Om att vara änglamamma

Många föräldrar som förlorat ett barn (eller i värsta fall flera) kallar sig änglamamma/pappa. Mor-och farföräldrar och andra släktingar gör det också, har jag sett på många av de facebookgrupper, forum, hemsidor och liknande som finns på det temat.

Änglamamma är ett vackert ord.

Naturligtvis är det sorgligt, men det fungerar bra. Det visar att vi är föräldrar, men att våra barn inte längre är med oss. Det är kort och smidigt och gör att man slipper upprepa hela sitt barns livshistoria om och om igen när någon frågar. Trots det kan jag inte med att kalla mig själv för änglammma. Jag säger mamma med ett barn för lite. Ordet ängel har en alldeles för religiös klang för mig, speciellt eftersom jag själv haft en period när jag var väldigt intresserad av andlighet. Men jag har tappat den tron, och därför kan jag inte tänka på Alice som ett änglabarn, säga att hon bor i Himlen eller Nangijala eller vad mer det nu kan tänkas vara. Hon är borta, men hon finns i mitt och sin pappas hjärta och i våra tankar. Varje dag.

Hon bor också i vissa föremål, eller som min kloka vän Sofie uttryckt det "hon lever vidare i tingen". I halsbandet med hennes namn och födelsedatum som jag bär varje dag, berlockerna på hennes mormors halsband och mosters armband. I sakerna som ligger i hennes minneslåda.

Och hon har en egen virtuell plats här på bloggen. Och så småningom kommer hon att finnas på en lite mer vanlig minnesplats, i en minneslund eller någon annanstans där hennes aska sprids. Jag skulle vilja skapa en levande minesplats för henne också någon gång när vi har rotat oss lite mer. Kanske i trädgården till det där huset vi drömmer om att ha en dag. Plantera ett äppelträd av sorten som heter "Alice" och lägga en fin natursten med hennes namn på bredvid. Så att jag har någonstans att gå om jag behöver var själv och gråta, när jag vill prata med henne. En plats som jag kan pyssla om, eftersom jag aldrig får pyssla om henne.

Därför att allt jag gör från och med den 26 juni 2009 kommer att vara Efter Alice.


/L


Kommentarer
Postat av: zara

Det är så sant allt du skriver, saker som man verkligen kan förstå även om man inte kan sätta sig in i det på det viset så skapar dina ord en otrolig känsla och förståelse.

Ibland känns det som att det inte är okej att få vara "bara" normal, man måste liksom vara glad nån gång, men det måste man inte alls..när nåt sånt här hänt, är normalt bra, tills den dagen man kan finna den där glädjen igen, vilket jag önskar er båda och era familjer <3



massa kramar!

2009-09-24 @ 13:47:59
URL: http://twitter.com/Zaltlakritz
Postat av: Petra

Vi kan inte förstå eller ens försöka förstå hur det känns... vi som inte upplevt det hemska... men vi tänker på Er och tänker på fina Alice. Känns som om man känner henne ändå, en liten del av dig och en liten del av David, det kan inte bli bättre än så hörni. ;-)

Tusen miljoner kramar från oss....

2009-09-24 @ 22:32:56
URL: http://pel.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0