Pojkarnas årsdag

 
Krysanthemum är alla tre barnens blomma på något sätt, kanske för att vi valde sådana att följa med urnorna. Solrosor får mig också att tänka på dem, men de är svårare att få tag på så här års. Krysanthemum är i alla fall väldigt vackra, precis som kärleken Eskil och Max förde med sig den tid de levde i min mage.
Älskade små pojkar, jag saknar er. Er lillasyster gör ett bra jobb med att läka mitt blödande mammahjärta, men ni har för evigt en plats i det, som känns lite extra varje år i början av mars. Den här årsdagen var den "lättaste" hittills tack vara Lilla D, men smärtfria är de aldrig!
Jag har skickat in en minnesannons som kommer i den ena lokaltidningen nu på torsdag (den andra ville ha 770 kr för att sätta in en annons till i går...), jag hoppas att den blir bra. Ska försöka komma ihåg att publicera den här sedan.
 
Tack ni tappra som fortfarande kikar in här trots att jag blivit så dålig på att skriva. :)
/L

Det har ju varit allhelgona...

....och vi har så klart varit till graven. Fast det blev på söndagen när min pappa var här, för jag vantrivs på kyrkogården sådana dagar när det helt plötsligt är massor av människor där. Jag vill kunna gå till graven och pyssla i min ensamhet som jag brukar göra.
Då såg det ut så här, med en gravrosett i granris, två dekorerade ljus och lyktan på plats igen inför vintersäsongen.
 

Eftersom vi inte var där på allhellgonakvällen har jag inga vackra bilder på hur hela kyrkogården lystes upp av ljus och lyktor framemot fredag kväll, men jag vet ändå hur det såg ut. Min vän I skickade nämligen en bild på hur det såg ut efter att hon (för andra året i rad) hade tänt ljus hos barnen):

Fint, eller hur?
/L

Förgätmigej och tagetes

 
Så här fint blev det när vi tagit bort rosenskäran och planterat tagetes istället. Det ligger en bra blomsterhandel bara en kort promenad från kyrkogården, så vi brukar köpa nya plantor där när vi vill komplettera. Jag gillar kontrasten med det färgsprakande mot det lite mildare ljusblå, och dessutom påminner tagetes mig om mina föräldrars hus på sommaren - pappa brukar plantera ut tagetes i två stora krukor som står på framsidan av huset. D råkade gräva så att hjärtat av småstenar föll ihop, och då bestämde jag mig för att prova något nytt sätt att dekorera med dem. Vi får fylla på med nya stenar vartefter, tills raden slingrar sig runt alla plantorna.
 
/L

Vårfint på graven





/L

Vårstädning

Vi hittade förgätmigej när vi var på Blomsterlandet och köpte frön till årets grönsaks/kryddörtsodling på balkongen för några veckor sedan. Förra veckan åkte vi till graven och började med vårbestyren. D grävde upp rötterna från förra årets Felicior, och så planterade han förgätmigejerna istället.




Det blev fint, men det ser lite tomt ut med all den bara jorden, speciellt nu när det fina trädet och buskarna bakom vår rad med gravvårdar är borta. Så i helgen när min syster och svåger var här svängde vi in på Blomsterlandet igen och köpte fler plantor som får bo på balkongen tills vidare.



Jag har en idé om att vi också skulle lägga dekorsten över resten av ytan tills gravvården är på plats, så att det inte blir så mycket tomma ytor. Det är bara lite krångligt att frakta dit stenen utan bil, och jag tror inte att D är lika såld på tanken än, så vi får sen. Men visst vore det fint med vita stenar eller skiffer mot de ljusblå och vita blommorna?

Förgätmigej på barnagravar är vackert, passande och sorgligt på en och samma gång. Framförallt är det vackert, och det vill jag att det ska vara hos våra älskade små. Så det syns att de är lika älskade och saknade idag som när de kom och sedan lämnade oss.

/L


Några dagar efter pojkarnas årsdag


Så här såg det ut vid graven när vi gick därifrån i lördags. D tog bort det som var kvar av feliciorna ovan mark, vi får se om det växer ut nya skott eller om vi ska gräva upp rötterna och plantera något annat så småningom.

