Precis så
Tildas mamma, den kloka kvinnan har slagit huvudet på spiken med en av sina texter igen. Hon skriver om en rad ur VSFBs tidning, som gick ungefär: "Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet".
Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet. Fundera en stund på det, för det är sant.
När ett barn dör känns allt som var viktigt innan, men också allt som vi gör för att vi måste göra det för att fungera eller för att det förväntas av oss helt plötsligt meningslöst. Som att äta, bry sig om sitt utseende, jobba eller studera, hålla kontakten med någon överhuvudtaget som inte bor i samma hem som en själv (oavsett hur älskade och viktiga dessa personer är i vanliga fall, kräver det mer ansträngning än att gå in i nästa rum är det för jobbigt), städa, tvätta eller motionera. Eller lyssna på musik, se på film, läsa, eller hantverka, baka eller vad det nu kan vara som vanligtvis gör en glad och avslappnad.
Förlusten av ett barn är så total och så överväldigande att sorgen inte bara i den första akuta fasen tar över hela hjärnan och den lilla kraft som finns i kroppen, utan också fortsätter att hänga sig kvar som ett mörkt moln i tankarna lång tid efteråt (och förlusten försvinner såklart aldrig, den tar bara med tiden upp mindre plats i vardagen). Den kräver ständig beredskap för att inte ta över all tankeverksamhet, därför att vad som helst plötsligt kan påminna om att barnet eller barnen är döda och utlösa sorgeattacker. Och inte ens när vi börjat se mönster i vad som gör oss ledsna kan vi släppa den där vaksamheten, för det kan vara något annat, något mindre självklart som utlöser sorgen nästa gång. Nästan allt umgänge med andra människor och vad som helst på tv, på radion, på internet eller i böcker och konst kan påminna om det fruktansvärda i att älskade efterlängtade barn inte fick leva.
I den akuta sorgen jobbar hjärnan för högtryck med de här tankarna och känslorna, och det tar tid för oss att vänja oss vid att det är sådant livet nu ser ut. Förhoppningsvis hittar vi så småningom fram till en vardag där inte allt omkring oss gör ont, och där vi kan skratta igen. Det tog mig ungefär två år från Alices död, och ett och ett halvt från Eskil och Maxs, men jag tror att jag är där nu. Jag kan göra och se många av de där sakerna som precis när barnen hade dött slet mig i småbitar av smärta, och jag lever ett för mig ganska normalt och känslomässigt hälsosamt liv just nu. Jag tar hand om mig själv, D, sötkatten, våra krukväxter och vårt hem. Jag träffar vänner och släktingar. Jag kan vara mer än en meter bort från D, och jag kan till och med resa bort några dagar utan honom. Jag skapar texter, hantverk, bakverk och maträtter. Jag försöker motionera och styrketräna. Jag försöker planera för framtiden.
Jag mår bättre nu, och jag hoppas att det håller i sig. Visst är jag fortfarande skör, och visst går jag sönder ibland, men jag återhämtar mig fortare och på det hela taget har jag det bra.
Ni som går igenom det själva, ni förstår. Om ni andra, som inte förlorat barn vill försöka förstå, läs då Tildas mammas inlägg, och lyssna också gärna på konstnären Karin Broos sommarprogram i P1 från i år. Ungefär i mitten berättar hon om hur hennes och makens dotter, deras andra barn, dog i magen samma dag som hon var beräknad att födas. De fick vad jag uppfattar som väldigt dålig hjälp av sjukvården, då för 31 år sedan, och Karin berättar också om hur känslorna kom tillbaka långt senare i samband med att ett av familjens föl dog.
Ett väldigt kort avsnitt, men med väldigt hög igenkänningsfaktor för mig. Att få beskedet att ens barn är dött eller snart ska födas dött, och att hoppet är släckt, är en fruktansvärd upplevelse som jag tvingats gå igenom tre gånger, och jag önskar det inte för någon annan människa i världen.
/L
Att förlora sitt barn är att förlora meningen med livet. Fundera en stund på det, för det är sant.
När ett barn dör känns allt som var viktigt innan, men också allt som vi gör för att vi måste göra det för att fungera eller för att det förväntas av oss helt plötsligt meningslöst. Som att äta, bry sig om sitt utseende, jobba eller studera, hålla kontakten med någon överhuvudtaget som inte bor i samma hem som en själv (oavsett hur älskade och viktiga dessa personer är i vanliga fall, kräver det mer ansträngning än att gå in i nästa rum är det för jobbigt), städa, tvätta eller motionera. Eller lyssna på musik, se på film, läsa, eller hantverka, baka eller vad det nu kan vara som vanligtvis gör en glad och avslappnad.
