livetefteralice

Jag är så glad att Tösen finns i vårt liv.

/L

Min nya läkare vill undersöka om jag har "uterus anomali", dvs en medmödd missbildning av livmodern (som beror på att den under fosterstadiet inte har växt ihop som den ska). Så nu ska jag bli kallad till kontraströntgen på fertilitetscentrum, och det känns ju lite mysko.

Och det på två sätt. Dels att jag, som tack och lov inte har haft några som helst problem med att bli gravid, ska sitta i samma väntrum som par som har svårt att bli det. Det känns lite respektlöst, på något sätt. Och så känns det konstigt att helt plötsligt kanske ha en helt ny förklaring till att barnen föddes så extremt för tidigt, även om vi så klart inte kan veta det förrän efter undersökningen. Fast det låter ju som en ganska vettig teori, och det känns bra att det görs en så noggrann utredning som möjligt nu när jag inte är gravid. Om det skulle visa sig vara den variant som kallas "septus", alltså att livmodern har en mellanvägg, så skulle det kunna vara en förklaring till att
barnmorskan som gjorde rutinultraljudet på pojkarna hade en annan åsikt om hur många hinnor de hade mellan sig än vad överläkaren som först diagnostiserade tvillinggraviditeten hade.



Och en "septus" verkar kunna gå ganska lätt att operera bort också, så vi får väl hoppas på att om jag har en missbildning, så är det av den typen.

Så nu väntar vi: på remiss, på undersökning, på besked och på att kunna fatta beslut.

Jag är SÅ trött på att vänta.

/L

Idag har jag varit praktikant på Stadsarkivet i fyra dagar. Hela den tiden har jag ägnat åt det första steget i en arkiveringsprocess, nämligen: inventering.

Jag jobbar med delar av ett stort arkiv som fortfarande är aktivt, och tanken är att jag ska komplettera det så mycket jag hinner genom att ta hand om gamla leveranser som inte är inordnade i arkivet ännu.

Det är roligt och spännande, men jag är så himla trött i både kroppen och sinnet, och jag längtar till helgen då jag kan vila mer (och slippa gå upp klockan 6 på morgonen).  Min nacke är stel, mina axlar ömmar, min ländrygg och min högra handled gör ont (och när jag skriver det här märker jag hur ofta jag faktiskt använder de små musklerna som styr fingrarna, tur att jag har ett bra handledsskydd), och jag har blåsor i handflatorna. Det sista kan iofs bero på att jag satt ganska länge i roddmaskinen på gymmet igår, men det hjälper mig inte direkt i jobbet.

För den som inte vet så mycket mer om vad en arkivarie gör än att det handlar om "gamla papper" (många verkar inte ens veta det, utan blandar ihop oss med arkeologer, arkitekter eller antikvarier) kanske det inte låter som ett tungt jobb, och det måste det väl inte heller vara eftersom en arkivarie också kan syssla med digitala dokument, utbildning, utställningar, studiebesök, forskarservice, föreläsningar m.m. Men, just att ordna ett arkiv så att det går att söka i, det kan vara tungt.

Så här har min dagsrutin sett ut större delen av veckan:
*Kollat av listan jag fått på vad som skall ingå i arkivet.
*Hittat någon som kan låsa upp arkivlokalerna i källaren där mycket av materialet finns (som praktikant får jag ingen egen nyckel).
*Hämtat materialet: Efter att ha puttat upp den tunga brandsäkra dörren, släckt lyset och vridit om dörrvredet har jag tagit med mig en av de högljutt skramlande arkivvagnarna från arkivlokalen där jag har min arbetsyta och gått genom korridoren och en första dörr (som ibland måste skjutas upp) till fikarummet. Sedan har jag gått genom fikarummet, öppnat nästa dörr med dörröppnaren och så ner för den lilla branten och genom nästa korridor. Ut genom dörren till forskarexpeditionen och öppna en dörr till, trycka på knappen till hissen, skjuta in vagnen i hissen och gå och öppna dörren till trappan (hissen kräver också nyckel). Gå ner för trappan till källarplanet till hissen och hämta vagnen, skjuta den genom nästa korridor till en av arkivlokalerna och öppna den brandsäkra dörren där, slå på lyset och skjuta in vagnen.
Är i med än så länge? :)
Sen kommer själva hämtningen av materialet. Jag ska hitta rätt hylla, öppna skåpet genom att vrida på vredet, och så plocka ner pärmarna, arkivboxarna eller vad det nu ska vara från hyllorna. På med materialet på vagnen tills den är full (och tung!), och så göra om allt det andra, fast baklänges. Alltså: släcka lamporna, arkivdörren, korridoren, hissen, trappan, dörren, forskarexpeditionen, dörren, korridoren, branten, dörren, fikarummet, dörren, korridoren, arkivdörren, tända lamporna, rulla in vagnen till min arbetsplats.