Och så här såg det ut hemma på kvällen: pojkarnas ljus brann tills vi gick och lade oss bredvid vasen med tulpanerna som jag köpt (som skulle ha varit med till graven, men vi kom på halvvägs genom bussresan att vi glömt dem hemma).

Det gick ganska bra både att åka buss för första gången sedan cerklaget och att ta mig igenom årsdagen. Jag var nervös för att åka buss, men D var ju med och vi tog det lugnt, så det gick bra (dvs - jag fick inga sammandragningar eller annat ont, och bebisen fick inte för sig att komma ut). Själva besöket vid graven gick också ok, men när vi skulle gå därifrån brast det lite för mig - det är så fel att vi aldrig får fira Max och Eskils födelsedag genom att ha kalas och köpa presenter, bara uppmärksamma att det är dagen då vi fick och förlorade dem genom att pynta på deras grav och skänka pengar till Spädbarnsfonden. Så jag stod där på stigen genom kyrkogården en stund och grät, D höll om mig och vi pratade om hur orättvist det känns.

Och sen gick vi till busshållplatsen och tog en buss hem igen. Jag spenderade hela kvällen i soffan, vet inte om det var för att jag var så spänd under bussresan eller trött av att gråta, men jag var helt slutkörd och orkade knappt svepa om mig filten.

TVå år, tänk vad tiden går fort! Jag kan fortfarande minnas detaljer som om det var igår det hände.

/L


Vi har en skiss

D har suttit och jobbat i datorn med blyertsskissen som svärmor gjorde åt oss - förstärkt  linjer, skrivit in mått, klistrat in en bild på den sortens lykta vi vil ha, och experimenterat med vilka färger glaslöven ska göras i.

Igår fick vi den godkänd av kyrkogårdsförvaltningen, och nu ska vännerna smeden och glaskonstnären få säga sitt (de har redan sett en preliminär skiss). Den ska ju vara praktiskt genomförbar också, inte bara fin på papper och följa kraven på mått och säkerhet som gäller för vår del av kyrkogården.

Det känns bra att ha kommit så här långt i processen, förhoppningsvis kan vi ha en färdig beställning lagd inom några månader eller så. Gravvården kanske till och med kommer upp innan året är slut? Jag har ingen aning om hur lång tid den kan ta att göra klart, men det ska bli så skönt när den är på plats.

Och det speciellt eftersom gravplatsen ser så annorlunda ut nu. När jag senast var på kyrkogården (i december, när mamma och pappa var här och kunde skjutsa oss) upptäckte vi nämligen att en av de stora orsakerna till att vi valde just den platsen är borta - trädet med de små röda frukterna har sågats ner! Dessutom ser busgaget väldigt tunnt ut, men det kan ju bero på att vi har en vinter nästan helt utan snö, tillskillnad från förra året då vi fick gräva gångar fram till graven när vi skulle pynta där.


Så här såg det alltså ut när vi valde ut gravplatsen....

och nu ser det ur så här:

Jag gillar det inte alls! Det är så öppet nu, och jag gillade att det kändes lite avskiljt och privat innan med all växtlighet bakom gravstenarna. Dessutom har jag tänkt att risken för att gravpynt ska bli stulet borde vara mindre när de som går på genomfartsvägen bakom vårt "kvarter" inte kan se gravvårdarna i vår rad, och nu blir jag lite ner nojjig att saker ska försvinna därifrån.


Senast D var vid graven pyntade han med det här mosshjärtat som vi köpte hos vår lokala florist. Jag piffade till det lite med hjärtan i zinktråd och tre pärlemorskimrande plastpärlor. Kanske borde vi ha klippt ner feliciorna innan vintern, men det blev inte av. Jag hoppas att de kommer att vara lika fina i år som förra året, men om de inte tar sig får vi helt enkelt plantera något annat. Vi har pratat om snödroppar till våren, och så smultron och förgät-mig-ej till sommaren. Jag längtar tills jag kan ta mig för egen maskin till graven igen, saknar att få vara där och pyssla och känna att jag gör något konkret för att vårda minnena av Alice, Eskil och Max.

