livetefteralice

Så liten som Mini är (18 dagar idag) har hon redan fått flera besök och en massa presenter. Hennes mor- och farföräldrar och hennes moster och "farbror" D har varit här, och dessutom flera av mina och makens vänner.

Jag ska inte lägga ut bilder på alla presenter (de är så många), men några av dem vill jag gärna visa.
En av de första presenterna,  som betyder väldigt mycket för mig är den här fina filten, som min mamma stickat. Den är väldigt speciell, av flera orsaker.
För det första hade jag en likadan i ljusrosa när jag var liten, och för det andra började mamma på den här filten när jag och D väntade Eskil och Max. När pojkarna dog lade hon undan den, men när vi väntade Mini frågade hon en dag om jag ville att hon skulle göra färdigt den till henne istället.
Och det ville jag, såklart. Det kändes som en fin koppling mellan barnen, och som en symbol för att vi hoppades att Mini skulle klara sig.
När filten var färdig broderade mamma två röda hjärtan i hörnet, som ett spår av Minis bröder.




/L

Blä.
Idag gick D tillbaka till jobbet efter sina tio pappadagar, och han gick upp klockan sju för att få lite mer tid med Dorothea innan han var tvungen att gå till bussen.
Än så länge klarar vi oss bra själva, Lilla D och jag, men fy vad mycket svårare allting blir när vi inte är två som hjälps åt. Och jag saknar honom, lika mycket som han saknar oss skulle jag tro.

Jag har väldigt låga krav på mig idag fast det finns mycket som jag borde göra. Jag bestämde mig i morse för att lyssna på Ds förslag och bara ha som mål att jag och Lillan ska äta ordentligt idag. Och kanske kan jag få en tupplur också :)

/L

/L

Vi var på ultraljudsundersökning och läkarundersökning på barnortopeden idag för att kolla Lilla Ds höfter.
Hon har inte dubbelsidig höftledsluxation, men däremot enkelsidig (på vänster sida).

Jag var inställd på det, har läst på om det, och vet att det ju gick bra för mig trots att satt fixerad i gips, luxlåda och von Rosenskena som bebis (höftledsluxation är ofta ärftligt, och jag föddes med det på höger höft).

Men, hon skrek tills hon blev knallröd när de satte på henne skenan, och när hon låg på soffan i sitt babynest nu i kväll så gnydde hon av och till. Jag vet inte om hon har ont (läkarna säger att hon inte har det) eller är frustrerad, men det gör i alla fall ont i mig.

Sex veckor med skenan och besök på ortopeden varannan vecka för byte till större storlek och för att hon ska badas, och så sex veckor till med nåt som heter Frejkabyxa. Det känns som en evighet.

/L

Den sista magbilden, tagen på morgonen den 25:e innan vi åkte till det sista bedömningssamtalet på sjukhuset.

Och så tycker jag nog att det är dax att visa några bilder på vår guldklimp :) Det kommer inte att bli en massa sådana på bloggen framöver, jag vill vara lite försiktig med att publicera bilder eftersom man aldrig kan veta var de hamnar och eftersom inget som läggs ut på internet någonsin försvinner helt. Men fortsätta att blogga kommer jag att göra :)

Då så. Det här är bilden vi publicerade på Ackis webbissida. Den är inte så jättebra, men ändå. Det verkar finnas vissa likheter mellan webbisbilder och körkorts/id-kortsfoton - de flesta ser lite konstiga ut på dem, oavsett hur bra de ser ut i verkligheten :)


Hon var inte alls på humör, och jag fick ge henne mitt lillfinger att snutta på som tröst. Det gjorde ju att min arm kom med på bilden och det gav inga bra bilder. Så det blev till att snabbt ta ut fingret och ta en bild innan hon hann bli arg igen, och därför tittar hon till vänster och drar ihop munnen på bilden.  


Den här bilden från några dagar sedan tycker jag mycket bättre om.


Så här tillbringar vi mycket tid, Dorothea och jag. Hon sover mycket på sin pappas bröst också, men det får ni ingen bild på.


Hon gillar både Totoro-filten och sin vagn.

/L

... på grund av bebismys.
Återkommer när jag känner at vi har fått lite struktur på vardagen med Dorothea.
/L

... kom Mini till världen igår.

