Ta ett djupt andetag. Ta två, förresten!

Idag var jag på läkarbesök för att prata om våra rädslor under graviditeten, planera för extra kontroller, och helt enkelt kolla läget och möjligheterna att få en mer personligt anpassad vård under graviditeten med Ärtan. Läkaren jag träffade var Överläkare på kvinnokliniken, och hon var helt underbar! Eftersom hon redan hade hört delar av vår historia i samband med att hon jobbade då jag lades in, att vårdpersonalen i Kalmar har följt vad som hände oss i Linköping och därför att hon hade läst min journal innan besöket så kändes det extra lätt att prata med henne.

Hon var precis som vår barnmorska medkännande och bra på att lyssna, och hon talade om för mig att det fanns alla möjligheter att komma på extra kontroller två gånger i veckan om det var så att jag behövde det. Till att börja med skulle vi boka in tider i vecka 20, 22 och 24 och sedan ser hur det utvecklar sig. Efter vecka 24 kanske den värsta oron har släppt, föreslog doktorn, och i så fall är det ju bra. Vi pratade också lite om förlossningen och graviditeten med Alice, om hur man måste förlita sig på statistik fastän den som i vårt fall inte direkt hjälper, och om att även sjukvårdspersonal känner sig frustrerade av att de inte kan ge några säkra svar. Hon berättade också om hur väldigt ovanligt det är både med barn i Alices situation och barn som stannat kvar i magen till fullgågna veckor och sedan dör, vilket ju är min största oro just nu.

Och sen skulle vi göra en rutinundersökning på livmodertappen via ultraljud. Allt såg fint ut sa hon, och jag fick ta henne på orden, för inte sjutton vet jag vad som är vad på en ultraljudsbild ;) Det där som rörde sig i mitten av bilden såg kanske lite konstigt ut, men ändå, jag har ju bara sett ett barn i den storlek de har vid rutinultraljudet. Fast det visade sig att det VAR nåt som var lite ovanligt med den där bilden.

"Det är nog två", sa läkaren. Hon dubbelkollade med vanligt ultraljud, och nu kunde även jag se det. Två små varelser som rörde sig, två hjärtljud. De är i vecka 11+4, så vår uträkning verkar stämma, den ena var lite större (men det är ju normalt) och de hade en tjock vägg emellan sig, vilket hon sa är bra. Den ena vände fötterna mot ultraljudsapparaten och sparkade medan jag såg på, det var helt magiskt.

Så vi väntar inte en Ärta, vi väntar ÄRTOR.

Den 11 januari 2010 ( i brist på roligare rubrik)

Idag fick vi kallelsen till ultraljudet, den 23:e februari kl 13.30.

Och så har vi tagit den första bilden på Ärtan i magen. Det är möjligt att jag ljög i ett tidigare inlägg när jag beskrev det som en "liten, lite kula", men å andra sidan kan jag skylla på att jag har mycket svank och lite putmage sedan innan, och att det tydligen ofta syns mer och fortare under graviditet nummer två därför att magmusklerna redan är lite uttänjda. 



Men än är det långt kvar! :)

/L

Vecka 11

Idag går vi in i vecka 11 enligt den nuvarande beräkningen. Inte alls långt kvar tills vi har passerat vecka 12, den första stora milstolpen i Ärtans liv! Mamman mår av och till väldigt illa, men är fortfarande ganska pigg ändå. Tösen är fortfarande supergosig och väcker mig på nätterna med sitt höga spinnande där hon ligger i Ds knäveck. Men eftersom det är ett så mysigt ljud är det lätt att somna om igen :)

Jag har börjat läsa lite försiktigt i "Vänta Barn" och "Du ska bli pappa", de två böcker som vi hade högläsning ur varje vecka under graviditeten med Alice. Fördelen med pappaboken är att det står lite om varje vecka, medan det i Vänta Barn är lite mer övergripande. Det finns till och med avsnitt om missfall och för tidig födsel, upptäckte jag häromdagen. De hade jag nog behövt läsa när vi kom hem från Linköping, men just då stod jag inte ut med synen av något som hade med spädbarn och graviditet att göra, inklusive min egen spegelbild. Och på tal om spegelbild så börjar en liten, liten kula att göra sig påmind på magen. Längtar tills dess att den blir stor!


/L

Första MVC-besöket

I fredags var vi hos vår nya BM för första gången. Hon var väldigt trevlig, varm och medkännade och det kändes lätt att prata med henne. Jag fick ta blodprov, vilket inte heller var så jobbigt som det brukar (jag är nålrädd och brukar få blodtrycksfall när jag blir stucken) eftersom hon var väldigt duktig på att sticka. Jag blev också vägd och mätt och allmänt utfrågad om en massa uppgifter till min journal. Enligt samma uträkningar som vi använt förut är vi nu i vecka 8 och ultraljudet blir någon gång i slutet av februari.

Jag kan ringa till MVC när jag vill för att få en extra koll, och dessutom ska jag få en läkarkontakt. BM tog verkligen vår oro på allvar men var ändå positiv och peppande och det känns jättebra!

Allt väl så här långt, nu väntar vi på att de sista veckorna ska gå så att vi passerat den första milstolpen, vecka 12.


Nu dax att åka ner på stan, D ska jobba och jag ska sitta på labbet och plugga.

/L


Mitt (nya) kontrakt med mig själv

För att jag och Ärtan ska må så bra som möjligt lovar jag mig själv:

*Att promenera i minst 30 minuter varje dag.

*Att dessutom träna ytterligare två gånger i veckan, till exempel yoga eller styrketräning och konditionsträning på steppmaskinen.

*Att vara noga med vad och när jag äter för att hålla illamåendet i schack.

*Att inte "förläsa mig" på information i böcker och på familjesidor, åtminstone inte förrän efter vecka 23. Då kan jag kanske bli bättre på att tänka att allt är normalt och inte nojja över att det inte skulle vara så.

*Att inte köpa de stora babysakerna (vagn, skötbord osv) förrän efter vecka 30.

* Att stå på mig och se till att jag får de extra kontroller och eventuell annan hjälp som jag kan behöva.

*Att försöka att inte ha dåligt samvete gentemot Alice (ni som har flera levande barn kanske känner igen känslan: hur ska jag någonsin kunna älska ett barn till lika mycket som jag älskar det jag redan har?!), eftersom hon oavsett vad som händer alltid kommer att vara vårt älskade (och saknade) första barn.

*Att försöka vara glad och inte oroa mig för mycket.

*Att på olika andra sätt försöka göra så att denna graviditet känns och är lite annorlunda än den förra, så att Ärtan blir en egen individ i tanken redan från början. Det kan bli svårt nog att inte känna att jag fortfarande är gravid med Alice, speciellt eftersom nästan hela den här graviditeten kommer att vara under samma tid på året. Eller kanske kan det snarare kännas som att jag är gravid med Alice igen, men hur som helst så vill jag hjälpa mig själv (och kanske även D om han också får det svårt att skilja dem åt) att tänka att det här är en ny graviditet.

I går ringde jag BM-mottagningen på sjukhuset och förklarade att eftersom vi förlorade Alice ville jag helst gå hos dem eftersom jag (kanske något underligt nog) känner mig tryggare där än på den lokala MVC-centralen. Och det gick så bra så, så nu ska vi dit nästa torsdag morgon.

/L



RSS 2.0