Och sen ska materialet upp i hyllorna där, helst i en ordning som gör det lättöverskådligt för mig att hitta i när jag börjar på nästa steg i processen.


Den här typen av hyllor är det. Varje hylla har ett nummer, och hyllplanen har också varsin bokstav som namn. Man räknar uppifrån från A till F. Så om jag ska hitta något på till exempel 8:318C ska jag till arkivlokal nummer 5, hylla nummer 318 och tredje hyllplanen uppifrån.

Det blir ganska många varv om dagen på sådana här handtag i kompakt-systemet. Som tur var verkar alla fungera som de ska (dvs att ingen är onödigt trög), och golvet är jämt och fint, så jag slipper problemet jag hade med kompakten på museet i Kalmar där en av hyllorna ville åka tillbaka samma väg som den kom och jag måste skynda mig att ställa något i vägen för att slippa bli klämd.

Så det är nog inte så konstigt att jag är lite sliten, men jag har roligt! Och jag har verkligen insett att det är väldigt viktigt att jag tränar upp musklerna i bålen och styrkan i armarna så mycket jag bara kan inför mitt framtida yrkesliv.


/L

Ja, precis som förra gången jag var ute och roade mig glömde jag bort att ta kort...
Här har ni masken i alla fall, på en bild från dagen efter. Tyvärr blev påfågelsfjädrarna lite stukade när de låg i väskan på vägen hem, men en idé om hur det såg ut kan ni i alla fall få.




/L

Idag upptäckte jag att det faktiskt finns vissa påminnelser om allt det som vi skulle ha haft, som inte gör så ont:

Gravidmagar, om det sitter på mammor i väntrummet på specialistmödravården. Gravidmagar i andra delar av sjukhuset (tex i hissen) är fortfarande jobbiga.

Gjorde min första dag på praktiken idag. Den var faktaspäckad och jag är ganska slutkörd eftersom jag av nervositet sov dåligt i natt. Jag har fått ett ganska stort och varierande material att ordna och förteckna (bland det jag tittat på hittills finns pappershandlingar, ljudband, diabilder, foton, DVD:er, CD-ROM, kartor, ritningar och en modell av stadshuset, och de äldsta handlingarna är från 1945), och det känns som att jag både kommer att lära mig mycket och ha roligt.

Gasquen var väldigt trevlig fastän maten var kass och en del av underhållningen bara konstig. E och jag hade trevliga bordsgrannar, och dansade till ett bra band innan vi gav upp och drog hem till henne vid ett-tiden. Jag fick sällskap till busshållplatsen av henne och söta lilla hunden Perro, och trillade i säng när jag till slut kom hem. Bussarna går inte lika ofta efter midnatt, och eftersom min mobil helt utan förvaring hade slut på batteri kunde jag inte ringa D när jag gick från hållplatsen. Jag brukar göra det när det är mörkt ute, eftersom det får både honom och mig att känna oss säkrare.

Jag fick komplimanger för både masken och klänningen, pratade med en hel del trevliga människor och fick både sjunga studentikosa sånger och dansa. Egentligen är jag väl inte så förtjust i studentikosa sånger, men jag börjar kunna dem, och en del av alla små tricks som hör till en sån här fest (som att på vissa ställen ställa sig upp eller banka näven i bordet, eller det överdrivet komplicerade sättet att skåla) lite bättre nu och känner mig mindre bortkommen. Tyvärr har jag "O gamla klang och jubeltid" i huvudet nu, och börjar nynna på den lite när som helst. Nåja, det är väl en världslig sak, som Karlsson på taket säger. :) Och det är ju alltid roligt att sjunga.

