Café Argana - det känns mer verkligt när du har varit där

Igår kväll gick jag in på Aftonbladet så där som jag brukar göra några gånger om dan - bara för att kolla vad som har hänt sen senast.

Där möttes jag av den här bilden med rubrik:

14 döda vid explosion på turistcafé i Marocko


Nu i morse kom det uppgifter om att två av de 20-talet skadade har dött, så dödssiffran är uppe i 16 personer. Det finns både marrockaner och turister bland de döda.

Cafe Argana är ett känt matställe vid torget Jemaa el Fna i Medinan i Marrakesh. Det rekommenderas av Lonley Planet och är populärt bland både turister och lokalbor, dess översta terass är så högt över alla andra byggnader att man kan se stora delar av torget därifrån. D och jag var där några gånger under vår semester. Vi satt på den översta terassen, den som på bilden ser relativt oskadad ut (förutom att fönsterglaset är borta).



Så här brukade det se ut: (De fyra nedersta fotona är våra, de övriga har jag lånat lite här och var. Många verkar komma from Times.)







Insidan av terassen vi satt på. Det var så lugnt och skönt och vackert däruppe, vi drack te (jag) och milkshake (D) och tittade ner på kommersen, juicevagnarna, vattenförsäljarna och turisterna. Vi tog en hel del kort, och vi spelade in kvällens bönerop från mosken när vi satt däruppe.


Arganas framsida, bottenvåningen.


Översta terassen ut mot gatan.


En av bilderna vi tog på folkvimlet nere på torget.


Och nu ser det ut så här!
















Det är så tragiskt - för de som dog och deras efterlevande, för Marrakesh och Marockos turistnäring (vi rika västerlänningar försörjer många marockaner på våra semesterresor), och för att det helt enkelt är så jävla hemskt att folk överhuvudtaget kan få för sig att spränga andra människor i småbitar.

/L

Keramiken

Efter en trevlig helg hemma hos mor och far med loppisbesök, teköp, god mat, söt film (Yes Man) och framförallt trevligt umgänge med mor, syster, far och pensionärs katten Elvis (16 år) är jag nu hemma i Uppsala igen och ska sätta igång med "vanliga studier" efter praktikens slut. Lägg till det att jag hann med en sväng till grannbyn för att träffa bästa Petra, hennes man P och deras tre gosiga hundar, så kan ni kanske gissa att jag är glad idag.

Jag tittade på Resebyrån på SVT-play idag, det handlade bland annat om Marrakesh. Inte det bästa reseprogram jag sett om man vill få en bra bild av hur det är att vara där, men jag blev ändå inspirerad till att skriva ett till inlägg i min lilla serie om vår semester.

Vi håller ju på att planera för vad vi ska sätta upp på väggarna efter att vi fick nya tapeter i lägenheten, och i köket ska de här två skönheterna få plats - våra vackra fat.





De är båda köpta på Ensamble Artisenal. Den övre valde jag ut, och den nedre är Ds val. Förmodligen går de lika bra att äta på som att hänga på väggen, men de är faktiskt gjorda med tanke på att de skall kunna vara till prydnad, baksidan ser nämligen ut så här:



Vi såg exempel på att keramiken fick visas upp som det konsthantverk den är både "hemma på Riaden" och på museerna som vi besökte.

Det här är från vårt rum på Riad Quenza.


Och det här från ett av sällskapsrumen på bottenvåningen.

Det blev inte någon keramik i den här stilen med ljus botten för oss, men det blev å andra sidan inte heller någon med matt glasyr och i övrigt helt utan dekor,

(som den här, som jag lånat på nätet men inte minns var)

eller något med metalldekor, som i den lilla skålen och krydd-taginen min syster och hennes sambo fick i present.


Den här bilden är från sista kvällen på Quenza och lite suddig, men ni kanske kan få en känsla för hur det såg ut ändå, hoppas jag.

