livetefteralice

Mini har definitivt byggt ut i sin etta, och det är ju inte så konstigt eftersom hon ska vara ungefär 37 cm lång och väga ett kilo nu. När det gäller längden står det visserligen olika i våra två böcker och på de två webbportaler jag brukar läsa på - från "cirka 30 cm" via 33 cm till 37, men eftersom Alice var 38 cm lång enligt sin journal i vecka 23+6 så går jag på det största måttet.

Musklerna mitt fram på magen är spända nästan jämt av tyngden, jag har börjat bli rejält trött i ryggen av ansträngningen att bära vår lilla guldklimp (att jag har svaga rygg och magmuskler sedan innan gör ju inte saken bättre, direkt), och det börjar bli svårare att hitta kläder som passar.

Och det är faktiskt på det sättet jag märkte häromdan hur mycket större jag är nu än jag någonsin hann bli i mina andra två graviditeter.

Byxor är ju en sak, mina vanliga jeans utgick jag ifrån att jag inte skulle kunna ha ens i början av andra trimestern. Därför har jag köpt två par "mammabyxor" med en rejäl mudd som går över magen, och flera par leggings (eller tights, som de hette förra gången de var på modet, när jag gick i mellanstadiet. Hjälp, vad fort tiden går!) - några med mudd och andra utan.

Många av de tunikor, toppar, koftor och klänningar jag har till vardags när jag inte är gravid är ganska vida och/eller långa (och jag köper överdelar som jag kan använda även efter graviditeten), så jag jag har inte direkt märkt av om de passar sämre nu än tidigare. Och alla mina linnen och de tunna långärmade tröjorna som jag brukar ha under mina andra kläder (jag vill gärna att Mini är säkert inbäddad i flera lager som håller upp och håller om magen, det är varmare och dessutom skönt för ryggen är super-elastiska), så de anpassar sig ju efter min form.

Men häromdan provade jag en klänning som jag hade på mig ofta i båda de andra graviditeterna, och då såg jag verkligen hur stor jag blivit. Vi ska ta veckans magbild i den sen, så får ni också se. Det är en jättefin klänning från HM Mama, som jag också använt mycket som sommarklänning mellan graviditeterna, och eftersom den har ljus botten står magen rakt ut när jag har den på mig. Det blev väldigt tydligt hur mycket större den är nu än den någonsin har varit! Från mitt prespektiv rakt uppifrån har ju Minis etta sett enorm ut ganska länge nu, och jag har svårt att se skillnaden från vecka till vecka även om jag vet att den borde finnas där.

Idag vaggade vi dessutom iväg till barnmorskan, Mini och jag. Där fick jag magen mätt två gånger - både av en barnmorskestudent och av min vanliga BM. Och vi har en jättefin kurva, den ligger precis i mitten och ökar som den ska. Två centimeter större har magen blivit sedan förra mätningen, så det är inte konstigt att jag har svårt att sova på nätterna ibland av all aktivitet där inne i ettan :) Det tycker jag är lite mysko förresten, det där med att mäta magens storlek från kanten på bäckenbenet till livmoderns övre kant. Med måttband. Vad får man egentligen ut av det? Det säger ju inte något om hur mycket barnet växer, och det är väl det viktigaste?

Hursomhelst. Utbyggnad pågår!

/L

D har suttit och jobbat i datorn med blyertsskissen som svärmor gjorde åt oss - förstärkt  linjer, skrivit in mått, klistrat in en bild på den sortens lykta vi vil ha, och experimenterat med vilka färger glaslöven ska göras i.

Igår fick vi den godkänd av kyrkogårdsförvaltningen, och nu ska vännerna smeden och glaskonstnären få säga sitt (de har redan sett en preliminär skiss). Den ska ju vara praktiskt genomförbar också, inte bara fin på papper och följa kraven på mått och säkerhet som gäller för vår del av kyrkogården.

