livetefteralice

Vi var på plats på avdelning BB 2 på Ackis i alldeles för god tid. Det hade räckt gott och väl med klockan sju (som det stod på kallelsen), eftersom vi fick vänta ganska i över en halvtimme.

Det låter kanske inte som så lång tid men eftersom vi sovit dåligt, var nervösa, och jag dessutom inte hade ätit något sedan 20-tiden dagen innan (jag skulle fasta från midnatt) var det riktigt jobbigt.

När det väl satte igång så gick det å andra sidan fort.
Vi fick ett rum, jag fick byta om till operationskläder och fick en venkateter i armvecket (en tunn slang i ena änden som förs in i armen med en nål, och har en propp med snäpplock i den andra änden) så att jag kunde få vätska och mediciner utan att behöva bli sönderstucken, och vi fick veta att jag skulle rullas in till operation klockan åtta.       



(Det här är en venkateter)


(Och så här ser det ut när den är på plats. Förutom att jag brukar få mina i armvecket då, eftersom jag har bättre blodkärl där.)

Jag var SÅ nervös, och jag frös så att jag hackade tänder där jag låg i sängen och skjutsades ner till våningen där operationssalen finns. Och när vi kom fram sa barnmorskan som hade ansvar för mig under det skiftet att D skulle följa med henne upp igen, och då började jag dessutom gråta okontrollerat - stora tårar som rann ner för kinderna och samlades i mina öron. Vi hade bett om att någon skulle fråga om det var ok att min man var med under operationen (vi visste redan innan att det gick bra för narkosläkaren, som vi träffade på inskrivningsdagen), men det måste ha blivit ett glapp i kommunikationen nånstans.

Så D fick bita ihop, pussa mig på pannan och traska iväg. Och jag fortsatte gråta och skaka, även fast all personal inne på op-salen var så gulliga och sa att det här skulle gå bra, medan de satte elektroder, dropp, syrgas och urinkateter och jag vete sjutton vad mer (jag kände ju inget, men såg en massa slangar och pryttlar). Som i alla fall jag ofta gör om jag tappar fattningen i sällskap med okända försökte jag (något hulkande) förklara varför jag var ledsen och att jag frös - och så fort de värmt upp mig med hjälp av vad som såg ut som ett par enorma termostövlar och en varm dyna under ryggen, började de direkt stämma av med operationsläkaren ifall D fick vara med, och sen ringde de ner honom (mitt i hans frukost) och såg till att han fick sterila kläder, mössa och en stol att sitta på.

När jag visste att han var på väg började jag direkt att lugna ner mig, och så fort jag såg hans ansikte över mitt kändes det som att världen var på rätt köl igen. Då blev jag säker på att jag skulle klara mig igenom även den här nya skrämmande upplevelsen, för så fungerar bandet mellan oss - bara vi är tillsammans klarar vi bevisligen av allt.   

Själva operationen gick fort - under en timme. Det läskigaste var egentligen när Dr Paul satte ryggmärgsbedövningen och när jag kände att den hade fått effekt. Själva ingreppet kände jag inget av, och tack och lov såg jag inget heller. Visst var jag nervös att det skulle gå fel, så jag låg och lyssnade på läkarnas tysta samtal och hoppades att de inte helt plötsligt skulle höja rösterna som ett tecken på att jag börjat blöda eller att förlossningen startat (jag var bedövad upp till halva bröstkorgen, så jag hade inte kännt sammandragningar om jag hade fått dem). När jag inte frös längre blev jag dessutom sömnig, och jag tror faktiskt att jag somnade till några minuter där på britsen (med benen uppe i stigbyglarna, som på en gynundersökning).

Det enda ens lite dramatiska som hände så vitt jag vet var att mitt blodtryck gick ner lite för mycket (jag har alltid lågt tryck och så länge jag kan minnas har jag ibland fått svarta fläckar framför ögonen om jag reser mig för fort), men då fick jag medicin mot det.

Och sen var det klart, vi fick åka till uppvaket och stanna där tills bedövningen släppt så mycket att jag kunde röra mina ben (och på att Dr Paul hann komma dit och kolla upp det), och sen åkte vi upp till BB 2 igen. I det läget var jag fruktansvärt hungrig eftersom det hade gått mer än fjorton timmar sedan jag åt sist, och hann bli uttråkad av all väntan, det var rätt skönt att så pass vardagliga känslor kunde ta överhanden, istället för rädsla och nervositet.