Nåja. Vi fick med våra krydd-taginer och våra fat hem, och man kan inte få allt man önskar sig här i världen. Fast jag hade nog gärna bytt ut det mesta av porslinet vi har hemma mot sådant köpt i Marrocko, bara vi hade kunnat få med oss det hem. Jag har väl helt enkelt fastnat för den marrockanska inredningsstilen.

Nästa gång blir det mer om lyktor, tror jag :)

/L








Soppskedarna

Vi åt ute minst två gånger om dagen under semestern (marockansk brak-frukost ingick i boendet, och det blev en och annat konditoribesök och glas med te på någon mysig terass mellan lunch och middag. Det kan vara jobbigt att titta på och köpa vackra saker *L*).

Ibland blev det snabbmat, men jag fastnade för en lokal rätt och åt den ofta till lunch (tillsammans med det obligatoriska färskbakade brödet):

Harira. En god, mättande och billig soppa (till och med för att vara i Marocko) som traditionellt äts under Ramadan. Det är en nationalrätt, precis som tagine, och lagas både i hemmen och på restauranger enligt många olika recept. Tomater, linser, selleri och lök ingår alltid, och den kryddas med ingefära, peppar, kanel, färsk koriander och persilja. Lamm, nötkött, kyckling eller kikärter kan tillsättas för att göra hariran extra matig, men även ris eller vermicelli (tunn spaghetti i bitar).

Den soppa jag åt på Chez Chegrunis översta terass och på de av tältrestaurangerna vi provade (på kvällarna sätter en massa små restauranger upp sina bord, bänkar, köksutrustning, tjusigt uplagda berg av färska råvaror, och om det behövs - presenningar mot regn och vind, på Medinans stora torg Jemaa el Fna.) hade definitivt lagats efter olika recept, men alla var goda och mättande och såg ut ungefär som på bilden här under.


Minns inte var jag lånade den här, men fastnade för att tältrestaurangerna ofta hade just sånt här porslin.


Den här bilden är till och med från en av tältrestaurangerna (jag har lånat den också), och här syns en annan sak som jag förknippar med harira - träskedarna. Enligt guideboken ska de vara i apelsinträ, men om det en gång kändes på lukten så hade den gått bort när jag första gången fick en i min hand. Det var första gången jag åt harira, och jag blev helt kär i både soppan och skedarna.

Så, naturligtvis köpte jag några på "Artisanalen"! :) Handsnidade, slipade och oljade tills träet är alldeles slätt och glansigt.


Vi provade att laga harira i förrgår (utan kött, men med både kikärter och vermicelli), och det blev gott! Vi använde flera olika recept: ett här (hyfsat enkelt, på engelska), ett här (tar lååång tid men är förmodligen väldigt autentiskt. Beskrivning på engelska), och ett tredje här (beskrivning på svenska, går hyfsat snabbt)

Och Socka: det blev taginen med oliver och inlagda citroner också, ni borde helt klart prova det hemma! Har ni en gjutjärnsgryta eller en "romersk" lergryta klarar ni er utmärkt utan tagine.


En sån här, alltså. Vi köpte vår för sex eller sju år sedan och den används ganska flitigt.

/L


Tagine - taginer?

En väldigt vanlig maträtt i Marrocko är tagine (stavas också tajine och uttalas ungefär så). Den tilllagas i ett speciellt kokkärl, som också heter tagine, och båda finns i många olika varianter.

Oglaserade är kanske de vanligaste, men det finns också många med dekor:

De kommer till bordet med locket på, och sedan används underdelen som fat. Bröd serveras till så att man kan suga upp alla de goda smakerna på botten. Vi åt tagine några gånger under resan. Första kvällen på Riaden hade vi beställt en med kyckling, inlagda citroner och gröna oliver (ett klassiskt recept). Då fick vi en större tagine som både jag och D åt från, men de gånger jag beställde det ute till lunch fick jag en mindre. Jag provade kyckling med grönsaker (pumpa, potatis och lök) på Ensemble Artisanal's café (den var sådär) och en med lamm på Chez Chegrouni (som var god). 