Nu ska jag ta och läsa klart min bok, för den måste lämnas tillbaka på torsdag.


/L

Ibland är det så lätt att inte vara avundsjuk....

Den tionde februari föddes lille "Mille" (som i en på miljonen), lillebror till tvillingarna AStrid och Ruth som inte fick stanna kvar på jorden.

Deras mamma bloggar på johbur.blogspot.com

/L

Träningen igår måste ha varit effektiv, för jag har ont när jag går, tar på mig jackan och skrattar. Vi klarade av 20 minuter av det så kallade enkla step-up passet innan både jag och I kände att det blev för svårt. Och då blev det gymmet i över en timme istället. Roddmaskin, benpress och flera olika maskiner som tränade bålen körde vi, plus en för axlar och armar som gjorde att jag kände mig otroligt svag. När jag tog bort vikterna och bara tränade med själva maskinens tynd lyckades jag göra fyra repetitioner om 12, så den får jag verkligen träna på. Fast det är ju klart, det är inte så ofta jag sträcker armarna över huvudet i normala fall, så det är inte så konstigt att de musklerna är svaga i jämförelse med till exempel benens muskler.


Och så var det förberedelserna för gasquen. Jag öppnade upp klänningen i halsen igår, och masken är guldmålad men inte dekorerad ännu. Det lutar åt påfågelfjädrar och prydnadsstenar, lägger ut en bild i morgon.


Provet, då? Jo, jag har kommit fram till att jag älskar elektronska tentor! Vi skrev provet i eftermiddags och fick resultatet samma dag: jag fick godkänt. Och det var jag inte alls säker på att jag skulle få, så det känns jätteskönt.


Och nu ska jag ta och mjuka upp mina stela muskler med ett bad och passa på att läsa lite i "Tongues of Serpents", den nyaste delen i en väldigt bra fantasy/alternativ historia-serie som utspelar sig under Napoleontiden. Med drakar.


/L

Förrförra helgen var min syster här och hälsade på. Eftersom hon kom från Oslo var hon inte framme förrän efter elva, och vi var trötta allihop, så mycket mer än "Hej, vad härligt att se dig! Här ska du sova, där är kylskåpet och köksskåpen om du vill äta något innan du lägger dig" blev det inte när D och jag tagit bussen ner på stan för att hämta henne.

På lördagen tog vi sovmorgon, och efter frukost gick M och jag på en liten matshopping-tur i grannskapet. Vi var på grönsakshandeln där jag köper min mynta på jakt efter färska kryddor, bröd och gröna oliver till taginen som har börjat bli min och Ds paradrätt när vi har besök. Syster och jag köpte också en halvflaska vin på Systemet (eftersom D inte dricker alkohol dricker jag i princip bara vin när vi äter ute eller har gäster, så det är vardagslyx för mig), och jag är imponerad av att han som hjälpte oss lyckades föreslå något som passade in på alla våra krav: det skulle vara en halvflaska, helst rött (eftersom jag inte är så förtjust i vitt) och den skulle gå bra ihop med en kycklingrätt  som innehåller en massa olika smaker, bl.a. lök, oliver, konserverade citroner och färsk koriander. Det blev ett italienskt vin som heter "Villa Puccini", och även om det var mindre sött än de chilenska rödviner jag tycker bäst om, så var det riktigt gott.

Sen var vi på Willys och ICA en sväng innan vi gick hem, för att M skulle kunna köpa på sig en massa matvaror som hon inte kan få tag på eller som är för dyra i Oslo (tex kaffe och laktosfria mejerivaror. Hon hade hela sin stora resväska full med mat på hemvägen), och sen hämtade vi D och tog bussen ner på stan.

Ett litet tips: om ni vill äta lunch på ett café i Uppsala en lördag, se till att börja tidigt! Det var fullt på de fyra-fem första ställena vi gick in på. Så istället för något av de från min gymnasietid klassiska fiken blev det matiga mackor från Cafe 018 på St. Olofsgatan. Jag var nöjd med min salami/brie-macka och halvliterstora kopp med te
(rabarber-grädd tror jag att det var), de andra två lite mindre nöjda med sina kycklingcurry-röra (M dessutom med sitt kaffe, hon fick fel sort). Vi pratade om allt möjligt, men ganska mycket om vad hon och hennes sambo D (jag borde verkligen börja hitta på andra namn åt folk än bara deras initialer, det börjar bli många som har samma) vill göra när de flyttar hem till Sverige igen. Han vill driva en restaurang, medan hon lutar mer åt cafébranschen. 