Jag fick tråkig sjukhusmat på vårt rum och jag åt upp varenda smula, och jag drack litervis med körsbärsblandsaft medan vi väntade på att det sista av bedövningen skulle släppa. Det tog låååång tid, det var som om ett muskellager i taget blev normalt, så det blev ett riktigt äventyr att med stöd stappla till toaletten (vilket var den enda utflykten jag fick göra).

Och så gick tiden tills vi fick åka hem efter lunch dagen efter - vi låg i varsin säng och läste (jag lyssnade på talbok eftersom jag fortfarande hade venkatetern i armen och då är det obehagligt att böja den), när vi inte pratade, sov eller åt (D fick alltså mata mig och fixa dryck med sugrör eftersom jag skulle ligga ner, fast med huvudet uppstöttat). Han köpte sin mat nere i cafeterian, och passade på att köpa lite godis och chips som vi delade på. Det fanns ingen TV på rummet så vi kunde inte överrösta barnskriken från avdelningen, men just där och då var det inte så jobbigt att påminnas om att det fanns människor runtomkring oss som nyss hade fått friska levande barn.

Vi hade tråkigt (hurra för vardagliga känslor när vi ligger på sjukhus!), och så till slut blev jag av utskriven, av med den sablarns venkatetern och fick hjälp av D att ta på mig mina egna kläder.

Vi tog en taxi hem.

/L

Tja, det är kanske dax för den första magbilden, eller vad säger ni?

Den här togs i onsdags, då vi var i graviditetsvecka 14+1.



/L och Mini

Sedan jag stapplade ut ur sjuktaxin och långsamt gick upp för trapporna (som ett barn - genom att se till att ha båda fötterna på trappsteget innan jag tog nästa steg) i tisdags har jag bara varit utomhus vid ett enda tillfälle.

Igår gick jag och D en väldigt långsam och försiktig promenad till vår närmaste lilla matbutik, och det var nervöst men gick bra. Jag vet ju att risken att något går på tok med cerclaget bara för att jag går, eller nyser, eller böjer mig ner och plockar upp något inte är större än om jag bara ligger i soffan eller sängen och vänder på mig när det börjar krypa i benen, men det KÄNNS ju så i alla fall. 

Så, jag tar det försiktigt -  reagerar på varje liten okänd känsla i kroppen, sitter ner på min badkarsbräda när jag duschar, använder min gripklo när jag ska plocka upp saker, och är noga med att inte lyfta eller bära mer än några kilo.



Mina pensionärstillbehör  från Plusvardag:)

Ja, och så jobbar jag på att acceptera känslan av att vara beroende av Ds hjälp. Han har inga större problem med att hämta och fixa saker åt mig och allt annat som måste fixas här hemma, men jag tycker fortfarande att det är jobbigt. Vi brukar göra alla sysslor tillsammans, och jag är van att klara mig själv (och motionera regelbundet!). Men, jag försöker att se det som att det dels är nödvändigt för att ge Mini så bra förutsättningar som möjligt, och dels att det kan kännas bra för honom att få göra något för mig och vår bebis, förutom att oroa sig.

Vi vänjer oss båda två, och tar det dag för dag och vecka för vecka.


/L

Det börjar ordna sig med uppsatsen.
Jag har fått tag på informanter, haft första kontakten med min handledare (som verkar jättebra och gav mig massor med pepp) och har börjat skissa lite på de första avsnitten.

Men jag skulle fortfarande behöva lite mer hjälp, så nu söker jag två änglaföräldrar (mammor eller pappor) som skulle kunna tänka sig att bli intervjuade via Skype, mail eller något chattprogram, till mina testintervjuer.

Deras svar är alltså inte tänkta att hamna i själva uppsatsen, utan mer att fungera som ett sätt att testa mina intervjufrågor.  

Känner du läsare dig manad, eller känner du någon som kanske skulle kunna tänka sig att hjälpa till?

Kommentera här i bloggen, eller maila mig på [email protected]

/L

Det kändes väldigt ovant att lämna sjukhuset i förmiddags med en försiktigt positiv känsla i våra kroppar, istället för att vara förkrossade av sorg och saknad efter att det värsta har hänt. Lämna ett sjukhus med en bebis fortfarande i magen istället för värkande tomma armar efter att ha skickat våra barn vidare till obduktion.

