Dag 15 - Mina drömmar

Att jag drömmer om ett liv där jag och min älskade får vara föräldrar åt levande barn, det vet ni redan.

Att jag drömmer om att få ett jobb som arkivarie på en spännande arbetsplats är väl också ganska självklart. Tänk att få jobba med bild, ljud och videomaterial på SVT eller SR, med bevande och tillgängliggörande av digital information, eller med utåtriktad verksamhet, för att locka fler besökare och användare till våra arkiv. Att få forska och skriva, lyfta fram material som kanske annars bara är känt för personalen som hanterar det. Kanske till och med vara med och utveckla arkivteorin, där jag skulle kunna ha nytta av allt jag lärt mig från etnologin....

Men jag drömmer om andra saker också.

Att få resa mer - se statyerna på Påskön, Angkor Wat i Kambodja, Konungarnas Dal i Egypten, resa runt i Storbritannien, besöka amerikanska västkusten, Elvis hem i Memphis, åka spårvagn i San Fransisco, äta fantastisk vegetarisk mat och köpa med mig mängder av hantverk hem från Indien, hälsa på Ds bror och hans fru medan de bor i Singapore, se de gamla moriska delarna av Spanien, häpna över de fantastiska kreationerna som de unga har på sig i Tokyo, besöka de historiska kvarteren i Kyoto och se en traditionell teceremoni utföras av en riktig geisha, åka tillbaka till Marocko - åka ut till Atlasbergen och kanske besöka Fez eller Agadir....

Här på hemmaplan drömmer jag om att någon gång få bo i ett hus. Jag är uppvuxen i en villa, men har bott i lägenheter de senaste femton åren. Jag längtar efter att få måla mitt kök gult och hallen knallröd, själv få bestämma tapeter, köksinredning och golv (jag är så hiskeligt trött på fula och slitna linoleummattor!), ha ett helkaklat badrum med både dusch och badkar, och kanske till och med bastu. Jag vill ha en uteplats och en liten jordplätt med plats för några fruktträd, bärbuskar och ett litet grönsaks/kryddland. Jag vill kunna gå direkt ut genom bakdörren till gräsmattan, och jag vill att Tösen ska få vistas ute utan att vi behöver oroa oss för att hon ska bli påkörd, eller att vi måste gå med henne i sele. Helst vill jag ha ett äldre trähus, som vi kan renovera till vårt drömhem, eller ett ekohus som vi byggt själva. Jag tittar på Grand Designs och The Restoration Man, och jag drömmer...

/L


Dag 14 - Det här hade jag på mig idag (igen)


Stöket i arbets/gästrummet får ni med på köpet :)









Kofta köpt på Tradera (märke b.young), kjol gammalt second hand-butiksfynd som jag kortat av lite, minst fem år gammalt linne från H&M, tjocka strumpbyxor från H&M eller Kappahl, berlock gjord av Petra på kedja från Guldfynd, örhängen köpta second hand (har glömt var). Och så förlovningsringen, vigselringen och mina fina glasögon från Specsavers, såklart. En bra hårdag har jag också :)

/L

Dag 13 - Den här veckan

Skriva praktikrapport.
Lämna in praktikintyget.
Börja läsa och skriva anteckningar inför de muntliga tentorna på läskurserna "Arkivteoretisk fördjupning" och "Förvaltningshistoria och arkiv".
Träna.
Planera och organisera resan till lajvkonventet Prolog i Västerås fredag-söndag, tillsammans med I och O.
Plocka och organisera lite mer hemma i lägnenheten.
Ringa och skälla på Skatteverket för att Eskil och Max:s namn fortfarande inte dyker upp när en personbild på mig eller D skrivs ut.
Försöka sno ihop tid till en fika med MP (vilket inte borde vara så svårt, hon och E bor ju bara tio-femton minuter bort).
Boka in en fika med V och Em.
Vänta på kallelsen till kontraströntgen.

/L


Dag 12 - I min handväska

Tja, handväska och handväska. Jag måste ha så mycket med mig till skolan i vanliga fall, och nu till praktiken, att jag inte får plats i en sån.

Jag har en ryggsäck. Den är grå med en matchande broderad logga från Ds gamla jobb i Kalmar.

I den har jag en vanlig dag minst detta:
plånbok,
nycklar,
mp-3spelare,
extra batterier till mp3-spelaren
pennskrin,
mapp med skolpapper,
anteckningsblock
matlåda,
lite frukt,
en vattenflaska,
försvarets hudsalva,
en reseförbackning med hudkräm,
en karta värktableter,
och minst ett paket näsdukar.

När jag har skola har jag dessutom en termos med te med mig, och nu på praktiken ofta kameran, så att jag kan dokumentera det jag jobbar med. Just nu har jag också med mig min mobil-laddare eftersom batteriet i telefon inte är helt pålitligt.

Bilder på allt (eller i alla fall en del) av det här får ni någon annan dag, nu ska jag göra mig en kopp te och försöka kurera min onda axel (sträckte mig nog på träningen igår) och vänta på att klockan blir åtta så att tvättiden är slut och vi kan fira vår "nio-år-och-sex-månaders-dag" med varsin semla. :)

/L 





Dag 11 - Mina syskon

Förrförra helgen var min syster här och hälsade på. Eftersom hon kom från Oslo var hon inte framme förrän efter elva, och vi var trötta allihop, så mycket mer än "Hej, vad härligt att se dig! Här ska du sova, där är kylskåpet och köksskåpen om du vill äta något innan du lägger dig" blev det inte när D och jag tagit bussen ner på stan för att hämta henne.

På lördagen tog vi sovmorgon, och efter frukost gick M och jag på en liten matshopping-tur i grannskapet. Vi var på grönsakshandeln där jag köper min mynta på jakt efter färska kryddor, bröd och gröna oliver till taginen som har börjat bli min och Ds paradrätt när vi har besök. Syster och jag köpte också en halvflaska vin på Systemet (eftersom D inte dricker alkohol dricker jag i princip bara vin när vi äter ute eller har gäster, så det är vardagslyx för mig), och jag är imponerad av att han som hjälpte oss lyckades föreslå något som passade in på alla våra krav: det skulle vara en halvflaska, helst rött (eftersom jag inte är så förtjust i vitt) och den skulle gå bra ihop med en kycklingrätt  som innehåller en massa olika smaker, bl.a. lök, oliver, konserverade citroner och färsk koriander. Det blev ett italienskt vin som heter "Villa Puccini", och även om det var mindre sött än de chilenska rödviner jag tycker bäst om, så var det riktigt gott.