På kvällen tittade vi på första delfinalen i Melodifestivalen och föråt oss på lösgodiset som syster hade köpt, och så spelade vi Dr Mario, Super Mario Bros 2 och 3 på vår kära gamla NES. 

Det var så härligt att bara göra vanliga saker ihop, och att umgås bara hon och vi som vuxna människor. Det har vi egentligen aldrig gjort förut, varje gång vi träffats har våra föräldrar också varit med. Och det är så klart inget
som är dåligt, men det är ju så lätt att vi allihop faller in i våra gamla roller som föräldrar, barn och syskon. Det är som att jag har fått en ny kompis, som jag kan prata med mina bekymmer om och som delar sina med mig.
Vi (och alla runt omkring oss) har alltid upplevt oss själva som väldigt olika, både till utseendet, temperament och intressen. Men nu när vi vuxit upp har vi kommit på att vi har en hel del gemensamt också, förutom det att vi växte upp tillsammans. Hon är en väldigt fin människa, generös, kärleksfull, smart och rolig.
Jag längtar tills hon flyttar tillbaka till Sverige igen!


Jag älskar dig M!

/L

Jag är faktiskt lite ledsen för att jag inte har en biljett till någon av Take Thats spelningar i sommar. De har två spelningar i Köpenhamn, som ju faktiskt inte är så väldigt långt bort (och då skulle jag dessutom kunna passa på att hälsa på min fina svägerska med make), det är ganska troligt att det blir deras enda turné som fem-mannaband (eftersom Robbie Williams hatar att turnera), och för att jag har lovat mig själv att om de någonsin återförenades så skulle jag gå och se dem.

Och för att när de uppträder, så kan det se ut så här:



"Kidz" på Brit Awards 2011

(jag får inte inbäddningskoden att fungera....)

/L

I morgon har jag lovat att gå på mitt första träningspass med vännen I. Det blir step-up klockan 16 på Campus 1477. Gaaah! Jag känner mig fullständigt ur form och rejält nervös för att träna i grupp, och dessutom med min dåliga koordinationsförmåga (även om det känns lite lugnare att veta att jag har en vän med mig). Men det måste göras, gymmet ligger nära skolan och längst med busslinjen som jag brukar åka hem, och det kostar 240 kr i månaden med autogiro. Allt att vinna, inget att förlora, alltså. Hoppas bara att jag kan gå på torsgad så att jag tar mig till tentan.... Iiiiiiiiiiiiiiii!

Det var en "ta-tag-i-sådant-som-vi-tänkt-fixa-länge-dag" idag. D köpte äntligen nya glasögon och dessutom solglasögon med styrka, efter att ha provat vad som kändes som varenda par i butiken. Han blev nöjd och jättefin i båda paren, så det var väl värt att han tog god tid på sig innan han bestämde sig.

Och jag klippte av mig håret igen.
Först tänkte jag mig något i stil med Rihannas mohawk, men efter att ha diskuterat med min frisör kom jag fram till att det nog skulle kräva lite för mycket styling för min smak (och väldigt täta klippningar för att behålla den korta längden).



Så istället blev det plan B: en väldigt kort, klassisk klippning. Vi tittar på den nya versionen av tv-serien "V" (som inte är så där lysande, men vi fortsätter titta ändå i hopp om att det ska bli bättre), och utomjordingarnas ledare Anna (hon spelas av Morena Baccarin, som har varit med i två av mina favorit sf-serier: Stargate:SGI och Firefly) har en sådan frisyr.



Jag inspirerades också av bilder på Mia Farrow,


Alyssa Milano i "Förhäxad",

och Emma Watson.


För en gångs skull hade jag också med mig inspirationsbilderna till frisören. Fast, i kameran, eftersom vår skrivare inte har någon färgpatron. Det var väl kanske inte helt optimalt, men verkade fungera.