Den här gången var det en början, inte ett slut.

Och än så länge ser det bra ut - jag verkar läka fint, har inte ont, inga symptom på att förlossning har satt ingång och ingen infektion på gång heller.

Jag skriver mer om det en annan dag, men operationen gick snabbt, all personal tog bra hand om oss, och D var med mig hela tiden (även inne i operationssalen, där han satt i en stol vid mitt huvud iklädd blå sjukhuskläder och ljust lila pappersmössa).

Så nu vet ni det - det finns ett litet försiktigt hopp om att det här kan gå bättre än de andra två graviditeterna, men vi väntar först på återbesöket om två veckor för att få höra om det ser ut att ha läkt ordentligt.

/L

Snart (tidigt i morgon) ska vi till Ackis, där cerclaget ska sättas in.
På inskrivningssamtalet sa läkaren att de ska göra den här typen (det finns ungefär fem olika sorters tekniker för att sätta cerclage enligt vad jag har läst på nätet):



Ett McDonald-cerclage, eller "pursestring stitch" (man syr alltså i vävnaden runt cervix och drar åt den som på en penningbörs).

Jag ska få bedövningsmedel och sedan ryggmärgsbedövning innan det börjar sys, och tanken är att det sen ska se ut ungefär så här där inne:


Jag är så nervös och rädd, men försöker tänka på att det här är något vi gör för Minis skull, och att 80-90 % av de cerclage som sätts in i förebyggande syfte leder till att barnet föds tillräckligt sent för att överleva.

/L

Jag hade tid för inskrivningssamtal klockan 10 i morse, och vi var kvar på sjukhuset i över två timmar. Det var jättelånga väntetider, och vi skickades mellan olika undersökningsrum, läkare, läkarstudenter och sjuksköterskor på två avdelningar.

Det var jättejobbigt, och både jag och D var trötta och ledsna när vi gick därifrån. 

Dels för att verkligheten liksom sjönk in när vi satt där på BB (bara att vara på den avdelningen var ju ganska jobbigt, med barnskrik och nyblivna föräldrar som vandrade runt i korridorerna med sina små) - jag ska opereras på måndag, och det är skitläskigt.

Men det värsta var när doktorn (som jag inte träffat förut) mätte min cervix (det stod inte på kallelsen att jag skulle undersökas, så det var också jobbigt eftersom jag inte var förberedd), och sa att visst skulle det gå att sätta cerklage på den, men den var ju lite kort - lite över två cm istället för tre.      

Och sen sa hon inget mer, så vi fick intrycket av att tappen redan har förkortats. Och blev såklart livrädda av den tanken. Om det redan börjat gå dåligt, hur ska vi ens våga hoppas att det här kan sluta väl? Jag bröt ihop och grät när vi väl var hemma igen, men hade svårt att hålla tårarna borta när vi var kvar på avdelningen.

Det var inte förrän D hade åkt till jobbet och jag lyckades hitta den här länken, där en barnmorska säger att en normal cervix kan vara mellan 1,5 och 4 cm, och att två TILL tre är normalt under graviditet.

Så, min kanske inte har börjat förkortas ännu, den kanske är runt 2 cm till att börja med. Jag håller fast vid en tanken, och berättade för D om länken när han ringde hem på sin rast. Så nu känner jag mig lite lugnare, men tanken gnager ju i huvudet ändå - vi kan ju inte veta helt säkert att tappen inte blivit kortare, eftersom vi inte vet hur lång den är normalt (den har inte mätts förut vad vi eller läkarna vet).

MEN, om den håller sig på samma längd över helgen får jag iaf cerklaget på måndag, och det (om ingreppet går bra och inte retar tappen till att öppna sig istället) ger ju Mini en chans som våra andra barn aldrig fick.


Många "om", och många "men".

/L 

Vår lokala tidning har som de flesta andra en familjesektion. Alla som fyller arton eller jämnt får hem ett brev med erbjudande om att gratis få en liten notis med bild. Födelsedagsbarnet eller någon i familjen skriver texten och väljer ut en bild, och familjeredaktionen får mer att fylla ut sina sidor med. 

När D fyllde 30 skickade vi in en sådan text som jag skrivit och han godkänt (och en bild som jag valt ut), och när min födelsedag började närma sig gjorde han samma sak för mig. Strax därefter blev han mailad av någon på redaktionen, som undrade om han kunde fråga mig ifall jag kunde tänka mig att vara med i den lite längre artikel som också är med varje dag - "UNT gratulerar".

