tvillinggraviditet som anses vara minst riskfylld.

Och det är både positivt och negativt samtidigt. Positivt eftersom det betyder att läkarna (när de sökte svar på vad det var som hände) inte fokuserade på att Eskil och Max var tvillingar, utan att de föddes så tidigt att de aldrig had en chans att överleva. Hade det varit en av de mer riskfyllda typerna av graviditeter med tvillingar hade jag förmodligen suttit här i dag utan svar på varför Alice föddes och dog för tidigt, och pojkarnas död hade förklarats med att graviditeten varit väldigt riskfylld från början.

Det negativa, och det som ger mig skuldkänslor jag vet att jag inte borde ha men inte alltid kan mota bort, är att om Alices död hade fått en annan diagnos (hittills har den ju förklarats med att hennes moderkaka lossnade) och jag ett cerclage insatt, då hade vi kanske varit i vecka 27 med Eskil och Max nu. Och deras överlevnadschanser om de fötts nu hade varit över 95 %. 

Jag försöker verkligen att inte tänka på det, att mina söner måste dö för att jag skulle få ett svar på varför också deras syster togs ifrån oss i förtid. Istället vill jag, som jag gjorde efter Alice, fokusera på det fina och vackra med deras korta liv, och att deras död kanske kan bidra till att andra barn får överleva, genom att deras och mina journaler kanske en dag kan komma forskningen till nytta.

Och fastän det också gör ont, så tänker jag på att alla mina barn var välutvecklade och friska för sin storlek. Jag fastnar i såna fakta när jag läser i Max och Eskils papper: deras längd och vikt och deras små hand och fotavtryck.

Max var 16 cm lång och vägde 320 gram, Eskil var 15,5 cm och vägde 210 gram. Våra små kämpar. Våra efterlängtade och för alltid älskade och saknade söner.

/L




Hemma och lite om vad som hände innan dess...

Jag skrevs ut i torsdags, efter 10 dagar på sjukhuset. Svärfar var kvar och tog hand om oss tills lördag morgon, och nu börjar vi väl få till något slags vardag igen.

Vi sover, äter, ser på tv och kramas mycket. Jag läker sakta men säkert i kroppen. Och vi har återigen en väldigt gosig katt som vill vara med oss helst dygnet runt. Det är så härligt, för Tösen var en av de två saker jag saknade allra mest med att ligga på sjukhus. I går kväll när jag satt i soffan med D och grät kom hon och lade sig i mitt knä, som om hon ville vara med och trösta mig...

Det andra jag saknade, och som jag fortfarande tampas med sviterna av, var att få röra mig som jag ville. Jag hade nämligen först strikt sängläge i fyra dagar, vilket innebar att jag inte ens fick sitta upp för att äta eller gå upp ur sängen för att gå till badrummet själv. Mina muskler tappade styrka väldigt fort, och jag hade i princip ont i hela kroppen från och med det andra dygnet. Min matsmältning (förlåt ni känsliga läsare...) som redan hade svårt att fungera, saktade ner till snigelfart, så förutom muskelsmärtor hade jag nästan konstant ont i tarmarna.

Jag blev fullpumpad med mediciner i form av både dropp, tabletter och sprutor: antibiotika för att hindra infektioner eftersom jag var öppen och läckte fostervatten, och en medicin som skulle minska blödningen jag hade från livmodertappen, och sprutor mot blodproppar eftersom jag var gravid och inte rörde på mig normalt. Det togs blodprover i både armar och fingrar. Och jag tror att jag redan har nämt någon gång att jag är nålrädd?


Det får bli allt för i dag. Jag ska försöka orka skriva lite mer så småningom, men jag måste reda ut det för mig själv i huvudet först.


/L

Slutet på kampen

I går tog hoppet slut. Jag fick en infektion i livmodern och då blev förlossningen igångsatt med mediciner. Våra älskade pojkar Eskil och Max kom döda ut till världen, pyttesmå men perfekta, för alltid älskade och saknade. Vi kämpade så hårt alla fyra, men det räckte helt enkelt inte...

Mer än jag klarar av?

Det sägs att man inte råkar ut för mer tragedier än man kan hantera, men jag tycker att det räcker nu!

Jag ligger på sjukhuset i Kalmar sedan 1 mars, D har varit här hela tiden och våra föräldrar har hälsat på i omgångar. Svärfar är fortfarande här och tar hand om oss, lägenheten och Tösen.

Orkar inte skriva så mycket, men det började med att jag läckte fostervatten i söndags kväll och måndags morse. Under tiden här har jag haft en mindre blödning men inga värkar, och jag är öppen ca 3 cm.

Den 8:e mars dog vår förste son Eskil (Lilla V) i magen och ingen kan säga om vår andre, Max (Lilla H) kommer att klara sig.

Vi väntar på att naturen ska bestämma sig och försöker att kämpa på.

Uppdaterar om och när jag orkar.


/L

Det här med äggigheten

En fråga som alla som väntar två barn på en gång stöter på i möten med sjukvården och i den ganska magra litteratur som finns är den om chorioniciteten, eller "äggigheten", dvs om det är enäggstvillingar eller tvåäggstvillingar i magen.

