livetefteralice

Idag hade vi ett väldigt intressant seminarium på kursen i Traditionell arkivhantering. I förväg hade vi läst i två av kursböckerna om handlingsoffentlighet och sekretess - riktigt, riktigt seg och torr läsning med sida efter sida av lagtext, så jag trodde det skulle bli några ganska krävande, eller helt enkelt bara tråkiga, timmar i skolan idag.

Tjii fick jag!
Vi fick i uppdrag att två och två ta oss till olika myndigheter i stan, de flesta inom universitetet men vissa av klasskamraterna var också på kommunen och landstinget. Väl där skulle vi, utan att presentera oss eller säga varför vi var där, be att få titta i deras diarium. Därifrån skulle vi välja ut två handlingar och be att få en kopia på den ena, och även be att få ut namnet på institutionens prefekt/myndighetens chef och uppgifter om denna persons månadslön. Om vi blev nekade, skulle vi be att få ett skriftligt beslut på detta, med motivering.

Och varför var nu detta intressant, och vad har det med arkivvetenskap att göra? Jo, ett diarium är en förteckning över en myndighets inkommande och utgående handlingar, och de har en skyldighet att föra ett sådant. Om handlingarna är allmänna så har vem som helst rätt att traska in på vilken myndighet som helst och be att få se dem, och det gäller även diariet. Om handlingen är högst 9 sidor lång har myndigheten skyldighet att kopiera den gratis till vem som än frågar efter den. En person som frågar efter allmänna handlingar har rätt att vara anonym.

Vi hade alltså lagstadgad rätt att utföra den här uppgiften utan att förklara vad det var vi gjorde, och myndigheterna som vi besökte var skyldiga att hjälpa oss. Men det gick det lite si och så med. Min klasskamrat och jag fick svaret :"diarium? det har vi nog inget" när vi besökte institutionen för kemi på BMC, andra möttes av allt från otrevliga tjänstemän som krävde att få veta vilka de var, till folk som visste att de inte fick fråga men gjorde det ändå. Flera grupper fick inte ut några handlingar alls, däribland min. De flesta verkade ha blivit slussade fram och tillbaka mellan olika personer eftersom ingen riktigt visste vem som hade ansvaret för diarieföringen. En del myndigheter hade säkerhetsrutiner som krockade med rätten att vara anonym, tex krävdes det att besökare skrev in sig innan de släpptes in till handlingarna. Läraren berättade att när han läste arkivvetenskap och gjorde samma övning, blev han och hans klasskamrat väl mottagna av registratorn, personen som var ansvarig för diariet, men utskällda av prefekten (institutionens chef), som hotade med att kalla på vakten om de inte legitimerade sig. När de förklarade sin uppgift blev prefekten rätt som generad....

Slutsats - lagstiftningen är inte allmän kunskap ens hos dem som borde veta bättre, så hur ska då folk i allmänhet veta att de har rätt att inte bara begära ut handlingar om sig själva, men också om hur deras skattepengar används, hur deras politiker gör sitt jobb, och så vidare? Insyn i hur samhällets myndigheter arbetar ska inte bara vara journalisters angelägenhet, vi har lika stor rätt till den allihop. Det här känns som bara ännu ett exempel på hur dåligt arkivariekåren har lyckats med att sprida kunskap om vad det är vi gör och vad det ska vara bra för, inte undra på att de flesta som jag möter frågar "vaddå?" när jag berättar vad det är jag läser till.

Och det får mig att känna att jag behövs där ute när jag är klar, att jag kan göra nytta.

/L

Nu har vi bestämt dag och tid för ceremonin, äntligen! Det blir måndag den 22 november, klockan 13.45 på Uppsala Gamla kyrkogård. Vi ska ha (den borgerliga) ceremonin utomhus, så vi hoppas att vädret blir hyfsat.

Det blir ett litet sällskap, bara de ur den närmsta familjen som kan ta sig hit, och så de vänner som kan och vill.