Hon heter Dorothea i tilltalsnamn, Maria efter sin moster och sin faster och föddes 10.04 i går morse. 51 cm lång och 3370 gram tung, med en massa mörkt hår och sin mammas haka. Drottningen som namnet kommer ifrån var alltså Fredrika av Baden. Någon som hade gissat på det? ;)

Jag blev igångsatt den 25:e som vi mer eller mindre blivit lovade. Läkaren frågade om vi klarade av att vänta lite längre eftersom jag fortfarande var omogen, men vi förklarade att vi verkligen hade nått vår gräns och då bestämde han i samråd med kollegor och förlossningsavdelningen att jag skulle få prostaglandinet. Att vi hade med oss en färdigpackad förlossningsväska verkade hjälpa honom att förstå att vi verkligen inte skulle klara en dag till...

Sagt och gjort. Vi fick ett rum på BB, behandlingen startade ungefär vid två-tiden på eftermiddagen och under natten fick jag de första regelbundna värkarna. På morgonen i går blev de plötsligt väldigt mycket starkare, och när doktor J (som jag träffat flera gånger på bedömningen innan) kom in och kollade mig var jag öppen nio cm och blev nedrullad till förlossningen! I hissen kom de första krystvärkarna, och en timme senare kom Lillan till världen. Det gick alltså väldigt bra, och väldigt fort för mig att bli igångsatt.

Hon är här, hon lever och förutom att hennes bilirubinvärde behöver kollas igen så att hon inte får gulsot och att det visade sig att hon ärvt sin mammas höftledsluxation är hon pigg och frisk.

Och naturligtvis helt underbart söt och fantastisk på alla sätt och vis. :)

Tack så mycket för alla era lyckoönskningar, det gör mig så glad.

/L

Vi hittade förgätmigej när vi var på Blomsterlandet och köpte frön till årets grönsaks/kryddörtsodling på balkongen för några veckor sedan. Förra veckan åkte vi till graven och började med vårbestyren. D grävde upp rötterna från förra årets Felicior, och så planterade han förgätmigejerna istället.

Det blev fint, men det ser lite tomt ut med all den bara jorden, speciellt nu när det fina trädet och buskarna bakom vår rad med gravvårdar är borta. Så i helgen när min syster och svåger var här svängde vi in på Blomsterlandet igen och köpte fler plantor som får bo på balkongen tills vidare.



Jag har en idé om att vi också skulle lägga dekorsten över resten av ytan tills gravvården är på plats, så att det inte blir så mycket tomma ytor. Det är bara lite krångligt att frakta dit stenen utan bil, och jag tror inte att D är lika såld på tanken än, så vi får sen. Men visst vore det fint med vita stenar eller skiffer mot de ljusblå och vita blommorna?

Förgätmigej på barnagravar är vackert, passande och sorgligt på en och samma gång. Framförallt är det vackert, och det vill jag att det ska vara hos våra älskade små. Så det syns att de är lika älskade och saknade idag som när de kom och sedan lämnade oss.

/L

Nej, Mini ville visst inte komma ut av sig själv den här helgen heller... :(

Det är tungt i kroppen. Jag har ont i ryggen och benen när jag ligger på sida, blir illamående om jag försöker ligga på rygg, är nästan konstant uppblåst och har ont i tarmarna, magmusklerna och ligamenten värker på grund av tyngden och för att Mini ligger nästan helt och hållet på vänster sida, och jag kan inte sitta rakt på grund av åderbråcken. Svårt att sova, och jobbigt att vara vaken också, med andra ord. Ja, och så äter jag som en häst och har fått ett fruktansvärt och plötsligt sockersug de senaste veckorna, så det blir för mycket onyttigheter och det straffar kroppen mig också för... Visst låter det glamoröst att vara gravid? ;)

I sinne är det ju som ni redan vet också tungt. Kanske är det mer verkligt nu att det snart är dax för förlossning, och det ökar på ångesten. Och även om jag hela tiden längtar dit så är jag ju också rädd, för förlossning har ju alltid betytt slutet på vår tid med våra barn och inte en ny början. Tänk om jag återupplever mardrömsförlossningen med Eskil och Max när Mini ska födas? Jag vill ju att den här förlossningen ska bli så normal som möjligt, just för att ge alla de sår som vi bär på efter de andra barnens död ska få en chans att läka i alla fall litegrann.

 

Alla saker som kan gå fel vid en förlossning snurrar också runt i huvudet på mig – varje komplikation som jag någonsin hört talas eller läst om och som skulle kunna drabba oss utan förvarning. Att riskerna för det är väldigt små gör ju ingen som helst skillnad för hur de negativa tankarna maler i mitt huvud, för våra erfarenheter av graviditeter och barn har ju hittills varit för djävliga.

