livetefteralice

I dag har vi äntligen blivit klara med papperen som ska skickas in till folkbokföringen för att Max och Eskil i alla fall på något sett ska synas i systemet. Om vi får igenom att de ska bokföras som en AFB-relation (aldrig folkbokförd relation) så kommer deras namn i framtiden att synas om någon tar ut en personbild på mig eller deras far.

Det skulle kännas så bra, att våra små pojkar får synas och ta plats någon annanstans än "bara" i våra hjärtan. Speciellt eftersom deras namn inte finns någon annanstans. De har ju inte ens några egna journaler, så det var en kopia på min journal från förlossningen som vi lade med i kuvertet.

Dödsboanmälan för Alice har vi också fått klar, så nu ska bara de båda kuverten postas och så får vi hoppas att inget går på tok med dem.

Pojkarnas dödsannons fick jag klar och godkänd i veckan, den kommer i Dalarnas Tidningar nästan samma dag som Eskil och Max var planerade att födas, 30 juli. Jag ska se till att den också publicerad på fonusnet, så att de som inte har de tidningarna också kan få se den.

Det var jobbigt att läsa igenom journalen igen, välja bild och text till annonsen och fylla i formuläret om Alices dödsbo. Att sånt här måste göras överhuvudtaget känns naturligtvis väldigt tungt och fel, vi skulle ju ha minst ett levande barn hos oss nu eller väldigt snart! Trots det känns det ändå skönt att det är klart, veckan som kommer blir nog tung ändå utan att ha pappersarbete hängande över huvudet.

/L

...som vännen Emma sa igår när jag klivit innanför dörren (fullständigt genomblöt pga regnet jag cyklade igenom hela vägen från jobbet).

Mitt fina nya halssmycke med barnens namn på, alltså. Det blev helt perfekt och jag har haft på mig det varje vaken stund sedan jag fick det. Det känns så skönt att alltid ha något med mig som påminner om det finaste jag åstadkommit, alla tre på en gång.

Tyvärr har vi fortfarande problem med de laddningsbara batterierna eller kameran (har inte lyckats lista ut vilket), så jag har inte lyckats ta några kort ännu.

I söndags träffade jag och D nämligen min kära vän Petra, hennes man och deras tre underbara hundar. Jag är lite hundrädd i värsta fall och inte någon hundmänniska i bästa fall, men med deras schäfer och de två taxarna känner jag mig fullständigt trygg. Att lill-valpen är 15 veckor, lika mjuk som Tösen, inte mycket större och dessutom charmig som attan gjorde ju att både jag och D föll som furor! :)

Duktiga, underbara Petra vägrade ta betalt för smycket, så istället gör jag lite reklam :) Hon tar beställningar och kan nås via mail: [email protected] eller via sin blogg.


/L

Häromdagen höll jag på att börja gråta på jobbet, när jag var inne hos kollegan som är ansvarig för kartprojektet. De har radion på därinne om dagarna, och just då spelades You’re out of my life med Darin. Listan på sånger och andra texter som påminner mig om barnen är på sitt sätt som ett levande väsen, den växer och ändras, ibland långsamt och i bland med stora hopp. Vissa dagar läggs flera nya till, medan jag efter ett tag kan lyssna på vissa av de låtar som förra månaden fick mig att gråta utan att känna mig som en enda massa av råa känslor. Ungefär som med resten av tillvaron – vissa dagar blir jag ledsen av att se min symaskin eller ett visst plagg som jag bar när jag var gravid, och andra dagar tänker jag inte alls på Alice eller Eskil och Max när jag ser samma saker.

Det här med att samla på sig texter verkar vi ha gemensamt, många av oss som har förlorat barn. Johbur skrev om det för inte så länge sedan, och på så gott som alla de andra Änglamamma-bloggarna jag läser har vid något tillfälle skrivit om texter som berör dem extra mycket.

Darins sång är en av de två senaste, och Oskar Linnros den andra.

Jag har klippt och klistrat lite för att bara visa de delar som passar bäst in på mina känslor:

You're out of my life

...

If I could turn back time and make you stay
Maybe then I would still be near you

You're out of my life, it cuts me like a knife
I'm wounded and it hurts, it hurts, it hurts
Since I cant tell you
You're out of my life, but did you have to die?
And now its too late, too late, too late to say I'm sorry

...
And suddenly, one day you left this world
Now I'm lost, on my own, its over

...
Youre out of my life
(It hurts, it hurts, it hurts)
(It hurts, it hurts, it hurts)
It hurts, it hurts, it hurts
Since I cant tell you Im sorry

 

Från och med du

...

