livetefteralice

Ibland när D ringer mig från jobbet brukar jag reta honom för att det oftast är då han har något i ugnen, antingen värmer han sin lunch i mikron eller så väntar han på att ett arbete ska bli klart.

Idag frågade jag därför med ett leende i rösten om det var så att "jag bara var pausunderhållning" under hans arbetsdagar. Ungefär som sådan där usel musik man kan tvingas lyssna på i telefonkön, eller uppträdanden på tv-sända galor som ingen minns efter en vecka.

Hans svar: "det är tiden på jobbet som är pausunderhållningen, tiden med dig är huvudnumret".

Är det konstigt att jag tycker att han är den bästa livspartner jag skulle kunna önska mig?

Vi har haft en fruktansvärd otur och drabbats av två stora tragedier under de senaste två åren, men vi har ändå haft tur.

För jag har honom, och han har mig.

/L

Tankarna bara snurrar runt i huvudet, det är svårt att fånga en tillräckligt länge för att försöka reda ut den.

Även om sorgen efter Max och Eskil på vissa sätt är annorlunda den efter Alice så är också mycket sig likt. Saknaden och kärleken ligger som ett filter över alla andra tankar, tankarna och känslorna som är kopplade till pojkarna ligger längst fram i minnet och gör att det är svårt att få plats med andra, mer vardagliga bekymmer och bestyr.


Jag saknar min barn! Alla tre.

/L

Djupdykning bland broderigarnerna...



plus tre halvfula småkuddar köpta på loppis....


plus en del av den stora bunten panelgardiner i linne som jag köpte på auktion när vi bodde i Falköping, några överblivna blixtlås och ett antal timmar framför tv:n och symaskinen blir:






Nya fina soffkuddar!

Nästa projekt blir nog att producera en hel hjord sådana här elefanter, fast i andra färger och tyger:


Att skapa hjälper mig att känna att jag i alla fall gör något meningsfullt med min tid.

/L

... en av mina mest trogna läsare:

Grattis på födelsedagen älskade mamma! Hoppas du får en fin dag, jag längtar till påsk då jag får träffa dig hemma i Bjurs!

Vår familj står för en stor del av den avvikande statistiken i vårt landsting det här året och det föregående, eftersom vi gått igenom tre väldigt ovanliga saker.

Vi har fått och förlorat ett  barn i vecka 24.
Vi väntade därefter  tvillingar utan att ha genom gått IVF-behandling.
Vi förlorade våra  tvillingar i vecka 20.


Det är lätt att känna sig ensam i eländet, men idag läste jag en artikel om ett annat par som också står för ovanlig statistik, men inte bara i negativ bemärkelse:

I mars förra året fick Jenna Jameson och Tito Ortiz ett par friska tvillingpojkar.

I år drabbades de av två utomkvedshavandeskap och genomgick samtidigt en abort av ett foster i livmodern. Jag vet inte hur långt in i graviditeten de var, men tanken att förlora tre barn på samma gång...

Modigt av dem att prata om det, speciellt eftersom de är kända.


/L

I dag ringde vår barnmorska från MVC och ville boka in ett nytt besök. Jag trodde att hon menade efterbesöket som ska ske efter alla förlossningar, och berättade att vi redan fått en tid med läkaren som gjorde ultraljudet där pojkarna först upptäcktes. 

Men hon menade att vi skulle boka de planerade besöken i vecka 22 och 24 av graviditeten. Varför kan inte olika delar av vården samköra sina system, så att det står i min journal på Gudmundsgården att jag inte är gravid längre? Det var så jobbigt att behöva förklara för ytterligare en person (även om Kajsa är lätt att prata med), att behöva säga "oj, du vet inte om att vi har fått missfall?". Jag börjar vänja mig vid att använda det ordet nu, men jag behöver inte tycka om det.

Ordet missfall är så oprecist, det säger så lite men kan innebära så mycket. Till de 50 % av alla graviditeter som slutar i missfall räknas allt ifrån en några dagar försenad blödning till det som de flesta kanske tänker på: tidigt missfall i första trimestern, och de ovanliga sena missfallen innan graviditetsvecka 22, då det istället heter extrem prematur (eller på vanlig svenska väldigt för tidigt född), och dödfödd om barnet dött i magen.


