livetefteralice

I dag går vi in i graviditetsvecka 23, samma vecka som Alice föddes och dog i.
Jag är glad att vi kommit så pass långt, men samtidigt så rädd att allt ska gå ut helvete igen, i just den här veckan.
Om Mini föds i slutet av v 23 har hon bara 50 % chans att överleva (precis som sin storasyster när hon kom i vecka 23+6), och det räcker inte.

Vi måste ta oss igenom en hel månad till, helst två, för att hon ska ha riktigt goda chanser att överleva och vara frisk.

Och som alltid hjälper det inte så mycket att allt fortfarande verkar vara bra med den lilla, inte ens att jag var hos barnmorskan idag och fick lyssna på Minis fina hjärtslag och fick livmoderns storlek mätt (det var ett helt normalt och fint mått).

För jag vet ju att det kan vända på bara några timmar, och börjar de gå åt helvete, då fortsätter det tills hoppet är helt slut.

Så älskade lilla du, stanna kvar därinne länge till!

/din nervösa mamma

Mini har ganska fasta vanor. Hon sparkar är jag börjar äta, när jag sitter uppkrupen i soffhörnet eller lutar mig framåt, och snart efter att jag går och lägger mig (och en hel massa däremellan också).

Jag hade inte insett hur van jag blivit vid att hon gör sig påmind så regelbundet, och hur mycket det lugnar mig.

Förrän i förrgår natt, då jag gick och lade mig med en helt uppblåst mage av all de senaste dagarnas ovana mat (i lite för stora mängder).

Jag kände ingenting! Inga små rörelser, inte ens de stora "buffarna" som till och med syns på utsidan av magen. Och paniken kom krypande för varje minut som gick, fast jag pratade med D om det och vi kom överens om att det har varit så förut, och att det säkert inte var någon fara. Jag var så rädd att något var fel med Mini, att hon höll på att dö därinne och att det var därför jag inte kände av hur hon rörde sig (och det blev ju D också, eftersom jag var rädd).

Jag försökte med värmekudde på magen, och ändrade sovställning en massa gånger, försökte allt jag kunde komma på som skulle tänkas kunna hjälpa all den hemska onda gasen (det kan göra fruktansvärt ont) att komma ut så att magmusklerna kunde slappna av och Mini skulle kunna sparka så det kändes igen. 

Men inget hände, och tillslut fick jag lov att försöka sova ändå. Det gick ju sådär, men jag var utmattad och kroppen tog över till sist.

Tack och lov visade det sig dagen efter att det inte var någon fara, och Mini sparkar på som vanligt. Fast det kan vara lite påfrestade när hon sparkar på samma ställe för femtonde gången i rad eller så, och trots att det gör det svårare att somna, har det fått mig att le varenda gång jag känt av hennes rörelser de senaste två dagarna, och jag är så tacksam för att hon lever!

För så länge hon gör det, och är kvar  i magen - då finns det hopp.

Godisfatet. Vi lyckades både med knäcken (den blev varken för hård eller för mjuk) och mintkyssarna (de blev visserligen lite fula, men smakade bra och blev lagom knapriga), det är vi lite stolta över.


Frukt- och nötbordet. Två sorters torkade dadlar + fikon, aprikoser, ingefära och äppelskivor, och så natuella cashewnötter och saltade rostade pistager.


Julbuffén. Enorma mängder potatisgratäng och så de karamelliserade potatiserna efter danskt recept som D blev så förtjust i första gången vi firade jul med hans svåger, köttbullar och omelett (ett inslag från min barndoms jular - det är en av pappas specialiteter) är obligatorisk till jul.


Vi hade mycket grönsaker. Ostgratinerade brysselkål, marrockansk morotssallad, marinerade kokta rödbetor och grönsallad funkade jättebra ihop med allt kött och fläsk.

Vi lyxade till det lite och köpte färsk gravad lax i delikatessdisken på ICA. Den var supergod! Jag åt väldigt mycket av den och grönsakerna, och ganska lite av köttet, för att skona min stackars spända mage (och så är det ju såklart bra för gravida att äta fisk). 