Lamm eller kycklingkött verkar vara det vanligaste, men det finns också tagine med fisk, kefta (kryddiga köttbullar på nöt och/eller lammfärs som får koka i tomatsås och med stekta ägg på toppen) eller grönsaker som bas. Det är väldigt ofta någon typ av torkad eller konserverad frukt i taginerätter, och saffran är en vanlig krydda.

Jag glömde helt bort att ta kort de gånger vi åt tagine, så bilderna ovan är lånade lite varstans ifrån på nätet. Inte köpte vi med någon mat-tagine hem heller, eftersom de är klumpiga att packa och för att de helst ska användas ovanpå glödande kol eller åtminstone på gasspis, och vi har vanlig elspis hemma.

Men, vi köpte kryddvarianter istället. Våra är ungefär 8-9 cm höga, men det fanns också mindre. De här mini-taginerna fanns (som allt annat) i mängder av färger, material, mönster och storlekar. De var färgglada eller ofärgade, hade matt eller blank yta, utskurna eller målade mönster, metalldekor... Det fanns också set med två, eller tre.


Så, som vanligt var det jättesvårt att välja, och det förklarar kanske varför det slutade med att jag valde ut två stycken som varken matchar varandra i storlek eller utseende.

Den här är från en keramiker på "Artisanalen" där vi också köpte två fina prydnadsfat och två skålar till mina föräldrar. Jag blev så föräldskad i färgkombinationen, och som ni kanske har märkt gillar jag olivgrön glasyr... :)


Den här köptes också på "Artisanalen" men i en butik som sålde lite mer vanlig keramik (sådan som också kunde köpas inne i soukerna). Den turkosa färgen och metalldekorationen är så himla fin!


Vissa små taginer har ett målat mönster även i botten, men inte våra. Däremot har de som ni ser en stjärnform i dekoren och det var väldigt vanligt både på keramik och kakel, och på gips och trädekorationer som vi såg på museerna och palatsen vi besökte. Jag har ingen aning om ifall det hänger ihop, men Marockos flagga är en röd stjärna på grön botten...

Än har vi inte använt dem till att ha kryddor i (på Riaden hade dem salt och peppar i dem), de står i en hylla. men de är fina där också, och ett typiskt minne från Marrakesh.

/L

Konsten att förhandla om priset, del I

Det finns butiker även inne i soukerna som har fasta priser (de skyltar ofta på engelska och har prislappar på i alla fall en del av sina varor), men i de flesta går affärerna till så att kunden (läs: den rika, lite lättlurade turisten) och försäljaren försöker komma fram till ett pris som passar dem båda så bra som möjligt. Jag och D (det blev så att han skötte det mesta förhandlandet eftersom han började och det var helt ok med mig att jag slapp) ville alltså betala så lite som möjligt, eller i alla fall ett pris som vi tyckte var skäligt, och försäljarna ville få väldigt bra betalt.

Prutandet blir en liten ritual som kan vara lite svår när man är van vid försynta svenska butiksbiträden och prislappar, men inte vid att folk slänger käft med en och höjer sina varor till skyarna. Och det senare oavsett om det är handgjorda och unika föremål som tillverkats i Marrocko eller billiga prylar importerade från Kina.

Det börjar med att försäljarna säger ett pris som är minst tre gånger högre än vad varan är värd. Då går du ner till hälften av det du kan tänka dig att betala, och sen föreslår de ett pris någonstans däremellan, men fortfarande för högt. Då går du kanske upp lite, och de ner lite. Så är det i alla fall tänkt, vi har tre "chanser" att komma fram till en affär som gör båda sidor nöjda.