Det känns bra att ha kommit så här långt i processen, förhoppningsvis kan vi ha en färdig beställning lagd inom några månader eller så. Gravvården kanske till och med kommer upp innan året är slut? Jag har ingen aning om hur lång tid den kan ta att göra klart, men det ska bli så skönt när den är på plats.

Och det speciellt eftersom gravplatsen ser så annorlunda ut nu. När jag senast var på kyrkogården (i december, när mamma och pappa var här och kunde skjutsa oss) upptäckte vi nämligen att en av de stora orsakerna till att vi valde just den platsen är borta - trädet med de små röda frukterna har sågats ner! Dessutom ser busgaget väldigt tunnt ut, men det kan ju bero på att vi har en vinter nästan helt utan snö, tillskillnad från förra året då vi fick gräva gångar fram till graven när vi skulle pynta där.


Så här såg det alltså ut när vi valde ut gravplatsen....

och nu ser det ur så här:

Jag gillar det inte alls! Det är så öppet nu, och jag gillade att det kändes lite avskiljt och privat innan med all växtlighet bakom gravstenarna. Dessutom har jag tänkt att risken för att gravpynt ska bli stulet borde vara mindre när de som går på genomfartsvägen bakom vårt "kvarter" inte kan se gravvårdarna i vår rad, och nu blir jag lite ner nojjig att saker ska försvinna därifrån.


Senast D var vid graven pyntade han med det här mosshjärtat som vi köpte hos vår lokala florist. Jag piffade till det lite med hjärtan i zinktråd och tre pärlemorskimrande plastpärlor. Kanske borde vi ha klippt ner feliciorna innan vintern, men det blev inte av. Jag hoppas att de kommer att vara lika fina i år som förra året, men om de inte tar sig får vi helt enkelt plantera något annat. Vi har pratat om snödroppar till våren, och så smultron och förgät-mig-ej till sommaren. Jag längtar tills jag kan ta mig för egen maskin till graven igen, saknar att få vara där och pyssla och känna att jag gör något konkret för att vårda minnena av Alice, Eskil och Max.

/L

Jag fick en anonym kommentar på inlägget om dödsannonsen jag skrev om, som jag gärna vill svara på.

"Har följt din blogg länge och önskar er all lycka!
Bara en tanke. Har du kollat med mamman och pappan att det är ok för dem att du lägger upp deras dotters dödsannons på nätet, namnger dem, berättar att och när du sett dem på en specifik mottagning på sjukhus och hur de betedde sig där? Jag förstår att du blev väldigt berörd med tanke på din historia, men om jag var den mamman hade jag känt mig kränkt och att du gått över min privata gräns, om du inte frågat om lov innan...

All lycka med Mini!"

Nej, jag har inte frågat föräldrarna, eftersom jag inte känner dem. Annonsen var publicerad i tidningen både i pappersform och på internet, så jag skulle inte hålla med om att jag "lagt upp den på nätet". Däremot har du rätt i att det kanske inte var helt genomtänkt av mig att använda den i inlägget, det hade varit bättre att bara skriva om det i mer allmänna ordalag eftersom det var mina upplevelser jag ville dela med mig av.

Att mamman eller pappan, eller båda skulle ha blivit kränkt/kränkta av mitt inlägg kan ju i och för sig varken du eller jag veta, men det skulle faktiskt förvåna mig. Min erfarenhet av att vara mamma till barn som dött är snarare att jag blir glad och rörd varje gång som någon uppmärksammar mina barn och visar att vår historia berör dem, men naturligtvis vill jag inte ta den risken. Föräldrarna har det svårt nog just nu och lång tid framöver, och eftersom det här visserligen är en liten blogg så är den ändå offentlig, och man vet aldrig vem som läser den.

Så, därför ska jag nu ta bort annonsen och namnet på den lilla i inlägget.

Tack för din kommentar.

/L

Idag byter vi vecka igen, eftersom vi var så rädda att graviditeten var på väg att ta slut i förtid nu i helgen så känns det ännu mer fantastiskt än vanligt.