Jag funderade lite, och tänkte att det kan väl inte vara så farligt. Kanske kunde jag få tillfälle att prata lite om barnen och Spädbarnsfonden, och vara till hjälp för någon nydrabbad som läser tidningen?, tänkte jag. Så jag sa ja, och bestämde träff med journalisten Marianne vid min skola. Det skulle kanske komma en fotograf också, hade hon skrivit innan, och det var väl det jag var mest nervös över. Men det kändes ok, han var trevlig och vi tog en massa bilder ute i Engelska parken. Sen gick jag och Marianne in och satte oss och pratade. Hon var också trevlig och lätt att prata med, och när barnen kom på tal när hon frågade mig om hur min familj ser ut tyckte hon att det skulle vara en bra vinkel på storyn, om jag kände att det var ok. Jag fick se hennes stolpar, och vi mailade utkast med kommentarer fram och tillbaka ända tills jag kände att texten funkade och hon lämnade in den. Så jag visste vad som skulle stå i artikeln i förväg, och det var skönt.

Artikeln var i tidningen dagen före min födelsedag. Jag tycker att den blev bra, och bilden hyfsad. Det är visserligen ett faktafel: Sveg (där D och jag träffades på Bäckedals folkhögskola) ligger i Härjedalen och inte i Jämtland, men jag kanske inte kan kräva total perfektion :)


Texten syns inte så bra på fotot, så här har ni den (med de gamla vanliga maskningarna):

"Förtjust i historiska material

Hon föddes i Bjursås i Dalarna. Där bodde hon fram till dess det var dags att börja på gymnasiet. Valet föll på Bolandsskolan i Uppsala och ett program där man kunde läsa om mode och scenkläder. Ett intresse hon haft ända sedan hon var barn.

Hon tog studenten år 2000 och fick då rådet av en av sina lärare att fortsätta att utveckla sitt specialintresse för textil och design på en folkhögskola. Ett råd som hon tog till sig. ­Valet föll på Bäckedals folkhögskola i Sveg i Jämtland. Temat för utbildningen hon valde var Trådens möjligheter och fokuserade på historiskt hantverk från råvara till färdig produkt.
– Vi fick prova på det mesta. Klippa får, tova ull, bereda lin, spinna och färga garn, väva, sy för hand och tillverka våra egna redskap. Stickning räknades som en lite för ny teknik för att ingå i läroplanen. Däremot fick vi lära oss nålbindning och olika ­tekniker för att väva och fläta band.

I en annan klass på folkhögskolan gick en viss D[...] som läste kursen Människa, natur och teknik. Det sa klick som det heter och allt sedan dess har de två varit ett sammansvetsat team.

Efter året på folkhögskolan ­bestämde hon sig för att fortsätta att utveckla sitt textila intresse på en tvåårig hemslöjdsutbildning på ­Sätergläntan, Hemslöjdens gård, i ­Insjön i Dalarna. Flytt igen alltså.
Det var under åren där hon kom fram till att hon skulle byta spår och utbilda sig till arkivarie. Hon ville jobba med gamla dokument och hade så länge hon kunde minnas ­varit intresserad av böcker och ­historia.

Nu gick flytten norrut, till Umeå, där hon tog en kandidatexamen i ­etnologi, historia och idéhistoria vid Umeå universitet. D[...] hängde med och utbildade sig till tandtekniker.
Det blev han som fick jobb först. Så nästa flytt blev det hon som hängde med. Den här gången gick flyttlasset söderut, mot Kalmar. Men på vägen dit bodde de några månader i D[...]s hemstad Falköping där de gifte sig i hans mammas trädgård i juni 2008.

Deras första barn, dottern Alice, föddes 17 veckor för tidigt på Universitetssjukhuset i Linköping. Hon ­levde bara fyra timmar. Ett år senare föddes tvillingpojkarna Eskil och Max i Kalmar. Även de kom för tidigt och klarade sig inte heller. Barnen ligger begravda på Uppsala gamla kyrkogård. D[...] och hon besöker ofta graven.
– Sorgen går aldrig över, men man lär sig leva med den.

Det var för ett år sedan de flyttade till Uppsala. För hennes del var det tillbaka. Och nu är det slut på flyttandet hoppas hon.
– Jag vill alltid bo här. Uppsala känns som hemma.