Och självklart är jag också fortfarande rädd att något ska gå fel de sista dagarna (tack och lov kan ju D lyssna på Minis hjärtslag och lugna mig när jag, han eller vi båda får ångest, och jag ska till barnmorska idag för en lite mer utförlig kontroll).... Jag önskar att jag kunde ta ut lite glädje i förskott, och ta för givet att det ska gå bra, men det går bara inte.

Det känns som att jag inte är tillräckligt tacksam nu när jag fått vara gravid så här länge och har en frisk och levande bebis i magen, för att jag går omkring och ändå är halvt förberedd på att hon ska dö.

Ovanpå alla de här rädslorna är jag dessutom är rädd för hur igångsättningen ska gå rent fysiskt, och hur jag ska klara av det mentalt. Det ska tydligen göra mer ont om de måste använda progesteron (vilket de nog måste med tanke på hur långsamt tappen mognat hittills), och fast jag sagt till mig själv och andra hela graviditeten att jag vet hur jag ska föda barn och att jag klarar av smärtan eftersom jag redan gjort det två gånger, så är jag inte så säker på det längre. Och det känns också som att jag är otacksam, och dessutom mesig. Det är ju inte jag som är den viktiga, utan Mini. Kommer hon bara ut levande och frisk så spelar inget annat någon roll, speciellt inte i efterhand. Det är ju därför vi har bestämt oss för igångsättning, för att inte riskera att hon måste stanna i magen så länge att hon kan dö av det. Och jag gnäller över att jag ska ligga inlagd och att det kanske blir långdraget och gör mer ont... Vad är jag för sorts mamma? Jag vet ju att jag kan sätta mina barn före mig själv, men just nu är det svårt att hitta till det mentala läget. Förhoppningsvis kommer det av sig själv när vi väl är på sjukhuset och igångsättningen har startat.

Det får bli mycket gos med make och katt, bra mat och många sovpauser, några promenader, mycket bra tv-serier och böcker och annat som får mig att må bättre fram tills dess. Och stunder då jag släpper fram det negativa och tillåter mig själv att vara i ångesten (och sorgen efter Alice, Max och Eskil, som ju också kommer fram av alla tankar på graviditet, förlossning och deras lillasyster), som kloka Viktoria rådde mig till en en kommentar för ett tag sedan. Att bara pressa ner och ignorera det som gör ont leder bara till att det kommer ut någon annanstans till slut, och oftast värre än det var från början. Och det vill jag ju som sagt inte att det ska göra under Minis födelse.

/L

Det är vecka 39+2 idag. Det känns helt overkligt att vi har kommit så långt, och det är något som jag skulle vara glad och förundrad över om jag inte vore så nervös och sliten.


(den här bilden är från i förrgår)

Men nu börjar vi bli nervösa av en mer positiv anledning - jag blir igångsatt på onsdag (40+0)!
Besöket på bedömningsmottagningen igår var bra, men tyvärr var jag fortfarande inte mogen nog för att skippa progesteronet och gå direkt på igångsättning med vattenfylld ballong. Lite mjukare hade det blivit, men att Minis huvud fortfarande är rörligt och alltså inte ligger och trycker på ner mot tappen gör att mina sammandragningar inte har så stor effekt som de skulle kunna ha....

Visst kan de sätta igång mig ändå redan nu, om jag (o ch D) skulle kräva det, men läkarna tycker att det bästa är att vänta så länge som jag kan stå ut (vilket är precis till 40+0, som det känns nu). Då får tappen och resten av kroppen en chans att starta förlossningen på eget bevåg, eller så kan tappen i alla fall hinna mogna lite till.

Men jag tror att det måste bli igångsättning, för jag mognar så långsamt och är så sliten nu att jag blir lite galen av tanken på att behöva fortsätta så här i mer än en vecka. Så nu är det bestämt, och det känns bra. Lite nervös är jag såklart, för även om jag blivit igångsatt förut så var jag öppen då, och helst vill jag så klart att Mini själv ska få bestämma när hon kommer ut. Det känns lite själviskt att "vräka" henne, men samtidigt så känner jag att det är värt det. Hon kommer inte att ta skada av det, och hon är ju färdigväxt och klar att födas. Doktorn som jag träffat de senaste två gångerna sa också att risken för kejsarsnitt är liten för mig eftersom jag är omföderska och det var väldigt skönt att höra, även om jag inte är särskilt rädd för snitt. 

Så nu räknar vi ner dagarna. Mini rör sig mycket, alla mätningar ser toppen ut och jag ska träffa en barnmorska på måndag, så jag tror att vi står ut om inget händer under helgen.