En vecka kvar till v 28, som varit en av våra stora milstolper redan från början, eftersom barn som föds då nästan alltid överlever. Vi har vänner som är födda i den veckan, och en av dem brukar säga ungefär så här: "jag är född i vecka 28 och det är ju inga större fel på mig". Och det håller vi med henne om :)

Jag brukar, förutom att läsa i böckerna jag fått av barnmorskan också titta på två olika webbsidor inför varje ny vecka, och på en av dem står det så här om vecka 27:

"Livmodern har vuxit och dess översta del finns nu mellan naveln och revbensbågen.

Fostret väger runt ett kilo, och kan vara omkring 37 centimeter långt. Håret kan ha börjat växa ut. Vissa barn kommer att födas med mycket och långt hår, medan andra inte har något hår alls när de föds.

Det finns ännu gott om plats för fostret att röra sig på. Många foster är mer vakna på kvällen, då man kan märka att det sparkar mer i magen. När fostret rör sig tränar det upp sin fysik för att bli starkare i kroppen.

De flesta barn skulle överleva nu om de skulle födas för tidigt. Varje vecka, även dagar, gör stor skillnad. Om barnet skulle födas nu klarar tarmarna av att ta emot modersmjölk. Lungorna har utvecklats mycket, men även om barnet nu skulle klara av att andas luft behöver lungblåsorna ännu mer tid för att utvecklas fullt ut."

(Landstinget i Uppsala läns webbportal 1177)

 

 

I går var vi in på en extra kontroll på Ackis - på Bedömningsmottagningen den här gången istället för Specialist-MVC. Vi fick träffa en ny läkare som gjorde gynundersökning och två sorters ultraljud, och meddelade att allt såg fint och oförändrat ut sedan senaste mätningen hos min vanliga läkare. Cerklaget sitter, tappen är stängd och 4, 7 cm lång. Allt såg alltså jättefint ut, men det var nog inte förrän i morse som vi riktigt kunde andas ut.

Vi var nämligen in till förlossningen akut i lördags natt, eftersom jag upptäckte en ganska liten ljust rosa blödning när jag höll på att göra mig i ordning för att sova. "Blod!" halvskrek jag ut genom badrumsdörren till D som redan lagt sig, och sen bröt full panik ut. Blod betyder ju förlossning, som betyder döda barn, i vår värld. Trots det lyckades jag ringa till förlossningen och han efter en taxi, och det tog nog inte mer än 20 minuter innan vi var på plats inne på förlossningen och fick träffa en barnmorska. Det gjordes ett försök att sätta CTG på min mage, men Mini var inte på humör att få sin puls mätt, och eftersom jag inte hade några sammandragningar eller verkade läcka blod eller fostervatten så bestämdes det att vi skulle få vänta på en läkare. Och det gjorde vi, och jag tror att det faktum att vi inte behandlades som ett akutfall gjorde att vi kunde börja lugna ner oss lite, och hoppas på att det kanske faktiskt inte var katastrof på gång. Att vi hade överreagerat, och för en gångs skull inte skulle ha rätt i vår rädsla.

All personal tog jättebra hand om oss, och när väl fick träffa läkaren (och hon tittat att cerklaget var helt, att Minis hjärta slog och att hon rörde sig, att det fanns gott om fostervatten och inget tecken på blödning i livmodern eller längre ut), då kändes det bättre. Hon var väldigt medkännande och sa att såklart skulle vi hellre åka in om vi var oroliga, och att det ju faktiskt var goda odds för Mini redan nu, om hon skulle födas. Hon sa också att i vecka 28 (som är en av Minis stora framtida milstolpar) så måste det idag vara något ganska allvarligt fel på barn för att det inte ska gå bra om de föds redan då.