/L




Lyktan är på plats

D har varit och satt lyktan vid graven, och nu ser det ut så här:


Den ser lite klumpig ut just nu, men det blir nog fint när det har snöat ordentligt. De två felicia-plantorna vi köpte i maj har spridit sig nåt alldeles otroligt, och det är fint att det fortfarande är lite grönt. De kanske till och med klarar vintern och blommer igen nästa år? Annars har vi idéer om smultron och förgätmigej fram till dess att gravvården kommer på plats, och kanske vintergröna eller någon annan slingerväxt som kan övertalas att växa upp runt dess konturer.

Förresten har vi en god fe som ser efter graven åt oss - de gamla gravljusen var bortplockade när D kom till kyrkogården. Det är ju lite olika hur vi känner inför det där har jag förstått av att prata med andra föräldrar som vi - för en del är det viktigast att ingen utanför familjen påverkar hur det ser ut på graven, andra tycker det är ok så länge andra inte gör annat än att sätta dit nya prydnader, och vissa vill mest att det ska se fint ut och bryr sig inte om vem som ordnar att det blir så.

Jag tillhör den förra gruppen, och har gått och känt mig lite irriterad över tanken på att det stod en massa gamla utbrunna ljus och skräpade hos barnen. 

Så: TACK du som har gjort fint hos Alice, Eskil och Max!

/L

Allhelgona



D var vid graven igår och satte dit ljuset han köpt och jag dekorerat (längst nederkanten står det "vi älskar och saknar er! /mamma och pappa), och i förrgår fick jag dessutom veta att en av våra kära vänner hade varit där på eget bevåg och tänt ljus. Det gör mig glad att veta att det är ljust och fint hos barnen fastän jag inte själv kan ta mig dit.

Så här såg det ut i går eftermiddag:


I går beställde jag en lykta från Fonus, som ska få stå hos barnen över vintern (vi håller ju fortfarande på och planerar gravvården). Den har batteriljus och ljussensor som gör att den slår på och av sig själv när det blir mörkt och ljust.


Designen är kanske lite trist, men det är ju lätt fixat med lite glasfärg eller värmetålig plastfilm på utsidan. Jag gillar tanken på att det ska lysa hos våra älsklingar varje dag när det är mörkt ute.

/L

En massa hjälp

För mig är en av de bästa sakerna med att bo i Uppsala att det är så mycket lättare för våra föräldrar att hälsa på oss nu.
Mina föräldrar var här senast när D fyllde år (och kommer igen i helgen, då jag gör det), svärfar var här en sväng med flyttlådor för någon vecka sedan, och förra helgen hade vi svärmor här.

Vi var bland annat på Bror Hjorts hus, åt på thailändsk restaurang, och så åkte vi och tittade på graven.
K hade med sig en sten som hon lade bland de andra som ligger där (De flesta är från begravningen, men jag har också lagt till en sten ibland när jag besökt graven ensam. Kyrkogården ligger ju precis vid min skola, så det har känts bra att lägga en stund på att kolla att allt ser ut sodm det ska när jag ändå är på hemväg.)

Det var en viktig orsak till att vi bett henne att komma hit - för att hon (som är konstnär) skulle hjälpa oss att skissa på gravvården. Varken jag eller D tycker att vi är så bra på att teckna, och det blir inte lättare av att vi hela tiden försöker att inte tänka på vad det är vi egentligen gör - försöker skapa ett vackert minnesmärke över våra barn.

Så det var mycket lättare att berätta hur vi tänkt för någon annan, som skissar. När vi har fått till en skiss som vi känner oss nöjda med ska vi lämna den vidare till vår smed J, och vår glaskonstnär, Ugglefot.

Vi fick tre fina skisser redan nu i helgen, så det känns äntligen som att vi är på väg.

/L

Björnen

Vår kamera ville inte vara med när vi var vid graven sist (tänk att jag alltid glömmer att ladda extra batterier när jag ska ut på något), men eftersom vi hade mina föräldrar hos oss då fick vi ändå några fina bilder.

Så här fint var det!

Rosorna är från barnens mormor och morfar, och de hade också med sig varsin liten slät sten att lägga till högen från begravningen. Vi har inte lagt dit några stenar under vintern eftersom de ändå inte syntes då, men det blir ju väldigt fint, så det kanske vi skulle börja med igen...



