livetefteralice

...tänkte jag att jag skulle lägga ut några av de första texterna jag skrev om Alice.

29 Juni 2009 - Det bästa och värsta dygnet i mitt liv

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, så det är risk för att jag helt enkelt tvingas vara brutalt ärlig.

Vi är i helvetet just nu. Jag önskar att det som hänt oss de senaste dagarna bara vore en mardröm, men det är det inte.

I torsdags fick jag sammandragningar och lades in på sjukhuset i Kalmar över natten.
På fredag morgon skickades jag med ambulans till Universitetssjukhuset i Linköping.
Det var en jättelätt och fin förlossning.

Jag och David blev föräldrar till en liten flicka den 26 juni 2009. Eftersom vi bara var i vecka 23 (+ sex dagar) skyndade personalen iväg med henne till avdelningen för för tidigt födda.

Hon kämpade så hårt och visade verkligen att hon ville leva.

Tyvärr var hon så liten att hennes kropp helt enkelt gav upp.

Vår dotter heter Alice, och vi älskar henne.

22 juli 2009 - This is how it feels...

Sedan vi fick och förlorade Alice har jag lärt mig mycket om kärlek. Andra föräldrar kan nog hålla med om att den kärlek man har till sina barn på vissa sätt väldigt mycket liknar den man har för sin partner. För mig var den så stark, kom på en gång och kommer att vara hela livet. Det måste väl vara därför som det gör så ont.

Men jag har också lärt mig att min kärlek till Alices far håller för, och till och med blir starkare av det värsta som vi kunde råka ut för, och blivit påmind om hur familj och vänner finns där när man som mest behöver dem. Även om vi inte träffas eller hörs så ofta.

Och jag vågar hoppas att vi en dag ska bli föräldrar igen, och Alice storasyster till en liten syster eller bror. Ett barn som vi kan berätta för om storasyster som hade lite för bråttom ut till mamma och pappa..

Delar av Coldplays "Fix You" kan säga det bättre än jag kan. Texten påminner mig både om hur jag älskar Alice och hur jag älskar D....

"When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse"

"And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?"

.......

"And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth"

18 augusti  2009 - Försiktiga förhoppningar

I går var vi på sjukhuset för mitt återkollsbesök. Det var som vanligt jobbigt att befinna sig på sjukhuset där allt började, och speciellt i väntrummen på Kvinnokliniken, med gravida magar och lyckliga föräldrar (mest mammor) som just varit på ultraljud eller skulle på sin första undersökning. Det är jobbigt nog att se alla gravida kvinnor och barnvagnar på stan, men där är det ännu värre. Och jag var fruktansvärt rädd och nervös för vad vi skulle få för nyheter.

Men det gick bra, bättre än jag förväntat mig. Alla prover och undersökningar på mig ser helt normala ut. Det betyder att det inte finns någon förhöjd risk för att nästa barn skall råka ut för samma sak som Alice, och att vi alltså rent fysiskt kan försöka få detta nästa barn så snart vi vill. Jag är så otroligt glad och lättad över att det inte var något fel på mig som gjorde att min älskade lilla tjej dog. Och tanken att hon nu kan få ett syskon som stannar kvar hos oss är...nej, jag hittar inget tillräckligt stort ord.

Å andra sidan betyder det här beskedet att vi fortfarande inte vet VARFÖR Alice föddes så mycket för tidigt, och det är jobbigt det med. Vi väntar fortfarande på att få gå igenom resultaten från hennes obduktion tillsammans med hennes läkare i Kalmar, men det är ju tyvärr inte säkert att det finns några svar där heller. Det troligaste är att vi aldrig får veta vad som hände, mer än att moderkakan ser ut att ha lossnat och att det var det som gjorde att förlossningen kom igång. Men det borde den ju inte kunna göra, bara sådär, tycker man. Ingen infektion, inget fel på blodets förmåga att koagulera, inga problem med sköldskörteln, inget fel på livmodern.