Men. Hon fick längden på min cervix till ett mycket kortare mått än läkaren på spec-MVC senast, och bokade in en tid på Bedömningsmottagningen till mig efter helgen för att det skulle dubbelkollas. Och det var ju såklart inte roligt alls att höra, även om vi redan då börjat bli övertygade om att min lilla blödning kom från sköra slemhinnor (väldigt vanligt hos gravida tydligen - min stackars näsa är ett lysande exempel på det) och att det inte var farligt, så kändes det hemskt att tappen redan kunde ha blivit kortare. Att läkaren sa att den stora skillnaden i måtten helt enkelt kunde bero på att hon inte var expert på fostermedicin och att ultraljudsutrustningen på förlossningen är sämre än den på spec-MVC hjälpte liksom inte så mycket i det läget.... Den enda lugnande tanken var att det inte såg ut att vara förlossning på gång, och att vi fick komma in igen om något ändrades, eller om vi blev mer oroliga.

Doktorn ringde till mig på söndag (precis när jag satt och funderade på om jag skulle åka in igen efter att ha upptäckt en till, men ännu mindre blödning), så jag fick prata av mig lite och vi kom överens om att det nog inte behövdes.

Och så fick vi alltså lugnande besked på Bedömningsmottagningen igår trots allt (och lärde oss hitta till förlossningen på kuppen), och för första gången åkte vi hem från sjukhuset istället för att ha kastats huvudstupa in i en för tidig förlossning när vi åkt in för att vi var rädda att något var fel.

/L

[det här inlägget har ändrats sedan jag först publicerade det, för att personerna i det ska vara så anonyma som möjligt. Nya/ändrade delar står med kursiv text]

Sedan vi förlorade våra barn läser jag dödsannonserna i tidningen på ett annat sätt. Till att börja med läser jag dem överhuvudtaget, vilket jag inte gjorde förr då döden inte var närvarande i mitt liv utan mer nåt som "händer nån gång om många år".

Jag tittar på namn, födelse år och bilder, läser dikter och andra texter som tillägnats de som dött. Och jag reagerar alltid likadant när jag hittar ett barns dödsannons: med en känsla som är en blandning av sorg, frustration och ilska över att ännu en familj måste gå igenom det som vi har kämpat oss igenom och fortfarande lever med - det mest onaturliga som finns.

I morse läste jag en annons i tidningen, som gick rakt in i hjärtat. En bild på en ängel och namnet på en liten flicka som dog samma dag hon föddes.

Jag läste den och tänkte på hennes stackars föräldrar, och sen slog det mig: jag kanske vet vilken familj det här är. Jag känner dem inte, och jag kan inte påstå att jag träffat dem heller, men jag känner igen dem.

När vi var på sjukhuset senast satt det nämligen ett par bredvid oss i väntrummet, och kvinnan hade så stor mage även för att vara uppenbart höggravid att jag viskade till D "det där måste väl vara minst två?". Och jag minns kvinnans namn eftersom läkaren som kom och ropade in dem hade svårt att uttala det, och hon fick rätta henne.

Och sedan, när vi var på väg hem såg jag att det där paret satt i samma soffa igen, och att mamman grät. Det kändes som ett knytnävsslag i magen - jag blev helt säker på att något var på tok med hennes barn, och jag vet ju så väl hur det känns att få ett sådant besked. Jag pratade med D om det på vägen ner till taxin, och så har jag tänkt på den där familjen lite då och då sedan dess och hoppats att jag hade fel, att jag inte liksom utvecklat en radar för olyckliga slut på efterlängtade graviditeter, att jag kan känna igen tecken som "vanliga" föräldrar inte kan uppfatta. Att allt var bra med de små där i den stora, stora magen.

Men, jag hade nog alltså inte fel, för mammans namn stämmer, och namnet intill föräldrarnas får mig att tro att barnen nog var tvillingar (eftersom de två namnen är så lika) och att den ena dottern alltså överlevde sin födsel, medan den andra tyvärr inte gjorde det. Hon kanske redan var död eller döende den där dagen när jag la märke till deras föräldrar. Och datumen stämmer också - den lilla flickan föddes och dog bara några dagar efter att vi var på sjukhuset.

Det är så hemskt att livet är så fruktansvärt skört.