För så här ser jag ut:






Jag är lite extra stolt över mig själv för att jag överhuvudtaget blev klippt idag, och inte började gråta eller sprang ut ur salongen när min frisör reste sig upp från sin stol bakom disken och visade sig vara väldigt uppenbart gravid. Jag sa inget om varför jag har svårt med fina gravidmagar, jag försökte undvika att titta på den, och jag gjorde mitt bästa för att småprata med henne om annat (mest om hur mitt hår beter sig och hur det har sett ut förut). Det hjälpte att de spelade avslappningsmusik i stil med den min kära mor brukar ha på när hon ger massage (hon är massageterapeut och har egen firma). Då somnar jag nästan alltid på bänken, och när jag blev klippt kändes det ganska naturligt att blunda mycket eftersom jag faktiskt blev sömnig av musiken. Och då slapp jag ju se magen så mycket i spegeln framför mig.

Och fint blev det ju!

/L

På fredag (dagen efter min sista tenta i Digital dokumenthantering) ska jag på Humanisternas Kulturgasque med min klasskamrat E.

Jag är ganska säker på att jag ska ha min blåa 70-talsklänning, eftersom det är klädkod kavaj och kjolar då ska vara minst till knäet men inte hellånga. Och för att jag så gärna vill passa på att ha den på mig, såklart.


Temat är  "venetiansk mask", och även om det kan se helt ok ut med den klarröda masken jag gjorde inför ett lajv i Kalmar till Halloween förra året, så tycker jag att det är så roligt att pyssla att jag tänkte passa på att göra mig en som matchar klänningen.

I dag efter redovisningen av vår grupps databas promenerade E och jag ner på stan och in på Uppsala färg. De är återförsäljare för Panduro och har en massa fina saker, så jag fick verkligen skärpa mig för att inte köpa mer än det jag var där för. Det blir nog en tur dit igen snart ändå, för det började klia i fingrarna att börja göra smycken igen när jag såg deras pärlsortiment. Och alla fina vägg- och kakeldekorationer...


Hur som helst, det här är vad jag faktiskt köpte:

En vit mask. En liten burk guldfärgad lackfärg. Åtta stycken färgglada pappersfjärilar.

Hemma hade jag redan två påfågelfjädrar, paljetter i silver, ljust grönt och två blå nyanser, dekorstenar, två nedmonterade örhängen (felköp från Tradera), korta svarta fjädrar, samt två olika sortsers korta bruna fjädrar.




Så, nu ska jag måla masken med minst ett lager guldfärg, och så ska jag lista ut hur jag ska dekorera den imorgon.

/L

Jaha. Libero (och Pampers) är inte visst längre bara ett sånt företag som fortsätter att skicka reklam till föräldrar som förlorat spädbarn.

Nu har de börjat tortera oss med sin tv-reklam också.
En lång rad jättesöta, friska, normalstora bebisar mot en helt vit bakgrund. Precis vad jag behöver, när jag tröttnat på att se bebisar och andra påminnelser om alla andras levande barn i princip varje gång jag loggar in på Facebook...
Blä!

/L

Vi har haft en tapetserare här i tre dagar. När vi flyttade in tyckte nämligen bostadsbolaget att de förra hyresgästerna hade slitit så mycket på väggarna att det var nödvändigt att tapetsera om i vårt sovrum, arbetsrummet och vardagsrummet. Att välja ut nya tapeter ur det (ganska tråkiga) utbud som Uppsalahem har i sin katalog tog ganska lång tid. Dels är det så svårt att se på en liten bit tapet hur ett helt rum skulle se ut, och dels har vi prioriterat andra saker sedan vi flyttade in (som skolan, jobbsökeri, begravning och resan till Marrakesh).

Men när vi nu äntligen tog tag i saken blev det så här:
Sovrummet fick den mörkaste grå tapeten i sortimentet. I Kalmar var väggarna i sovrummet mörkt grå och det var väldigt fint, så jag ville gärna återskapa dem så gott det gick.


Arbetsrummet fick en ljust sandfärgad tapet med ljusare mönster som D valde ut, och trots att jag saknar den mörkbruna medaljongtapeten som var fondtapet på ena väggen där förut (men inte de andra kaffelatte-färgade tapeterna!) så gillar jag det. Det blev mycket ljusare i hela rummet nu, och den fina medaljontapeten sitter kvar i hallen, så jag kan ändå se den varje dag.