Sen var vi på Willys och ICA en sväng innan vi gick hem, för att M skulle kunna köpa på sig en massa matvaror som hon inte kan få tag på eller som är för dyra i Oslo (tex kaffe och laktosfria mejerivaror. Hon hade hela sin stora resväska full med mat på hemvägen), och sen hämtade vi D och tog bussen ner på stan.

Ett litet tips: om ni vill äta lunch på ett café i Uppsala en lördag, se till att börja tidigt! Det var fullt på de fyra-fem första ställena vi gick in på. Så istället för något av de från min gymnasietid klassiska fiken blev det matiga mackor från Cafe 018 på St. Olofsgatan. Jag var nöjd med min salami/brie-macka och halvliterstora kopp med te
(rabarber-grädd tror jag att det var), de andra två lite mindre nöjda med sina kycklingcurry-röra (M dessutom med sitt kaffe, hon fick fel sort). Vi pratade om allt möjligt, men ganska mycket om vad hon och hennes sambo D (jag borde verkligen börja hitta på andra namn åt folk än bara deras initialer, det börjar bli många som har samma) vill göra när de flyttar hem till Sverige igen. Han vill driva en restaurang, medan hon lutar mer åt cafébranschen. 

På kvällen tittade vi på första delfinalen i Melodifestivalen och föråt oss på lösgodiset som syster hade köpt, och så spelade vi Dr Mario, Super Mario Bros 2 och 3 på vår kära gamla NES. 

Det var så härligt att bara göra vanliga saker ihop, och att umgås bara hon och vi som vuxna människor. Det har vi egentligen aldrig gjort förut, varje gång vi träffats har våra föräldrar också varit med. Och det är så klart inget
som är dåligt, men det är ju så lätt att vi allihop faller in i våra gamla roller som föräldrar, barn och syskon. Det är som att jag har fått en ny kompis, som jag kan prata med mina bekymmer om och som delar sina med mig.
Vi (och alla runt omkring oss) har alltid upplevt oss själva som väldigt olika, både till utseendet, temperament och intressen. Men nu när vi vuxit upp har vi kommit på att vi har en hel del gemensamt också, förutom det att vi växte upp tillsammans. Hon är en väldigt fin människa, generös, kärleksfull, smart och rolig.
Jag längtar tills hon flyttar tillbaka till Sverige igen!


Jag älskar dig M!

/L

Dag 10 - Det här hade jag på mig idag



Fasen vad svårt det är att fota hela sig själv, även med spegel. Ungefär så här ser jag ut, och det här har  jag på mig:

Mörkblå jeans med smala ben från Lindex.

Oblekt/grönt bälte från H&M.


Stickade grå raggsockar med blå rand.


Svart linne från H&M (under tunikan).

Svart tunika från Gina Tricot.


Lång grå kofta från Kappahl.


Turkos schal med gul kant (en gammal favorit, köpt  i London på en "charity shop" , eller "välgörenhets-second hand-butik").

Glasögon med gröna plastbågar från Specsavers. Har kanske egentligen några år för många på nacken nu, men jag gillar dem så mycket att jag inte vill köpa nya.


Svarta och gröna yllemuddar med pärlor.


Vigsel- och förlovningsringar. Förlovning överst: stål med liten diamant från Guldfynd. Vigselringen är i titan (den mörka randen) och silver, köpt från en nätbutik som jag glömt namnet på.


Armband på svart läderband med namnberlock i silver, gjort av Petra (jag fick den och ett matchande halsband efter barnens begravning). Bokberlock i silver från Thomas Saabo (examenspresent från mina föräldrar).



Bronsfärgade örhängen köpta i Marrakesh


Det var allt! Ett väldigt icke-moderiktigt inlägg om vad jag har på mig när jag sitter hemma och försöker lära mig själv att skriva databastabeller med databasspråket SQL. Det blir mer intressant nästa  gång, hoppas jag. :)

/L

Dag 09 - Min tro/övertygelse

VARNING! Det här inlägget kan upplevas som väldigt pessimistiskt, och jag vill inte ta ifrån någon annan (speciellt inte andra föräldrar i min situation) deras tro om den är till tröst. Läs alltså inte detta om du tycker att det är jobbigt att jag ifrågasätter tron på återföreningar efter döden.



Nå.
Det här har jag tänkt väldigt mycket sedan Alice dog, och svaret är väl att jag inte har någon.
Alla de förklaringar om döden och vad som händer efteråt, eventuell återuppståndelse/återfödelse eller livet efter detta som jag har läst, får mig bara att tro ännu mindre.

För hur skulle det gå till? Om Alice, Eskil och Max väntar på mig och sin far någonstans på ett annat plan så lider de ju. De kunde ju inte ens andas själva när de dog, än mindre äta, gå eller prata. Och om de kommer tillbaka efter "den yttersta domen"  - samma sak. Teologerna har debatterat den här frågan i hundratals år utan att hitta svar, en tanke är att när någon kommer till "himlen" så får man tillbaka den kropp man hade när man var som friskast och lyckligast. Det funkar ju om jag tänker mig gamla och sjuka vuxna, men barnen då (för jag VÄGRAR fullständigt att acceptera den idiotiska idén att barn skulle kunna hamna i "helvetet" bara för att de inte är döpta)? Skulle mina åldras tills de blir småbarn istället för spädbarn? Då kan de ju leka med de andra barnen och deras vuxna släktingar kan ta hand om dem, så som många har beskrivit "himlen" för våra små. Men då är de ju inte min Alice, min Eskil och min Max längre. Förutsatt att jag kom till samma ställe när jag dog, så skulle jag kanske inte ens känna igen dem, och tvärtom. Om jag inte ser ut som jag gjorde när de levde, och inte de heller, vad händer då?