/L

Uppdatering nr 1: Enligt testsvaren har jag inte gluten- eller laktosintolerans, och min barnmorska tyckte att jag kunde försöka börja med vanliga mejeriprodukter igen så smått.
Jag är lite tveksam, dels för att min laktosintoleranta syster säger att man visst kan ha det utan att det syns på blodprov, och dels för att jag faktiskt känner mig lite bättre sedan jag började med laktosfritt. Om det inte var det som gjorde skillnaden, så är det örtteet som jag dricker två gånger om dagen.
Och visst, jag vet att vissa huskurer och naturmedicin kan ha riktigt god effekt, men ändå: jag blandar fyra vanliga kryddörter med hett vatten, och det fungerar bättre än medicin från Apoteket?

Tror att jag ska fortsätta med laktosfritt ett tag till, det är ju lättare för kroppen att ta upp, och dessutom ska jag som mest bara behöva göra det i lite mer än tre månader till (oavsett när graviditeten tar slut).
När Mini väl är född borde min matsmältning (och alla andra ansträngda delar av kroppen) återhämta sig ganska snabbt, när jag kan börja röra på mig normalt igen.

Uppdatering nr 2: D tog Tösen till hennes återbesök hos veterinären igår. Hon verkar ha svarat bra på medicinen, men det konstaterades att hon har en gammal skada som hon på något vis slagit upp, och att det kan hända igen. Vi vet ju nästan inget om henes bakgrund innan hon kom till Katthemmet Kompis, så vi kan bara gissa att hon kanske ramlat olyckligt, blivit klämd, biten av ett större djur eller sparkad (av ett stort djur eller en människa) på bondgården där hon tydligen bodde med en massa andra katter innan hon blev omhändertagen.

Vi fick rådet att ta vår lilla sötnos till en sjukgymnast för att få lite tips och råd, och så ska vi vara noga med att se till att hon inte blir överviktig eftersom det belastar leden i onödan. Om det blir värre (vilket det nog tyvärr kan bli med åren, även om vi gör vårt bästa) är det värsta scenariot att hon behöver steloperera leden, eller kanske till och med amputera hela eller en del av benet. "Hjälp!", tänkte jag när D berättade för mig att veterinären sagt det. "Stackars lilla sötkissen"! Men, dels behöver det ju inte gå så illa, och dels kan innekatter tydligen leva ett alldeles utmärkt liv med bara tre hela ben. Och vi ska göra allt vi kan för att Tösen ska ha fortsätta ha det bra och bo med oss så många år som hon fortfarande mår bra av det. Vi älskar ju henne :)



/L

Jag lyckades knipa en Lundgrens-burk på Tradera förra veckan - en för "Chaking thé" i riktigt fint skick förutom en liten missfärgning mitt fram av gammal tejp (arkivarien i mig har verkligen börjat avsky tejp och annat plastmaterial för hur det förstör både papper och andra gamla föremål). Designen och färgerna på det här märket är lite mer nedtonat än de andra, men jag gillar den! 

Tyvärr var den fina burkan lite för stor för att ha lösvikts-te i (när ska jag lära mig att kolla måtten ordentligt innan jag budar?), men det blev bra ändå.







Den fick plats i skåpet och inhyser numera mina mer ovanliga tepåsar (bla te från Taiwan och Singapore som jag fått av Ds gulliga svägerska):





/L

Först klarade vi oss fram till vecka 12 (då risken för tidiga missfall brukar räknas som i princip över).

Sedan gick det bra att sätta in cerklaget i vecka 14.

Vi gick igenom hela vecka 19 (då vi förlorade våra älskade Eskil och Max).

Vecka 22 kom och gick, och med den började Mini räknas som ett barn enligt WHOs standarder, och därför skulle medicinsk hjälp sättas in om hon skulle födas. 

Sedan gick vi igenom hela vecka 23 (då Alice föddes och dog), och plötsligt hade jag fortfarande en bebis i magen i vecka 24+0 och var mer gravid än jag någonsin varit förut (och mer gravid än jag egentligen trodde att jag någonsoin skulle få bli).