Vi hittade en björn till sist (tack för tipset, Johanna!), på Fullerö Handel. Det var en jättestor butik med mängder av prylar till hemmet och trädgården, faktiskt så mycket att det blir lite överväldigande när man kommer in:


(bild från http://metrobloggen.se/monicaandersson/fullero_handel/)

(bild från http://metrobloggen.se/monicaandersson/fullero_handel/)

En del var väldigt fint, men helheten blev lite för mycket "shabby chic" för min smak. 

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)


(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

(bild från http://smultronlycka.blogspot.com/2009/06/fullero-handel.html)

Vitt, pasteller och nytillverkade prylar som är gjorda för att se slitna ut.... njae. Visst kan jag tänka mig någon enstaka pryl i den stilen i lägenheten (och de hade en hörna med jättefina marockanska taklampor i metall och sittpuffar i indiska tyger, där kände jag mig nästan som hemma *L*), men ett helt hem - nej tack.

När jag väl hittade björnen bar jag omkring på den innan jag kom fram till kassan, och även om jag var glad för att jag hittat den så blev jag också lite sorgsen. Det var det gamla vanliga såklart - att jag bara kan köpa fina saker till barnens grav, inte till dem. Men jag tänkte också på att den där björnen vägde mer än vad barnen gjorde, och på hur det skulle ha kännts att få bära omkring på ett friskt, levande fullgånget barn. Armarna kändes ännu lite mer tomma än vanligt, trots att betongbjörnen var tung.

Innan den kom på plats märkte jag björnen undertill med vårt efternamn, gravplatsens nummer och "kvarteret" den ligger i (passade på att märka betongrosen också, när jag ändå höll på), och jag har varit där en gång bara för att kolla att allt står kvar. Nu är ju vår gravplats ganska väl dold både från den stora gångvägen som korsar hela kyrkogården, och dessutom på andra sidan av häcken sett från den närmaste gångvägen, men jag är ändå nervös för att det vi ställer dit skall försvinna. Jag har läst för många gånger om gravdekorationer som stulits, speciellt på barngravar.  

Men, det blev i all fall väldigt fint, oavsett hur länge det varar.

/L

Vårfint hos barnen

På Vaksala torg om lördagarna har de inte bara loppis. Där har ända sedan jag bodde här första gången också funnits ett tält som säljer färsk frukt, grönskaker, kryddor, bröd och lite andra matvaror och ett annat med snittblommor och plantor. Vi gick runt där bland växterna och tittade på alla sorter tills vi hittade en som vi båda gillade, och valde till slut ut två felicia tenella (Blue Daisy), en sorts tusenskönor om jag förstått rätt. De fick stå i växthuset ute på balkongen tills igår, då vi var nere på kyrkogården och planterade dem.





Jag tog lite fler bilder på kyrkogården. Dels på den fina växten vid en av gravstenarna på samma rad:





Det är så himla vackert, nån som vet vad det är?

Vi hittade också en jättefin smidd gravvård som kan vara till hjälp när vi skissar på gravvården.


Visst är den vacker?



En liten slutkommentar här: jag försöker komma ihåg att maska namn på alla bilder, och att inte skriva ut hela namn på andra människor som förekommer i bloggen (förutom mig själv, barnen och bloggare som själva skriver ut hela sina namn). Därför kan vissa kort se lite konstiga ut, och texten blir kanske lite tråkig ibland, men jag vill hålla mig till PUL:s förbud mot att publicera personuppgifter på internet om jag kan. Det är trots allt en lag jag måste hålla mig till när jag väl börjar jobba som arkivarie.

/L

Nytt inköp



På vägen hem idag bestämde jag mig för att det var tid att köpa den första prydnaden till graven, så jag gick in hos vår lokala blomsterhandlare och köpte en av betongrosorna som vi har tittat på i en vecka eller så.
Tror den blir jättefin hos barnen i vänta på levande blommor.

/L

Om alla de osynliga barnen syntes...

Vi besöker graven ungefär en gång i veckan. Min skola är ju precis intill kyrkogården, så om jag vill kan jag gå dit mycket oftare, men jag tycker om att gå dit med D och det känns lagom med en gång i veckan.