Det är det här som är problemet. Jag varken kan eller vill släppa mitt logiska tänkande, och inte ens när jag försöker hitta lösningar på alla de hål som finns i de religiösa ideerna om döden och eftervärlden så håller de. Min hjärna fungerar inte på det sättet att jag kan acceptera fina ideer som inte är logiska, hur mycket jag än skulle vilja bli tröstad av dem.

Jag trodde på reinkarnation ganska länge. Varje gång jag snabbt fick en riktigt bra kontakt med en ny människa tänkte jag att vi kanske hade kännt varandra i ett annat liv. Det finns en fantasy-serie som har det här som grund-idé: "Deverry"-böckerna av Katharine Kerr. Hon har byggt upp en hel värld och ett magiskt system runt
tanken att vi får nya kroppar och lever nya liv när vi dör, och hur de ser ut beror på vilka vi var och vad vi gjorde i det föregående. Onda handlingar måste sonas, goda belönas. Och jag älskar verkligen den tanken, att det finns någon sorts kosmisk rättvisa som alltid vinner.

Fast det kan jag ju inte heller tro på längre. För då måste jag acceptera att barnen förtjänade att dö, eller att jag och/eller D förtjänade att de dog för att vi gjort något fruktansvärt i våra respektive förra liv. Och det kan jag ju inte. Barnen hade blivit bra människor. D och jag är bra människor.

Och då är jag tillbara på ruta ett igen. Jag önskar att jag kunde tro att jag en gång fick träffa barnen igen, och andra älskade släktingar och vänner när den dagen kommer och jag själv dör. Men det gör jag inte. Döden är slutet. Medvetandet slocknar, allt blir svart. De som dött före oss lever bara kvar i våra minnen och känslor, och i de saker och platser som får oss att tänka på dem. De finns kvar så länge vi tänker på dem och pratar om dem.

Den enda tanke jag har hört som tröstar mig lite är en som Eva Dahlgren pratade om i sitt sommarprogram förra året. Den gick ut på att antalet atomer i universum är konstant, och att allt som dör alltså uppgår i allt som lever. Det kan jag gå med på. På så vis finns barnen alltid med mig, eftersom jag och allting runtomkring mig är gjort av atomer. Därför spelar det ingen roll om jag väljer att se det som att de är närmast mig när jag är här hemma, eller på kyrkogården, eller på sjukhuset i Kalmar. Eller någon helt annanstans.

De är överallt och ingenstans samtidigt.

/L


Dag 07 - Min bästa vän

Oj, det här är svårt...

Jag ser det som att jag har haft en bästa vän för olika perioder i mitt liv, och därför kan jag egentligen inte säga att en speciell person är min bästa vän.

Men jag kan berätta om mina närmaste vänner, kanske lite om hur och var vi träffades, men framförallt vad de betyder för mig.

Mina två allra första bästa vänner var min första katt Murre, och min mamma. För dem berättade jag allt om de elaka saker som de andra barnen sa och gjorde mot mig i låg-och mellanstadiet. De lyssnade, tröstade och torkade tårar på varsitt vis. Mamma på det sätt som jag önskar alla barn: med tålamod och kärlek. Både hon och pappa gjorde sitt allra bästa för att hjälpa mig ur den terror som det faktiskt var (i betydelsen att jag aldrig visste vad som skulle hända, bara att något skulle komma och att det skulle göra ont och ingen, varken lärare eller andra elever, skulle hjälpa mig), de pratade med min lärare, de andra barnen och deras föräldrar, men tyvärr hjälpte det bara kortare perioder. Så det blev många tårar hemma vid köksbordet och mamma. Katten Murre kunde ju så klart inte erbjuda några lösningar på mina problem, men han sov i min säng, gick med på att hållas i famnen även när jag grät så att tårarna stänkte på hans blanka, svarta päls, och han brukade buffa på mig med huvudet när jag var ledsen, som om han ville säga: "det är bra nu, jag är här".


Några år senare började jag i högstadiet med mina gamla klass"kamrater", men också med elever från två grannorter. Så det kanske var naturligt att jag bland de nya eleverna för första gången fick en riktig vän. Så kändes det då, i alla fall. För henne berättade jag en del om vad jag varit med om och vilka som plågat mig mest, och hon blev någon som jag kunde lita på i alla lägen, som stod på min sida och tyckte om mig för den jag var. Underbara Petra. Tretton år senare är hon fortfarande en klippa när världen rämnar, oavsett hur jobbigt hon själv har det. Jag kan bara hoppas att jag har kunnat vara en lika god vän tillbaka. 

Vid flytten till Uppsala var det inte bara jobbigt att lämna mamma, pappa, lillasyster och pojkvän kvar i Dalarna, utan minst lika mycket henne och de andra fina vännerna jag fick under mina sista tre år därhemma. Vi umgicks mycket i vårt lilla gäng: Lotta, Zara, Helena, Therese, Anki, Cilla, Karin och Karin, och jag lärde mig massor om livet av att prata med dem och följa deras kärlekar, intåg i vuxenvärlden, familjer och andra vänskapsband som de hade. Jag var på många sätt annorlunda dem i hur jag valde att leva, men kände aldrig någon press att till exmpel börja röka eller klä mig annorlunda för att jag skulle få vara med. De accepterade mig som jag var, och jag dem. Vi lyckades hålla kontakten i några år efter min flytt, men åren gick ju och det blev så många fler flyttar för mig, allt längre bort från hemorten. Tjejerna rotade sig med några undantag därhemma och skaffade familjer, en flesta av dem också barn, medan jag fortfarande pluggade. Tack vare internet, kanske framförallt Facebook och den här bloggen kan vi ändå hålla lite koll på vad som händer i de andras liv, och det har betytt mycket för mig.

I min klass på gymnasiet fanns två tjejer som blev käraste vännerna under en väldigt viktig period i mitt liv. K och A. Med dem drömde jag om en framtid som modeskapare, sydde egna kläder, gick i klassens visningar på Sollentuna-symässan, gick på fik, var ute och dansade, satt hemma och pratade, hängde på rollspelsklubben Locus, gick på lajv, diskuterade killproblem, satt i Slottsbacken på sista april, och en massa annat som är väldigt viktigt när man är 16 år och nyss flyttat hemifrån. De var mitt stora stöd och den mest stabila relation jag hade under de där åren, oavsett hur ofta pojkvänner kom och gick. Jag blev vuxen tillsammans med dem. K var också fantastisk när Alice dog, en av de första som hjälpte mig förstå att jag visst var mamma, fast mitt barn inte var kvar hos mig. Och det var inte självklart i början, oavsett hur fantastiska personalen på sjukhuset i Linköping var på att bekräfta D och mig som föräldrar...

