livetefteralice

Det är konstigt hur Alices födelse och död har gjort att högtider som jag förut inte direkt brytt mig om nu verkar vara väldigt viktiga.

Allhelgona var den första. Eftersom mina far- och morföräldrars och andra släktingars gravar finns långt bort från det lilla samhället där jag växte upp har vi inte haft någon tradition i familjen att gå och tända ljus den dagen, och dessutom har vi aldrig varit vidare religiösa av oss heller.

Men i år kändes det annorlunda. Alices mormor påminde mig om seden att namnen på de som dött under året brukar läsas upp i deras församlingskyrka när hon undrade ifall Alice skulle finnas med bland dessa namn, och i vilken kyrka det i så fall skulle ske. Jag hade ingen aning. Det är möjligt att hon inte lästes upp eftersom hon inte hann leva så länge, eller för att hon inte automatiskt blev medlem i svenska kyrkan vid födseln, men det är också möjligt att hennes namn hördes i någon kyrka här i stan. Det bekymrar mig inte så mycket att jag i så fall inte var där, men att jag inte hade någon plats att gå till för att tända ett ljus för henne, det är jobbigt. Nästa år kommer hon att ha en gravplats hoppas jag, och då ska jag gå dit och titta på alla ljusen, kanske till och med gå på en minneshögtid för änglabarn där alla namn som läses upp tillhör de älskade saknade små människorna som aldrig får bli vuxna.

Kanske. För jag känner mig så vilse i kyrkor och bland alla de kristna ceremonier och symboler som de flesta tar för givet ska höra till när någon dör. Det är lite jobbigt att kyrkan har monopol på döden på det sättet. Visst finns det borgerliga begravningar och konfessionsfria kyrkogårdar, men de följer ju samma mallar som de kristna..

Och så fars dag då. Visst har vi väl firat pappa hemma med teckningar och middag och sådant, men jag har nog tyckt ganska länge att det är en fånig helgdag eftersom den känns skapad för att sälja gratulationskort och slipsar ;)
Men i år, i morse vaknade jag och insåg att det var fars dag och det kändes annorlunda. Plötslig blev det väldigt viktig för mig att ringa min far och säga att jag älskar honom, därför att man ska ta alla tillfällen i akt att tala om det för de männsikor som står en närmast.
Och därför blev det också väldigt, väldigt viktigt att jag skulle gratta D på fars dag idag, hans första. Även om det är en sorglig dag för oss snarare än en glad, en fars dag utan en jollrande bebis och fika på sängen (eller vad nu det blir för traditioner som vi kommer att utveckla så småningom) så är det hans och Alices dag idag.

Grattis på farsdag älskling!

/L