Förlusten av ett barn är så total och så överväldigande att sorgen inte bara i den första akuta fasen tar över hela hjärnan och den lilla kraft som finns i kroppen, utan också fortsätter att hänga sig kvar som ett mörkt moln i tankarna lång tid efteråt (och förlusten försvinner såklart aldrig, den tar bara med tiden upp mindre plats i vardagen). Den kräver ständig beredskap för att inte ta över all tankeverksamhet, därför att vad som helst plötsligt kan påminna om att barnet eller barnen är döda och utlösa sorgeattacker. Och inte ens när vi börjat se mönster i vad som gör oss ledsna kan vi släppa den där vaksamheten, för det kan vara något annat, något mindre självklart som utlöser sorgen nästa gång. Nästan allt umgänge med andra människor och vad som helst på tv, på radion, på internet eller i böcker och konst kan påminna om det fruktansvärda i att älskade efterlängtade barn inte fick leva.
I den akuta sorgen jobbar hjärnan för högtryck med de här tankarna och känslorna, och det tar tid för oss att vänja oss vid att det är sådant livet nu ser ut. Förhoppningsvis hittar vi så småningom fram till en vardag där inte allt omkring oss gör ont, och där vi kan skratta igen. Det tog mig ungefär två år från Alices död, och ett och ett halvt från Eskil och Maxs, men jag tror att jag är där nu. Jag kan göra och se många av de där sakerna som precis när barnen hade dött slet mig i småbitar av smärta, och jag lever ett för mig ganska normalt och känslomässigt hälsosamt liv just nu. Jag tar hand om mig själv, D, sötkatten, våra krukväxter och vårt hem. Jag träffar vänner och släktingar. Jag kan vara mer än en meter bort från D, och jag kan till och med resa bort några dagar utan honom. Jag skapar texter, hantverk, bakverk och maträtter. Jag försöker motionera och styrketräna. Jag försöker planera för framtiden.
Jag mår bättre nu, och jag hoppas att det håller i sig. Visst är jag fortfarande skör, och visst går jag sönder ibland, men jag återhämtar mig fortare och på det hela taget har jag det bra.
Ni som går igenom det själva, ni förstår. Om ni andra, som inte förlorat barn vill försöka förstå, läs då Tildas mammas inlägg, och lyssna också gärna på konstnären Karin Broos sommarprogram i P1 från i år. Ungefär i mitten berättar hon om hur hennes och makens dotter, deras andra barn, dog i magen samma dag som hon var beräknad att födas. De fick vad jag uppfattar som väldigt dålig hjälp av sjukvården, då för 31 år sedan, och Karin berättar också om hur känslorna kom tillbaka långt senare i samband med att ett av familjens föl dog.
Ett väldigt kort avsnitt, men med väldigt hög igenkänningsfaktor för mig. Att få beskedet att ens barn är dött eller snart ska födas dött, och att hoppet är släckt, är en fruktansvärd upplevelse som jag tvingats gå igenom tre gånger, och jag önskar det inte för någon annan människa i världen.
/L
Bilder från Köpenhamn
Det stod fina elefanter lite varstans, som en del i Elephant Parade 2011 (ett projekt för att samla in pengar till räddningsinsatser för den asisatiska elefanten). Den här heter Poetry och stod vid Vor Frue Plads.
Vid min andra svägerskas gamla skola (där hon doktorerade) hittade vi den här statyn:
Och den här:
På en annan gata dök det plötsligt ner en fin gul säl på en husvägg,
och jag hittade en riktigt häftig stödstolpe till ett räcke.
Och så tog jag en massa kort på Den Røde Plads.
Den ligger precis utanför huset där E och K bor, och ska bli en del av en stor park som heter Superkilen.
Den Røde Plads är tänkt att bli en samlingsplats för marknad, kultur och sport, och övergår i det svarta området vid Mimers Plads som ska vara som ett "offentligt vardagsrum" eller en stor innergård med grillplatser, bord och bänkar där folk kan ha picknick eller spela backgammon eller schack. Den svarta platsen övergår i den Grønne Park,som också är tänkt för sport och picknick, med hockeyrink, basketplan, fotbollsplan och grönytor.
Varje plats ska också ha träd och växter från många andra delar av världen, och "gatumöbler" som kopierats från 57 länder. Cykelställen på bilden ovanför är t.ex från Finland, på Mimers Plads ska det finnas en marrockansk springbrunn, och några andra saker som ska byggas är ett utegym från Turkiet och gungor från Indonesien.