Vi dukade på gröna Old Höganäs och med linneservetter från vårt bröllop.


Vi satt i vardagsrummet hela kvällen.


Barnens lyktor och de andra ljusen tändes lagom till Kalle och hans vänner. Det kändes fint att de fick vara med i tankarna utan att det var lika sorgligt som de andra jularna sedan Alice dog har varit. Det symboliserades också av att betongnallen som vi haft vid graven sitter bredvid TV:n nu under vintern, och den har fått en röd rosett om halsen. 




Jag var tjock och glad, och dessutom finklädd för en gångs skull.


Och Tösen låg mellan D och min fina svärmor (som hon lyckades charma totalt) och blev rejält kliad på magen. 

Vi hade en jättemysig jul.

/L

Idag är det graviditetsvecka 22+0. Det betyder att från och med idag hör vi till förlossningen om något skulle hända (istället för gyn-avdelningen), och Mini räknas mer som en egen patient eftersom hennes överlevnadschanser börjar öka och läkarna skulle försöka hindra en förlossning för att ge henne större chanser (och ge henne kortison för att hennes lungor skulle mogna fortare), om jag inte får en infektion. Det känns jätteskönt att det nu inte bara är vi som ser henne som ett barn och en individ, även om vi såklart inte vill att hon ska komma ut till oss på länge än.

Vecka 22 är en stor milstolpe, och det känns bra att vara här.

/L

Vi var på återbesök i dag och fick ännu ett lysande resultat av tappmätningen - ca 5 cm (förra gången var det 4,8 fick jag vet av barnmorskan, och två millimeter hit eller dit gör nog ingen större skillnad, så jag tror att den var samma längd då) och helt stängd livmoderhals.

Hurra för Mini som fortfarande är säkert inlåst (och börjar utvecklas till en riktig kickboxare)!

/L

Jag lyssnar lite av och till på Musikhjälpen i år igen, och precis nyss var den en liten flicka som låg inlagd på sjukhus som hade önskat sig en låt.

Det var "Ängeln i rummet" med Eva Dahlgren, och medan den spelades började tårarna rinna på mig. Låten i sig är ju fin och lite högtidlig i tonen och handlar om kärlek, så jag har gillat den länge, men nu gick delar av den rätt in i hjärtat på mig:

Köksfönstret


Köksbordet


Ovanför spisen

Vid köksdörren


I vardagsrummet, på hyllan bredvid tv-bänken (spontant nyinköp som D kom hem med en dag efter jobbet)


Granen pyntad och klar


Vardagsrumsfönstret

/L

När jag träffade min psykolog senast pratade vi om hur jag låter min rädsla styra mig till att göra saker som egentligen inte är bra för mig.

Att knappt gå ut (därför att jag är rädd att jag ska anstränga mig för mycket och få sammandragningar eller i värsta fall göra något som sätter igång en för tidig förlossning) gör inte bara att jag får mer ont i kroppen och ännu sämre matsmältning än jag behöver ha, utan också att jag får mer ångest (eftersom kroppen vill att jag rör på mig och jag längtar ut, jag är ju van att gå och cykla mycket), som jag försöker dämpa med att bara ligga i soffan och slöa. Detsamma händer de nätter jag inte kan sova, och försöker kompensera genom att ligga kvar ännu längre på morgonen efter. Ofta är det svårt att somna just för att jag har ont någonstans i kroppen, och att då fortsätta ligga kvar när jag inte kan slappna av så att det slutar med att jag legat i sängen i tolv timmar gör mig bara mer spänd och jag får ännu mer ont.

Det går ut över skolarbetet och annat som jag vill göra och som får mig att må bra, till exempel att hantverka och läsa skönlitteratur. När jag inte gör det jag tycker att jag måste göra, tillåter jag nämligen inte mig själv att göra det roliga heller, och då mår jag bara ännu sämre.