Vecka 25+0 kom, och med den var vi plötsligt i tredje trimestern/tredjedelen av en graviditet.

Och nu idag är det vecka 26+1! Enligt en av de två böcker jag fick hos barnmorskan vid inskrivningen betyder vecka 26 att Mini borde väga ca 8-900 gram och vara ungefär 32 cm lång. Hon är alltså nära att väga ett kilo, och det är en väldigt viktig milstolpe i sig själv, men det viktigaste med vecka 26 är det här:

"Barnet har nu passerat en viktig gräns. Det har kommit så långt i sin utveckling att det sannolikt skulle överleva utanför livmodern".

Är det inte underbara ord? Såklart hoppas vi att hon ska stanna kvar minst till veckan då cerklaget klipps upp (i vecka 33-34 om jag minns vad läkaren sa senast), men det är så tydligt nu att varje dag och varje vecka som går betyder så otroligt mycket för Minis chanser.

/L

Det har varit lite si och så med hantverkandet de senaste månaderna, men något har jag i alla fall lyckats färdigställa :)

Armband i rosa/lila ylle (ur pysselpåsen jag fick av min mor i födelsedagspresent, köpt hos Pierina) och oblekt linne med återbrukade svarta paljetter och svarta rocaillepärlor.

Det är en variant av ett gammalt armband jag gjort till mig själv för flera år sedan, ett experiment med små stuvbitar av gult ylle (rester av karolineruniformen jag sydde till D som projektarbete på Sätergläntan).



/L

Nu ska jag bara lista ut hur jag ska färga den gul och få den färgäkta, och så bestämma motiv till broderiet.
Här är några exempel, men jag ska ta och titta igenom filmen igen och ta några stillbilder. Och för er som inte har sett filmen (t.ex. min mor): så är Totoro den stora figuren som spelar occarina på bilden härunder, och har paraply på den därunder.





f







/L

Jag lovade ju en bild, så jag och Mini klädde upp oss lite igår (alltså på v 25+3) efter att vi fått oss en välförtjänt dusch - klänningen jag hade i Marrakesh, och ett par av örhängena som jag köpte där. Det är nog ett av de bästa plagg jag köpt på Tradera, faktiskt. Fin, bekväm och passar mig både med och utan gravidmage.



Jag ser lite större ut än jag faktiskt är eftersom jag misslyckades med att hålla in klänningen under magen, men jag har en rejäl gravidkula nu, så det gör ju inte så mycket :)

Stöket i vårt kök får ni med på köpet!

/L

Koncentrationen finns helt enkelt inte där när kursen är så svår att läsa in på egen hand som "Digital dokumenthantering för arkivarier" har varit, och orken börjar tryta i takt med att magen växer.

Jag satsar allt krut jag har kvar på uppsatsen, för den är svårare att ta igen nästa termin eftersom jag måste ha en handledare under arbetet. Vår första kurs på master-året fick jag i allafall klart och godkänt på, så jag känner mig inte helt missnöjd med min insats hittills.

/L

Det här är en bild på sötkatten från i förrgår, efter att hon var klar på röntgen och innan hon riktigt hade vaknat upp från sprutan med lugnande medel som hon fick för att det skulle kunna gå att hålla henne så still att det överhuvudtaget gick att ta några bilder på hennes stackars ben.

Jag fick inte vara med på röntgen eftersom jag är gravid, men D var med henne och fick lov att hjälpa till att hålla fast henne, för hon hade så ont att hon skrek och försökte klösa teknikern trots att hon var helt lealös i kroppen. Jag är glad att jag inte såg henne då, för det gjorde tillräckligt ont i hjärtat av att höra D berätta om det efteråt, och jag föreställde mig alla möjliga hemska saker medan jag satt i väntrummet och väntade på att de skulle komma ut. Att hon inte skulle vakna ur narkosen, eller att det inte fanns något att göra åt benet och att vi skulle vara tvugna att avliva henne för att hon inte skulle ha ont resten av sitt liv var de två värsta...