För en minut sen var du min

en tredjedel av den jag var går hem

för en är krossad, en är din

det här är slutet på vår film

Från och med nu

Från och med du

...

jag minns varenda scen ifrån vår film

...

jag blir aldrig samma, från och med du

(från och med då från och med du)

från och med du

(somliga ljus brinner aldrig ut)

står inte ut, står inte ut

ett år försvinner utan ljus

även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur

från och med då

Från och med du, du,du,du

från och med du, du,du,du

jag blir aldrig mer densamma , jag blir aldrig densamma som förut

somliga ljus brinner aldrig ut

...

Kom att tänka på en dikt som jag tyckt om sedan jag hörde den första gången, i "Fyra bröllop och en begravning". När John Hannas karaktär läser dikten på sin älskades begravning gör han det så trovärdigt att man som tittare känner hans smärta. Och nu vet jag hur "Matthew" kände sig i den stunden.

Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,

Prevent the dog from barking with a juicy bone,

Silence the pianos and with muffled drum

Bring out the coffin, let the mourners come.

 

Let aeroplanes circle moaning overhead

Scribbling on the sky the message He Is Dead,

Put crepe bows round the white necks of the public doves,

Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

 

He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last for ever; I was wrong.

 

The stars are not wanted now: put out every one;

Pack up the moon and dismantle the sun;

Pour away the ocean and sweep up the wood,

For nothing now can ever come to any good.

W. H. Auden

/L

Jag har en vän som heter Sofie, och hon är världens bästa! En väldigt klok och stöttande person som trots egna bekymmer tar sig tid att lyssna när jag behöver låna ett öra (eller kanske snarare ett par ögon, eftersom vi oftast kommunicerar i skrift) en stund. Hon är dessutom glaskonstnär, och för ett tag sedan berättade hon att hon gjort en present till mig, något som inte gick så bra att skicka och därför fick vänta där borta på västkusten tills transportfrågan kunde lösas. Men Sofie är klurig, hon! För två dagar sedan dök det upp ett nytt inlägg på hennes blogg med bilder på "ett bidrag till minnestingen": nämlingen det här vackra fatet:



(Hoppas att det är ok att jag lånar bilderna av dig S, annars får du hojta....)


Ser ni att det är Alice där till vänster, med Max och Eskil till höger? Jag blev så glad när jag fick se det, satt här framför datorn och grät rörda tårar.

När vi har kommit i ordning i nästa lägenhet ska vi sätta upp en hylla som blir barnens minnesplats hemma hos oss, med Alicelådan (nu Barnens låda, eftersom även Eskil och Maxs saker ligger där), hennes ljushållare och de inramade fotona. Jag vill ordna varsin liten ljusstake till pojkarna också (två olika), och rama in deras ultraljudsbilder och kanske något av fotona. På den hyllan får fatet stå när det har bytt kust så småningom.

De sista dagarna vi låg på sjukhuset (från beskedet att Eskil inte skulle överleva eftersom hans fostervatten läckt ut) började jag skissa på ett nytt minnessmycke, och jag har funderat på det av och till sedan dess. Nu har jag sådan tur att en av mina allra äldsta goda vänner gör just minnessmycken i silver. Petra och jag bollade idéer fram och tillbaka igår, och nu har jag beställt ett runt smycke med alla barnens namn på och en hjärtformad berlock i mitten. Lägger upp en bild på det när jag har det i handen, men ungefär så här blir det:


(Bild lånad från säljaren seee på Tradera)


Fint va? Och så kan jag hänga min bok-berlock bredvid på kedjan.

/L

Den sista punkten på Mitt (nya) kontrakt med mig själv lyder  som följer:

*Att på olika andra sätt försöka göra så att denna graviditet känns och är lite annorlunda än den förra, så att Ärtan blir en egen individ i tanken redan från början. Det kan bli svårt nog att inte känna att jag fortfarande är gravid med Alice, speciellt eftersom nästan hela den här graviditeten kommer att vara under samma tid på året. Eller kanske kan det snarare kännas som att jag är gravid med Alice igen, men hur som helst så vill jag hjälpa mig själv (och kanske även D om han också får det svårt att skilja dem åt) att tänka att det här är en ny graviditet.

I går gjorde jag äntligen slag i saken och gjorde något som verkligen hjälpte mig med det, en sak som jag velat göra i flera år, men speciellt sedan vi kom hem från Linköping.

Jag har klippt av mig håret!