Vardagsrummet fick väldigt ljusa tapeter, med svaga silverfärgade ränder (som bara syns när ljus faller direkt på dem). Det var ljust där redan innan (både på väggarna och eftersom vi har fönstren ut mot den inglasade balkongen), och det är fint mot det träfärgade golvet, våra svarta möbler och allt det gröna från krukväxterna i fönstret. Tyvärr har jag bara små och ganska dåliga bilder på tapeterna att visa än så länge, för kamerans batterier behöver laddas.

Eftersom D har skadat ett revben på träningen (han har börjat med Brasiliansk Ju-Jutsu) och inte kan bära så mycket, och vi var tvugna att stänga in Tösen i ett av de rummen som inte tapetserades, så blev det ganska stressigt och jobbigt fram till att målaren gjort klar det sista och gick hem. Alla prylar har packats ner i lådor och möblerna flyttats mellan rummen, det var ett riktigt slitgöra. Någon av oss har också fått gå upp klockan sju och stänga in katten i ett annat rum så att hon inte skulle råka smita ut i trapphuset eller få färg över sig, och det har hon så klart inte gillat alls. Bara känslan av att det är en främmande person i lägneheten kan vara jobbigt, och lägg till det en skrikande katt, dålig nattsömn av att sova i "fel" sovrum utan mörkläggningsgardin och att jag hade mycket att göra i skolan förra veckan. Det är också något med att ha alla våra saker i lådor som gör mig stressad och orolig, fast jag vet att det är tillfälligt. Det känns som att vi är på väg att flytta igen, och jag är så trött på att slita upp hela mitt liv och börja om igen. Fast, det är ju det som flytten hit till Uppsala betyder, att vi inte ska flytta mer (i alla fall inte på flera år, och då inom stan eller inte så värst långt utanför).

Så nu när det är över känns det på det hela taget bättre. Det är mycket kvar att packa upp, men idag placerade vi nog ut de sista möblerna och vi har börjat fundera på vad vi ska sätta upp på vilka väggar.

Jag tror att det blir bra när det blir klart.

/L

"I thought I wasn't,
but I'm really hurting", sjöng Robbie Williams (i "Blasphemy") i mina lurar när jag åkte hem från skolan i dag.

Sen sjöng han:
"I can't behave. No, it's not the heathen in me
It's just that I've been bleeding lately
Internally
So turn to me"
[...]
"And I'll bite my tongue, the torrid weapon ...
I could learn a useful lesson
What's so great about the great depression?"

Lite så känns det just nu. Jag menar inte att jag är deprimerad, men sorgen skaver. Jag trodde att jag hade lärt mig att leva med den (" I thought I wasn't...), men jag hade visst fel. Det gör för djävligt ont ("I've been bleeding lately. Internally"). Nu när det är vardag att äntligen bo i Uppsala och läsa arkivvetenskap, när semestern har kommit och gott gör den sig påmind. I barnvagnarna på stan, i vardagliga samtal mellan de klasskompisar som har levande barn, i att kyrkogården får mig att tänka på mina varje gång när jag åker hem efter lektioner.

Och det känns som att jag skaver också, som en hedning ("heathen") i ett väldigt kristet samhälle skulle skava. Hon vars barn har dött, hon som det är synd om. Hon som känner att hon inte kan sluta prata om sin sorg och sin längtan, sin rädsla för att aldrig få ha ett barn att älska som inte ligger i en urngrav på kyrkogården. Jag känner mig som ett stort svart moln som gör blivande föräldrar, de som redan har levande barn och de som inte har barn men kanske vill ha det i framtiden nervösa och illa till mods. Jag bär med mig tankarna på att det faktiskt inte går som det är tänkt alla gånger. En diagnos som min går inte att ställa förrän flera graviditeter har avbrutits i förtid, och tragedin slår till utan förvarning första gången. Jag tänker att det är den sortens tankar jag måste sprida genom min närvaro, för dem som vet vad som drabbat min familj: det kan hända vem som helst, och det finns inget att göra åt det. Ett mycket stort svart moln, det är jag det.