Ibland går vi en liten extra sväng och tittar på gravvårdar innan vi går hem. Vi håller ju på och planerar hur den som så småningom ska hamna på vår plats ska se ut, och det går lite segt. Inspiration från hur andra har gjort hjälper till att sätta igång tankarna. Hur skriver man datum på människor vars liv går att mäta i timmar från födseln? Det vanligaste verkar vara att bara skriva ut ett datum, med eller utan stjärnan och korset som brukar symbolisera födelse- och dödsdatum. Hur ser det ut på de smidda gravkors som finns på kyrkogården, har de inristade namn och datum, eller kanske målade, eller fastnitade mässingsskyltar? Det ska vi ta reda på när snön försvunnit, nu är det bara topparna på korsen som sticker upp. Finns det andra gravvårdar som mer liknar de tre grenar med blad som vi tänker oss, eller "bara" smidda kors? Vi har hittat en som är lite i den stil vi vill ha:


Det här är en lite mer "typisk" smidd gravvård, från Ekshärad i Värmland. Bilden är hämtad från Motala begravningsbyrå.

Vår vän smeden J har skickat skisser till vår gravvård, och vi har börjat skissa själva också. Det är viktigt att det blir rätt, så det får ta den tid det tar. När vi känner oss nöjda med formen ska vi nog till och med försöka göra en modell i kartong, så att vi får en känsla för hur det kommer att se ut tredimensionellt. På den delen av kyrkogården som vår plats liger får gravvårdarna nämligen inte vara högre än 65 cm (med minst 20 cm under jord) eller bredare än 80 cm, och det blir ett ganska högt och smalt träd. Vi vill gärna utnyttja bredden så mycket det går, och få känslan av ett litet buskage med tre huvudgrenar som växer up och jag vill gärna också ha en plats där vi kan hänga en lykta. Någon av de mindre grenarna får gärna bilda en hjärtform, och helst vill vi att huvudgrenarna ska se ut att växa ihop, eller i alla fall att hela gravvården ger ett tredimensionellt intryck.

Som ni kanske märker är det fortfarande bara ganska lösa idéer...


En annan sak som besöket på kyrkogården får mig att tänka på är att nu när det är mycket snö, då syns det väldigt tydligt vilka gravar som ofta får besök. De flesta är översnöade, men vissa har som vår en framskottad gång genom snövallen. Och de är ofta antingen sådana där någon nyss begravts, eller barngravar.

Det finns många sådana, utspridda lite här och var bland de vuxnas. Det hugger till i hjärtat på mig varje gång jag ser en, och jag tänker att jag vill att alla de föräldrarna ska veta att de inte är ensamma. Men jag tänker också på det som D påpekade senast vi var på kyrkogården: majoriteten av alla barn som ligger där är osynliga. De har ingen gravsten, speciellt om de var så små som våra när de föddes. Det var faktiskt inte så länge sedan som barn inte räknades som just barn om de dog före 28:e graviditetsveckan. De flesta begravdes ändå, men anonymt, ibland i egen kista och ibland tillsammans med en vuxen (oavsett om de hade någon relation till denne vuxne). Numera kremeras barn oavsett hur små de är 8alltså även de som, precis som våra pojkar räknas som foster och inte barn) om inte föräldrarna bestämt sig för begravning, och då sprids askan anonymt i minneslunden. Uppsala Gamla kyrkogård, där våra barn ligger, är från 1600-talet. Innan spädbarnsdödligheten började gå ner under 1800-talet dog minst 200 av 1000 levande födda barn i Sverige (och då har ju de för tidigt födda och dödfödda barnen räknats in), och ju längre tillbaka i tiden man går desto större var den siffran (jag hittade de här siffrorna i material från Demografiska databasen vid Umeå universitet).

Minst var femte barn av de som föddes levande på den tiden dog. Det är fruktansvärt många.

Och vad vill jag säga med det? Jo, att majoriteten av de barn som begravts på "vår" kyrkogård, eller på vilken som helst annan kyrkogård med anor från innan 1900-tal inte har lämnat något avtryck där. Det var många fler barn än vuxna som dog, men de fick sällan synas. I kyrkböckerna finns de, och i adelskalendern och andra historiska dokument, men inte på kyrkogårdarna. Jag tycker att det är synd, för det gör det inte direkt lättare för oss som förlorar barn idag när alla former av barnsdödlighet är så extremt ovanliga.