Vi filar på en ceremoni, tittar på lite olika sånger och dikter. Det är fruktansvärt jobbigt och vi kan inte göra det så länge i ett sträck utan att vi båda gråter, men det går framåt. Urnorna ska vi själva sänka ner, kanske tillsammans med ett litet gosedjur eller blommor.

Och vännen J skissar på gravvården, det kommer att bli så fint!

/L

Idag fick jag för en gångs skull berätta om barnen i ett mer avslappnat sammanhang (alltså istället för att haspla ur mig vår historia inför i princip vilt främmande människor), när en klasskamrat lade märke till ängeln på min väska.



Jag berättade att det var en Aliceängel, och när hon frågade vad som menades med det förklarade jag att jag började göra dem efter att min dotter dog, och att de är till hennes minne. Och sen berättade jag ju naturligtvis om Eskil och Max också, för jag kan ju inte tala om ett av mina barn utan att nämna de andra.

Kursaren beklagade sorgen, och sen fortsatte vi prata om annat utan att den där jobbiga pausen eller den tryckta tystnaden uppstog, så det kändes bara bra. Senare under dagen lyckades jag fastna med kläderna i en av solvändorna som jag har på jackbröstet, och då hjälpte samma kursare mig att leta efter den. Hon frågade om de symboliserade något speciellt, och jag berättade om Solvändakampanjen och Spädbarnsfondens stöd till forskning om plötslig spädbarnsdöd och neonatal död.

Det är ju en del av varför jag bär med mig och på mig de här symbolerna (Aliceänglar, Solvända-pins, mitt smycke med barnens namn på), därför att jag hoppas att folk ska bli nyfikna och ställa frågor. Hittills har det inte hänt så ofta, så jag blev lite extra glad när det nu faktiskt gjorde det.


Namnsmycket bär jag som armband numera. Den hjärtformade berlocken kom på vift i Köpenhamn i somras.

Och förresten har symbolerna på min väska utökats med ett av monogramen som vännen Hanna ritade åt mig, med lite extra utsmyckning i form av bärnstensfärgade rocaillepärlor.



/L

Jag har fått en del kommentarer om att det var modigt av mig att klippa av mig håret. Jag gick ju från en ganska "snäll" frisyr till en väldigt kort (även om jag har haft "pojkklippt" hår i flera år förut var det aldrig så kort som nu), och det kanske anses vara något som kräver mod.

 

Själv tänker jag så här:

1. Det är bara hår, alltså växer det ut igen.

2. Antagligen behövde jag bryta med hur jag såg ut när jag kom hit, och med det lockiga hår som påminde mig om graviditeten med Eskil och Max.

3. Det är mig egentligen fullständigt likgiltigt hur andra människor tolkar mitt utseende.

Och med det där sista menar jag inte att framstå som överlägsen eller så. Inte heller menar jag att jag inte tycker att det har varit kul att få komplimanger om hur snyggt det blev, för det gör jag ju.

 

Jag menar bara att jag innan barnens födelse och död oroade mig onödigt mycket för hur andra såg på mig, hur de tolkade mitt utseende och mitt sätt att vara, blev nojjig av att umgås i nya sammanhang och alltid var lite rädd för att ingen skulle tycka om mig.

Det har förändrats av det jag gått igenom det senaste året. Jag har kommit fran till att jag är som jag är och passar det inte får det vara. Ingenting är lika skrämmande som att förlora tre barn (utom tanken på att förlora deras far eller andra familjemedlemmar), och ingenting som någon utomstående kan säga eller göra kan på något vis komma i närheten av att göra lika ont eller vara lika betydelsefullt.

Jag har väl på sätt och vis hittat mig själv, uppnått den där självinsikten som det skrivs och prats så mycket om i media.

Andra saker har också förändrats av vår förlust, saker som jag, liksom min tidigare utseendefixering (grundad i att jag blev mobbad som barn), upplevde som grundläggande delar av min personlighet.