Fast som kunder hade vi ju ett övertag (och det tog säkert halva resan innan vi verkligen insåg att det var så): vi var inte tvingade att köpa något, och kunde helt enkelt fortsätta hävda det pris som vi tyckte var lagom. Eller gå därifrån, vilket oftast ledde till att vi hann tre-fyra steg innan försäljaren ropade oss tillbaka eller kom efter, och räckte fram handen för att skaka på att affären var avslutad. En annan fördel som just D och jag hade var förstås att vi kunde prata det för majoriteten av alla andra människor i stan totalt obegripliga svenska språket sinsemellan, och komma överens om vad vi skulle säga härnäst och vad vårt slutpris skulle vara.

Det här var både något roligt och något jobbigt med att handla i Marrakesh. Inte för att jag kände det som att jag alltid blev lurad (även om det bevisligen hände några gånger, t.ex. betalade jag 80 dirham för ett par örhängen i en liten butik med metallvaror en av de första dagarna. Exakt likadana örhängen visade sig kosta 15 dirham på torget några dagar senare..), egentligen. Jämfört med vanliga marrakech-bor var jag ju rik, och priserna var dessutom ändå så låga och så mycket var handgjort och unikt att även överpriser egentligen var rimliga. Och jag började efter några dar se det som att vi betalade för upplevelsen också, när vi handlade.

Det var mer det att jag kände mig tvingad att köpa saker som jag tittade på, och det gjorde att vi till exempel inte var inne och tittade i antikvitetsbutikerna. Vi gick inte heller in i de små butikerna i soukerna (de var ofta små men djupa), och såg därför bara de varor som visades längst ut, runt dörröppningarna.

I den här butiken lyckades jag ändå köpa något mer eller mindre själv (eller med ganska mycket hjälp av D om ni frågar honom):


De hade väldigt många schalar att välja på...


Men jag hade bestämt att den måste vara randig (det fanns väldigt många randiga textilier i alla möjliga färger och material: schalar, överkast, kuddfodral, väskor, plånböcker, sittpuffar, pennfodral... ), för jag tyckte att det var så fint och var så marockanskt på nåt vis. Jag hade tittat på massor av schalar varje dag men inte hittat en som var riktigt så som jag tänkt mig. Det skulle vara många olika färger i smala ränder, och helst utan en massa otäcka oidentifierade syntetfibrer. Bomull, med ränder i alla rängbågens färger, det var vad jag skulle ha.

Och så hittade jag den här. Den har breda ränder, inte så många färger och är möjligtvis delvis vävd i någon sorts viskos/rayon (för er som inte är lika mycket textilnördar som jag är viskos en cellulosafiber) och har helt klart vissa ränder i chenille (tänk: sofftyg). Jag avskyr chenille. Men den hade ju så vackra färger, alla mina favoriter, och så fin glans!

Så, jag förhandlade, och fick ett pris jag var nöjd med (samma som för en handvävd bomullschal på Ensemble Artisanal), och så här ser den ut på.


Fin, eller hur? Överlevde en tvätt i maskin gjorde den också (efter att jag handfållat den för att jag var rädd att den annars skulle repa upp sig), så nu ska jag börja använda den.
Jag tror den kan passa till.... nästan allt, faktiskt! :)


/L


Mosaik

Vi tog över 400 foton i Marrakesh. Många av dem är från sevärdheterna vi besökte, dels därför att det på museerna som har varit privatplats (Bahiapalatset, Musée de Marrakesh och Dar Si Said), den numera nerlagda koranskolan (Ben Yusuf-madrasan) och de gamla gravarna (från den Sadiska dynastin, slutet av 1500-talet till början av 1700-talet) är tillåtet både att gå in även som icke-muslim, och för att det är tillåtet att fota (men inte videofilma) där.

I de många moskéerna, och i de sju helgongravarna som känns igen på sina gröna tak får bara muslimer gå in. Och det är visst en regel som fransmännen införde när de ockuperade Marocko. Trist, för jag ville verkligen se så mycket islamisk arkitektur som möjligt när vi nu var i ett muslimskt land, och de flesta kulturer brukar ju visa upp det allra bästa av sin konst och hantverk där de tillber sina gudar.