I slutet på nästa vecka har vi nått slutet på den här resan och får träffa Mini!

/L

I förrgår var jag på bedömningsmottagningen igen för ctg, ultraljud och för att träffa en läkare som kollade tappen. Ctg:t tog över 40 minuter och jag var alldeles yr efteråt av att ligga ner så länge (jag har lågt blodtryck och det är vanligt med yrsel så här sent i en graviditet). Maskinen tyckte att Mini hade så höga hjärtslag (eftersom hon var så aktiv) att den inte kunde analysera data, och vi fick börja om igen flera gånger.

Sen fick jag träffa läkare, och en läkarkandidat. Jag hade inte träffat läkaren förut, men hon var bra. Läkarkandidaten var artig och tackade för att han fick undersöka mig :)

Tappen var mjukare och lite mer öppen, men inte nog för att hoppa över igångsättning med prostaglandin och börja med ballong, så läkaren undrade om jag klarade av att vänta ett tag till. Hon retade tappen och gav mig en ny tid på torsdag morgon.

Och vet ni vad - jag tror att det faktiskt fick effekt. Sedan första svepningen har jag fått mycket mer sammandragningar, och i dag började jag få förvärkar (dvs sammandragningar som gör ont)! Det börjar se lite ljusare ut för chanserna att Mini kommer av sig själv innan den 25:e. Håll tummarna!

/L

Barnvagnen:


Babynestet:


Fina turkosa amningskudden:



Minis kläder i storlek 50 och 56:


Sovhörnan i arbetsrummet/gästrummet:



Sovgungan:




Matningshörnan i vardagsrummet:

Eller kattens nya sovplats, om ni frågar Tösen :)

Vi har också skötbord, badbalja, sängkläder, badlakan och en massa småsaker som tvättlappar, salvor och amningstillbehör.

Det känns som att det enda som saknas inför Minis ankomst är - Mini.

/L

Så har vi bytt vecka igen. 38+0, och nu räknas den lilla definitivt som fullgången.
Men istället känns det som att hon är överburen. Vi var så inställda på att hon skulle vilja komma ut redan i vecka 36 att varje dag som gått sedan dess känns som övertid, speciellt nu när vi vet att hon är "färdig" därinne.

Sjukhusbesöket i går gick över förväntan. Läkaren var samma som gjorde tillväxtultraljudet på mig, och hon var väldigt medkännande (hon sa till exempel flera gånger att hon bara kunde tänka sig hur jobbigt vi har det). Det var tydligt att hon gärna ville ge mig igångsättning redan igår eftersom hon såg hur viktigt det är för både mig och D, och att hon inte gillade att behöva rekommendera att vi väntar lite till. Jag är nämligen tyvärr fortfarande helt omogen...

Doktor M provade därför att dra i kanterna på livmodern för att reta tappen (det gjorde väldigt ont), och gav mig en ny tid för bedömning på måndag. Det är bara att hoppas på att Mini fortsätter att busa runt så att jag kan slappna av i allafall lite grann, och att tappjäfelen bestämmer sig för att öppnas åtminstone lite grann under helgen. En helt omogen tapp måste nämligen sättas igång med ett hormonliknande ämne som heter prostaglandin (samma som kroppen själv producerar för att mjuka upp livmoderhalsen inför förlossning), medan en lite öppen tapp kan retas på lite säkrare mekanisk väg (då används en vattenfylld ballong som tynger på tappen inifrån livmodern), och med en mogen tapp kan de sticka hål på fosterhinnorna och starta förlossningen genom att vattnet går (och koppla ett dropp som stimulerar värkarna). Det sista är det som mest liknar ett naturligt förlopp som jag förstod det, och det var så de gjorde i Linköping när Alice föddes.

Ni märker skillnaden mellan den här läkaren och den förre jag träffade? Visserligen gör de inom vården stor skilnad på vecka 37 och vecka 38, men ändå. Doktor M tog min och Ds rädsla på allvar, och lovade att om inget hade hänt av sig själv så ska jag hur som helst sättas igång senast v 40+0.

Så om jag bara står ut i mindre än två veckor så kommer vi få träffa vår bebis som senast v 40+3 (det kan ta upp till tre dagar för igångsättningen att fungera). Att ha ett slutdatum för graviditeten känns som att en stor tyngd har släppt från axlarna, även om jag fortfarande är som besatt av Minis rörelser och rädd av och till (fast inte de senaste dagarna, för hon har rört sig mycket).

Jag kan nog kanske klara av att vänta tills 40+0 om jag måste. Utan att bryta ihop fullständigt och behöva kräva igångsättning, alltså.