När D och jag kom hem som nyförlovade från London i augusti 2005 började jag spara ut håret för att kunna ha många olika uppsättningar att välja på när vi väl gifte oss. Det hann bli långt innan vi gifte oss i Tiarp den 28:e juni 2008, och innan Alice föddes den 26 juni året därefter. Jag har ofta tänkt på och pratat om att det var dags att klippa mig, men ändå har jag dragit på det. Jag har nämligen två små problem när det gäller att gå till frisören: dels är jag snål (och vill alltså ha en ny frisyr varje gång för att känna att jag fått valuta för pengarna), och dels vill jag ha en frisör som jag litar på. Ni vet kanske hur vissa människor måste få gå till samma läkare eller tandläkare varje gång för att kunna känna sig trygga? Sådan är jag med frisörer, och det blir ju lite extra kompicerat av att jag har flyttat så ofta de senaste tio åren ;)

Så när vi då kom hem till Kalmar igen från sjukhuset i Linköping, efter att ha fått och förlorat vårt efterlängtade älskade första barn på en och samma dag stod jag inte ut med att se varken min spegelbild eller mitt hår. Den långa flätan tillhörde en annan, hon som var lycklig när hon gifte sig, hon som fick håret flätat av en av de underbara undersköterskorna under värkarbetet, hon som hade haft långt hår på alla bilder när Alice låg i magen. Mitt långa hår var en smärtsam påminnelse om lyckligare tider, och jag funderade allvarligt på att ta första bästa sax och klippa av det här hemma. Lyckligtvis gjorde jag inte det, men som jag har längtat efter att få det gjort! Och eftersom det var ett så stort steg både praktiskt och symboliskt har jag fortsatt att skjuta upp det.


Bröllopsfrisyren


Längden den 10 jan 2010


Tills i går eftermiddag, när jag och vännen E var på stan. Vi gick förbi salongen flera gånger, men till slut tog jag mod till mig och traskade in, frågade om jag kunde få en drop-in tid där och då, och förklarade att jag ville klippa av mig håret men behålla flätan. Jag var nog inte så tydlig först, för när frisören fick klart för sig att jag ville bli av med mer än hälften av mitt långa tjocka hår såg hon tydligt nervös ut. Efter att jag förklarat ungefär vad jag ville ha och varför flätan skulle sparas (för att läggas i Alicelådan) flätade hon om den, vaxade den och lade den i en liten påse åt mig, det gjorde mig varm om hjärtat.

Så gick det som det brukar när jag väl sitter där i stolen: jag var jätteförväntansfull och blev väldigt lättad så snart flätan var avklippt. Vi bollade idéer fram och tillbaka och jag fick fullt förtroende för henne. Men vi fick båda en överraskning när det visade sig att den flikiga, raka frisyr jag hade tänkt mig visade sig vara helt omöjlig. Mitt hår har blivit lockigt! Om det är pga tyngden det har burit upp så länge, graviditetshormoner eller något helt annat får visa sig med tiden.

Jag kände mig SÅ fin och lättad när jag kom ut från salongen! Ds första kommentarer var att han inte kände igen mig och att jag såg ut som Regina Spektor. Det senare väljer jag att ta som en komplimang :)


Flätan ÄNTLIGEN avklippt! Tack fina vännen Ugglefot för idén om att lägga den i Alicelådan!


Nöjd och glad!

Min vän N bad sina vänner att bidra till en mycket speciell födelsedagspresent - en sammanställning av fyrtio berättelser om speciella händelser, nya vanor, oväntade möten, "slumpmässig vänlighet", ett projekt som blivit klart och som man är riktigt nöjd med eller något annat som fått oss att känna oss "well and truly [..] wonderful about being alive".

Jag mailade henne och sa att jag gärna ville vara med men att jag inte visste hur jag skulle kunna berätta om det största som någonsin hänt mig utan att det sorgliga tog överhanden. N föreslog att vi skulle använda "Mitt (nya) kontrakt med mig själv", och efter lite fler mail fram och tillbaka och en infogad bild på mina älsklingars händer blev detta resultatet:




Texten syns lite dåligt här, men det är i princip en översättning av mitt original med några tillägg i de grå fälten, och så har vi skurit ner texten till bara själva "kontraktet".

I det första grå fältet står det, som förklaring till punkt 4 (om att inte läsa för mycket i böcker och på familjesidor att försöka att inte oroa mig för vad som är "normalt" och inte) att vecka 23 är viktig eftersom det var då som Alice föddes och dog.