Ja, egentligen fanns där en annan A i början av gymnasiet. Vi skiljdes åt under andra året då jag upplevde det som att hon dumpade mig för sin nya kille, och hon tyckte att jag var fånig som såg det så. Genom den här A träffade jag bror M (som var hennes förste pojkvän, fast på den tiden kom vi inte alls överens). Som ni kanske redan har förstått är han inte egentligen min bror, men anser att jag adopterade honom till att bli det, och han står mig så nära att jag räknar honom som en medlem i min familj. Timmarna vi pratat i telefon och via nätet går nog inte att räkna, och spelkvällarna här hos oss eller hemma hos honom börjar redan bli en vana.

När jag 2001 lämnade Uppsala i tårar och i riktigt dåligt skick hade jag alltså än en gång lämnat hela mitt liv och alla vänner bakom mig. Men där på Bäckedals folkhögskola träffade jag Hanna, och året efter delade vi rum när vi båda kom in på Sätergläntan, jag på sömnadslinjen och hon på väv. Att någon alls stod ut med mig under de där två åren då jag ömsom var deprimerad och ömsom intalade mig själv att jag höll på att bli galen, det har jag svårt att förstå men är väldigt tacksam över. Hanna var och fortsätter att vara en inspirationskälla för mig med sin kreativitet och sitt enorma hantverkskunnande, sin underfundiga humor och att hon står för det hon tror på. Hon var lugn när jag var gapig, och peppande när jag tvivlade på min egen förmåga. Tyvärr bor hon i Östersund med sin sambo M, och det är för djävla långt bort! :)

Under mitt andra på Sätergläntan, när H hade flyttat till Borås, umgicks jag med det gäng vänner som vi fått första året: Troll, Catta, Jenny, Therese, Jonas och E. Det är egentligen bara tre av dem som jag fortfarande har kontakt med, men det var härligt att vara en del av en grupp igen. Vi åt tillsammans, åkte ner för berget och handlade i Leksand, tillbringade timmar i filmbutiken med att välja ut en film som vi sedan såg på allihop. Vi pratade om hantverk och hantverkade, beklagade oss över skolans regelver och höga avgifter. Vi slet som djur med att göra klart våra examensarbeten, och hade födelsedagskalas på internatet. Jag saknar det där kollektiva livet ibland, och jag saknar de människor och de vänner vi var då.

E är alltså vännen E, hon som senare flyttade till Kalmar. För alla timmar vi pratat, för att hon fortsätter att hävda att jag borde försöka sälja mitt hantverk i butik fastän jag aldrig vågar ta steget och faktiskt utsätta mig för automståendes åsikter om min hantverksskicklighet och formspråk. För att jag fick släpa med henne på loppis fast hon var lite tveksam :) För middagar hemma hos oss och hemma hos henne när hennes E var på besök, för att de under den tidiga delen av sorgen var de enda andra människor vi träffade utom familj och arbetskamrater, och det hjälpte oss att känna oss lite mer normala. Och för det starka bandet jag alltid kommer att ha till henne för att hon var den första av våra vänner som jag ringde efter Alices död och för att hon var med oss under jan-mars då graviditeten med pojkarna fortfarande var något som gav oss hopp, och efter deras död. Hon har lyssnat på min sog om och om igen, när jag inte kunde sluta prata om hur mycket jag saknar barnen. Jag önskar att jag kunde trolla fram jobb och boende så att hon och E för bo tillsammans igen, för jag vet hur mycket hon vill rota sig.

Ja, och vem jag oftast beskriver som min bäste vän är vet ni ju redan. De senaste snart tio åren har det varit D som lyssnat på mina bekymmer (de första åren ofta över telefon), delat med sig av sina, kramats och torkat tårar, stöttat och blivit stöttad. Älskat och blivit älskad. Delat vanliga och ovanliga dagar.

Som min syster skrev i en kommentar till ett av de andra inläggen i "30 dagars-listan" så finns det rätt så mycket kärlek i mitt liv. Det är viktigt att jag minns det, att jag påminner mig själv. För det här är inte en komplett lista, jag har och har haft ännu fler vänner, och kommer dessutom förhoppningvis att få fler. Så jag har en otrolig tur i eländet också.

/L


Dag 06 - Min dag

Vi är på bättringsvägen men fortfarande sjuka. Det var tänkt att vi skulle fira jul med "bror" M och några andra vänner, men varken jag eller D orkar ta oss ut ur lägenheten om vi inte måste. I går var vi och handlade lite mat, men det var visst jobbigare än det verkade just då, för jag vaknade med värk i bröstet tidigt i morse och är fortfarande ansträngd när jag andas.

Så det är nyårsafton 2010, min dag så här långt:

Sov till halv 12.

Åt frukost.

Slösurfat en hel massa på eftermiddagen.

Pluggat ytte-pytte-lite: läst några sidor av kurslitteraturen inför tentan som läggs ut på nätet 3:e januari.

Druckit ett par koppar grönt jasmin-te, som smakar märkligt lite efter tio dagar med minst två stora koppar marockanskt myntategunpowder (en av mina favorit-tesorter), färsk mynta och en herrans massa socker.

Lyssnat färdigt på Steve Berrys historiska roman "The Romanov Prophecy" som talbok och hantverkat lite smått. Jobbar på att sätta ihop två par fingervantar (ett par varma och tunna men för korta och ett par med långa skaft men utslitna i fingertopparna) till ett par som jag kan ha under min vinterjacka som har lite för utsvängda ärmar för att vara helt passande när det blåser. Och det gör det ju ofta här i Uppsala :) Passar också på att göra om ärmarna från en älskad och av misstag maskintvättad (och alltså krympt) ylletröja till ett par lösa ärmar som jag också kan ha under jackan när det är extra kallt.