Men, det fanns mycket annat att vackert att se på även utan de religiösa byggnaderna, och något de hade gemensamt var mosaik.

Zellij-kakel, närmare bestämt. Vi såg en hantverkare som tillverkade små enkla plattor (mest för turister) med figurer på, och han hackade fram katter, kameler, palmer och välsignelser på arabiska ur en enfärgad platta.
De var fina (och jag var ganska frestad att köpa en med en ängel på, men det blev inte av) men det kakel vi såg på bland annat väggar, golv, trappor, fontäner, dörrposter och sittbänkar i hus (även på Ensamble Artisanal och vår Riad) var lite mer avancerade skapelser.

Lite ;)
Här har ni några ganska enkla exempel från (Riad) Quenza.

Det här var vårt sovrumsgolv.


Och det här badrummets.

Framför dörrar eller avdelningar i stora rum fanns ofta ett annat mönster, vi hade två sådana i vårt rum.
Vid  badrumsdörren:

Och vid dörren till rummet (som förresten heter Quarfa, det betyder kanel)

Ja, gången hade ju en annan mosaik än rummen också.... :) Jag bara älskar de där stjärnorna och de
där virvlarna mellan dem.

Det här är riadens dörrpost.



Ni har väl inte tröttnat än, hoppas jag? För det kommer mera, mer avancerade grejer :)

Det här är en fontän på "Artisenalen".

Och här en på Musée de Marrakech.




Det här är från Bahia, tror jag. Mosaik på golvet och på väggen, ovanför det utskuret gips, sedan målat trä, mera gips och så mer målat trä i taket. Den där minen jag har på bilden hade jag mest hela tiden när vi gick omkring i de här otroliga palatsen. Det var så överväldigande med alla färger och mönster, och fantastiskt vackert!


Och ont i nacken fick jag, eftersom jag stod så här:





Till och med när det var förfallet och inte hade blivit renoverat ännu var det vackert. Som här i en annan del av Bahia.


Och när det var renoverat, då var det riktigt tjusigt!




De här sista bilderna är från de Sadiska gravarna. Jag tror att varje ruta markerar en grav. Om det stämmer fanns där många, många barnagravar. Och det är ju ju inte så konstigt, för det är ju faktiskt bara i förra århundradet som barnadödligheten blivit så låg att den nästan är osynlig i vissa delar av världen. Hur hög den är i Marocko nu vet jag inte.





Titta på alla de här underbara färgerna! Och stjärnor igen. Jag funderar på att prova att brodera med inspiration från mosaiken vi såg, kan bli riktigt snyggt.



Det fanns gravar ute i trädgården också, där låg tjänarna enligt guideboken.


De vaktades av några av Marrakechs alla halvvilda, hemlösa katter.

Dem ska jag skriva mer om någon annan gång. Nu ska jag sova.

/L






Jag glömde ju att visa mamma...

När jag pratade med min mor via Skype senast (vi köpte en webb-kamera förra veckan) hade jag en liten visa-och-berätta-stund framför datorn, där jag höll upp våra Marrakesh-fynd och berättade små historier om hur och var vi köpte dem.

Fast jag har kommit på att jag missade några saker. Så, här kommer bilder på dem, eftersom jag vet att hon läser bloggen :)

Lyktor i metall som kan användas med både ljus och glödlampor finns överallt i Souqerna, och är en klassisk souvenir  från Marrakech. Vi köpte två. Enligt den ena guideboken som vi hade med oss (Topp 10 Marrakech från Första klass pocketguider) heter de här som kan hängas i taket för Fanous-lyktor.

Det här är vår lilla lykta med färgat glas.




Och det här är vår lite större lykta.