I det andra grå fältet står det att vecka 30 är viktig eftersom de flesta barn som föds (för tidigt) då ändå överlever, och det är en av våra största milstolpar under den här graviditeten. Därför har barnens pappa och jag bestämt att vi inte ska köpa de stora sakarna (barnvagn och liknande) förrän efter att vi har klarat oss igenom den veckan. Eftersom en normal graviditet beräknas på någonstans mellan vecka 37 och 42 har vi ju ändå god tid på oss att fixa allt det där även om vi väntar.

De blev så fina, de här bilderna, och jag är så glad att jag fick vara med i min kära väns projekt och att  berättelsen om Alice får möjlighet att beröra ännu fler människor. Det är ännu en värdig hyllning till all den kärlek och stolthet som vår dotter förde med sig de 23 veckor, 6 dagar och 4 timmar hon fanns på denna jord.

Tack min vän!



/L

Den här låten får mig alltid att tänka på Alice och hur mycket jag saknar henne. Jag antar att den egentligen handlar om ett kärleksförhållande som tagit slut, men som jag skrivit nån gång tidigare (22 juli) är det för mig på många sätt så att kärleken till mitt barn och den till min man liknar varandra på många sätt och att jag därför ofta blir rörd av texter om olycklig kärlek. För det är ju på sätt och vis så det är. Jag är fulll av obesvarad kärlek till mitt barn, därför att hon är död och känslorna inte har någonstans att ta vägen. Och den kan aldrig bli besvarad. Jag får aldrig höra henne säga: Jag älskar dig mamma! Jag kommer aldrig att få några pussar, kramar, färgglada teckningar och andra såna kärleksbevis av henne som föräldrar med levande barn får.

Det är kärnan i smärtan som jag måste leva med resten av mitt liv.


Här har ni den fantastiske Mika och "Happy Ending"!


/L

Så kom vi äntligen i väg till krematoriet i fredags, där Alices aska förvaras i väntan på att vi ska bestämma var och hur den ska begravas/spridas. Vi var ganska tidiga så vi parkerade cyklarna och gick genom kyrkogården vid Heliga Korsets kyrka. Som vid så många andra stora beslut kan det hjälpa att se exempel på hur andra människor har gjort, så vi tog oss till minneslunden för att se om det kändes som något som skulle passa. Nu är det ju möjligt att det finns olika typer av minneslundar, men den här varianten tyckte jag inte alls om. Det var i och för sig väldigt vackert med den stora granristäckta ovalen i marken med mängder av blombuketter runt om, och de stora lyktorna där många gravljus med hälsningar stod och brann i höstrusket. Men nej, tanken att vår Alice skulle spridas i en sådan lund, att hennes aska liksom skulle blandas med en massa främlingar och att hon inte ens skulle få ha en liten plakett med sitt namn på klarar jag inte riktigt av. De andra alternativen är då att hon får en egen vanlig gravplats, eller att vi skapar en familjegrav där hon blir den första att begravas. Tanken att vi en dag kan begravas nära henne är på nåt vis tröstande. Tänk att det är så många beslut som måste tas i samband med att en person dör! Och ännu svårare blir det väl av att det är så onaturligt att sörja och begrava sitt barn.

Promenaden genom kyrkogården var ändå ganska fin, det är väldigt vackert där, speciellt på den del som heter Skogskyrkogården. Höga tallar som står mellan gravstenarna och låga häckar gör att det känns mer som en park, och mycket mer som en levande plats.

Det är annars det som är mitt största problem med kyrkogårdar i det här landet, att de känns så... tja, döda är väl det bästa ordet egentligen. För prydligt, för blekt, för tyst och tomt på folk. Jag har alltid gillat äldre kyrkogårdar bättre, där det finns många olika sorters gravstenar lite mer huller om buller och att höra om kyrkogårder som används som parker av de boende i området. En sådan var vi på i Köpenhamn i somras, Assistens Kirkegard på Nørrebro. När det gäller att minnas de döda  tror jag visserligen att jag med tiden kommer att uppskatta Alla Helgons dag mer och mer, men jag har också alltid gillat andra kulturers sätt att fira livet snarare än låta döden ta över, och att individen som dog får synas mer än här. Som den mexikanska  "El Día de los Muertos", den sk "glada kyrkogården" i Maramureş, Rumänien, och de japanska "vattenbarnen" som jag tidigare skrivit om. Det börjar iofs bli bättre även här i Sverige, med mer personliga dödsannonser och foton på gravstenar till exempel.