För det är som med allting annat här i världen - det som syns, det finns. Och det som är osynligt blir ofta bortglömt och sådant som ingen vill tala om. Älskade barn i alla tider förtjänar bättre. Så alla de gravstenar som rests över barn är inte bara viktiga för barnens föräldrar och andra anhöriga, de påminner samhället om att vi finns. Alla vi med minst ett barn för lite.

/L






Nej, se vad det har snöat....

I dag tog vi bussen ner till centrum för att uträtta lite ärenden.
Jag köpte den sista kursboken inför tentan som kom ut idag och ska in den 15:e.

Det blev en sväng till Tehörnan för lite mer gunpowder, masala chai och gröna tigern.

Vi fixade en ny almanacka till köksväggen.

D skrev in sig på arbetsförmedligen igen efter semestern. Ja, just det: han har fått ett nytt jobb! Inte inom det han är utbilddad inom, för den branschen verkar tyvärr vara på väg att flytta all tillverkning till Kina, men det är ett fast jobb med ganska vettigt betalt och inte alltför jobbiga arbetstider. Så det är en ganska stor börda som lyfts från båda våra axlar nu när vi vet att en av oss kommer att tjäna egna pengar igen (till skillnad från studielånet, som mest bara ger ågren över att det skall betalas tillbaka).

Vi fikade på Hugos, som var mitt och vännerna A och Ks älsklingsfik i gymnasiet. Det var väldigt mycket som jag minns det: litet, med ljusturkosa väggar och eccentriska möbler och väggprydnader, mycket gott att välja på och en skönt avslappnad miljö. Fast numera har de internet och många av kunderna sitter med sina datorer på de fina borden med mosaikskiva, så det är lite tystare än jag minns det :)

Och så avslutade vi dagen med att gå till kyrkogården. Det var snöigt vid graven. Väldigt snöigt.

Nästan en halvmeter täckte prydnaderna och den tillfälliga gravvården syntes nästan inte alls. Vi gav oss ut på jakt efter en skyffel och D hittade en (jag hittade bara en liten klen kvast som inte var till mycken nytta).

Vi skottade en liten gång och jag borstade fram prydnaderna



Nallen från barnens "tant", finaste vännen E fick följa med hem. Den ska få torka och sitta på hyllan bredvid nallarna som Eskil och Max fick av Hanna och M.


Så här blev det när vi tänt ljuset vi hade med oss och det som var kvar sedan förra besöket och inte hade brunnit nästan något (det med lejonet på).


Det känns bra varje gång vi kan komma dit och göra fint, jag ser fram emot våren när vi kan börja planera vad vi ska plantera för växter.

/L


Första besöket vid graven

Ja, efter ceremonin, i alla fall. Vi var där och plockade bort de utbrända ljusen, slängde en del av blommorna som frusit sönder, borstade bort snön från prydnaderna.

Buketterna som låg ovanpå det nu igenfyllda hålet med urnorna i, de hade frusit fast i marken. Det har snöat mycket här i veckan, och det låg säkert en decimeter snö ovanpå blommorna, som fortfarande såg fräscha ut. Jag gissar att de liksom hade frystorkats.

Vi var i minneslunden också, och tände ett ljus för Emelie och Elsie. Vi hade en del klistermärken kvar från ceremonin, så både ljusen fick några stycken. vanliga gravljus är ju så trista!

Tyvärr hade jag inte med kameran, men nästa gång kanske. Fint var det i alla fall. Jag har varit lite nervös för att första besöker skulle bli jobbigt, men det var inte så farligt. Dels kanske för att vi hade praktiska uppgifter att koncentrera oss på, men kanske också dels det där som andra har berättat om, att det är ett stort steg när begravningen är över. En sorts frid, över att väntan är över. Och så finns det nu något jag kan göra för mina barn, jag kan göra fint på deras plats, och jag kan prata med dem där om jag vill.

Det känns ganska skönt, ändå.




RSS 2.0