På ultraljudet i tisdags (de första av många under en så kallad högriskkgraviditet som tvillingar räknas till) var det en av de saker som BM letade efter, förutom de vanliga tecknen på att barnen verkade vara friska och utvecklade som de borde vara. Hon visste förresten inte om att det var två fast vi gjorde det, så det blev en stunds förvirring där hon liksom tog sats för att tala om nyheterna och sedna fick gå ut och säga till sin kollega att det nog var bäst om han tog nästa patient eftersom min undersökning nu skulle ta mycket längre tid. Tydligen läser de inte journalerna innan, så vi fick också förklara dels varför vi redan visste att det var två Ärtor och att vi var extra nervösa att något skulle ha hänt dem eftersom deras storasyster fick stanna hos oss alldeles för kort tid.  

Ja, chorionicitet var det ja... För att försöka bestämma den redan i magen och kunna bedöma hur hög risken för komplikationer är, så tittar man efter könet på tvillingar. Är det en flicka och en pojke så är saken klar, de är tvåäggiga. Men nu är ju våra Ärtor bevisligen pojkar båda två, så då får man istället titta på moderkakan och fosterhinnorna. Tvåäggstvillingar har alltid varsin moderkaka, men de kan ligga så tätt att de ser ut att vara en och samma. I sådana fall får man undersöka moderkakan efter födseln och försöka bestämma om det är en eller två. Ingen hjälp där i vårt fall, Ärtorna ser ut att dela på en moderkaka.

Fosterhinnorna då? Vanligtvis har bebisar en amnion (det inre membranet) och en chorion (det yttre membranet), och tvåäggstvilligar har alltid en var av varje membran, och kallas diamniotiska och dichoriotiska tvillingar. En del enäggstvillingar kan också totalt ha fyra fosterhinnor och varsin moderkaka, och ser på ultraljud alltså exakt likadana ut som tvåäggstvillingar av samma kön. En del andra har gemensam moderkaka och chorion, men varsin amnion, de är alltså monochoriotiska. Det finns också tvillingar som delar på båda hinnorna och därför kallas monoamniotiska, men det är väldigt sällsynt. Och slutligen finns det tvillingar som själva är sammanväxta, men det är tack och lov ännu mer sällsynt och inte alls aktuellt för våra pojkar.

Några bilder på de olika tvillingtyperna kanske kan vara till hjälp i det här läget :)





Så, om de inte är sammanväxta enäggstvillingar och förmodligen inte heller monoamniotiska, vilket är de två största riskgrupperna, vad är Ärtorna då för sorts tvillingar?

Vid första ultraljudet mätte läkaren upp en tjock vägg, som tydde på att de har fyra hinnor och alltså kan vara antingen enäggs eller tvåäggstvillingar av samma kön. Vad jag minns sa hon inget om hur moderkakan/kakorna såg ut, så där har vi inte mycket till ledtråd. Jag hoppas att det står något i journalen, men den har jag inte läst ännu. Vid ultraljudet i tisdags mätte barnmorskan upp en hälften så tjock vägg, fast hon påpekade att den ser tjock ut. En vägg som räknas som tunn syns oftast bara som en tråd på monitorn, medan pojkarnas syns tydligt. Är de då alltså monochoriotiska enäggstvillingar, den "näst säkraste" sorten, eller är de tvåäggs med fyra hinnor som ser tunna ut och moderkakor som ligger så nära att de ser ut som en?

Ingen vet! Det är därför vi ska på ytterligare ett UL om några veckor, för att få en tredje genomgång. Då ska vi träffa doktor Kristin, som tog hand om oss när vi låg på sjukhuset i Kalmar och under min medicinska utredning efter Alices död. Det är så skönt att det är bestämt att Ärtorna ska födas här (eller i värsta fall i Linköping), för trots alla smärtsamma minnen (som kommer tillbaka varje gång vi går förbi entrén till förlossningen på väg upp till ultraljudsmottagningen) känns ju både miljöerna och personalen ganska bekanta!



/L


Efter Ultraljudet

Vi tar väl bilderna först :)


Här har vi Lilla V(änster), som låg precis som storasyster Alice gjorde på sin UL-bild. :)


Och här Lilla H(höger) som visade upp sig i profil. :)

Nu blir det lite svårare att se vad bilderna föreställer för er som inte var med under live-föreställningen :) Eftersom ultraljud dels visar flera "lager" av barnen samtidigt och de små dessutom rörde rätt mycket på sig brukar det vara svårt att få en klar blir av båda tvillingarna, sa barnmorskan.


Som sagt, inte så lätt att se... Lilla V ligger i profil med huvudet mot mitten, ovanför brorsans, och Lilla H med huvudet på sidan. Tror jag! :)


Här ser vi bådas huvuden uppifrån, med Lilla V:s nacke böjd åt vänster och Lilla H:s åt höger.