Besöket på krematoriet var väldigt jobbigt, men jag är glad att vi gjorde det. En väldigt trevlig och sympatisk vaktmästare gav oss lådan med askan i och visade oss till Mariakoret där vi fick sitta så länge vi ville. Jag bröt ihop så fort jag såg lådan och då klappade han mig på axeln, och efter att vi kom ut till receptionsområdet igen visade han hur askan förvarades och sa att vi fick komma dit när som helst om vi bara ringde i förväg. Det var kanske samme man som jag pratat med i telefon tidigare? Hur som helst var han fantastisk.

Vi satt där i det vackra koret jag och D och pratade om Alice, om begravningsalternativ och om hur konstigt det kändes för mig att sitta i ett rum som var så uppenbart kristet fastän vi själva inte är det (men det var koret eller den röda vinylsoffan i korridoren utanför kremationssalen och fikarummet som fanns att välja på). Vi kom på nytt fram till att kremering verkligen var det bästa alternativet för oss. Eftersom vi inte såg henne mer efter att vi tog farväl i besöksrummet på förlossningen i Linköping så är alla våra minnen av hur hon såg ut från den tid då hon såg som friskast och mest levande ut. Då hon var som vackrast.

Den lilla papplådan stod mellan oss på en stol, ibland med våra omslingrade händer ovanpå. Jag strök också med handen över locket på lådan och läste etiketten gång på gång, tog upp den och höll den i famnen tills tårarna blötte ner locket. Jag vet att det som finns i lådan egentligen inte är min dotter längre, men jag ville ändå ta med henne hem. Barn ska vara hos sina föräldrar, inte i en papplåda i ett skåp. Men nu vet jag i alla fall säkert att de tar god hand om henne där hon är, och det gör det lite mindre jobbigt.

/L

Det är konstigt hur Alices födelse och död har gjort att högtider som jag förut inte direkt brytt mig om nu verkar vara väldigt viktiga.

Allhelgona var den första. Eftersom mina far- och morföräldrars och andra släktingars gravar finns långt bort från det lilla samhället där jag växte upp har vi inte haft någon tradition i familjen att gå och tända ljus den dagen, och dessutom har vi aldrig varit vidare religiösa av oss heller.

Men i år kändes det annorlunda. Alices mormor påminde mig om seden att namnen på de som dött under året brukar läsas upp i deras församlingskyrka när hon undrade ifall Alice skulle finnas med bland dessa namn, och i vilken kyrka det i så fall skulle ske. Jag hade ingen aning. Det är möjligt att hon inte lästes upp eftersom hon inte hann leva så länge, eller för att hon inte automatiskt blev medlem i svenska kyrkan vid födseln, men det är också möjligt att hennes namn hördes i någon kyrka här i stan. Det bekymrar mig inte så mycket att jag i så fall inte var där, men att jag inte hade någon plats att gå till för att tända ett ljus för henne, det är jobbigt. Nästa år kommer hon att ha en gravplats hoppas jag, och då ska jag gå dit och titta på alla ljusen, kanske till och med gå på en minneshögtid för änglabarn där alla namn som läses upp tillhör de älskade saknade små människorna som aldrig får bli vuxna.

Kanske. För jag känner mig så vilse i kyrkor och bland alla de kristna ceremonier och symboler som de flesta tar för givet ska höra till när någon dör. Det är lite jobbigt att kyrkan har monopol på döden på det sättet. Visst finns det borgerliga begravningar och konfessionsfria kyrkogårdar, men de följer ju samma mallar som de kristna..

Och så fars dag då. Visst har vi väl firat pappa hemma med teckningar och middag och sådant, men jag har nog tyckt ganska länge att det är en fånig helgdag eftersom den känns skapad för att sälja gratulationskort och slipsar ;)
Men i år, i morse vaknade jag och insåg att det var fars dag och det kändes annorlunda. Plötslig blev det väldigt viktig för mig att ringa min far och säga att jag älskar honom, därför att man ska ta alla tillfällen i akt att tala om det för de männsikor som står en närmast.
Och därför blev det också väldigt, väldigt viktigt att jag skulle gratta D på fars dag idag, hans första. Även om det är en sorglig dag för oss snarare än en glad, en fars dag utan en jollrande bebis och fika på sängen (eller vad nu det blir för traditioner som vi kommer att utveckla så småningom) så är det hans och Alices dag idag.

Grattis på farsdag älskling!

/L

Läste nyss ett mail från en älskad vän som varit ett fantastiskt stöd för mig efter Alices död. Hennes egen graviditet har tyvärr inte heller varit helt oproblematisk och nyligen fick hon sammandragningar och andra komplikationer, men som tur var har allt ändå gått ok och bebisen har övertalats till att stanna kvar i, med MammaMelissas ord: "Hotell Magen" (tycker att det är ett så fantastiskt uttryck!) ett tag till. Vi korsar alla fingrar och tår för att mamma och pappa kan slappna av nu och hela familjen få en fin förlossning på den tid den är planerad!