Inte för att jag på något sätt vill förringa alla de kvinnor som sörjer ett tidigt missfall, ett inplanterat embryo eller en graviditet som avbrytits av annan orsak innan vecka 22, för det vill jag verkligen inte! Jag tror bara inte att de flesta som inte själva drabbats vet att "missfall" kan stå för så mycket. Det verkar vara alldeles för lätt att tänka (och säga) att "det var ju bara missfall, nästa gång går det säkert bättre", eller att jämföra våra förluster med de som mist sina fullgångna bebisar i magen eller äldre barn genom till exempel plötslig spädbarnsdöd och cancer.

Jag förstår att man gör den jämförelsen och tänker att ju äldre barnet hann bli, desto större blir smärtan. Men jag tror inte att det stämmer, och jag tror också att det resonemanget beror på okunskap hos människor som inte själva drabbats.

De vet nog inte att många av oss tvingas föda ut sina barn i döden, det är inte bara en blödning och ett foster som knappt ser mänskligt ut. Det är små, små barn som föds och dör, och det kan vara precis lika fruktansvärt om det händer i andra eller tredje trimestern som om det händer en fullgånget barn eller ännu senare. Att vi inte har hunnit lära känna våra barn gör inte vår sorg och saknad mindre.

Men, och det här är väl egentligen min huvudpoäng: alla graviditeter som sörjs för att de avbryts i förtid innebär (ännu) en krossad dröm, ännu fler tårar och mer raseri mot en orättvis värld. I efterlängtade graviditeter finns det ingeting som heter "bara missfall".


Eskil och Max är våra barn, men eftersom de föddes innan graviditetsvecka 22 finns de inte registrerade någonstans under sina egna namn, och för att deras överlevnadschanser när de väl föddes var i princip lika med noll, så kallas de missfall och inte för tidigt födda.

Jag hatar det! Jag hatar att de inte har några egna papper, som Alice har (eftersom hon föddes levande i vecka 24). Därför känns det extra viktigt att de så småningom får en egen dödsannons, och en gravsten med sina namn på.

För att bevisa för världen att de finns.

/L

Eftersom den här bloggen heter livetefteralice av en anledning: för att jag ska kunna skriva om både det som gör ont och det som är bra, vardagligt och kanske till och med tråkigt i livet efter vår dotters för tidiga födelse och död kommer här ett inlägg om något helt annat än sorgen efter tre små barn.

Idag är det min systers 25-årsdag.

Eftersom hon har flyttat till Oslo kan jag bara använda mig av internet och telefon för att gratulera henne, men det gör jag å andra sidan med besked :)

M, du är världens bästa syster och moster! Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan dig i mitt liv och jag hoppas att du vet hur mycket jag älskar dig.

Ha en underbar födelsedag!

När jag läste etnologi pratade vi mycket om hur vi människor sorterar in varandra och oss själva i kategorier, ofta breda sådana som "hetero", "homo", "mamma", "pappa", "kvinna", "man", "student", och så vidare.

 

När jag blev gravid sorterades jag in i gruppen "blivande förälder".

Efter Alices födelse och död hamnade jag i "änglaförälder", "mamma med ett barn för lite", "förälder vars barn dött", eller vad man nu vill kalla det.

Jag läste och kände igen mig i bloggar och foruminlägg av andra föräldrar i denna grupp, och snart tyckte jag mig se några ganska stora underkategorier till den. En är de föräldrar som förlorat ett barn av mer eller mindre oförklarlig anledning och sedan fått ett eller till och med flera friska, levande syskon till det barnet.

När det visade sig att vi väntade barn igen hoppades vi naturligtvis att D och jag skulle hamna i den gruppen.

 

Sedan visade sig att det var två Ärtor vi väntade, och då hamnade vi i ytterligare en grupp: "blivande tvillingföräldrar". Det var lätt att känna sig speciell, eftersom tvillinggraviditeter är så pass ovanliga, särskilt för par som inte genomgott någon form av IVF-behandling.

Så nu befann vi oss i en väldigt speciell grupp, nervösa och hoppfulla och med försiktiga drömmar om hur livet med två små skulle kunna se ut.

Och sedan kom måndagen den 1 mars och de dagar på sjukhuset som slutade i att Eskil och Max förlöstes den 10 mars 2010, utan att någonsin ha fått ta ett andetag i världen utanför tryggheten i min mage.

Och nu sitter jag här en dryg vecka senare och känner mig totalt vilse i kategorierna, ensammare än någonsin. Jag känner inte till några andra föräldrar som drabbats på det sätt som vi har, men flera som först förlorat sina tvillingar och sedan fått levande enlingar. Inte tillhör jag heller den gruppen av föräldrar som har svårt att bli gravida, förlorat flera barn och kämpat sig igenom IVF-behandlingar.

Jag är fertil men ofrivilligt barnlös, med tre barn för lite.