De såg jättefina ut, hade som deras far uttryckte det på telefon till deras farfar och farmor: "alla delar de ska ha, inklusive varsin snopp". Med andra ord finns alla armar och ben, händer och fötter, hjärnhalvor, hjärtan, ögonhålor och ryggrader på rätt ställe och ser friska ut.

Lite bekymmersamt är att de ser ut att dela moderkaka och att mellanväggen bara mättes till hälften så tjock denna gång som vid första ultraljudet vecka 11+4. Det kan innebära större risker för dem eftersom de då kanske både delar blodflöde och fostervatten, men vi har fått en tid för ett nytt ul om fyra veckor och får då alltså en tredje åsikt. Hoppas att den senaste mätningen var fel och att de har varsin både yttre och inre fosterhinna! Sen kan det också vara så att moderkakorna har varit två och sedan växt ihop, eller att de bara ligger så nära att de ser ut att vara en. De låg föresten i bakvägg och inte alls fram under min navel som jag trodde! Så det där som känns så hårt ibland är helt enkelt livmodern och magmusklerna! Så har jag lärt mig något nytt den här veckan :)

Men det där får vi reda på tids nog, just nu är vi glada och lättade över att de såg ut att vara friska och må bra igår (och höll låda i min mage hela natten, vilket betyder att jag är alldeles trött och snurrig idag)!

/L





Ett inlägg till Moster M

Jag fick lite "skäll" för att jag skriver för lite om tvillingarna, så jag får väl försöka hitta på nåt att skriva om:)

Just nu väntar vi ju bara på att det ska bli tisdag och dax för ultraljud, och det blir ju också ett slags startskott för hela vårdkedjan - vi får läkarbesök och ska träffa barnmorskan oftare från och med vecka 20.

Hur är läget än så länge då? Jo, tack, magen växer och det rör sig där inne lite då och då. Ärtorna verkar gilla när jag ligger på rygg, då kan det hända att både en och annan liten rörelse som om en "fisk snärtade med stjärtfenan" eller en större rörelse som till och med syns som en bula på utsidan, dyker upp.

Så har det varit i några veckor nu, men eftersom det är så tidigt fortfarande har jag varit osäker på om det verkligen var Ärtorna jag har känt. Förstföderskor känner rörelser tidigare sägs det, men tvillingmammor ska å andra sidan kunna gå till vecka 22 innan de känner något. Min teori är att jag har båda moderkakorna i framvägg, och att de därför vadderar rörelserna som en kudde. En bebis kan ju nå att sparka runt eller ovan/nedanför moderkakan, men med två moderkakor och två små ärtor kan det blir svårare.

Nåja, tids nog kommer pappan att bli sparkad i örat, han med :)

Jag börjar bli lite trött i ryggen då jag har gått eller legat mycket, mina muskler protesterar om jag sitter/ligger i samma ställning för länge, och jag är trött som en gnu och äter som en häst.

Var det ungefär vad du hade tänkt dig, moster?  :)




Så här kan det ha sett ut i magen vecka 16. Bild från Babycenter



Magbild v 16, och välkommen till vecka 17!

Idag är det vecka 16+0, vilket räknas som att vi har påbörjat vecka 17. Jo, jag blir också förvirrad av det här systemet ;)



Det är så svårt med vinklar, känns som att magen ser större ut på kort än i verkligheten, men å andra sidan har jag ju alltid flera lager kläder på mig och är hur som helst knappast objektiv. :)

En hyfsat bra hårdag hade jag också. Det blir bara lockigare och lockigare, nu har jag riktiga korkskruvar på några ställen.

/L

Medan jag funderar..

... på ett mer djupgående ämne att skriva om, får ni hålla till godo med veckans magbild :)



Vi tog några bilder på mig och D tillsammans också, men han ville inte visa sina mysbyxor på bloggen :)!

Dubbelt upp! Två av allt?

Om allt går bra blir det mycket att tänka på:

Magen
- i vecka 30 är tvillinggravida lika stora som "enbarnsgravida" när de är fullgågna. Jag kommer att behöva hjälp att knyta mina skor! Kommer jag ens att se mina fötter?
Sparkar - Åh hjälp! Två som sparkar på varsin njure!
Mata dem-
Tur att vi är två!
Mata mig själv - Äta för TRE?!
Byta blöjor - Vilken massa skräp det blir!
Skriken - Får mamman och pappan någonsin sova en hel natt igen?
Vila, vila, vila - Större påfrestning på kroppen = mer behov av vila. Vad tråkigt jag kommer att kunna få! Måste fixa ett bord så att jag kan ha laptopen i sängen och låna mycket böcker!

Måste ordna fler:
Sängar
Kläder till både Ärtorna och mig själv
Barnvagnar?
Badbalja
Skötbord
Sele/Bärschal
Namn - de ska väl ha minst två var? Vi måste hitta fler pojknamn!

Men, lugn i stormen! Kom ihåg "Mitt (nya) kontrakt med mig själv" ! Än är det långt kvar till vecka 23.

/Lycklig, nervös, (stundtals livrädd), omtumlad mamma L









RSS 2.0