Min vän, vars klokhet och styrka jag alltid har beundrat kommer att bli en fantastisk mamma och det är en lyckost till bebis!

Hon skrev i mailet att hon nu har ännu mer förståelse för den situation som jag nu befinner mig i, och att hon tycker att jag är så väldigt stark som tar mig upp på mornarna och kämpar vidare. Hon är inte den enda som sagt/skrivit att de har detta intryck av mig, och jag måste erkänna att jag inte förstår vad de menar.

Jag uppskattar det, men jag känner mig inte det minsta stark. Tvärtom känner jag mig som en liten, liten "spillra på ett mörkt och stormigt hav", för att citera delar av Kristina från Duvemålas "Du måste finnas". Passande, eftersom Kristinas dotter också dör, fast mindre passande eftersom jag inte har gudstvivel eftersom jag aldrig varit kristen.

Hur som helst. Vaddå stark? Jo, jag går upp på morgonen, jag äter, tvättar mig själv och mina kläder (inte varje dag när det gälle de senare då såklart), klär på mig, försöker plugga, försöker få lite frisk luft varje dag, motionerar några gånger i veckan. Sover mestadels hela nätterna, klarar av att gå och handla när mjölken är slut, tar hand om katten och krukväxterna, städar när det behövs städas, försöker hålla kontakten med vänner och familj.

Mycket av det här kan man göra på rutin, det sitter i kroppen.

Men jag gör det, därför att jag måste. Visst skulle jag vissa dagar mycket hellre ligga under täcket hela dagen, eller gråta tills jag såg ut som en rödprickig sköldpadda i ansiktet (svullen runt ögonen och med utslag från saltet i tårarna), eller skrika tills jag tappade rösten, eller banka nävarna i väggen tills de (eller väggen) sprack. Eller alltihop på en gång (förutom att sova då).

Men vad är poängen med det? Det stora svarta sorgemolnet försvinner inte mer än tillfälligt vad jag än gör, och jag mår bara sämre av att vara utagerande på samma sätt som jag var när jag i perioder var deprimerad i mina sena tonår och tidigt i 20-årsåldern.

Och det finns två skäl till att jag hellre försöker leva så normalt jag kan. Det första är D. Han lider lika mycket som jag, och om jag skulle gråta/skrika/banka/sova för mycket eller sluta äta/tvätta mig/klä mig så så lider han ännu mer. Det kan jag inte utsätta honom för, särskilt som han hjälpte mig igenom ovan nämnda depressioner. Han kämpar sig igenom sina arbetsdagar och jag mina.

Inte så att jag aldrig gråter, för det gör jag! Bara det att jag inte ger efter och låter mig själv fullständigt ramla ner i det svara hålet.  Är det bra? Ägnar jag mig åt att förtränga verkligheten? Kanske, men det är så jag klarar av att vilja leva, och jag har ingen anledning att byta metod.

Det andra skälet är Alice. Hon gav oss så många underbara lyckliga stunder ända från det att hon var ett blått streck på graviditstestet, genom tiden hon låg i magen, och när hon föddes var jag stoltare än jag någonsin har varit vid något annat tillfälle i mitt liv. De timmar hon levde utanför magen var alltför få, och fyllda med smärta och rädsla och mängder av tårar, men jag vill inte att det är de känslorna som ska definiera hennes minne.
Min dotters arv till mig ska inte bara vara sorg och saknad och smärta, det ska vara kärlek och tacksamhet och stolthet också. Det är det jag strävar efter, att de positiva känslorna en dag ska kännas starkare än de negativa, för det är vad hon förtjänar!

Och det är anledningarna till att jag framstår som stark fast jag egentligen bara är en liten lort.

/L

Idag var jag modig när jag äntligen ringde krematoriet för att kolla när vi kan komma dit och titta på hur urnan förvaras. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att ringa till främmande människor oavsett om det är i privata eller officiella sammanhang och drar på det in i det längsta. Men det ska bli skönt att komma dit och se hur det ser ut, det blir lite som att hälsa på Alice i väntan på att hon får en plats i minneslund eller liknande så småningom.

Och jobbiga samtal som måste ringas och har med Alice att göra är det min plikt som hennes mamma att ta mig igenom. Samma sak med den byråkrati som inte redan har löst sig automatiskt, som när försäkringsbolaget behövde ett dödsfallsintyg efter att D skickat in den första blanketten, och dödsboanmälan som också är kvar.   

