livetefteralice

Häromdagen höll jag på att börja gråta på jobbet, när jag var inne hos kollegan som är ansvarig för kartprojektet. De har radion på därinne om dagarna, och just då spelades You’re out of my life med Darin. Listan på sånger och andra texter som påminner mig om barnen är på sitt sätt som ett levande väsen, den växer och ändras, ibland långsamt och i bland med stora hopp. Vissa dagar läggs flera nya till, medan jag efter ett tag kan lyssna på vissa av de låtar som förra månaden fick mig att gråta utan att känna mig som en enda massa av råa känslor. Ungefär som med resten av tillvaron – vissa dagar blir jag ledsen av att se min symaskin eller ett visst plagg som jag bar när jag var gravid, och andra dagar tänker jag inte alls på Alice eller Eskil och Max när jag ser samma saker.

Det här med att samla på sig texter verkar vi ha gemensamt, många av oss som har förlorat barn. Johbur skrev om det för inte så länge sedan, och på så gott som alla de andra Änglamamma-bloggarna jag läser har vid något tillfälle skrivit om texter som berör dem extra mycket.

Darins sång är en av de två senaste, och Oskar Linnros den andra.

Jag har klippt och klistrat lite för att bara visa de delar som passar bäst in på mina känslor:

You're out of my life

...

If I could turn back time and make you stay
Maybe then I would still be near you

You're out of my life, it cuts me like a knife
I'm wounded and it hurts, it hurts, it hurts
Since I cant tell you
You're out of my life, but did you have to die?
And now its too late, too late, too late to say I'm sorry

...
And suddenly, one day you left this world
Now I'm lost, on my own, its over

...
Youre out of my life
(It hurts, it hurts, it hurts)
(It hurts, it hurts, it hurts)
It hurts, it hurts, it hurts
Since I cant tell you Im sorry

 

Från och med du

...

För en minut sen var du min

en tredjedel av den jag var går hem

för en är krossad, en är din

det här är slutet på vår film

Från och med nu

Från och med du

...

jag minns varenda scen ifrån vår film

...

jag blir aldrig samma, från och med du

(från och med då från och med du)

från och med du

(somliga ljus brinner aldrig ut)

står inte ut, står inte ut

ett år försvinner utan ljus

även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur

från och med då

Från och med du, du,du,du

från och med du, du,du,du

jag blir aldrig mer densamma , jag blir aldrig densamma som förut

somliga ljus brinner aldrig ut

...

Kom att tänka på en dikt som jag tyckt om sedan jag hörde den första gången, i "Fyra bröllop och en begravning". När John Hannas karaktär läser dikten på sin älskades begravning gör han det så trovärdigt att man som tittare känner hans smärta. Och nu vet jag hur "Matthew" kände sig i den stunden.

Funeral Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,

Prevent the dog from barking with a juicy bone,

Silence the pianos and with muffled drum

Bring out the coffin, let the mourners come.

 

Let aeroplanes circle moaning overhead

Scribbling on the sky the message He Is Dead,

Put crepe bows round the white necks of the public doves,

Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

 

He was my North, my South, my East and West,

My working week and my Sunday rest,

My noon, my midnight, my talk, my song;

I thought that love would last for ever; I was wrong.

 

The stars are not wanted now: put out every one;

Pack up the moon and dismantle the sun;

Pour away the ocean and sweep up the wood,

For nothing now can ever come to any good.

W. H. Auden

/L