Lagat och ätit middag: ungsrostade rotsaker (potatis och palsternacka) med lax och yoghurtsås med gurka och vitlök. Fruktssallad på äpple (Granny Smith), röda vindruvor, stjärnfrukt, kiwi, banan, björnbär, jordgubbar och inlagd persika med vispad grädde. Ostbricka: cambozola och brie. Till det fläderblomsdricka, eftersom jag även i vanliga fall ofta får ont i magen av kolsyrat, och alkohol definitivt inte är att tänka på efter magsjukan.

Tittat på film med D: The Social Network.

Bloggat. :)

Stått vid fönstret och tittat på fyrverkerierna i grannskapet.

Försöker hålla mig vaken så länge som möjligt, eftersom det ändå kommer att smälla en massa där ute igen runt tolvslaget.

/L







Dag 05 - Vad är kärlek?

Sitta i soffan brevid min man och titta på film, med en varm och sömnig katt som ligger mellan oss och vill bli kliad på magen. Gå och handla mat, tvätta kläder eller traska i snön hem hele vägen från centrum, och inse att allat som är jobbigt och tråkigt blir lite bättre bara vi är tillsammans.
Titta på mina ringar och inse att jag nästa år har spenderat en tredjedel av mitt liv med min bäste vän och den finaste partnen jag kan tänka mig.
Bli jublande glad när jag kommer hem och möts i hallen av D, fastän jag bara varit borta i tre timmar.
Att han går upp klockan sex och tvättar all vår tvätt helt själv, för att jag har sovit dåligt eller behöver åka till skolan.
Att han fixar och planerar vår första stora utlandssemester nästan helt själv när jag är stressad av skolarbete.


Att jag bakar kladdkaka som en överraskning när han kommer hem från jobbet.
Att skicka fånigt söta små sms när vi är ifrån varandra.
Att laga hans vantar när de går sönder och fålla hans nyinköpta byxor, fastän det är bland det tråkigaste som finns. Att han tackar mig när jag fixar vantar och byxor. :)

Att oroa mig för hur ensam och uttråkad sötkatten ska bli när vi åker på semester (fast hon ska förstås ha någon som kommer hit och tittar till henne med jämna mellanrum, två kattlådor med ny sand, massa mat och vatten och alla sina leksaker utlagda). Borsta henne när hon ligger på golvet i vardagsrummet och fällda hårstrån flyger omkring i luften, för att hon spinner som en tokig och rullar runt för att bli borstad lite mer på magen.

Bli gosad på näsan av Tösen när jag håller henne i famnen.
Märka hur hon blir mer och mer avslappnad runt andra människor i takt med att hon litar mer på mig och D.

Förutom det jag redan skrivit om:
Mamma och pappa som åker i ilfart ner till Kalmar när jag blev inlagd på sjukhuset  i mars, som alltid finns där när jag behöver hjälp eller stöd eller ett skratt.
Att de betalade min hyra och mat för att jag skulle kunna gå i gymnasiet här i Uppsala när det visade sig att bostadsbidraget var rena skämtet.

Att skriva om hur mycket det betyder för mig att de finns.
Att försöka ordna de perfekta födelsedagspresenterna och julklapparna, som när pappa fick se Elton John live i Stockholm.
Att köpa pappas frukostyoghurt och Earl Gray-te så att det finns hemma när han kommer på besök.
Att bjuda på nya maträtter som jag tror att mamma kommer att gilla.

Min syster som skickade sms varje dag veckan efter att Alice dog, och kallar sig själv moster och mig mamma.
Att hon, tillsammans med D:s syster var värd på vår bröllopsfest, fastän hon egentligen inte gillar att prata inför folk. Att prata, och prata och prata lite mer över Skype om allt som händer och inte händer i våra liv.

Att laga hennes trasiga kläder när jag är på besök, sy i blixtlås för hand (minst lika tråkigt som att fålla byxor) på klänningen hon vill ha på sig nästa kväll :)
Att komma ihåg att laga mat utan mjölk när hon är på besök.


Vänner som åker mer än 20 mil för att vara med på mina barns begravning. Vänner som lyssnar, mailar, kommenterar, sms:ar och visar att de bryr sig och att de finns kvar även om jag knappt gör det. Vänner som skickar fina gåvor för att visa att de tänker på mig.


Blå streck på två graviditetstest. Blå avtryck av små, små fötter. Ultraljudsbilder. Alice. Eskil. Max.


/L



Dag 04 - Det här åt jag idag

Tja, det här var ju varken det mest inspirerande eller intressanta ämne jag kan tänka mig att skriva om... Det får bli en salig blandning av elände och oväsentligheter i dagen inlägg då, för först måste jag skiva av mig om det som jag tänker mest på just nu (förutom Marrakesh): 

Vi kom upp ganska sent i går morse, jag hade inte riktigt lust att stiga upp ur sängen eftersom det svarta sorgemolnet hängde över mig. I natt sov jag också väldigt lite, men av en helt annan orsak som jag inte vill skriva om här. Jag längtar verkligen efter att få resa bort och få uppleva lite av en helt annan kultur, men den stora orsaken till att jag ville resa nu ligger ju alltid och mal någonstans i den där tredjedelen av hjärnan. Jag har alltid älskat julen, men det har döden tagit ifrån mig. Precis om den tog mina barn, och därför så många andra saker som jag förr tyckte om, och alla (ofta vardagliga) saker som jag innnan Alice inte hade orsak att oroa mig för eller tycka illa om, eller undvika. Jag var en sådan som ville umgås med barn och trivdes  deras sällkap, nu kan jag ju inte se en barnvagn utan att tänka på allt jag aldrig kommer att få uppleva med Alice, Eskil och Max. Och hundra andra exempel i samma stil, som jag inte orkar lista just nu..

Och så tänker ju förstås väldigt mycket på hur Katarina och Christofer har det just nu, och det gör mig ARG på världen och får mig att minnes hur det är att kämpa mot urdåliga odds, där man bara får sämre och sämre besked från läkarna men inte varken kan eller vill släppa taget förrän hoppet verkligen är helt ute. Och det är det ju inte förrän döden kommer, när hjärtan slutat slå. Fram till dess fortsätter man hoppas på mirakel, och efteråt fortsätter man leva så gott man kan, för det finns ju inget annat val. Men folk ska inte inbilla sig att det är något annat är en kamp, eller att sorg och förlust av de man älskar är något som "går över", det är bara något vi lär oss att leva med.