 

En Alice, en Eskil och en Max som alltid kommer att finnas i mitt och sin pappas hjärta och fattas i våra armar.

 

/L

Idag hade vi vårt första samtal med kvinnoklinikens kurator efter att jag skrevs ut från sjukhuset. Vi fick kontakt med henne redan då, och hon är jättebra, så på det sättet var det skönt att komma dit. Hon hjälper oss att hitta nya sätt att se på framtiden och lockar ur oss en del tankar som vi inte riktigt visste att vi hade.

Men.

Redan på vägen mot sjukhusets huvudentré började minnena komma tillbaka. Hur stolt jag var över att jag orkade gå några steg utomhus när D skjutsade ner mig i rullstol på tisdagen, och sedan hela vägen tillbaka till gynavdelningen. Hur det gick att se att min fina, runda mage hade växt lite under veckan, trots att det nu bara fanns ett hjärta som slog därinne.

Det första jag såg när vi gick igenom svängdörrarna till huvudbyggnaden var en höggravid kvinna, och jag fick lov att sätta mig ner och kämpa mot tårarna en lång stund. Sedan när vi steg av hissen utanför förlossningsavdelningen fick jag lite mer panik för varje steg som tog oss mot väntrummet där vi både suttit och varit förväntansfulla inför UL under båda graviditeterna, och som små urblekta sorgsna spöken efter att ha förlorat först Alice och sedan Eskil och Max. Och naturligtvis råkade det sitta en höggravid kvinna till därinne på en av de röda sofforna... Även om jag väntade mig det så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, jag satt där i Ds famn och grät för allt som vi drömde om och har förlorat.

Jag är så rädd för att bli bitter, jag är arg på världen och avundsjuk på alla dem som får friska barn efter okomplicerade graviditeter. Jag vill också! Vara gravid i tredje trimestern, köpa barnvagn, sy babykläder, få höra att allt ser ut precis som det ska vid UL och undersökningar.

Föda barn in i livet och inte in i döden, få höra dem andas och skrika. Vara utmattad av trötthet och smärta efter en förlossning, men känna att det var värt det därför att jag får en skrynklig, rosa liten person att hålla i efteråt. Få se min älskade man med en levande dotter eller son i famnen, känna att vi är de föräldrar vi är menade att vara.

Jag har inte gett upp hoppet, men det är svårt att se bortom smärtan.

/L   

Jag skrevs ut i torsdags, efter 10 dagar på sjukhuset. Svärfar var kvar och tog hand om oss tills lördag morgon, och nu börjar vi väl få till något slags vardag igen.

Vi sover, äter, ser på tv och kramas mycket. Jag läker sakta men säkert i kroppen. Och vi har återigen en väldigt gosig katt som vill vara med oss helst dygnet runt. Det är så härligt, för Tösen var en av de två saker jag saknade allra mest med att ligga på sjukhus. I går kväll när jag satt i soffan med D och grät kom hon och lade sig i mitt knä, som om hon ville vara med och trösta mig...

Det andra jag saknade, och som jag fortfarande tampas med sviterna av, var att få röra mig som jag ville. Jag hade nämligen först strikt sängläge i fyra dagar, vilket innebar att jag inte ens fick sitta upp för att äta eller gå upp ur sängen för att gå till badrummet själv. Mina muskler tappade styrka väldigt fort, och jag hade i princip ont i hela kroppen från och med det andra dygnet. Min matsmältning (förlåt ni känsliga läsare...) som redan hade svårt att fungera, saktade ner till snigelfart, så förutom muskelsmärtor hade jag nästan konstant ont i tarmarna.

Jag blev fullpumpad med mediciner i form av både dropp, tabletter och sprutor: antibiotika för att hindra infektioner eftersom jag var öppen och läckte fostervatten, och en medicin som skulle minska blödningen jag hade från livmodertappen, och sprutor mot blodproppar eftersom jag var gravid och inte rörde på mig normalt. Det togs blodprover i både armar och fingrar. Och jag tror att jag redan har nämt någon gång att jag är nålrädd?


Det får bli allt för i dag. Jag ska försöka orka skriva lite mer så småningom, men jag måste reda ut det för mig själv i huvudet först.


/L

I går tog hoppet slut. Jag fick en infektion i livmodern och då blev förlossningen igångsatt med mediciner. Våra älskade pojkar Eskil och Max kom döda ut till världen, pyttesmå men perfekta, för alltid älskade och saknade. Vi kämpade så hårt alla fyra, men det räckte helt enkelt inte...