Jag tror det kan bli riktigt coolt. Det ska bli kul att se hur långt de kommit nästa gång vi kommer ner till Köpenhamn!
/L
Vid min andra svägerskas gamla skola (där hon doktorerade) hittade vi den här statyn:
Och den här:
På en annan gata dök det plötsligt ner en fin gul säl på en husvägg,
och jag hittade en riktigt häftig stödstolpe till ett räcke.
Och så tog jag en massa kort på Den Røde Plads.
Den ligger precis utanför huset där E och K bor, och ska bli en del av en stor park som heter Superkilen.
Den Røde Plads är tänkt att bli en samlingsplats för marknad, kultur och sport, och övergår i det svarta området vid Mimers Plads som ska vara som ett "offentligt vardagsrum" eller en stor innergård med grillplatser, bord och bänkar där folk kan ha picknick eller spela backgammon eller schack. Den svarta platsen övergår i den Grønne Park,som också är tänkt för sport och picknick, med hockeyrink, basketplan, fotbollsplan och grönytor.
Varje plats ska också ha träd och växter från många andra delar av världen, och "gatumöbler" som kopierats från 57 länder. Cykelställen på bilden ovanför är t.ex från Finland, på Mimers Plads ska det finnas en marrockansk springbrunn, och några andra saker som ska byggas är ett utegym från Turkiet och gungor från Indonesien.
Jag tror det kan bli riktigt coolt. Det ska bli kul att se hur långt de kommit nästa gång vi kommer ner till Köpenhamn!
/L
Mardrömmar (#oslo #utoya)
Min första tanke igår var: visst är väl min syster och hennes sambo fortfarande i Sverige? Efter att ha ringt till både Ms och våra föräldrars telefoner utan att ha fått svar (jag trodde att M och D var med dem på familjens fäbod) hann jag med att bli rätt nevös innan mamma ringde tillbaka och sa att hon och min far just hört nyheten på radio, och att syster med sambo var hos hans släkt i Hälsingland.
När jag sedan pratat med lillasyster kunde jag andas ut igen. De bor i Oslo centrum, ca tio minuter från bombplatsen, och om jag har förstått det rätt ligger Ds jobb på samma gata, så där på Brasserie Hansken hade de nog känt av explosionen. Det är så otäckt, och jag är så glad att de är i säkerhet.
Nu i morse, när jag läst i vår lokala papperstidning att 17 personer bekräftats döda och sedan pratade med min D som sa att dödstalet stigit till över 80 allteftersom räddningspersonalen hittar fler kroppar ute på Utøya var det andra känslor som tog över.
Så många döda, helt utan orsak. Så många unga liv som släckts, och de flesta dog dessutom förmodligen skräckslagna och chockade. Så många föräldrar som nu tvingas begrava sina barn.
Det är så fruktansvärt hemskt och sorgligt, och mitt hjärta är tungt för alla de sönderslitna familjer som vaknat upp till ett nytt och sämre Norge idag. Och jag är rädd för att det ska hända här också, att nästa galning med en bomb inte schabblar, utan faktiskt lyckas spränga en gata eller ett hus fullt med folk, eller går bärsärkagång med maskingevär i ett köpcentrum, på en konsert eller på ett offentligt möte.
Världen är en osäker plats.
/L
När jag sedan pratat med lillasyster kunde jag andas ut igen. De bor i Oslo centrum, ca tio minuter från bombplatsen, och om jag har förstått det rätt ligger Ds jobb på samma gata, så där på Brasserie Hansken hade de nog känt av explosionen. Det är så otäckt, och jag är så glad att de är i säkerhet.
Nu i morse, när jag läst i vår lokala papperstidning att 17 personer bekräftats döda och sedan pratade med min D som sa att dödstalet stigit till över 80 allteftersom räddningspersonalen hittar fler kroppar ute på Utøya var det andra känslor som tog över.
Så många döda, helt utan orsak. Så många unga liv som släckts, och de flesta dog dessutom förmodligen skräckslagna och chockade. Så många föräldrar som nu tvingas begrava sina barn.
Det är så fruktansvärt hemskt och sorgligt, och mitt hjärta är tungt för alla de sönderslitna familjer som vaknat upp till ett nytt och sämre Norge idag. Och jag är rädd för att det ska hända här också, att nästa galning med en bomb inte schabblar, utan faktiskt lyckas spränga en gata eller ett hus fullt med folk, eller går bärsärkagång med maskingevär i ett köpcentrum, på en konsert eller på ett offentligt möte.
Världen är en osäker plats.