Jag är inte mörkrädd längre. Fortfarande kan jag bli nervös för vem som kan befinna sig i mörkret, och det är väl en ganska hälsosam överlevnadsinstinkt. Men min hjärna hittar inte lägre på monster i mörkret, spöken och mardrömmar som jag läst om eller sett på tv. För ingenting som finns i fantasin kan vara värre än verkligheten.

Mindre rädd för smärta har jag också blivit, och jag klagar väldigt mycket mindre över den smärta jag faktiskt råkar ut för. Förr var jag hon som gnällde över att behöva gå längre än ett par hundra meter, hatade att träna och gnällde över småskador. För att inte tala om hur jag hatade nålar! Idag slår jag på vår nyinköpta sandsäck tills knogarna blir illröda, och tvingar mig att cykla fortare, göra fler armhövningar fast varenda muskel skriker åt mig, och har ständigt dåligt samvete över att jag inte lyckas övervinna min lathet och träna oftare. Och när jag får ont, då grimascherar jag och fortsätter med det jag skulle göra ändå. Och jag biter ihop och andas djupa andetag när nålen sticker mig i fingret eller armen, kämpar för att inte drabbas av panik istället för att låta den ta över.

Det som är viktigt i livet är det enda som räknas. David, min övriga familj, mina vänner (och Tösen, såklart) är det och dem som betyder något. Jag har blivit en bättre, tryggare människa mitt i eländet och trots att jag på vissa sätt är mer skör än någonsin tidigare. Nu när jag bär med mig sorg som aldrig försvinner.

 

/L

 

 

Hemtentan blev inlämnad flera timmar innan sluttid, om den var bra nog får framtiden utvisa. Lite extra nervöst varje gång jag ska tenta första gången i ett nytt ämne, det är så svårt att veta vad som förväntas av en, och här är det dessutom ett datasystem som jämför min text med andra för att se att jag inte plagierat skolböcker, klasskamrater eller andra texter. Det har jag inte varit med om förut, och då är jag så klart nervös för att jag av misstag ska skrivit för likt någon annan. Vi har ju all samma bastexter och samma tentafrågor, är upplärda inom samma skolsystem och har ganska liknande ordförråd och sätt att uttrycka oss, det blir ju en effekt av studier på universitet och högskola. Därför tänker jag att det kanske inte vore så konstigt om vissa texter skrivna av studenter liknar varandra även fast de inte skrivit dem tillsammans eller skrivit av varandra. Men, det finns inget annat jag kan göra än vänta på resultatet...

Nog om det!
I går hade vi tre vänner på besök för spelkväll och Davids magnifika Devil's Cake och min morotskaka med glasyr, (som inte är så tokig den heller, om jag får säga det själv) och det blev en väldigt lyckad kväll!


Min fina röda klänning köptes av och till min mor i London 1981, och det är fortfarande lika fin.


Jag fick två nya spel i present, ett av dem är ett kortspel som heter Dominion. Vi spelade det, och "Ninja Burger", som "bror" M hade med sig. Det blev också lite 8-bitars Bubble Bobble, paret P spelade och vi andra hejade på.

Ett annat klassiskt tv-spel att inspireras av, det vimlar av snygga figurer i det!

I dag var mina föräldrar här. De hade med sig ännu fler banankartonger med diverse prylar, åt stekt kycklig och ris med hemgjord thailändsk jordnötsås (supergott, men det är väldigt jobigt att skala alla jordnötter som behövs, och därför lagar vi det inte så ofta), och hjälpte oss att bli av med lite mer tårta och morotskaka.

Och så fick jag fler jättefina presenter:


En Uppsala-Ekeby skål, av Mari Simmulsson.