Läste ännu ett briljant inlägg hos Johbur för några dagar sedan, och där var det en formulering som fastnade i mitt huvud:

"Barn upptar hela ens tid. Deras fysiska frånvaro inget undantag. Jag tänker på våra Ruth och Astrid hundra gånger om dan. Pysslar om dem i deras frånvaro med det som pysslas kan."

Det är SÅ sant! Det är vad jag har gjort idag, pysslat med det som pysslas kan, och tagit mitt föräldransvar för mitt barn. Jag kommer aldrig att gå på kvarsamtal med henne, packa hennes skolväska eller beställa tandläkartid till Alice, så som majoriteten av föräldrar får göra. Jag får ringa samtal och skicka mail för att se till att systemet vet om att hon är död, öka på den hög av papper som bevisar att hon faktiskt fanns. I pappersform finns vår dotter faktiskt mer påtagligt än någon annanstans, förutom i våra hjärtan och tankar.

Och när hon har en grav/minnesplats att gå till får vi pyssla om den, för vi får aldrig hålla henne igen, eller klä på henne, mata henne och allt annat sånt som det innebär att pyssla om bebisar. Hon är vårt barn, men hon får aldrig vara vår bebis.

Men vi får alltid vara hennes föräldrar.

Så här blev det när vi satt favoritkorten i ramar och möblerat om lite så att det står mer centralt i bokhyllan i mitten av vardagsrummet. Nu behöver jag bara vända på huvudet när jag sitter i soffan för att kunna titta på vår älskling så mycket jag vill.

Födelsedagen igår var jättefin, med många hälsningar (tack så mycket alla vänner!), Half-baked-glass från Ben & Jerry's och filmmys i soffan tillsammans med D och katten.

Idag får vi se vad det blir, förmodligen en promenad och mer film (med mer glass!) i kväll. Jätteskönt med fyra dagars ledighet när vi båda är hemma.

Men jag saknar Alice extra mycket idag.

/L

Veckorna efter Alices död var det flera vänner som skrev fina inlägg om henne på sina bloggar, och jag fick också mängder av stöttande och tröstande kommentarer på Facebook.

De betyder väldigt mycket för mig, dels för att de visar att folk bryr sig om mig och D, men också för att de på ett sätt bevisar att Alice har funnits och fortfarande finns, i människors tankar. Och det är väldigt, väldigt viktigt för mig att andra också kommer ihåg henne. Det är faktiskt det största skälet till att den här bloggen överhuvudtaget existerar, för att hålla minnet av vår dotter levande.

Så, här kommer länkarna:

PEL - Änglarna gråter

Ugglefot - Till Minne

Anna - Världen är grym

Halsbandet med Alice namn och födelsedatum som jag alltid har på mig.

Alicelådan. Här förvarar vi alla hennes minnessaker och papper. Ovanpå står minnesljusstaken vi fick från Fonus.

Och så några fler bilder på Alice innan hon kom ut ;) Det här är mamma och Alice på midsommarafton 2009.



Och här är sötnosen på sitt första ultraljud, på den tiden hon kallades Bönan.

...att lägga ut några foton på vår lilla älskling här.



Det här är min favoritbild. Tycker att hon ser ut att sova, och hon är så fin!

Jag förstår att det för andra kan vara läskigt att se bilder på ett dött barn, så därför vill jag förklara vissa saker som syns på bilden. De lite mörkare fläckarna i henns ansikte och på händerna är blåmärken som hon fick vid födseln och efteråt. Det beror på att hennes hud inte var färdigutvecklad och därför väldigt känslig.

Den lilla "revan" eller vad man ska kalla det på ena sidan av överläppen är ett sår som hon fick när hon blev intuberad.


Och så en profilbild. Vi var helt fascinerade av att hon var så välutvecklad fast hon var så liten, och speciellt av hennes små öron


Och slutligen en bild på hur Pappa D håller Alices hand. Hans vigselring som syns lite till vänster i bilden skulle ha passat som armring på henne.

Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och fundera ut svar på frågor och reaktioner på annat folk som inte vet nåt om Alice kan säga till mig, sånt som jag föreställer mig att jag kommer att råka ut för förr eller senare.  Det är väl lite av en självförsvarsmekanism, så att det inte ska göra så ont, sen när det händer.
Framförallt är det frågor på två teman jag funderar på, här kommer några exempel:

"Har du några barn?"
"Är det inte dax att skaffa barn snart då?"