/L
Drömmar om Marrakesh
Eftersom det finns många matbutiker med arabiska namn i den stadsdel där E & K bor, tänkte jag att åtminstone en av dem borde sälja marrockanska/nordafrikanska bakverk, så som vår lokala grönsakshandel säljer baklava. Men tjii fick jag! Vi var inne i åtminstone fyra eller fem olika små butiker och två bagerier, och de hade många spännande varor, men inga marockanska mandelkakor eller annat som jag kände igen från vår semester.
Men så, när E och jag satt på bussen hem från middagen hos Ks pappa med fru, då såg vi det:
Um Hamza's Marrokanske Delikatesser.
Taginer i fönstret och bilder på det goda brödet vi fick till all mat i Marrakesh, och de där små bakverken som jag köpte av försäljarna med sina kärror när vi åt middag på utomhusrestaurangerna på Jema el-Fnaa!
Jippie! Vi hoppade av bussen, eftersom det ändå inte var så långt hem, och möttes av den här lappen:
"Helgen som inte blev av", var det ja.... Vi har bestämt att vi ska försöka gå dit allihop när D och jag hälsar på i höst (då två Köpenhams-bor har blivit tre) istället.
Men, trots detta lilla nederlag blev det en marrockansk prägel på min sista dag i Köpenhamn. K googlade sig nämligen fram till att det fanns en restaurang och ett fik med marrockanst tema nere i centrala stan, och vi fikade på Thé à la Menthe på Rådhusstræde 5b. De sålde också teglas, en del keramik och metallbrickor med utstansad dejor (till brickbord).
Inte så traditionellt marockanskt, mer bohem-aktigt. Påminde mig lite om Café des Espices vid vårt närmaste lilla torg Rahba Lakdima i Marrakesh, faktiskt (de flesta av deras kunder är turister).
Förutom den underbara röda färgen på väggarna som de traditionella husen där hade, på Thé à la menthe var det mer pistagegröna väggar och möbler. Men det var väldigt fint och mysigt där på Rådhusstræde, och gott mint-te hade de också!
Jag köpte mig till och med en marrockansk kaka, fast den var ganska menlös och lite torrare än jag misstänker att de ska vara. Vet inte alls vad de kallas, men det var en grov mandelmassa smaksatt med rosenvatten i en tunn deg.
Och fina lyktor hade de överallt - i fönstren, på hyllor på väggarna, på trappstegen till andra våningen, på gästtoaletten... Jag borde ha fotat dem allihop, men jag var upptagen med mitt fika och mitt goda sällskap. Några fastnade på bild, i alla fall:
Jag vill ha flera! :)
/L
Men så, när E och jag satt på bussen hem från middagen hos Ks pappa med fru, då såg vi det:
Um Hamza's Marrokanske Delikatesser.
Taginer i fönstret och bilder på det goda brödet vi fick till all mat i Marrakesh, och de där små bakverken som jag köpte av försäljarna med sina kärror när vi åt middag på utomhusrestaurangerna på Jema el-Fnaa!
Jippie! Vi hoppade av bussen, eftersom det ändå inte var så långt hem, och möttes av den här lappen:
"Helgen som inte blev av", var det ja.... Vi har bestämt att vi ska försöka gå dit allihop när D och jag hälsar på i höst (då två Köpenhams-bor har blivit tre) istället.
Men, trots detta lilla nederlag blev det en marrockansk prägel på min sista dag i Köpenhamn. K googlade sig nämligen fram till att det fanns en restaurang och ett fik med marrockanst tema nere i centrala stan, och vi fikade på Thé à la Menthe på Rådhusstræde 5b. De sålde också teglas, en del keramik och metallbrickor med utstansad dejor (till brickbord).
Inte så traditionellt marockanskt, mer bohem-aktigt. Påminde mig lite om Café des Espices vid vårt närmaste lilla torg Rahba Lakdima i Marrakesh, faktiskt (de flesta av deras kunder är turister).
Förutom den underbara röda färgen på väggarna som de traditionella husen där hade, på Thé à la menthe var det mer pistagegröna väggar och möbler. Men det var väldigt fint och mysigt där på Rådhusstræde, och gott mint-te hade de också!
Jag köpte mig till och med en marrockansk kaka, fast den var ganska menlös och lite torrare än jag misstänker att de ska vara. Vet inte alls vad de kallas, men det var en grov mandelmassa smaksatt med rosenvatten i en tunn deg.