Presentkort på en jättebra te-butik hemma i Falun (ger mig en extra orsak att åka upp och hälsa på)

Och av min syster och hennes sambo D fick jag något jag önskat mig i flera år:

Ett bidrag till välgörenhet, i det här fallet så att det räckte för att Actionaid skulle kunna hjälpa fattiga familjer i Moçambique. Titta gärna in här, och köp en get, du med!


/L

Om tolv minuter dyker frågorna till min första hemtenta på arkivvetenskapen upp på nätet, och imorgon klockan 17.00 ska den vara inlämnad. Fram tills dess lär jag inte kunna tänka på så mycket annat, så tills dess:

önska mig lycka till!


/L

Idag var jag och klippte mig hos en frisör som vännen I tipsat om. Jag blev väldigt nöjd med min nya frisyr och min studentrabatt, och frisören med att hon fick i princip fria tyglar med mitt vildvuxna tjocka hår.


Jag fick nämligen en otrevlig övverarskning efter att jag lyckats övertala D att sätta saxen i håret och klippa mig en kortare frisyr. Han klippte fint, men det visade sig att mitt hår har för mycket volym för en enkel, rak hemmaklippt pagevariant. Det blev liksom päronformat nedtill, och mest såg jag ut som Hedvig i barnprogrammet "Från A till Ö". Minus färgen på Birgitta Anderssons peruk, den runda glasögonen och den långa spetsiga näsan, då. 

Lite så här, alltså:


Det såg lite bättre ut efter hand, men det var ändå alldeles för fluffigt för min smak:


Så nu ser det ut så här:





/L

I går kväll var jag på min första "öppna träff" hos Spädbarnsfoden. Föritom ledaren, som själv förlorat en dotter, var där ett par vars son föddes död nu i somras. Det var så skönt att få träffa andra drabbade föräldrar i verkligheten och inte "bara" på nätet.
Men hjälp, vad nervös jag var! Och inte blev det bättre av att jag glömt bort att den busslinje jag åkte in till stan just nu leds om pga filminspelningen de hållit på med på Drottninggatan (första delen i den amerikanska Millennium-triologin), och jag därför kom försent när jag väl insett att bussen åkte åt "fel" håll ner mot centrum och jag lyckats hoppa av på första bästa hållplats efter Botaniska trädgården.

Så jag kom lite sent, vilket aldrig är bra för nervositeten, och så blev jag så där pratsam som jag ofta blir när jag är nervös. Det kändes nästan som att jag kom dit och tog över hela träffen med mina berättelser och frågor: om våra barn och deras, hur de hanterat sorgen, vilka bemötanden de fått från omgivningen, hur sjukvården här i länet fungerar (bra, tydligen. Bland annat verkar deras journalsystem vara samkörda, så att de slapp ringa och boka av tider eller få samtal från barnmorskan om nya besök, så som jag fick), hur de hade tänkt när de planerade barnens begravningar, och säkert en massa annat som jag inte kommer ihåg just nu.

/L

Idag när jag cyklade hem lyssnade jag på "The End", med Beatles (från Abbey Road-albument). Jag lär knappast vara vare sig den första eller sista personen som fascinerats av den sången, speciellt av de sista raderna.

---

"And in the end,
the love you take,
is equal to the love
you make"

---

Så sjunger Paul McCartney, och jag blir på något sätt tröstad av det. Jag tänker på de där orden på två sätt: dels som i att den kärlek jag skapat har resulterat i tre älskade barn, och det är ett väldigt stort mått på hur mycket kärlek jag tagit, eller fått om man hellre vill se det så, av D. Och han av mig, tänk att jag kan vara kapabel till att
skapa något så stort som det vi delar.

Och så tänker jag att den kärlek jag tagit som blivit en Alice, en Eskil och en Max, den måste ju då också räcka till lika många barn till. Och då hoppas jag att vi ska kunna få tre levande barn också, även fast jag vet att jag förmodligen måste "nöja mig" med ett, oavsett om jag föder nästa barn själv eller inte. Men drömmer om tre barn till, det gör jag ändå när jag lyssnar på Pauls röst som ekar ut i den sista sång som alla fyra beatlar sjöng in tillsammans.



