Om tid och olika sätt att se på änglabarn

I går hade det gått tre månader sedan vår älskling kom till oss och försvann igen. Hittills har månadsdagarna varit väldigt jobbiga, vilket egentligen är ganska konstigt. Jag tänker inte på Alice mer de dagarna än jag gör vilken annan dag som helst. Det kanske bara är det att tiden går men att inget förändras som är extra jobbigt den 26:e.

För tiden beter sig inte normalt när man lever mitt i sorgen. Den stannar upp eller rusar förbi utan att man själv har någon kontroll. När vi kom hem från sjukhuset kändes det som att världen borde ha stannat av, men det hade den ju inte. Tidningarna fortsatte att rapportera om att Michael Jackson hade dött, som att det var det viktigaste som hade hänt den veckan. Och det var det ju, för många människor. Men inte för oss. Fortfarande känns det vissa dagar som att jag går och väntar på att allt ska bli som vanligt igen. Att vi ska vara lyckliga och förväntansfulla över att få träffa vårt första barn. Och andra dagar pratar vi om hur vi vill att hennes minnesplats ska se ut, och diskuterar hennes obduktionsrapport. Vissa dagar består bara av meningslösa timmar mellan att gå upp och gå och lägga sig. Andra fylls med lite skratt och många kramar, Hairy Bikers Cookbook på datorn och hembakat fikabröd, hantverk och kattsällskap.

 

Sist skrev jag om att jag saknar ett bra ord för föräldrar med ett barn för lite, och för våra barn. På MammaMelissas blogg finns ett inlägg av gästbloggaren Vida om vattenbarn, som änglabarnen kallas i Japan. På Wikipedia finns lite mer information, och bilder från tempel dit föräldrar kommer för att be för sina barn. Även om det här sättet att minnas barn som dör före sina föräldrar än väldigt religiöst så tycker jag att det är vackert. Att det finns en hel mytologi om hur Jizō tar hand om de små, skyddar och hjälper dem. Att föräldrar klär de små statyerna i mössor och haklappar så att de alla ser olika ut, att varje barn har en egen staty. Gravplatserna blir liksom mer levande när de är personliga. Och framförallt gillar jag att de är så synliga, vattenbarnen i Japan, att de liksom får ta plats. De står där i led och visar att de finns, att de är älskade och saknade. Och att de är många fler än de flesta vet om.

 

Jag vet inte hur siffrorna ser ut i Japan, men här i Sverige dör ca 500 barn i magen eller inom sin första levnadsvecka, och 20-25 i plötslig spädbarnsdöd. Varje år.

 

Här är det ju så tabu att prata om döda barn, om man inte råkar prata med andra föräldrar i samma sits, vill säga. Alice är inte Alice, hon är "hur mår ni" eller ämnet som folk hoppar över efter en besvärad paus. Min dotter, den stora elefanten där i hörnet. Den som alla känner till men alltför få uppmärksammar. Barnet som ingen gratulerar till, trots att hon är det största och det finaste jag och hennes pappa någonsin åstadkommit.

Så därför skulle det kanske vara bra med lite nya seder på sorg- och begravningsfronten i det här landet. Så att vattenbarnen/änglabarnen får ta plats, och synas, och sörjas, och uppskattas för allt de fina de också representerar.

Och därför vill mamma säga: Grattis på tremånadersdagen, min älskade lilla unge!

 

/L

Kommentarer
Postat av: Sofie

Grattis Alice! Jag kommer nog alltid att tänka på dig som en vildblomma, ett vildblommebarn som går sina egna vägar.

2009-09-27 @ 14:43:07
URL: http://ugglefot.blogspot.com
Postat av: Maria

Varma tankar o kramar från moster! Snart ses vi. Jag längtar!

2009-09-27 @ 16:45:15
Postat av: Maria

Varma tankar o kramar från moster! Snart ses vi. Jag längtar!

2009-09-27 @ 16:45:38
Postat av: Tildas mamma

Hejsan!

Jag hittade hit från ett inlägg som du skrivit på MammaMelissas blogg. Jag förstod att du också förlorat en dotter nyligen. Jag beklagar verkligen förlusten.

Min dotter Tilda dog den 10 juni i år, så vi har varit mammor med ett barn för lite ungefär lika länge. Min kurator nämnde att det kan komma en djupare sorgdipp efter just tre månader, när verkligheten börjar hinna ikapp. För egen del tycker jag att det verkar stämma. Som tur är går dipparna över efter ett par dagar, så att man hinner hämta lite ny kraft innan nästa dipp kommer.

Du skriver så bra och reflekterande om livet efter Alice (det är verkligen så det känns - livet före och efter Tildas död, det är så jag tänker på tiden nu). Jag bokmärker och kommer att titta in snart igen.

Mvh, Tildas mamma

2009-09-28 @ 22:24:58
URL: http://tildasmamma.wordpress.com
Postat av: karolin

Jag har också hittat din blogg via Mamma Melissas. Jag blir ledsen att läsa att du också är en änglamamma. Själv förlorade jag mitt första barn i grav.vecka 22. Det är 8 år sedan nu...Igår, en evighet.



Jag förstår så väl vad du menar med elefanten i hörnet. Själv så brukade jag säga icke-händelsen...

2009-10-23 @ 10:49:27
URL: http://www.omunkavlad.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0