Inget fysiskt fel på Alice heller, så vitt vi vet än så länge. Hon var så perfekt som hon kunde vara när hon inte var fullt utvecklad. Så det enda svar som sjukvården kan ge oss är att vårt barn bara dog. Vad är det för jävla svar egentligen?! Det bara hände. Otur, bättre lycka nästa gång. Nej, det är ingen som sagt så (vi har bara haft att göra med fantastisk personal på båda sjukhusen), men det blir väl liksom kontentan av det hela. Hur skall man som förälder kunna vara nöjd med det svaret? Men det måste vi, för de vet för lite om så extremt för tidigt födda barn för att kunna säga vad som gör att vissa överlever och andra inte. Och det måste jag, David och alla andra som sörjer Alice lära oss att leva med.

Hursomhelst, mitt i all smärta finns det nu ett litet försiktigt hopp om att jag får se i alla fall ett av mina barn växa upp, och det klamrar jag mig fast vid för allt vad jag är värd.

/L

7 september 2009 - Om att koncentrera sig

Jag har aldrig varit vidare bra på att koncentrera mig på något som jag inte egentligen vill göra, men numera är det väldigt svårt. Av vad jag har läst hittills om sorg, på bloggar och i artiklar och liknande, så är det väldigt vanligt att man får koncentrationssvårigheter när man sörjer. Jag har svårt att behålla uppmärksamheten när jag läser och ser på tv, t.o.m. när jag är mitt inne i ett samtal. Det är som att hjärnan inte riktigt räcker till, som att mitt ”arbetsminne” är för litet eftersom mitt huvud är fullt med sorg och andra känslor kopplad till Alices död. Dessutom är det så mycket olika saker och situationer som får mig att tänka på henne, inte bara de uppenbara som barnvagnar, bebisar och runda magar. Allt från kärlekssånger till min symaskin kan göra det, och det är inte ens säkert att det som fick mig att gråta i förra veckan, får mig att gråta idag, eller att det som jag inte hade några problem med förut inte plötsligt tvingar mig att kämpa med tårarna när jag är ute bland folk (eller hemma, för den delen). Så därför känns min dag idag som ett stort framsteg. Efter att ha pratat om det sedan vi kom hem från semestern lyckades jag idag äntligen ta mig till stadsbiblioteket, med tanken att där kanske jag kan koncentrera mig på att plugga istället för att, som vanligt slösa bort en massa tid med att slösurfa eller lyssna på talbok och lägga patiens…

Och det kunde jag! I dag har jag läst mer än tre gånger så många sidor som jag hittills har lyckats med på en dag. Långt ifrån den hastighet jag hade innan när jag pluggade, men en jäkla skillnad ändå! Ska dit igen på onsdag, och då ska jag försöka läsa fler sidor än idag. Blev helt utpumpad av att koncentrera mig så länge och åkte hem vid halv tre, så jag tror att det är bäst att portionera ut det över veckan. Det får ta den tid det tar att bli klar med hemtentan, jag har ju ändå inget annat för mig, och vill inte tvinga in mig själv i en vägg. Mår tillräckligt dåligt ändå.

Förutom att jag lyckades läsa hittade jag en roman som handlar om en mor som förlorat sitt barn, Tom är död heter den. Tänk att jag i princip aldrig kan gå in på ett bibliotek utan att gå ut med minst en bok ;) Får se om jag orkar läsa den, och Peter Birros Svarta Vykort som jag också lånat. Samtidigt som det är skönt att prata med och läsa om andra som också förlorat sina barn, blir det lätt lite för mycket känslor på en gång. Och att säga att jag alltid har haft lätt att leva mig in i böcker, filmer osv, speciellt negativa känslor, är att ta i i underkant. Har för längesedan tappat räkningen på hur många gånger jag gråtit över en sorglig scen i en bok, film, eller på tv.

Har börjat nysta lite i hur man bär sig åt för att få kontakt med andra föräldrar med ett barn för lite också, börjar känna behovet av att prata med någon fler som kan veta hur det känns, förutom maken. Det finns en hel del forum, och så organisationer som Spädbarnsfonden och FEBE, som har träffar för medlemmar. Vi får se hur det går med det.

Men den här veckan har i alla fall börjat bra, och det är jag tacksam för. Och i helgen får vi besök av svärfar!
Och nu ska jag snart krypa till kojs
/L