Och fina lyktor hade de överallt - i fönstren, på hyllor på väggarna, på trappstegen till andra våningen, på gästtoaletten... Jag borde ha fotat dem allihop, men jag var upptagen med mitt fika och mitt goda sällskap. Några fastnade på bild, i alla fall:
Jag vill ha flera! :)
/L
Vad jag gjorde under "helgen som inte blev av"
Ett både passande och missvisande namn på dagarna i Köpenhamn, som min svägerska myntade. :)
Trots den inställda konserten (jag tror, som svägerskan E att anledningen till att jag inte blev så ledsen är att jag var så nervös att jag inte skulle komma in för att något var fel med min biljett och därför utgick från att jag skulle bli avvisad vid arenan. Så, när det inte blev någon spelning för någon alls i Köpenhamn den dagen, så var jag liksom redan beredd) är jag supernöjd med min lilla semester!
Så vad har jag då gjort? Umgåtts med finaste E & K, ätit ute, shoppat, fotograferat, och insupit atmosfären i Köpenhamn. Och gått. Från centrum till Nørrebro och tvärtom, till Parken, in och ut i affärer, upp och ner för trappor. Ja, vi åkte en del buss också, men mest gick vi. Så jag har fått ordentligt med motion i helgen, och det känns bra.
Jag fick äta en fantastisk middag i trevligt sällskap hos Ks pappa med fru (med bland annat färska musslor, ungsgratinerade champinjoner med mögelost och en supergod fruktsallad med choklad), och se Harry Potter og Dødsregalierne, del 2. Det var en bra film, ett "värdigt avslut" som det ofta har stått i recensioner av den sista delen i Potter-serien. Och sorglig! I runt 20 minuter (under slaget om Hogwarts) satt både jag och E och grät.
Jag har också druckit underbart is-te på Perchs och köpt med mig te-blandning hem, ätit mitt livs första frukost på en bagel och en iskall färsk smoothie, och en god och trevlig men superblåsig lunch på sushi och misu-soppa på Dondon.
Köpt ett par skor och två fina cloisonne-pärlor på "Kina Hus":
En meter band på en liten butik med indiska smycken och prydnader:
En vacker klänning:
Ett par byxor med minst sagt generös passform (E köpte ett likadant par, de kommer att sitta fint på hennes fina gravida mage):
Och så TT-tröjan, så klart :)
Jag har också suttit på altanen och roat mig med att titta på när K och hans bror spelade krocket.
I REGN. "De er skøre (galna) de danskere" (ja, eller som Obelix säger i originalet: Delirant isti Romani – "De är galna dessa romare").
:)
Nej, det får nog räcka för det här inlägget.
/L
Trots den inställda konserten (jag tror, som svägerskan E att anledningen till att jag inte blev så ledsen är att jag var så nervös att jag inte skulle komma in för att något var fel med min biljett och därför utgick från att jag skulle bli avvisad vid arenan. Så, när det inte blev någon spelning för någon alls i Köpenhamn den dagen, så var jag liksom redan beredd) är jag supernöjd med min lilla semester!
Så vad har jag då gjort? Umgåtts med finaste E & K, ätit ute, shoppat, fotograferat, och insupit atmosfären i Köpenhamn. Och gått. Från centrum till Nørrebro och tvärtom, till Parken, in och ut i affärer, upp och ner för trappor. Ja, vi åkte en del buss också, men mest gick vi. Så jag har fått ordentligt med motion i helgen, och det känns bra.
Jag fick äta en fantastisk middag i trevligt sällskap hos Ks pappa med fru (med bland annat färska musslor, ungsgratinerade champinjoner med mögelost och en supergod fruktsallad med choklad), och se Harry Potter og Dødsregalierne, del 2. Det var en bra film, ett "värdigt avslut" som det ofta har stått i recensioner av den sista delen i Potter-serien. Och sorglig! I runt 20 minuter (under slaget om Hogwarts) satt både jag och E och grät.
Jag har också druckit underbart is-te på Perchs och köpt med mig te-blandning hem, ätit mitt livs första frukost på en bagel och en iskall färsk smoothie, och en god och trevlig men superblåsig lunch på sushi och misu-soppa på Dondon.
Köpt ett par skor och två fina cloisonne-pärlor på "Kina Hus":
En meter band på en liten butik med indiska smycken och prydnader:
En vacker klänning:
Ett par byxor med minst sagt generös passform (E köpte ett likadant par, de kommer att sitta fint på hennes fina gravida mage):
Och så TT-tröjan, så klart :)
Jag har också suttit på altanen och roat mig med att titta på när K och hans bror spelade krocket.
I REGN. "De er skøre (galna) de danskere" (ja, eller som Obelix säger i originalet: Delirant isti Romani – "De är galna dessa romare").
