Min belöning
När jag hade lämnat in min sista uppgift på kursen den 20:e, då blev det ett bad, en kopp te och lite finchoklad. Och så den här:
Låt er inte luras av det fåniga omslaget. Det här är BRA grejer!
Jag håller fortfarande på med den idag, åtta dagar senare. Helst skulle jag ha velat läsa den i en sittning, men 909 sidor på engelska är lite mastigt även för mig (och dessutom läser jag inte längre så fort som jag en gång gjorde. Brist på övning tror jag, det har nog nåt med en viss liten person vid namn Dorothea att göra *ler*).
För SOM jag och alla andra som gillar den här bokserien har väntat på den sista delen! Den första boken i Wheel of Time av Robert Jordan gavs ut 1990, jag började läsa böckerna på svenska nån gång 1997 eller så.
Däremellan har också författaren hunnit dö av sjukdom 2007, en ny författare väljas ut av hans änka för att skriva färdigt den sista boken (som gavs ut i tre delar) och utgivningsdatum ändras en hel massa gånger. men nu är den alltså här, bok nummer fjorton.
När jag läste serien som tonåring gick det långsamt med översättningen. Varje bok delades upp i två volymer innan de gavs ut på svenska och det tog en evinnerlig tid mellan dem. Så någonstans mitt i serien blev jag för otålig och började läsa på engelska istället. Jag tror att de flesta som läser fantasy och SF har en sådan serie - den som gjorde att de inte orkade vänta längre och började läsa på originalspråket istället.
The Wheel of Time är alltså orsaken till att jag blev duktig på engelska, även om jag var intresserad av språket redan innan dess genom att jag sjöng mycket och ville förstå texter och uttala orden rätt (och förstå vad folk sa på TV). Så den har varit en stor del av mitt liv och det känns lite sorgligt att vår resa tillsammans är slut snart nu när jag får läsa något kapitel varje kväll.
Och hur gick det på kursen då? Jo, jag fick resultatet idag. VG på både examinationsuppgiften och på hemtentan, och 19 av 20 poäng på den senare. Dessutom hade jag lämnat i tentan fyra hela dagar innan slutdatum, det har inte hänt en enda gång sedan jag började läsa på universitet. Och jag tyckte den var jättedålig, men där hade jag visst fel :)
/L
Tre kusiner
Lilla D har fått en till kusin, en liten O!
Hon bor i Singapore med sina föräldrar, så det lär tyvärr dröja ett tag tills vi får träffa henne. Men foton har vi sett idag och hon är såklart fantastiskt söt! Jag är så enormt glad att hon är här och att allt gick bra, det har varit ett par dagar av nervös väntan på nyheter (Singapore ligger i en annan tidszon och internet fungerade visst inte så bra på sjukhuset) efter att vi visste att de kommit in till BB.
Vi har vetat ganska länge att även denna kusinen skulle bli en flicka, och nu finns det på min mans sida tre barnbarn.
Tre flickor, födda tre olika år (M i oktober 2011, Lilla D i april 2012, och Lilla O nu i januari 2013), i tre olika länder.
Jag tycker att det är ganska häftigt, och föreställer mig familjesemestrar i Västergötland med tre busiga ungar som springer runt farmor/mormors hus och ropar till varandra på en blandning av svenska, danska, engelska och kinesiska.
Och jag tittar på fotona av Lilla fina O om och om igen och letar efter släktdragen som finns mellan min dotter och Lilla M. Det är ju så svårt att se på nyfödda, men jag anar att de kan bli lika varandra alla tre när O växt till sig lite. På en del av bilderna från i somras när M och Dorothea träffades ser nämligen M precis ut som Dorothea gör nu, i den ålder M var då.
Jag tycker om den tanken, för om Lilla D aldrig skulle få några småsyskon (vi kan ju inte bara "skaffa ett barn till" och hur som helst är det ALLDELES för tidigt att börja tänka på sådant på några år, men det kan bli så), så har hon ändå kusiner som hon liknar och som liknar henne. Två andra ansikten att spegla sig i, en större kompis att lära sig av och en mindre att lära ut saker till.
Det är ju viktigt, det där med rötter, och släkt, och familj.
/L
Hon bor i Singapore med sina föräldrar, så det lär tyvärr dröja ett tag tills vi får träffa henne. Men foton har vi sett idag och hon är såklart fantastiskt söt! Jag är så enormt glad att hon är här och att allt gick bra, det har varit ett par dagar av nervös väntan på nyheter (Singapore ligger i en annan tidszon och internet fungerade visst inte så bra på sjukhuset) efter att vi visste att de kommit in till BB.
Vi har vetat ganska länge att även denna kusinen skulle bli en flicka, och nu finns det på min mans sida tre barnbarn.
Tre flickor, födda tre olika år (M i oktober 2011, Lilla D i april 2012, och Lilla O nu i januari 2013), i tre olika länder.
Jag tycker att det är ganska häftigt, och föreställer mig familjesemestrar i Västergötland med tre busiga ungar som springer runt farmor/mormors hus och ropar till varandra på en blandning av svenska, danska, engelska och kinesiska.
Och jag tittar på fotona av Lilla fina O om och om igen och letar efter släktdragen som finns mellan min dotter och Lilla M. Det är ju så svårt att se på nyfödda, men jag anar att de kan bli lika varandra alla tre när O växt till sig lite. På en del av bilderna från i somras när M och Dorothea träffades ser nämligen M precis ut som Dorothea gör nu, i den ålder M var då.
Jag tycker om den tanken, för om Lilla D aldrig skulle få några småsyskon (vi kan ju inte bara "skaffa ett barn till" och hur som helst är det ALLDELES för tidigt att börja tänka på sådant på några år, men det kan bli så), så har hon ändå kusiner som hon liknar och som liknar henne. Två andra ansikten att spegla sig i, en större kompis att lära sig av och en mindre att lära ut saker till.
Det är ju viktigt, det där med rötter, och släkt, och familj.
/L
Tillbakablick
2012 = Dorothea. Lycka, sömnbrist, gröt över hela köket, tusen äckliga blöjor, söta små kläder i varje hög nytvättat, snusande andetag bredvid mig i sängen, världens vackraste skratt, stora blå ögon som tittar upp på mig och glittrar, utveckla ögon i nacken, blixtsnabba reflexer och ett sjätte sinne för när bus är på gång.
Musiken kom tillbaka in i våra liv - vi har sjungit, nynnat och spelat musik för henne sedan vi kom hem från B.B. I sorgen efter våra tre små försvann all musik, det gjorde för ont att lyssna. Men 2012 blev året då musik äntligen var en del av vår vardag igen. Musiken och skratten, och lyckan kom hon med.
Och för någon månade sen nådde jag insikten att jag nu först och främst är Lilla Ds mamma nu och inte enbart mamma till tre döda barn. Jag gick till kyrkogården med gravljus, men utan tändare. Hela min värld är upp och ner sedan i april och jag älskar det!
/L