Glaset i den syns inte så mycket när lyktan inte är tänd, och ljuset är svårt att fånga på bild, men jag gjorde ett försök.


Vi trodde att det skulle finnas mycket kakel att köpa också, eftersom keramik är en annan sådan typisk vara alla turister köper, men icke! Det fanns bara i några få affärer, fast då missade vi visst att det fanns en hel souq med bara keramik utanför medinans murar, läste jag i guiden när vi kom hem. Trist att vi missade, det hade varit kul att se hur det tillverkades. Men, vi fick ju se garnfärgning, smeder, en del snickeri och vävning i alla fall! :) 

Vi har ingen aning om vad vi ska göra med "bara" fyra plattor, som dessutom är tjockare än svenskt standardkakel, så än så länge får de bara ligga i en hylla och vara fina.

Den sista saken jag glömde att visa för mamma var svår att ta kort på, och ser inte så spännande ut, men för mig är det en av de bästa minnena från resan:

Synd att bilden inte kan förmedla lukter, för det här luktar jättegott! Det är en smetig olivtvål som kallas svart tvål. Vi använde sån varje dag i Riadens Hamam (turkiskt bad). Det kändes som att vara på spa och var jättemysigt och avslappnande efter en hel dags turistande och shoppande. Fast det blir inte direkt samma sak i duschen här hemma, jag tror jag får ta med den nästa gång jag är hos mamma och pappa och deras bastu.

/L



Ett glas Marrakesh

Idag var vi på Frukt & Grönt, en av butikerna här i närheten som säljer färska grönsaker, frukt, kryddor och en hel del andra matvaror för både svensk och utländsk mat. Vi skulle köpa lite ingredienser till kyckling-taginen (en av Marockos nationalrätter) som vi har tänkt att försöka laga, och passade på att köpa lite grönsaker och stapelvaror som vi ändå skulle ha. Det är varken dyrare eller billigare där än på Willys och Ica, de har ett bra sortiment för oss som äter mycket vegetariskt, personalen är trevlig, och varorna är ordentligt prismärkta och skyltade. Och det är inte lika mycket folk där eftersom butiken är ganska liten, vilket också betyder att vi slipper se så många barnvagnar, vilket är trevligt att få vila från ibland. 

När jag plockade ner färsk koriander i korgen såg jag en skylt på lådan bredvid. Där stod: "mynta". Det luktade precis som den marrockanska (vilket tydligen är en egen sort, så den pepparmynta som vanligen säljs som mynta i Sverige är inte samma sak), och mina försök att göra te på den torkade som jag köpte med mig hem har inte gått så där lysande.

Men det här gick bra! Teet luktar och smakar precis som det ska, och även om jag var lite för entusiastisk när jag bryggde en halvliter istället för en liten kanna (det blev lite för mycket mint på för kort tid tyckte min mage, fast jag blev väldigt pigg också) så vet jag nu hur jag ska göra.

Koka upp 2,5 dl vatten, skölj kannan med det heta vattnet och häll tillbaka det i vattenkokaren.
Ta ett par kvistar mynta ur knippet och skölj av dem, plocka bort ev fula blad.


Mät upp ca en matsked gunpower-te. Det går bra även om ni inte har en lika snygg teburk från Lundgrens som jag har ;)



Lägg teblad och mynta i kannan, tillsätt ½ till 1 dl socker. Återigen: det går bra med vilken tekanna som helst, fast om ni har en Old Höganäs så är det lite extra fint. :)

Rör om och låt dra i minst 5 minuter.

Häll upp i ett litet glas, högt uppifrån så att strålen bildar skum på ytan av teet.

Klart att dricka!