/L

... och fick D till att klippa av mig luggen! Varför gjorde jag det inet själv? Jo, därför att maken har bättre ögonmått än vad jag har, eftersom hans jobb rör sig runt milimeterskalan, och jag är van att hantverka i cm. Finputsade, och kom med "glada tillrop" gjorde jag däremot.




Jag känner mig riktigt nöjd. Helt perfekt blir det ju naturligtvis inte första gången, men som med alla andra hantverk tar jag för givet att övning ger färdighet. Och det är så skönt att slippa ha en massa hår hängande löst runt ansiktet!

Nu ska jag bara våga få oss att sätta saxen i den där massan av hår som hänger som en pälskrage ner i nacken på mig också... Ungefär ner till hakan tror jag blir en bra längd!

/L

I alla nya sociala sammanhang måste jag bestäma mig för hur och när, och hur mycket jag ska berätta om barnen. Att inte berätta om dem är ju inget alternativ, eftersom jag då får dåligt samvete och det känns som att jag skäms för dem. Och det gör jag ju inte, de är de finaste skapelser jag och deras far åstadkommit tillsammans!

Men det är svårt att väva in det på ett naturligt sätt i samtalen jag har med nya bekanta, och att lära känna folk tar oftast ganska lång tid (om man inte råkar befinna sig på internat/folkhögskola/lajv eller något annat geografiskt och tidsmässigt begränsat sammanhang, där brukar det gå snabbare per automatik. D och jag är ett levande bevis på det).

Så, hur, var och när ska jag berätta om vår Alice, vår Max och vår Eskil? När andra pratar om sina levande barn? När jag presenterar mig första gången? I vanliga "lära-känna-varandra" samtal om vart man bor, vart man kommer ifrån och vad man har för intressen?

Nej, det brukar inte bli så. Jag ser framför mig hur samtalet tystnar och alla stirrar på mig, för att sedan börja undvika mig i korridorer och fikarum.

Och då går det som det gick förra gången, på museet. Jag håller in det, och håller in det lite till, fram till att det liksom exploderar. Och det var vad som hände i skolan för några veckor sedan.

I lunchrummet, vid ett bord med klasskamrater som jag knappt pratat med innan. Den där utställningen på Museum Gustavianum kom upp, och när jag såg hur det började svartna i ögonvrårna och jag blev tvungen att skjuta ifrån mig min mat därför att jag plötsligt mådde illa, så hasplade jag ur mig en vädjan om att de andra skulle byta santalsämne, eftersom jag har förlorat tre barn på ett år.

Så nu är jag väl ”hon med döda barn”, igen. Men, även den här gången fick jag ett bra bemötande, när chocken lagt sig och jag fick prata av mig lite med klasskamraten V, som tog med mig på promenad. En av de andra tjejerna kom fram under rasten senare på dagen och vi pratade lite, så jag fick veta att jag inte hade låtit arg som jag trodde, och möttes med sympati. Jag förstår att det måste vara väldigt svårt att veta vad man ska säga efter att ha fått en sådan hemsk historia liksom slängd i ansiktet av en främling, men de gjorde det väldigt bra, allihop.

Så på det hela taget gick det ju bra, den här gången också.

 

/L

 

 

Jo, jag vet att jag har sagt att jag borde sluta läsa Aftonbladet, men det har jag uppenbarligen inte gjort...

Och idag hittade jag den här nyheten:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article7891223.ab

Vi har bokat gravplatsen som vi ville ha, nu är nästa steg att tillsammans med begravningsbyrån bestämma en liten ceremoni och en dag för begravningen, och så boka dagen med begravningsenheten här i Uppsala.

Och fina vännen Falhofne har tagit på sig att smida en gravvård till oss!

/L