När vi kom upp på morgonen i förrgår kom det nämligen inte in någon katt och sa godmorgon som hon brukar - hon låg under soffan bakom en filt som vi draperat över kanten, och tjöt. Först trodde vi att hon bara var på dåligt humör, men hon slutade inte tjuta, och sedan såg D att hon haltade.

Så, så fort vi fått något i oss ringe vi till Smådjurskliniken på SLU och till en taxi som kunde ta oss och en rädd, arg och almänt eländig katt i sin hatade transportbur till Ultuna. Hon fick värre panik än vanligt när hon såg buren, rev D ordentligt i handen och tjöt sen under hela bilturen.

Vi var på djursjukhuset mellan 10 och 16 den dagen, och hon blev undersökt, fick sprutor, röntgades och fick till slut antiinflammatorisk medicin och ett recept på en veckas kur och en tid för återbesök. Inget verkar vara brutet i benet (knäleden på höger bakben) och medicinen vi har tvingat i henne (ännu en pärs för oss alla tre) verkar fungera. Hon använder benet för att gå och stå på, men vill helst inte böja det så mycket.

Det var så hemskt att höra hur hon tjöt när veterinären kände på hennes ben, och se henne där hon låg med öppna ögon men helt stilla i buren medan narkosen gick ut kroppen på henne. Det var bara för att hon andades som vi kunde vara säkra på att hon levde - öronen, nosen och tassarna var kalla och hon varken blinkade eller rörde på sig.

Jag vet inte vad jag skulle göra om vi förlorade Tösen i förtid, hon är en så jättestor och viktig del av vår familj och vår vardag, så liten hon är. Om vi inte redan hade haft henne när vi förlorade Alice, Eskil och Max så hade vi mått så mycket värre, och vi älskar henne så mycket och är så stolta över de framsteg vi tre har gjort tillsammans. När Tösen kom hem till oss var hon en knäpptyst och jätteskygg liten kisse som inte ville bli upplyft och knappt klappad - nu "pratar" hon med oss hela tiden, lägger sig på oss när vi sitter vid tv eller dator och kräver uppmärksamhet, och är så gosig och söt att hon charmar alla som träffar henne.

Min lilla skruttis-katt!







Så här mysigt har vi haft det här i soffan idag - Tösen, jag och Mini.
Jag är SÅ glad att hon verkar må bättre nu!

/L

"Kommer det inte nån ny bild snart?" frågade min kära moder häromdagen. Vi har ju fortsatt att fota magen, men jag har helt enkelt glömt bort att publicera bilderna. Det har varit och är mycket annat att tänka på, som skolarbete till exempel.

Men, här kommer en magbild från förra veckan, tagen på dagen då vi kommit lika långt med Mini som vi tog oss med Alice. 23+6.

Jag HAR bilder från den här veckan också, men dem är jag missnöjd med, så du får vänta tills D hjälpt mig att ta nya i helgen, mammsen min.

Mini verkar fortfarande må bra därinne - hon sparkar mycket och ofta så det både känns och syns på utsidan (men när jag tar fram kameran för att försöka filma hur magen rör sig slutar hon alltid, den busungen), och D blev sparkad på örat när han försökte lyssna på hennes hjärtljud häromdagen :)

Vi spelar musik för henne (diverse klassiska stycken, mest från Tchaikovskys Nötknäpparen, och så instrumentell filmmusik - bla från Totoro och Spirited Away), och Tösen låg senast i förmiddags i mitt knä med framtassarna på min mage och spann för bebisen.

Förresten - har jag sagt att i och med att vecka 25 började så är vi officellt i tredje trimestern? Magiska ord, som fick mig att gråta de första gångerna jag sa det högt. Jag trodde aldrig att vi skulle komma hit, men här är vi nu. Återstår bara att se hur långt in i sista tredjedelen som Mini vill stanna i magen...

Ja, och så har vi bestämt oss för ett flicknamn och ett pojknamn (bara utifall att beskeded från rutin-UL inte skulle stämma) som vi är jättenöjda med. Fast, de är hemliga än så länge.

/L