Innan vi skiljs åt berättar hon att de väntar barn igen. Nu skall hon ­genomgå ett ingrepp, ett så kallat cerklage, för att stabilisera livmoders­halsen i syfte att ge ökade möjlig­heter för henne att behålla barnet. Den här gången hoppas de att det kommer att gå bra.
Både hon och D[...] har bestämt sig för att vara öppna med det de gått igenom. För dem känns det rätt. Engagemanget­ i Spädbarnsfonden i Uppsala ger också stöd."

 

Texten i faktarutan:
"Lina [...]

Arbetsplats: Läser andra året på masterprogrammet i ABM (arkiv, bibliotek och museivetenskap) med inriktning på arkivvetenskap vid ­Uppsala universitet.

Familj: Maken D[...] och katten Tösen. Föräldrarna i Dalarna och lillasyster i Oslo.

Intressen: Textila hantverk, återbruk, loppisfynd, balkongodling, brädspel, retro-tv-spel, böcker, umgås med familj och vänner, leka med katten Tösen.

Engagemang: Aktiv i Spädbarnsfonden i Uppsala.

Fyller: 30 år den 15 oktober."

 

 

Vad säger ni?

/L

Jag fyllde 30 år i förrgår (lördag) och blev grundligt firad i två dagar :)

På fredagen bakade vi som galningar - D gjorde sin underbara hemmagjorda Devil's food cake med mjölkchokladmousse, jag hade redan bakat äppelkaka och Double chocolate chip cookies, och så bakade vi bullar tillsammans. 





Det är tredje året jag får en variant av den här chokladtårtan på min födelsedag, och den blir alltid fantastiskt god och väldigt mäktig. Trots att ungefär 10 personer redan har ätit av den har vi mer än en tredjedel kvar, för ingen klarar av att äta en bit som är bredare än ett par centimetrar. :)

Vi åt en massa fikabröd och drack te i lördags, och så spelade vi spel. Vi var så många så partierna gick ganska långsamt, men det var lika roligt för det. På kvällen traskade de som var kvar bort till vårt lokala köpcenter och köpte sushi (alla utom D, som hellre ville ha pizza) med misu-soppa, och så spelade vi mer spel. Klockan var halv tolv när de sista gästerna gick, och även om jag var riktigt riktigt trött då hade jag en helt underbart mysig och rolig kväll.

Och jag är fortfarande helt överväldigad över vilka fantastiska presenter jag fick, och hur många de var! Hade inte väntat mig att alla gästerna skulle ha med sig gåvor, men där hade jag tydligen fel.

Förutom att ha bakat, städat, fixat och grejat i flera dar gav min fine man mig också två älskade tv-serier på DVD, en receptbok för marockanska bakverk och ett tv-spel:


Jag fick fyra olika sorters te (de två vännerna som kom med varsitt paket hade dessutom lyckats pricka in en var av mina favoritteer), chokladpraliner, handvävda kökshanddukar, tv-serien Blackadder (Svarte Orm) på DVD, en underbar stor te-låda från Lundgrens, ett handsytt gosedjur från Lilla längtan (som hjälper ett ungt par att samla ihop pengar till sin adoption, gå in på deras hemsida och kika NU), och ett sprillans nytt Nintendo Wii med kontroller och sex spel! Dessutom fick jag och D biocheckar av mina kusiner med familjer (han fyllde ju 30 förra månaden).









På söndagen hann jag med ett kort besök på återträffen för Spädbarnsfondens samtalsgrupp hemma hos en av familjerna, och sen kom mamma och pappa ut dit och hämtade upp mig. Vi var vid graven och tände ett ljus, och mamma lade dit en sten hon valde ut på stranden i Turkiet förra månaden. Den ligger bredvid de andra stenarna och de tre kastanjerna som min svärmor lämnade när hon var på besök.

Sen for vi hem till mig och D, fikade och öppnade ännu fler paket: underbara blommor (med tillhörande Uppsala-Ekeby vas!), tallrikar, en ungsform och en kanna med lock från den gröna Old Höganäs-serien som jag älskar, en "Pysselpåse" från min f.d skolkamrat på Sätergläntan, den otroligt begåvade Pierina (som har eget företag i min hemby), gamla modevisningar från gymnasiet och Sätergläntan + skolans avslutnings cabaré i klass 9 och musikalen min gymnasieskola satte upp när jag gick i trean som pappa fört över till DVD.