På det hela taget var det en förvånansvärt bra dag igår.


Och så här såg vi ut i förrgår, på 38+0. Vinkeln lägger väl på lite extra också, men jag är väldigt stor nu. :)

/L

Gårdagens inlägg slog rekord - 140 besökare!
Jisses. :)
Vart kommer alla ni ifrån? 
Välkomna hit, ni som är nya, och välkomna som vanligt ni som inte är det.

/L

Eftersom jag inte har skrivit på flera dagar börjar jag med att säga att vi mår bra.

Eller rättare sagt: jag mår sådär, men Mini mår bra. Och det vet vi eftersom vi åkte in akut till förlossningen på påskdagens morgon. Mini ändrade helt plötsligt sina sovvanor den natten, och jag tyckte att hennes rörelser var så svaga och att hon regagerade långsamt på allt som vanligtvis får henne att vakna till. När klockan var halv fyra eller så hade paniken växt sig så stor att jag väckte D, och vi försökte tillsammans att få reaktioner från magen, men det gick inget vidare. Så, vi gick upp och jag ringdse förlossningen, där de sa att det bara var att komma in. Tack och lov började Lillan röra sig lite mer redan i taxin till Ackis, men jag blev ändå inte lugnare förrän jag fått bekräftat att hennes hjärta slog som det skulle. Vi fick träffa en underbara läkare också, som gjorde ultraljud på Minis hjärta, mätte hennes storlek och visade att hon har gott om fostervatten, vilket tyder på att moderkakan mår bra. Han lät oss också titta på hur hon rörde händerna uppe vid ansiktet och svalde fostervatten, och jag fick intrycket av att det bara var för att lugna oss och inte alls något som ingick i undersökningen. Och det funkade :) Vi fick också profilbilder på Mini med oss hem:



Så vad var det som hände i lördags då? Tja, så vitt jag förstår så har hon helt enkelt börjat sova djupare under längre perioder, och då sjunker hon ner mot min ryggrad och känner inte lika tydligt att vi petar på henne eller att jag vänder på mig. Det har varit så sedan dess, men hon har svarat på det mesta jag gjort med små mjuka buffar, så jag har kunnat sova relativt lugnt de senaste dagarna (förutom när alla krämpor jag har i kroppen så här sent i graviditeten väcker mig).

Det finns också några andra saker som dämpar oron lite. Dels sa min barnmorska att dr S (som satte in och tog ut mitt cerklage) hade skrivit en anteckning i min journal om igångsättning några dagar efter v 40+0, om jag är väldigt orolig, och dels så sa barnmorskan vi träffade på förlossningen (ännu en underbar representant för vårdpersonalen på Ackis) att hon tvivlade starkt på att jag skulle tvingas gå över tiden. Hon förklarade samma saker som läkaren på bedömningsmottagningen om att de helst inte försöker sätta igång en helt omogen gravid, men att det borde tas ned i beräkningen hur dåligt jag mår. Och hon sa allt det där på ett pedagogiskt och medkännande sätt, som gjorde att jag kunde ta in det och fick mig att hoppas.

Och så är det den här oansenliga saken, som står på makens nattygsbord:

Det är alltså en plastrulle som det har varit paketsnöre på, och D har upptäckt att med den så kan han höra Minis hjärtslag! Så nu övar han på det varje dag, och eftersom vi har lyssnat på hennes hjärta så många gånger med doppler och andra apparater så vet vi ungefär hur många slag i minuten hon brukar ha. Och det är fantastiskt, för även om hon är stilla just när han lyssnar, så blir vi tryggare av att veta att hjärtat slår normalt, och dessutom brukar hon börja böka omkring efteråt. :)


Så, jag kan i alla fall känna mig relativt trygg det, och med att jag inte måste gå till vecka 42 och riskera att moderkakan ger upp, och det är det jag har varit och är mest rädd för. Fast jag hoppas ändå på att veckan som kommer ska visa sig bli den då Mini föds. Det är ju trots allt i vecka 38 som bebisar räknas som fullgågna, och det normala är att de föds mellan 38+0 och 41+6 enligt mina "vänta barn"-böcker. Och jag vill såklart helst att Lillan ska komma ut på eget bevåg, men om jag får igångsättning så kommer jag också att bli jätteglad, för oavsett hur hon kommer ut så betyder det att vi får se med våra egna ögon att hon lever och mår bra.

Och det är allt som betyder nåt just nu - att veta att hon lever och mår som hon ska.

/L