/L


Dag 08 - Ett ögonblick



Sista kvällen i Marrakech. Jag har precis beställt in en kanna te av vår Riads kokerska Raja.
Jag häller upp i det vackra blåmålade glaset med en stjärna inskuren i botten, lyfter upp det mot munnen för att ta första klunken. Och stannar till. Det luktar väldigt kraftigt av citron, så mycket att det nästan täcker över doften av mint som jag lärt mig uppskatta under mina dagar i Marrakech. Det luktar faktiskt mer som industriellt rengöringsmedel, som om Raja nyss diskat glaset och inte sköljt ur det efteråt. Det här är konstigt.

Jag smakar en klunk ändå, och ber D lukta. Han tycker väl också att det luktar annorlunda, men undrar om det smakar ok. Det tycker jag väl ändå att det gör, säger jag. Tankarna tumlar runt i huvudet: kan jag verkligen dricka det här? Om det är rengöringsmedel i, tänk om jag blir sjuk nu på sista dagen innan hemresan? Vill ju inte vara magsjuk på planet!

Provar att ta en klunk när jag håller för näsan: det smakar inte konstgjord citron. Kanske är det ok ändå...
Nej, jag måste gå och kolla upp det här, säger jag och reser mig upp med glaset i handen.

Genom de utsirade svängdörrana i mörkt trä till köket ser jag att Raja är kvar därinne. Hon ler stort och vänligt när jag närmar mig, som hon brukar.  Frågar om det är något annorlunda med teet. Hon verkar inte riktigt förstå vad jag menar (engelska är trots allt hennes tredje eller kanske till och med fjärde eller femte språk efter arabiska och franska och möjligen spanska eller något av de berberspråk som talas i Marrocko), så jag koncentrerar mig på ordet citron. "Is this with lemon? Hon skiner upp. "Yes! You don't like it? I can make another one."

Fan, nu har jag klantat till det! Det ska vara så här, och det kanske är en specialitet, nåt lite extra fint för gästen som snart ska åka? Snabbt hasplar jag ur mig:"No, no! It's good! Only different." Hon ler fortfarande, vi skrattar lite, allt verkar vara som det ska. Jag går tillbaka till D i soffan. Men jag skäms. Här åker man utomlands och säger sig vilja uppleva nya saker, och så mesar jag ihop av en sån liten sak som att mitt te luktar annorlunda  än det som jag fick i morse...

Jag tyckte ju faktiskt att det var gott, men väldigt annorlunda. Och jag tror att jag har kommit på varför. Första gången jag fick ett glas mint-te i min hand (frukosten första morgonen på Riaden) så var min första reaktion att det luktade tandkräm (och detta trots att jag älskar mint i vissa sammanhang, till exempel i godis). Det intrycket försvann efter någon dag och ganska många fler glas te, men faktum är ju att vi här i Sverige oftast känner doften av mint i samband med rengörning, och medicin. I tandkräm, munskölj, fluortabletter, i doftgranar och annat. Mint här är den där starka, konstgjorda lukten som faktiskt är lite äcklig. Det är väldigt sällan vi känner den i mat och dryck, med undantag av godis då. Och likadant är det med citron. Stark citrondoft är nästan alltid konstgjord och kommer från en flaska med någon grön eller gul vätska för golvtvätt. Eller diskmedel, såna där (i mitt tycket ganska äckliga) toa-block, eller tja... varför inte doftgranar? :) Och tillsammans blir det, i alla fall i min hjärna liksom lite överladdning om de två dofterna kombineras. Mint+citron är rengöringsmedel, och sånt får man ju inte dricka, det lärde jag mig redan som liten nyfiken unge. Och det gjorde säkert ni också. 

Men när jag hade förstått att det inte var farligt, då drack jag upp allt te som fanns i kannan. Fast jag föredrar att dricka mint-te "rent".



(Det här är en väldigt typisk te-kanna i Marrakech - sådana serverades vi te i både hemma på Riaden och på restauranger och konditoriet vi gick till. De såldes också i massor på souqerna, ibland själva och ibland med en uppsättning av minst fyra målade glas och ett litet bord bestående av en metallbricka med hamrat mönster och ben i trä med målade mönster. Bilden är från en av våra frukostar på Riad Quenza.)