Mamma och pappa hade också med sig lillasyster och hennes sambos presenter - två böcker om naturlig kosmetik och huskurer av James Wong som jag önskat mig jättelänge (sedan jag såg serien Naturapoteket på SVT) och ett par jättefina stift i titan med små krokar att hänga större örhängen på (jag kan bara ha örhängen om jag hänger dem på titansmycken, det är väl nån sorts nickelallergi).



Jag hade en underbar födelsedags-helg, och det känns som en bra uppladdning inför operationen nästa måndag.

/L

Jag går ut på balkongen varje morgon och plockar en handfull nya tomater, som får ligga och mogna inne i köket. Det känns väldigt lyxigt att ha en massa söta små tomater i köket, och så är jag ju såklart lite stolt över att vi odlat dem själva (från frö).

På tal om sånt som är gott att äta gjorde jag en äppelkaka med fruk jag fick av svärmor i helgen. Äpplena var jättegoda i sig själva, men en sort som lätt blir lite bruna. Äppelklyftor vänds i kanel och socker, och läggs i en plåt fylld med sockerkakssmet. 25 minuter i ugnen - och så är det klart! God att äta som den är, ännu godare med lite vanlijsås :) Här har ni receptet.



/L

Svärmor hade överraskningspresenter med sig när hon var här - vi ska få en av hennes fina bilder, och så hade hon med sig den här:



Ett Marie Simmulson-fat från Uppsala Ekeby!

/L

För mig är en av de bästa sakerna med att bo i Uppsala att det är så mycket lättare för våra föräldrar att hälsa på oss nu.
Mina föräldrar var här senast när D fyllde år (och kommer igen i helgen, då jag gör det), svärfar var här en sväng med flyttlådor för någon vecka sedan, och förra helgen hade vi svärmor här.

Vi var bland annat på Bror Hjorts hus, åt på thailändsk restaurang, och så åkte vi och tittade på graven.
K hade med sig en sten som hon lade bland de andra som ligger där (De flesta är från begravningen, men jag har också lagt till en sten ibland när jag besökt graven ensam. Kyrkogården ligger ju precis vid min skola, så det har känts bra att lägga en stund på att kolla att allt ser ut sodm det ska när jag ändå är på hemväg.)

Det var en viktig orsak till att vi bett henne att komma hit - för att hon (som är konstnär) skulle hjälpa oss att skissa på gravvården. Varken jag eller D tycker att vi är så bra på att teckna, och det blir inte lättare av att vi hela tiden försöker att inte tänka på vad det är vi egentligen gör - försöker skapa ett vackert minnesmärke över våra barn.

Så det var mycket lättare att berätta hur vi tänkt för någon annan, som skissar. När vi har fått till en skiss som vi känner oss nöjda med ska vi lämna den vidare till vår smed J, och vår glaskonstnär, Ugglefot.

Vi fick tre fina skisser redan nu i helgen, så det känns äntligen som att vi är på väg.

/L

Den 20:e oktober klockan 13.00 ska jag till Specialist-MVC för inskrivningssamtal, och

den 24:e ska jag vara på sjukhuset klockan 07.00 på morgonen för att opereras.

Det är så skönt att äntligen ha fått kallelsen, men jag är så fruktansvärt nervös för vad som kan att hända under

operationen, för att inte tala om efteråt!

Nervös, och rädd.

/L

I morse fick min svägerska och svåger i Köpenhamn en liten dotter!
Trots att E blev inlagd för några dagar sedan för att hon fått preeclampsi (havandeskapsförgiftning) gick allting bra. Det blev inget snitt, och både mor och barn mår fint men ska ligga kvar några dagar för observation.

Lilla M var planerad till den sista oktober, så hon är ju bara några veckor tidig, och hon är SÅÅÅÅ söt!

Jag är så jublande glad att det gick bra - välkommen till världen lilla underverk!
D har blivit morbror, och det känns som att jag blivit moster eller faster
(fast det har jag ju inte - blir jag tant åt den lilla, eller finns det något annat ord?) -
så jag låtsas att hon är mitt syskonbarn också :)


/L

Jag var och tog standardprover på MVC idag. Alla såg bra ut utom mitt järnvärde (vilket jag bara har gått och väntat på eftersom jag även när jag inte är gravid kan ha låga sådana ibland, och för att jag har haft det i mina andra graviditeter), och jag blev tullsagt att gå och köpa järntabletter.