:)
Nej, det får nog räcka för det här inlägget.
/L
Det bidde en t-shirt
Klockan ær 19.25 och jag ær inte på Parken i Køpenhamn och væntar på att Pet Shop Boys (som ær førband till Take That) på deras turné ska børja spela.
Det ær ingen annan heller. På bussen ut till arenan fick vi høra att konserten ær instælld pga att Robbie Williams blivit matførgiftad. Konserten ær instølld, och det blir heller ingen ersættningsspelning.
Det hær hade jag INTE væntat mig. Visst var jag nervøs før att jag inte skulle komma in, men att det skulle stællas in hade jag inte ens tønkt på. De har spelat alla datum hittills, och den førsta planerade konserten hær i Køpenhamn kørdes igår och gjorde succé (iaf enligt danska tidningar).
Jag ær SÅ besviken. Tur att jag inte ær 15 år længre, før då hade jag suttit hær och storgråtit.
Min 30-årspresent krympte som klæderna i den gamla sagan - från en rock till en tumme, eller snarare från en konsert till en turné t-shirt. Vi var førbi arenan tidigare idag (det var køer redan då) och jag passade på att køpa en i ett av de två tælt som sålde officiella trøjor, flaggor och lite annat. Det ær en vældigt fin trøja och jag ær nøjd med den, men det ær ju inte riktigt samma sak som att se mina tonårsidoler live...
/L
Vad jag gör
Syr lite framför CSI eller podradio, läser, gosar med katten, dricker te, äter glass.
Ungefär så. :)
/L
Ungefär så. :)
/L
Lundgrens teer
Min kära pappa hjälpte mig att bjuda på en auktion en söndag för några veckor sedan när jag var på stan och sluttiden gick ut, och han vann den! En superfin burk för 1/4 kilo "Drak-thé" från James Lundgren o Co:
Nu när vi var upp och hälsade på hemma hos honom och mamma fick jag med mig mitt nyaste tillskott till samlingen hem.
Jag ser det som en sport att hitta burkar från Lundgrens på loppisar och Tradera. De ska vara i fint skick på insidan så att jag faktiskt kan ha dem som teburkar, i en vettig storlek så att de går in i köksskåpet ("Drak-thé"-burken är tyvärr lite för hög, men går in på översta hyllan i skåpet där mina andra teer står), och helst kosta under 100 kr med frakt (pappa gav inte sig själv samma begränsningar, och det var väl anledningen till att han vann auktionen, men jag fick bara ge honom 60 kr för burken. Tack snälla pappa!).
Ja, och så får jag bara köpa en burk av varje sorts te, om de inte skiljer sig jättemycket åt. Det finns uppenbarligen andra som gillar Lundgrens burkar, för de mer ovanliga sorterna (t.ex. "Drak-thé") burkar snabbt gå upp i pris.
Min allra första burk köpte jag för 10 kr på en loppis i Falköping. Det var den gula och svarta Salongs thé, och den var fortfarande full med te i en förseglad papperspåse.
Jag vet ganska lite om James Lundgren o Co, förutom att det var ett företag som sålde te i Göteborg mellan någon gång vid förra sekelskiftet (1888 enligt vissa burkar) och fram till 1950-talet. Jag tror jag vet namnen på de flesta av de sorter som Lundgrens sålde, eftersom de står listade på botten av en del av burkarna:
Chaking Thé (alla bilderna lånade från div säljare på Tradera),
Dharma Thé,
Drak Thé (som alltså också finns i en fyrkantig variant),
Elefantens Thé,
Fakir Thé,
Frimärks Thé,
Frimärks Thé Special,
Fuji Thé (Grönt),
Imperial Ceylon Thé,
Karlavagns Thé,
Kron Thé,
Mosaik Thé,
Salongs Thé,
Samovar Thé,
Slotts Thé,
Tao Thé,
och Zuleika Thé.
En del av dem har jag överhuvudtaget aldrig sett till försäljning (som Elefantens, Karlavagns och Fuji), andra dyker upp väligt sällan (Drak thé, Chaking och Zuleika), men sedan den första burken har jag nu samlat på mig 7 av de här 17 sorterna:
Imperial Ceylon, Slotts, Samovar, Frimärks, Mosaik, Drak och Salongs Théernas vackra burkar. Det är så många detaljer och färger i designen av dem allihop, samtidigt som det ändå syns att de hör ihop. Jag är så nyfiken på vem eller vilka som ritat dem - kanske vet de mer på Göteborgs stadsmuseum eller Region- och Stadsarkivet där? Jag borde ta och knåpa ihop ett mail till dem.
