livetefteralice

Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och fundera ut svar på frågor och reaktioner på annat folk som inte vet nåt om Alice kan säga till mig, sånt som jag föreställer mig att jag kommer att råka ut för förr eller senare.  Det är väl lite av en självförsvarsmekanism, så att det inte ska göra så ont, sen när det händer.
Framförallt är det frågor på två teman jag funderar på, här kommer några exempel:

"Har du några barn?"
"Är det inte dax att skaffa barn snart då?"

Såna frågor kan väl komma från folk jag inte känner så väl, men som vet hur gammal jag är och att jag är gift. Och vad ska jag då svara dem?

"Ja, en dotter. Men hon dog samma dag som hon föddes."
"Ja, jag har ett barn, men hon lever inte längre."
"Vi har redan ett barn, fast hon är död."

Är inte det ett fantastiskt effektivt sätt att ta död på en konversation, så säg? Men jag måste ju, jag kan inte med att låtsas som att min älskade Alice aldrig funnits, som att jag inte är hennes mamma.


Och på temat "sånt kan bara en mamma/förälder veta":

"Det kommer du märka sen när du är gravid/fått barn"
Svar: Jag HAR varit gravid, och jag har fött barn. Men jag gick bara nästan 24 veckor, och min dotter dog några timmar efter förlossningen."
Men visst, det är mycket jag inte vet om att vara gravid, och jag vet inget om hur det är att ha levande barn.

"Vänta bara tills du har fött barn, sen klarar du allt/det gör verkligen ont"
Svar: "Jag HAR fött barn, och jag har sett henne dö på mitt bröst. Och jo, det är möjligt att den upplevelsen gör att jag klarar allt, men jag skulle ändå hellre vara utan den. Och smärtan under förlossningen var ingenting i jämförelse med den jag lever med varje dag."
Inte gör den andra fysiska smärtor mindre heller, direkt, jag är fortfarande lika nålrädd som jag var innan jag blev inlagd i Kalmar och fick mitt livs första IV-nål instucken i vänster handrygg. Och min andra på insidan av höger hand. Och blodprov efter blodprov taget från högra armvecket. Och syrgas och lustgas och mediciner och min första natt på sjukhus. Och tänka sig: ändå beklagar jag mig över träningsverk och trötthet och när jag måste ta blodprov på Hälsocentralen.

Tänker mig att sådana kommentarer kanske kan komma från välmenande sjukvårdspersonal, grannar och framtida arbetskamrater med barn. Jag har läst om andra mammor som råkat ut för liknande och är bara tacksam över att jag har sluppit det än så länge.

Men som min underbara förlossningsläkare Annika sa: "Hur det än går nu så kommer du aldrig att vara förstföderska igen." Och det hade hon ju helt rätt i. Oavsett när Alice får syskon så kommer jag veta lite grann om hur det är att vara gravid och föda, och väldigt mycket om hur man älskar sina barn.


/L