Ja, så ni förstår kanske att mat inte känns så viktigt just idag. Men, jag får väl försöka ändå.

Frukost: En skål med fil, linfrö, russin, fiberrika flingor och en skivad banan. Och lite socker. Två knäckebrödamackor med smör och ost. En kopp grönt te, med havtorm och gojibär. Ett stort glas vatten. En tablett kosttillskott med probiotisk bakteriekultur, en med folsyra.

På rasten-under-föreläsningen-fika: En kopp darjeeling på påse med mjölk och lite socker. Egentligen bär det mig emot att betala 10 spänn för blaskigt pås-te, men måste man ha nåt varmt och uppiggande så måste man... :)

Lunch: Soppa på tomatbas med rivna morötter, selleri och kikärtor. D kom och mötte upp mig i skolan och vi åt varsin matlåda där innan vi fortsatte ner på stan. Tyvärr glömde jag att be honom ta med an macka, så det blev en lite tråkig måltid.

Eftermiddagsfika: Ett stort glas svart chai-blandning från Tehörnan (en av de många bra sakerna med Uppsala är att en av deras butiker finns i St: Pers gallerian) med mjölk (såklart), lite farinsocker, lite extra ingefära och ganska mycket extra kryddnejlika. En lussekatt + russinen från Ds, fyra pepparkakor.

Och till middag blir det pannkakor med hemgjort äppelmos och kardemumma, eller drottningsylt.

Innan dagen är slut lär jag ha drukit en kopp grönt jasminte också (det är min favoritsort och jag brukar dricka minst en kopp om dagen).

Extremt spännande, eller hur? :) Jag får försöka bättra mig till morgondagens inlägg, för sen blir det nog blogpaus ett tag när vi är i Marocko. Tror att jag kommer att ha lite för mycket att göra (och alldeles för roligt) för att det skall bli mycket bloggande av, även om det visst finns både internetcaféer och en hel park med små bås där man kan surfa.



/L

Dag 03 - Mina föräldrar

Jag har turen att ha fantastiska föräldrar. Det tycker förhoppningsvis de flesta andra också, men jag är i alla fall en av dem som vuxit upp i ett tryggt och kärleksfullt hem med mycket skratt, respekt och lagom stränga regler.

Min mamma kommer från norra Dalarna och pappa från Jämtland. Han växte upp på en bruksort, hennes föräldrar hade ett litet lantbruk med fäbodbruk. De träffades 1976 på dans i Rättvik, och förlovade sig midsommaren 1977. 1981 föddes jag och 1983 flyttade vi från Falun till det lilla samhället Bjursås och det hus mina föräldrar (och katten Elvis) fortfarande bor i. 1985 kom min lillasyster till familjen, och de året gifte mamma och pappa sig borgerligt i Rådhuset inne i Falun. Vi var sju personerpå bröllopet: mamma och pappa, jag och min syster, min mormor Anna och vittnena, ett gift par som var vänner till mina föräldrar. 

Så, hur var det då att växa upp i den här familjen? Vi har till exempel alltid varit mycket för att fira allt från skolavslutningar till namnsdagar och alla vanliga helgdagar däremellan med god mat och små presenter. På min senaste namnsdag nu i december (jag har tre förnamn totalt, men eftersom "Lina" inte alltid varit med i almanackan har vi firat "Carolina-dagen" istället) fick jag som vanligt ett vykort med en hälsning skriven av mamma, och flera lotter. De levererades av pappa, som var här i stan för återbesök på Ackis med sitt trasiga pekfinger (han slet av en sena tidigare i år och har stelopererat fingret) och dessutom hade med sig de här:


Ända sedan jag flyttade hemifrån 1997 har jag fått en påse hembakade lussekatter av mamma. Som ni ser var årets katter nästan slut redan när bilden togs :) Första året var december på egen hand i Uppsala väldigt jobbig, och jag minns att hon skickade andra små presenter som skulle påminna mig om julen hemma. Bland annat fick jag med posten min egen julkalender: små påsar med någon liten present i. Och en massa vykort har jag fått genom åren också, från början för att jag skulle få i alla fall någon rolig "egen" post. När man är minderårig och inneboende på annan ort går ju det mesta av posten hem till mamma och pappa. Uppmuntringspaket, sms, mail och numera också kommentarer på bloggen, har jag fått och fortsätter få i en oändlig mängd, och jag hoppas att jag har lyckats visa hur mycket de betyder för mig.


Båda mina föräldrar har varit och är jättebra på att uppmuntra mina (och min systers) intressen, och de har gett mig nya också. Pappa spelade progg och annan musik från 60-70-talet för mig och lät mig botanisera bland hans vinylplattor. Han hälpte mig med läxorna när jag kämpade med matten i grundskolan, och berättade om och om igen för mig att jag inte var korkad, fastän det kändes så. Även fast jag kanske glömmer bort det ibland, så är han en fantastisk lyssnare, en klok människa med ett stort hjärta som jag kan prata om allt med. Numera lånar han böcker av mig, när jag var yngre var det mycket tvärtom :) Att vi båda två gillar äldre svensk keramik och porslin och spenderar en del tid på Tradera och loppisar har ni kanske redan märkt här på bloggen. Mamma och pappa går också ofta på loppis och auktioner tillsammans, och därifrån har jag fått mitt eget stora intresse för gamla saker och dessutom en hel del fina grejer som de köpt.

Jag fick ju ett superfint Mari Simmulson-fat när jag fyllde år, och nu i torsdags när jag packade upp en av flyttlådorna som han hade med sig (efter alla flyttar har många av mina ägodelar hamnat i deras garage) låg där en kartong jag inte kände igen. Den innehöll en underbar vas från samma Uppsala-Ekebyserie! Pappa tyckte helt enkelt inte att han kunde låta bli att köpa den till mig :)


Nu står den i bokhyllan och beundras av både mig och D.