/L
Nu när vi var upp och hälsade på hemma hos honom och mamma fick jag med mig mitt nyaste tillskott till samlingen hem.
Jag ser det som en sport att hitta burkar från Lundgrens på loppisar och Tradera. De ska vara i fint skick på insidan så att jag faktiskt kan ha dem som teburkar, i en vettig storlek så att de går in i köksskåpet ("Drak-thé"-burken är tyvärr lite för hög, men går in på översta hyllan i skåpet där mina andra teer står), och helst kosta under 100 kr med frakt (pappa gav inte sig själv samma begränsningar, och det var väl anledningen till att han vann auktionen, men jag fick bara ge honom 60 kr för burken. Tack snälla pappa!).
Ja, och så får jag bara köpa en burk av varje sorts te, om de inte skiljer sig jättemycket åt. Det finns uppenbarligen andra som gillar Lundgrens burkar, för de mer ovanliga sorterna (t.ex. "Drak-thé") burkar snabbt gå upp i pris.
Min allra första burk köpte jag för 10 kr på en loppis i Falköping. Det var den gula och svarta Salongs thé, och den var fortfarande full med te i en förseglad papperspåse.
Jag vet ganska lite om James Lundgren o Co, förutom att det var ett företag som sålde te i Göteborg mellan någon gång vid förra sekelskiftet (1888 enligt vissa burkar) och fram till 1950-talet. Jag tror jag vet namnen på de flesta av de sorter som Lundgrens sålde, eftersom de står listade på botten av en del av burkarna:
Chaking Thé (alla bilderna lånade från div säljare på Tradera),
Dharma Thé,
Drak Thé (som alltså också finns i en fyrkantig variant),
Elefantens Thé,
Fakir Thé,
Frimärks Thé,
Frimärks Thé Special,
Fuji Thé (Grönt),
Imperial Ceylon Thé,
Karlavagns Thé,
Kron Thé,
Mosaik Thé,
Salongs Thé,
Samovar Thé,
Slotts Thé,
Tao Thé,
och Zuleika Thé.
En del av dem har jag överhuvudtaget aldrig sett till försäljning (som Elefantens, Karlavagns och Fuji), andra dyker upp väligt sällan (Drak thé, Chaking och Zuleika), men sedan den första burken har jag nu samlat på mig 7 av de här 17 sorterna:
Imperial Ceylon, Slotts, Samovar, Frimärks, Mosaik, Drak och Salongs Théernas vackra burkar. Det är så många detaljer och färger i designen av dem allihop, samtidigt som det ändå syns att de hör ihop. Jag är så nyfiken på vem eller vilka som ritat dem - kanske vet de mer på Göteborgs stadsmuseum eller Region- och Stadsarkivet där? Jag borde ta och knåpa ihop ett mail till dem.
/L
Fröken katt
Jag trodde egentligen inte att det var möjligt, men hon har hittat några fler konstiga ställen att lägga sig på :)
/L
En oväntad gåva
När vi kom hem i förrgår låg det ett brev från Spädbarnsfonden i hallen. Jag trodde att det var en bekräftelse på insättningen som jag gjorde till Alices minne, men det var det inte. Istället innehöll kuvertet ett gåvobevis på en minnesgåva för alla tre barnen, från en gammal kär vän till mig. Eller till minne av "tre små kottar", som det stod på kortet. Där fanns också en fin text, som jag gärna vill dela med mig av:
Som alltid blev jag så glad och rörd av att veta att andra också minns barnens dagar, och tänker på min familj.
Tack snälla, underbara Z, för din omtanke!
/L
Som alltid blev jag så glad och rörd av att veta att andra också minns barnens dagar, och tänker på min familj.
Tack snälla, underbara Z, för din omtanke!
/L
Det kanske ljusnar
När vi har gått på stan på senare tid har jag insett att jag faktiskt mår bättre nu. Skriken från spädbarn skär inte lägre som knivar i hjärtat, jag vänder inte automatiskt bort blicken (eller tvärtom - tittat extra länge som någon form av självplågeri) på bebisar och små barn på stan, på bussen, på mataffären.
Jag tycker helt uppriktigt att det är tråkigt att vi missade att få träffa mitt yngsta kusinbarn när vi var hemma och firade min fars 60-årsdag i början av veckan (vårt tåg gick innan de hann komma över dagen efter pappas födelsedag).
Jag ser fram emot nästa spelkväll med våra vänner (de med den lille sonen som var hemma hos oss för ett tag sedan).