Så, F och jag kom överens om att jag skulle skriva ett dagsschema, så att jag går upp, äter och lägger mig på bestämda tider och däremellan pluggar. Om jag känner att jag åstadkommit något under dagen och varit duktig, "unnar" jag mig det som är roligt att göra på kvällarna också, och helt plötsligt mår jag mycket bättre oavsett om jag sover bra eller inte.

Om jag jobbar på att inte låta oron och ångesten styra mitt liv så känns det dessutom som att tiden går lite fortare mellan besöken på Specialist-MVC och de bokstavligen livsviktiga tapp-mätningarna (som ju hittills har gjort att jag kan slappna av lite, eftersom det har sett fint ut).

Jag kan inte påstå att jag håller mig strikt till mitt schema, men jag jobbar på det, och jag mår överlag bättre när jag har mål att sträva efter: att skriva en bra uppsats, att klara mina andra kurser (jag har lämnat in examineringsuppgifterna till den första och väntar nu bara på svar om jag blev godkänd!), att hantverka, att göra julfint hemma (vi har både pyntat, bakat lussekatter och gjort julgodis), att laga och äta god mat (och prova nya rätter), att umgås med D och Tösen (titta på film eller spela Wii i soffan) och andra saker som gör mig glad och får mig att slappna av lite. Det allra svåraste är det där med att komma ut ur lägenheten varje dag, men jag jobbar på det också :)

/L

Vi tog veckans bilder när vi kom hem från sjukhuset, det kändes passande att ha bilder på Mini säkert inlåst i sin etta på samma dag som hennes bröder föddes och lämnade oss.

Dessutom får jag tillfälle att visa upp min fina nya tunika (från Tradera, såklart!), som jag trivs fantastiskt bra i.  Visst är vi fina i mörkblått? :)





/L och Mini

Jag fick mig en mycket efterlängtad klippning förra veckan.

Det blev på en salong i området (Gottsunda Salongen), fast jag helst skulle ha valet gå till min vanliga frisör. Problemet med den är att den ligger nere i centrala Uppsala, och eftersom jag inte har åkt buss sedan jag fick cerklaget (dels vågar jag inte, och dels har min BM sagt att det är bäst att låta bli - det är lite för skakigt och inte ens säkert att jag får sitta om bussen är full) skulle jag få lov att åka taxi dit. Det känns helt enkelt lite väl extravagant att först lägga hundralappar på transport, och sedan på håret.

Så, jag har gått omkring och muttrat över hur fult mitt hår blev när det växte ut tills jag helt enkelt inte stod ut längre. Jag bokade en tid, och vaggade till vårt stadsdelscentrum.

Det blev en variant av frisyren jag redan hade - med undercut på vänster sida, kort i nacken och längre längder på höger sida.





Det var SÅ skönt att bli av med eländet (d.v.s. håret)! Trots det tror jag inte att jag kommer att gå tillbaka till den salongen. Min frisör var hårdhänt, pratade knappt med mig och var antingen ny eller lite blasé, för hon kollade uppenbarligen inte klippningen innan hon tyckte att hon var klar. När jag kom hem och borstade över allt längre hår till höger sida för att se hur det såg ut upptäckte jag att hon hade missat en stor tuss precis i benan där det rakade håret möter det långa. D fick klippa ner den med en sax.
Desutom kostade det 420 kr för mindre än en halvtimmes klippning, och då ingick det inte ens hårtvätt, som jag alltid får på Drottninggatan 2.

Jag antar att jag kunde ha (och kanske borde ha) gått tillbaka och klagat, men jag orkade inte. HUvudsaken är att jag blev klippt, och det blev tillräckligt fint för att jag ändå ska vara nöjd.

/L

Idag är vi i vecka 19+4.
Samma dag i graviditeten då hoppet för pojkarna tog slut, och som jag varit nervös inför länge nu. Vecka 19 har känts som starten på den jobbigaste prioden, den då det är som svårast att inte få panik av nervositet och rädsla.

Så därför är jag väldigt glad att vi hade en tappmätning idag, och att den visade samma fina resultat som förra gången. Sluten tapp på fyra cm! Vi fick se Mini lite också, och en ny bild att ta med oss hem.

Hurra!

/L