Järntabletter gör att min matsmältning fullständigt ger upp alla försök att fungera normalt. Och som ni kanske minns kan det vara direkt skadligt för Mini om jag blir förstoppad, eftersom rörelser i tarmerna påverkar rörelser i livmodern.

Jag var inte på så jättebra humör när jag gick därifrån, trots att sköterskan som tog blodprovet var jätteduktig (sticket kändes knappt) och trevlig och medkännande och gav mig en massa bra tips på hur jag ska få i mig mer järn via maten.

Det har ju precis börjat bli bättre, och jag har gått några veckor utan att varken känna mig eller se ut som att jag är mycket längre gången är vad jag är för att magen är helt uppblåst. Och nu komer det att bli värre igen.

JAG VILL INTE ÄTA JÄRNTABLETTER! Det här var en sort som ska vara lättare för kroppen att ta upp, dels för att det är mindre mängd järn i varje tablett, dels för att den innehåller två olika sorters järn, och dels för att den också innehåller folsyra som hjälper kroppen med järnupptaget. Men jag tror ändå inte på det, och är rädd att det ska bli lika illa igen. Blä.

/L

Jag råkade titta lite på Oprah för några dagar sedan, då författaren James Frey var gäst.
Han skrev en bok som heter "A Million Little Pieces" (eller "Tusen små bitar") och sa att den var en självupplevd historia om alkohol- och drogmissbruk och hur han tog sig ur det. 

Jag har aldrig läst den, eller någon av hans andra böcker (fast det funderar jag på att göra nu), men jag minns att det blev en stor skandal när det kom fram att boken faktiskt inte kunde kallas självbiografisk eftersom han hade ändrat eller helt enkelt hittat på delar för att få en bättre historia.

Oprah hade rekommenderat "A Million Little Pieces" i sin bokklubb och hyllat den i tv, så det är kanske inte så konstigt att hon blev förbannad på både James och hans förläggare både å sin egen och sina läsare och tittares vägnar (att rekommenderas av Oprah gjorde att boken slog försäljningsrekord det året, dvs 2006). I en tv-intervju med Frey och förläggaren gick hon hårt åt dem båda två, och Frey fick såklart en massa skit från andra håll i media också.

Och så gick tiden, och nu i år träffades Oprah och James igen i en tv-sänd intervju. Hon hade också fått kritik för den där intervjun, ilskan hade väl lagt sig och nu skulle saken redas ut i gammal god Oprah-anda.

De satt ensamma i ett rum utan publik, i varsin stol och den delen jag såg var ett ganska lågmält samtal där han fick berätta om sina upplevelser och hur hans liv sett ut sedan de senast sågs. Efter att hon bett om ursäkt och de verkade ha hittat fram till nån sorts samförstånd pratade de lite om hans familj: hur gamla hans barn är, vilken fantastisk partner han har i sin fru, och andra ganska vanliga saker i talk-show sammanhang.

Och sen släppte Oprah bomben: inte långt efter att hela cirkusen runt boken (18 månader) fick och förlorade James och hans fru en son som föddes med en obotlig och dödlig sjukdom. Han blev elva dagar gammal, och dog i sin mammas famn. Han fick namnet Leo Siddharta Frey.

Han pappa hade tårar i ögonen och svårt att prata när han skulle berätta om sin lille son, och om hur lite kritik från omvärlden egentligen betyer när man som förälder drabbas av det värsta som finns. Han har också skrivit ett fint blogginlägg om sorgen.

Så här svarade han på frågan om Leos död gav honom ett annat perspektiv på de svårigheter han dittills hade haft i sitt liv: [min översättning]

"Dagen ditt barn dör är en dålig dag. Dagen du planerar hans begravning är en dålig dag. Dagen då du går till hans begravning är en dålig dag, och varje dag för hundratals dagar efteråt var svåra dagar. Och ger det dig perspektiv på saker och ting? Visst. Nån skriver nåt elakt om mig? Det spelar ingen större roll. Nån gillar inte nåt som jag gör eller säger? Det spelar ingen större roll, du vet?"

Och där satt någon på tv-skärmen och sa samma ord som alla vi andra föräldrar som förlorat barn tänker, känner och säger. Och det gör mig glad och sorgsen på samma gång.

/L