Och nervös. Att när vi så småningom går till vården för att få besked om i fall jag kan få ett cerklage i en eventuell nästa graviditet, så ska vi får dåliga nyheter. Så många "tänk om" snurrar i huvudet. Tänk om det av någon anledning inte går att sätta cerklage på just mig? Tänk om det inte hjälper (jag har läst om i alla fall en kvinna som trots cerklage födde i vecka 21. Iofs överlevde det barnet, men ändå.)? Tänk om vi får tvillingar igen? Klarar cerklaget det? Tänk om vi, om det blir tvillingar igen, förlorar den ena? Eller båda?

Är jag helt galen som fortfarande helst vill ha i alla fall ett biologisk levande barn? Borde vi inte bara ge upp och försöka adoptera, frågar jag mig själv? Och då kommer en massa negativa tankar om hur det också skulle kunna gå fel, så att jag helt säkert kommer att dö barnlös.

Många frågor, inga svar ännu.

/L

Vi åt ute minst två gånger om dagen under semestern (marockansk brak-frukost ingick i boendet, och det blev en och annat konditoribesök och glas med te på någon mysig terass mellan lunch och middag. Det kan vara jobbigt att titta på och köpa vackra saker *L*).

Ibland blev det snabbmat, men jag fastnade för en lokal rätt och åt den ofta till lunch (tillsammans med det obligatoriska färskbakade brödet):

Harira. En god, mättande och billig soppa (till och med för att vara i Marocko) som traditionellt äts under Ramadan. Det är en nationalrätt, precis som tagine, och lagas både i hemmen och på restauranger enligt många olika recept. Tomater, linser, selleri och lök ingår alltid, och den kryddas med ingefära, peppar, kanel, färsk koriander och persilja. Lamm, nötkött, kyckling eller kikärter kan tillsättas för att göra hariran extra matig, men även ris eller vermicelli (tunn spaghetti i bitar).

Den soppa jag åt på Chez Chegrunis översta terass och på de av tältrestaurangerna vi provade (på kvällarna sätter en massa små restauranger upp sina bord, bänkar, köksutrustning, tjusigt uplagda berg av färska råvaror, och om det behövs - presenningar mot regn och vind, på Medinans stora torg Jemaa el Fna.) hade definitivt lagats efter olika recept, men alla var goda och mättande och såg ut ungefär som på bilden här under.


Minns inte var jag lånade den här, men fastnade för att tältrestaurangerna ofta hade just sånt här porslin.


Den här bilden är till och med från en av tältrestaurangerna (jag har lånat den också), och här syns en annan sak som jag förknippar med harira - träskedarna. Enligt guideboken ska de vara i apelsinträ, men om det en gång kändes på lukten så hade den gått bort när jag första gången fick en i min hand. Det var första gången jag åt harira, och jag blev helt kär i både soppan och skedarna.

Så, naturligtvis köpte jag några på "Artisanalen"! :) Handsnidade, slipade och oljade tills träet är alldeles slätt och glansigt.


Vi provade att laga harira i förrgår (utan kött, men med både kikärter och vermicelli), och det blev gott! Vi använde flera olika recept: ett här (hyfsat enkelt, på engelska), ett här (tar lååång tid men är förmodligen väldigt autentiskt. Beskrivning på engelska), och ett tredje här (beskrivning på svenska, går hyfsat snabbt)

Och Socka: det blev taginen med oliver och inlagda citroner också, ni borde helt klart prova det hemma! Har ni en gjutjärnsgryta eller en "romersk" lergryta klarar ni er utmärkt utan tagine.


En sån här, alltså. Vi köpte vår för sex eller sju år sedan och den används ganska flitigt.

/L

Vi besöker graven ungefär en gång i veckan. Min skola är ju precis intill kyrkogården, så om jag vill kan jag gå dit mycket oftare, men jag tycker om att gå dit med D och det känns lagom med en gång i veckan.