Och det här var ett ögonblick från min semester.
/L





En ny serie inlägg...

...känns på sin plats. Om jag inte delar upp det på något sätt är det svårt att veta var jag ska börja berätta om resan. Och det tänker jag göra, med risk för att ni blir så trötta på mig att ni skriker "inte ett ord till om Marrakesh!" och tar bort bloggen från era länklistor :)
Så bra, och spännande, och konstigt, och sorgligt, och främmande, och välbekant, och vackert, och smutsigt, och roligt var Marrakesh, nämligen. Överväldigande, kan man väl sammanfatta det som.

Så: del 1 i "Tio dagar i Marrakesh" börjar här, med första bilden på en av alla de fina saker vi köpte med oss hem.

Min fina nya handarbetsväska.





En stråväska med läderhandtag i grunden. Tyget med guldbroderier är fastsytt med yllegarn i ljusblått och gult, och tunna satinvävda band i mörkare blått och koppar.

Jag köpte den på Ensemble Artisanal, ett hantverkscenter som säljer många av de vanligaste typerna av varor som man kan köpa i souqerna (de övertäckta marknaderna i medinan, den gamla stadsdelen innan för muren), men där man kan gå och titta i lugn och ro (dvs utan att alla försäljare inom synhåll försöker ropa in dig till just deras butik), utan att behöva förhandla fram ett pris och riskera att betala många gånger mer för varan än vad den är värd i den lokala valutan. Den där förhandlingsritualen har iofs sin egen charm och är väldigt mycket en del av upplevelsen, men det kan bli väldigt jobbigt i längden när man inte är van. Mer om det en annan gång. På Ensemble Artisanal har de istället statsreglerade priser och experter som gratis berättar om material och vad en vara borde vara värd, och dessutom säljer hantverkarna oftast själva sina varor (till skillnad från i de flesta av souqerna, där de har köpts in av minst en mellanhand och tillverkaren antagligen fått dåligt betalt) så vi fick dessutom också se lite hur de tillverkades.

Såna här stråväskor fanns till salu överallt i stan: i butiker och gatustånd på och runt hela det centrala torget Djemaa el Fna, i souquer som sålde allt från bara väskor till nötter och torkad frukt, i Menara-flygplatsens turistbutiker och på två ställen på "Artisanalen" som D och jag kom att kalla detta underbara ställe. De fanns i massa olika färger och med olika broderade former på, eller med mormorsrutor på utsidan, färggranna trasor inknutna och i olika modeller. Det är en lite dålig bild, men ni kanske kan få en liten idé om hur många varianter det fanns:


Jag tror faktiskt att jag hade kunnat hitta en väska som skulle passa perfekt till många av mina käraste vänner och släktingar bara därinne på "Artisanalen", om jag bara haft plats i väskorna på hemvägen :) Och de gjorde en massa andra fina saker också: korgar, lådor med lock, fat, hattar... Inte undra på att jag ser lite bortkommen ut på bilden här nere, som är tagen utanför själva butiken där jag köpte väskan. Det var ett japanskt par därinne samtidigt som oss, och varannat ord som kom ur deras munnar när de jämförde väskor (och iofs ett av de få ord D och jag förstod...) vad "kawaii!" Och de hade de ju rätt i. Söta, fina, vackra saker gjorda med skicklighet och en fantastisk känsla för design (och vad som går hem hos både turister och medborgare), som inte bara gällde de som jobbade i strå utan också keramiken, järnsmidet, textiler av allehanda slag, träarbeten, de vackra te-seten, smyckena, kläderna.... Tja, ni förstår kanske? 


Vi handlade av en gammal man som inte förstod varken japanska eller engelska, och ingen av oss kunder var vidare bra på franska, men han skrev ned vad sakerna kostade (de flesta hade till och med prislappar), vi betalade och allt var frid och fröjd.

/L

RSS 2.0