Från mamma har jag fått mitt intresse för historia och hantverk. Hon har ett fantastiskt minne för släkthistorier, minns alla födelsedagar och namn på släkt och vänner, deras föräldrar, respektive och barn. Och orkar skicka hälsningar på alla bemärkelsedagar, dessutom! Jag förstår inte hur hon kan komma ihåg allt det där, och jag avundas henne den förmågan. Hon kan vara fantastiskt rolig, vi skrattar ofta åt samma saker, och har många gånger suttit vid köksbordet hemma med skrattårar sprutande åt alla håll. Hon är så omtänksam mot allt och alla runt omkring sig, och är kreativ precis som jag. Vi gillar båda att prova på nya saker i form av hantverksprojekt och matlagning. Om det skulle råka bli en del oavslutade projekt, recept som aldrig provats eller material som ligger i högar någonstans, så kan det ju alltid komma till användning en annan gång, eller hur? :) Entusiasmen och glädjen vi får ut av att prova något nytt är ju det viktigaste! Mamma och jag har gjort allt från påsk- och julpyssel till kläder åt min barndoms favoritnalle tillsammans, även om det förr så klart var mest så att jag beställde färg och modell och hon tillverkade :) En annan sak som jag beundrar hos henne är att hon skolade om sig och utbildade sig till massageterapeut i vuxen ålder, under skoltiden veckopendlade hon till Värmland men lyckades ändå klara sina kurser med glans, och hon är superduktig på sitt yrke!


Det känns som att jag skulle kunna skriva hur långt som helst om mina föräldrar, men jag tror att jag får börja avrunda här, med två bilder som jag tycker säger mycket om hur de är som personer och som par. Det är ett intressant samarbete, med mycket humor.

Så här har mamma påmint pappa om att han ska ta sina vitaminer på morgonen innan han åker till jobbet. Det är hans "dagliga frukt", och eftersom han är en organiserad människa plockar han fram allt han ska ha med sig kvällen innan. Porslinet till frukosten på köksbänken, nycklarna och bananen på köksbordet.


Och den här fick vi av dem i oktober. Oreganoplantorna nysår sig själva ute i kryddlandet där hemma varje år, och det är ganska sällan som någon orkar plocka dem och hänga upp till tork innan de blommar (och smaken förstörs), men i år blev det visst en del som torkades. Och tja, "Lina och D gillar ju kryddor, visst ska de ha lite organo?", kan jag tänka mig att de sa till varann. Men det fanns ingen bra burk ledig, och då får man "taga vad man haver" (vilket är en vanlig princip hemma hos dem, jag har växt upp med återbruksprincipen utan att veta att det var återbruk vi ägnade oss åt när alla plastburkar sparades, de blöta badlakanen hängdes på en överbliven gardinstång monterad på badrumsväggen, osv), dvs en gammal yoghurtflaska. Och det är ju viktigt att märka upp saker så att man lätt hittar dem (pappas förråd av spikar, skruvar, muttrar och verktyg och bådas inställning att allt som kan märkas upp bör märkas upp, kan mycket väl vara det som undermedvetet gjorde mig intresserad av sorteringssystem och i förlängningen inspirerade mig till att bli arkivarie, nu när jag tänker på det), så: fram med märkapparaten!


Voilá! En flaska hemodlad oregano.

Nu vet ni lite mer om mina föräldrar, och jag vill sluta med att säga: mamma och pappa, jag älskar er! Och tack för att ni är den bästa morfar och mormor en mamma som jag kan önska sig till sina barn!

/L

Dag 02 - Min första kärlek

Oj.... det var länge sedan. Jag minns det som att min första barnsliga förälskelse var i en kille som hette Daniel. Vi träffades på O-ringen i Borås (det är världens största orienteringstävling enligt deras hemsida) 1986 och brevväxlade i några år. Han hade blond hockeyfrilla och en storasyster som hette Mimmi. Och det är ungefär vad jag kommer ihåg, det var ju så himla länge sedan... :)

Sen hade jag så klart flera såna där småförälskelser på avstånd, ofta i lite äldre killar som gick i samma skola och som jag aldrig ens pratat med.

Som min första allvarliga (på mer än ett sätt) kärlek får jag väl räkna min förste pojkvän J. Jag var 15, han 20 och vi träffades på en födelsedagsfest för en av tjejerna i kompisgänget. Han hade vackra blå ögon och ett leende som lyste upp hela hans ansikte, och han hjälpte mig att förstå att jag inte var allt det där som folk i låg- och mellanstadiet hade sagt till mig att jag var: ful, äcklig, korkad. Vad jag lärde honom vet jag inte, men jag hoppas att det var att han var värd bättre, han med.

Vi var tillsammans i... mer än två år måste det väl ha blivit. Åkte på hans motorcykel, såg på film, lyssnade på musik och pratade, pratade, pratade. Han fick mig att känna mig vacker, för vad som kändes som första gången i mitt liv. J flyttade ner till Uppland efter att jag kom till Uppsala för att gå gymnasiet, och vi bodde ihop under en period. Det är så svårt att veta vad jag ska berätta om honom. Vi var båda ensamma och hade varit utstötta bland våra klasskamrater, var varandras första seriösa förhållande, ville verkligen att det skulle funka och var nog ganska kära i varandra ganska länge också. Men vi var väldigt olika människor, och vårt förhållande blev bara sämre och sämre mot slutet. Han blev svartsjuk och jag blev olycklig, vi kunde inte kommunicera med varann och grälade ofta. När jag efter en sömnlös och gråtfylld natt bestämde mig för att det var dax att göra slut så var det det bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv (i alla fall fram tills dess). Han tog det inte så bra heller.

Men jag lärde mig så mycket av honom, både fina saker och sådant som jag inte då precis efteråt kunde se som positiva. Var mina gränser går för vad jag kan acceptera att folk gör mot mig, vem jag inte vill vara, vilken sorts förhållande jag inte vill ha. Men också hur kärlek kan få mig att blomma upp, växa upp och inte bry mig om vad andra tycker om den jag valt att vara med eller vad jag tycker om att göra, vilka kläder jag hade på mig eller vad det nu kunde vara som någon störde sig på hos mig.