Ibland går vi en liten extra sväng och tittar på gravvårdar innan vi går hem. Vi håller ju på och planerar hur den som så småningom ska hamna på vår plats ska se ut, och det går lite segt. Inspiration från hur andra har gjort hjälper till att sätta igång tankarna. Hur skriver man datum på människor vars liv går att mäta i timmar från födseln? Det vanligaste verkar vara att bara skriva ut ett datum, med eller utan stjärnan och korset som brukar symbolisera födelse- och dödsdatum. Hur ser det ut på de smidda gravkors som finns på kyrkogården, har de inristade namn och datum, eller kanske målade, eller fastnitade mässingsskyltar? Det ska vi ta reda på när snön försvunnit, nu är det bara topparna på korsen som sticker upp. Finns det andra gravvårdar som mer liknar de tre grenar med blad som vi tänker oss, eller "bara" smidda kors? Vi har hittat en som är lite i den stil vi vill ha:


Det här är en lite mer "typisk" smidd gravvård, från Ekshärad i Värmland. Bilden är hämtad från Motala begravningsbyrå.

Vår vän smeden J har skickat skisser till vår gravvård, och vi har börjat skissa själva också. Det är viktigt att det blir rätt, så det får ta den tid det tar. När vi känner oss nöjda med formen ska vi nog till och med försöka göra en modell i kartong, så att vi får en känsla för hur det kommer att se ut tredimensionellt. På den delen av kyrkogården som vår plats liger får gravvårdarna nämligen inte vara högre än 65 cm (med minst 20 cm under jord) eller bredare än 80 cm, och det blir ett ganska högt och smalt träd. Vi vill gärna utnyttja bredden så mycket det går, och få känslan av ett litet buskage med tre huvudgrenar som växer up och jag vill gärna också ha en plats där vi kan hänga en lykta. Någon av de mindre grenarna får gärna bilda en hjärtform, och helst vill vi att huvudgrenarna ska se ut att växa ihop, eller i alla fall att hela gravvården ger ett tredimensionellt intryck.

Som ni kanske märker är det fortfarande bara ganska lösa idéer...


En annan sak som besöket på kyrkogården får mig att tänka på är att nu när det är mycket snö, då syns det väldigt tydligt vilka gravar som ofta får besök. De flesta är översnöade, men vissa har som vår en framskottad gång genom snövallen. Och de är ofta antingen sådana där någon nyss begravts, eller barngravar.

Det finns många sådana, utspridda lite här och var bland de vuxnas. Det hugger till i hjärtat på mig varje gång jag ser en, och jag tänker att jag vill att alla de föräldrarna ska veta att de inte är ensamma. Men jag tänker också på det som D påpekade senast vi var på kyrkogården: majoriteten av alla barn som ligger där är osynliga. De har ingen gravsten, speciellt om de var så små som våra när de föddes. Det var faktiskt inte så länge sedan som barn inte räknades som just barn om de dog före 28:e graviditetsveckan. De flesta begravdes ändå, men anonymt, ibland i egen kista och ibland tillsammans med en vuxen (oavsett om de hade någon relation till denne vuxne). Numera kremeras barn oavsett hur små de är 8alltså även de som, precis som våra pojkar räknas som foster och inte barn) om inte föräldrarna bestämt sig för begravning, och då sprids askan anonymt i minneslunden. Uppsala Gamla kyrkogård, där våra barn ligger, är från 1600-talet. Innan spädbarnsdödligheten började gå ner under 1800-talet dog minst 200 av 1000 levande födda barn i Sverige (och då har ju de för tidigt födda och dödfödda barnen räknats in), och ju längre tillbaka i tiden man går desto större var den siffran (jag hittade de här siffrorna i material från Demografiska databasen vid Umeå universitet).

Minst var femte barn av de som föddes levande på den tiden dog. Det är fruktansvärt många.

Och vad vill jag säga med det? Jo, att majoriteten av de barn som begravts på "vår" kyrkogård, eller på vilken som helst annan kyrkogård med anor från innan 1900-tal inte har lämnat något avtryck där. Det var många fler barn än vuxna som dog, men de fick sällan synas. I kyrkböckerna finns de, och i adelskalendern och andra historiska dokument, men inte på kyrkogårdarna. Jag tycker att det är synd, för det gör det inte direkt lättare för oss som förlorar barn idag när alla former av barnsdödlighet är så extremt ovanliga.

För det är som med allting annat här i världen - det som syns, det finns. Och det som är osynligt blir ofta bortglömt och sådant som ingen vill tala om. Älskade barn i alla tider förtjänar bättre. Så alla de gravstenar som rests över barn är inte bara viktiga för barnens föräldrar och andra anhöriga, de påminner samhället om att vi finns. Alla vi med minst ett barn för lite.

/L