Kort sagt, jag lider inte lika mycket av min barnlösa liv och min sorg i min vardag just nu. Och D känner likadant (vilket är en väldig lättnad för mig, eftersom han träffar på en massa barn i sitt jobb som bussförare i stadstrafik).
Vi pratade om det här för några dagar sedan, och kom fram till att vi tror att det beror på flera saker:
Att det gick så bra att träffa lille Kotten.
Att vi är så glada att D:s syster och hennes man äntligen väntar barn att det överskuggar avundsjukan och därförbara önskar att allt ska gå bra med all vår kraft. Därför ser vi fram emot att träffa den lilla till hösten, även om vi såklart fortfarande oroar oss lite för hur vi ska reagera vid första mötet (allt det där med släktdrag och att bebisen kan vara lik våra barn).
Och för att vi nu äntligen har börjat hoppas på att vi kan få vänta barn snart igen, och för att det finns en plan för hur detta barn ska stanna kvar i magen så länge som möjligt.
Jag hoppas att de här känslorna håller i sig.
/L
Jag tycker helt uppriktigt att det är tråkigt att vi missade att få träffa mitt yngsta kusinbarn när vi var hemma och firade min fars 60-årsdag i början av veckan (vårt tåg gick innan de hann komma över dagen efter pappas födelsedag).
Jag ser fram emot nästa spelkväll med våra vänner (de med den lille sonen som var hemma hos oss för ett tag sedan).
Kort sagt, jag lider inte lika mycket av min barnlösa liv och min sorg i min vardag just nu. Och D känner likadant (vilket är en väldig lättnad för mig, eftersom han träffar på en massa barn i sitt jobb som bussförare i stadstrafik).
Vi pratade om det här för några dagar sedan, och kom fram till att vi tror att det beror på flera saker:
Att det gick så bra att träffa lille Kotten.
Att vi är så glada att D:s syster och hennes man äntligen väntar barn att det överskuggar avundsjukan och därförbara önskar att allt ska gå bra med all vår kraft. Därför ser vi fram emot att träffa den lilla till hösten, även om vi såklart fortfarande oroar oss lite för hur vi ska reagera vid första mötet (allt det där med släktdrag och att bebisen kan vara lik våra barn).
Och för att vi nu äntligen har börjat hoppas på att vi kan få vänta barn snart igen, och för att det finns en plan för hur detta barn ska stanna kvar i magen så länge som möjligt.
Jag hoppas att de här känslorna håller i sig.
/L
Det finns bebisar, och så finns det bebisar
Och det finns hopp! Hopp för att jag skall kunna umgås med vänners och syskons barn utan att det gör mer ont än det är roligt och mysigt.
Igår spelade vi Dominion här hemma igen, och förutom D, jag själv och "bror M" hade vi E, M och deras lille son på besök. Vi satt här i köket i värmen (trots att fläkten stod på full styrka var det riktigt svettigt), åt en massa jordgubbar (alla gästerna hade bär med sig) och spelade parti efter parti. Lille kotten satt eller låg hos sin mor eller far, eller så låg han i sin mjuklift och gurglade för sig själv. Fast det var så varm verkade han ganska nöjd med tillvaron.
Och hur kändes det då, att ha en bebis i vår lägenhet? Det kändes bra! Inga tårar, ingen mer avundsjuka än den jag kände innan Alice lämnade oss (d.v.s. när jag fortfarande tog för givet att jag själv skulle få levande, friska barn). Både D och jag gullade lite med kotten, och han var så söt när han log att det snarare var svårt att INTE titta på honom.
Det bådar gott inför framtida tillskott i familjerna runt omkring oss. :)
/L
Igår spelade vi Dominion här hemma igen, och förutom D, jag själv och "bror M" hade vi E, M och deras lille son på besök. Vi satt här i köket i värmen (trots att fläkten stod på full styrka var det riktigt svettigt), åt en massa jordgubbar (alla gästerna hade bär med sig) och spelade parti efter parti. Lille kotten satt eller låg hos sin mor eller far, eller så låg han i sin mjuklift och gurglade för sig själv. Fast det var så varm verkade han ganska nöjd med tillvaron.
Och hur kändes det då, att ha en bebis i vår lägenhet? Det kändes bra! Inga tårar, ingen mer avundsjuka än den jag kände innan Alice lämnade oss (d.v.s. när jag fortfarande tog för givet att jag själv skulle få levande, friska barn). Både D och jag gullade lite med kotten, och han var så söt när han log att det snarare var svårt att INTE titta på honom.
Det bådar gott inför framtida tillskott i familjerna runt omkring oss. :)
/L