Såna frågor kan väl komma från folk jag inte känner så väl, men som vet hur gammal jag är och att jag är gift. Och vad ska jag då svara dem?

"Ja, en dotter. Men hon dog samma dag som hon föddes."
"Ja, jag har ett barn, men hon lever inte längre."
"Vi har redan ett barn, fast hon är död."

Är inte det ett fantastiskt effektivt sätt att ta död på en konversation, så säg? Men jag måste ju, jag kan inte med att låtsas som att min älskade Alice aldrig funnits, som att jag inte är hennes mamma.


Och på temat "sånt kan bara en mamma/förälder veta":

"Det kommer du märka sen när du är gravid/fått barn"
Svar: Jag HAR varit gravid, och jag har fött barn. Men jag gick bara nästan 24 veckor, och min dotter dog några timmar efter förlossningen."
Men visst, det är mycket jag inte vet om att vara gravid, och jag vet inget om hur det är att ha levande barn.

"Vänta bara tills du har fött barn, sen klarar du allt/det gör verkligen ont"
Svar: "Jag HAR fött barn, och jag har sett henne dö på mitt bröst. Och jo, det är möjligt att den upplevelsen gör att jag klarar allt, men jag skulle ändå hellre vara utan den. Och smärtan under förlossningen var ingenting i jämförelse med den jag lever med varje dag."
Inte gör den andra fysiska smärtor mindre heller, direkt, jag är fortfarande lika nålrädd som jag var innan jag blev inlagd i Kalmar och fick mitt livs första IV-nål instucken i vänster handrygg. Och min andra på insidan av höger hand. Och blodprov efter blodprov taget från högra armvecket. Och syrgas och lustgas och mediciner och min första natt på sjukhus. Och tänka sig: ändå beklagar jag mig över träningsverk och trötthet och när jag måste ta blodprov på Hälsocentralen.

Tänker mig att sådana kommentarer kanske kan komma från välmenande sjukvårdspersonal, grannar och framtida arbetskamrater med barn. Jag har läst om andra mammor som råkat ut för liknande och är bara tacksam över att jag har sluppit det än så länge.

Men som min underbara förlossningsläkare Annika sa: "Hur det än går nu så kommer du aldrig att vara förstföderska igen." Och det hade hon ju helt rätt i. Oavsett när Alice får syskon så kommer jag veta lite grann om hur det är att vara gravid och föda, och väldigt mycket om hur man älskar sina barn.


/L

Många föräldrar som förlorat ett barn (eller i värsta fall flera) kallar sig änglamamma/pappa. Mor-och farföräldrar och andra släktingar gör det också, har jag sett på många av de facebookgrupper, forum, hemsidor och liknande som finns på det temat.

Änglamamma är ett vackert ord.

Naturligtvis är det sorgligt, men det fungerar bra. Det visar att vi är föräldrar, men att våra barn inte längre är med oss. Det är kort och smidigt och gör att man slipper upprepa hela sitt barns livshistoria om och om igen när någon frågar. Trots det kan jag inte med att kalla mig själv för änglammma. Jag säger mamma med ett barn för lite. Ordet ängel har en alldeles för religiös klang för mig, speciellt eftersom jag själv haft en period när jag var väldigt intresserad av andlighet. Men jag har tappat den tron, och därför kan jag inte tänka på Alice som ett änglabarn, säga att hon bor i Himlen eller Nangijala eller vad mer det nu kan tänkas vara. Hon är borta, men hon finns i mitt och sin pappas hjärta och i våra tankar. Varje dag.

Hon bor också i vissa föremål, eller som min kloka vän Sofie uttryckt det "hon lever vidare i tingen". I halsbandet med hennes namn och födelsedatum som jag bär varje dag, berlockerna på hennes mormors halsband och mosters armband. I sakerna som ligger i hennes minneslåda.

Och hon har en egen virtuell plats här på bloggen. Och så småningom kommer hon att finnas på en lite mer vanlig minnesplats, i en minneslund eller någon annanstans där hennes aska sprids. Jag skulle vilja skapa en levande minesplats för henne också någon gång när vi har rotat oss lite mer. Kanske i trädgården till det där huset vi drömmer om att ha en dag. Plantera ett äppelträd av sorten som heter "Alice" och lägga en fin natursten med hennes namn på bredvid. Så att jag har någonstans att gå om jag behöver var själv och gråta, när jag vill prata med henne. En plats som jag kan pyssla om, eftersom jag aldrig får pyssla om henne.

Därför att allt jag gör från och med den 26 juni 2009 kommer att vara Efter Alice.


/L