Jag vet inte vad han gör idag, vart han bor, om han har familj nu, men jag hoppas att han har det bra.

/L



30 dagar-listan

Jag känner att jag inte har så mycket att skriva om just nu. Känner mig bara stressad över att försöka hinna med i skolan, allmänt vinter-hängig, saknar barnen, och längtar tills vi kan komma iväg på vår välförtjänta och efterlängtade semester. Så därför tänkte jag ta till en lista för att hjälpa mig hitta på saker att skriva om.Jag har sett flera olika sådana som vandrar runt på bloggar och Facebook, och har valt ut den här (till att börja med, det kan tänkas att det blir fler):

Dag 01 - Om mig
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Det här åt jag idag
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Min dag
Dag 07 - Min bästa vän
Dag 08 - Ett ögonblick
Dag 09 - Min tro/övertygelse
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina syskon
Dag 12 - I min handväska
Dag 13 - Den här veckan 
Dag 14 - Det här hade jag på mig idag (igen)
Dag 15 - Mina drömmar
Dag 16 - Min första kyss
Dag 17 - Mitt favoritminne
Dag 18 - Min favoritfödelsedag
Dag 19 - Detta ångrar jag
Dag 20 - Den här månaden
Dag 21 - Ett till ögonblick
Dag 22 - Det här upprör mig
Dag 23 - Det här får mig att må bättre
Dag 24 - Det här får mig att gråta
Dag 25 - "En första"
Dag 26 - Mina rädslor
Dag 27 - Min favoritplats
Dag 28 - Det här saknar jag
Dag 29 - Mina ambitioner
Dag 30 - Ett sista ögonblick

Så, det är väl bara att sätta igång.

Dag ett: Om mig.
Jag heter Lina. Jag är född 1981 och är alltså 29 år gammal. I augusti 2010 flyttade jag tillbaka till Uppsala, och det känns som att äntligen komma hem. Jag bodde här 1997-2001 när jag gick i gymnasiet på Bolandsskolan (nu heter det nog Bolandsgymnasiet), det estetiska programmet Mode- och scenkläder (den har nog också bytt namn sedan dess). Femton år gammal ville jag bli modedesigner, och flyttade därför från villan i det lilla samhället Bjursås i Dalarna till ett inackorderingsrum på femte våningen i ett flervåningshus på Bellmansgatan. Innan jag flyttade härifrån hann jag med att bo på ytterligare fyra adresser. 2001 mellanlandade jag hos mamma och pappa, nyligen dumpad och mycket trasig i själen, på väg till vad som skulle visa sig bli ett av de bästa åren i mitt liv. Jag kom in på textillinjen på Bäckedals folkhögskola i Sveg, och där träffade jag D. Sommaren 2002, när skolan slutat, åkte jag till London och jobbade som au-pair under några månader. I en familj som bestod av en mamma med ätstörningar, en pappa som aldrig var hemma, två fantastiskt söta barn som uppenbarligen haft alldeles för många unga oerfarna flickor som försökt göra det jobb som barnens föräldrar borde ha gjort. Det var jobbigt och roligt och lärorikt, och jag blev som så många andra fullständigt kär i staden och ville egentligen inte åka hem. Men, jag kom in på en annan skola, den här gången Sätergläntan i Insjön (sömnadslinjen). Lite närmare hem, väldigt långt från D, som börjat läsa till sjuksköterska i Borås. Där gick jag två år, och efterhand flyttade han upp till Dalarna han också. Nästa flytt gick hem till mor och far för oss båda, men vi var inte ifrån varandra så länge innan vi fick jobb nere i hans hemtrakter, och hösten 2005 flyttade vi upp till Umeå för att börja på universitetet. Jag läste historia och etnologi där, och trivdes bra med stan och skolan och de fina vännerna som jag fick. Fast, det var ju sååå långt till släkt och andra vänner, så vi kom tillbaka till Falköping när D skulle göra sin praktik. Jag försökte läsa en a-kurs i engelska i Göteborg, det gick inte så där lysande, men jag fick en till god vän där, i fröken Ugglefot. Efter ett halvår i lägenheten på Margaretagatan och ett bröllop i svärmors trädgård sommaren 2008 drog flyttlasset iväg igen, nu till Kalmar. D hade fått jobb, jag skulle läsa in de sista poängen jag behövde för att få ut min examen, och det blev en distanskurs i Idéhistoria som jag kunde sköta helt hemma vid datorn. Vi åkte ut till Katthemmet Kompis i september och kom hem med Tösen.

Och vad som hände sedan vet ni redan en hel del om. Vi blev med barn, vecka 23+6 kom och Alice dog med den. Jag kämpade mig till de sista gamla poängen i etnologi, och fick ut min kandidatexamen. Vännen E flyttade till Kalmar för att börja jobba, och hennes sällskap förgyllde många timmar. Vi väntade barn igen, fick veta att det var tvillingar, gav dem namnen Eskil och Max bara några dagar innan allt gick snett igen och vi hamnade på sjukhus. Pojkarna dog och föddes, eller föddes och dog, hur man nu väljer att se på det. I slutet av sommaren lyckades jag få praktik på Kalmar Läns museum med att inventera kartor och uniformer. Jag kom in på masterutbildningen i ABM med inriktning arkivetenskap, vi lyckades få en lägenhet. På flyttdagen hämtade vi barnens aska på krematoriet i Kalmar, och tillsammans med svärfar C tog vi med dem, en eländig katt och hela vårt bohag till en lägenhet vi aldrig hade ens sett en bild på. På måndagen tog vi en taxi till krematoriet i Berthåga och lämnade urnorna där. Måndagen den 22 november begravde vi barnen på Uppsala gamla gyrkogård, i kvarteret "3 IV".

Och här är jag nu. Fastän det är så mycket som är fel är det också mycket som är rätt. Jag är hemma igen. Jag har mina föräldrar bara någar timmar bort och flera av mina äldsta vänner i samma stad. Jag har D och jag har Tösen. Jag går min drömutbildning och det finns ganska goda chanser till jobb när jag är klar.

Vissa dagar vågar jag till och med drömma om att nästa graviditet slutar som den ska.
Det här är dag ett: det här är jag och min resa så här långt.

/L





RSS 2.0