livetefteralice

Idag blev mitt sista betyg inrapporterat, vilket betyder att jag ÄR KLAR MED UTBILDNINGEN!
För att fira det kommer här en liten bildserie.

Först mitt examensdiplom, från examensfesten i går. Lilla D och jag cyklade dit i hällregn, bytte om på en skoltoalett med väldigt roligt eko (hon skrek glatt hela tiden) och många knappar som inbjöd till att tryckas på (tack och lov hann jag i tid varje gång) och var med på början av ceremonin innan maken kom och hämtade upp henne. Väl på plats bland alla mer eller mindre festklädda kandidater, magistrar, mastrar och lärare skötte hon sig exemplariskt. Med undantag för att hon petade lite på folk hon inte kände, men det verkade de tycka var ok.

Sen mina fina examensblommor, från mina föräldrar, min syster och min svåger:

Och så sist men inte minst min examenspresent, från mig själv till mig själv:
Den här UNDERBARA Pluggugglan från keramikern Märta Hedvall som bloggar på Märtas keramik & handarbeten

Så lång tid har gått sedan jag första gången hade en skrikande grårosa varelse liggande på mitt bröst. Det var inte förrän i det ögonblicket, när jag kunde se henne i ögonen och höra hennes protester mot att plötsligt befinna sig någon helt annanstans än i sin trygga etta, som jag verkligen förstod.

 

Det här barnet är min dotter och hon lever! Ingen ska ta henne ifrån mig för att hon måste ligga i kuvös eller något ännu värre, jag får behålla henne hos mig hela tiden jag är på sjukhuset, jag får ta med mig henne hem.

Älskade, älskade Dorothea, grattis på ettårsdagen!

/mamma

Lilla D har fått en till kusin, en liten O!
Hon bor i Singapore med sina föräldrar, så det lär tyvärr dröja ett tag tills vi får träffa henne. Men foton har vi sett idag och hon är såklart fantastiskt söt! Jag är så enormt glad att hon är här och att allt gick bra, det har varit ett par dagar av nervös väntan på nyheter (Singapore ligger i en annan tidszon och internet fungerade visst inte så bra på sjukhuset) efter att vi visste att de kommit in till BB.

Vi har vetat ganska länge att även denna kusinen skulle bli en flicka, och nu finns det på min mans sida tre barnbarn.
Tre flickor, födda tre olika år (M i oktober 2011, Lilla D i april 2012, och Lilla O nu i januari 2013), i tre olika länder.
Jag tycker att det är ganska häftigt, och föreställer mig familjesemestrar i Västergötland med tre busiga ungar som springer runt farmor/mormors hus och ropar till varandra på en blandning av svenska, danska, engelska och kinesiska.

Och jag tittar på fotona av Lilla fina O om och om igen och letar efter släktdragen som finns mellan min dotter och Lilla M. Det är ju så svårt att se på nyfödda, men jag anar att de kan bli lika varandra alla tre när O växt till sig lite. På en del av bilderna från i somras när M och Dorothea träffades ser nämligen M precis ut som Dorothea gör nu, i den ålder M var då.

Jag tycker om den tanken, för om Lilla D aldrig skulle få några småsyskon (vi kan ju inte bara "skaffa ett barn till" och hur som helst är det ALLDELES för tidigt att börja tänka på sådant på några år, men det kan bli så), så har hon ändå kusiner som hon liknar och som liknar henne. Två andra ansikten att spegla sig i, en större kompis att lära sig av och en mindre att lära ut saker till.
Det är ju viktigt, det där med rötter, och släkt, och familj.
/L

Musiken kom tillbaka in i våra liv - vi har sjungit, nynnat och spelat musik för henne sedan vi kom hem från B.B. I sorgen efter våra tre små försvann all musik, det gjorde för ont att lyssna. Men 2012 blev året då musik äntligen var en del av vår vardag igen. Musiken och skratten, och lyckan kom hon med.
Och för någon månade sen nådde jag insikten att jag nu först och främst är Lilla Ds mamma nu och inte enbart mamma till tre döda barn. Jag gick till kyrkogården med gravljus, men utan tändare. Hela min värld är upp och ner sedan i april och jag älskar det!

Jag jonglerar (fortfarande) 100% jobb, 50 % kurs och åtminstone 100 % familjeliv med en uppsats som fortfarande inte är färdig (men det är en annan, och ganska lång historia. Nytt datum för inlämning är i maj), så ni förstår förhoppningsvis att jag har svårt att hinna med något annat även om jag gärna vill.

För er som undrar vad jag gör om dagarna, och vad sjutton en arkivarie egentligen är för något, kommer här en briljant seriestrip av Berglin som förklarar det hela:

....och vi har så klart varit till graven. Fast det blev på söndagen när min pappa var här, för jag vantrivs på kyrkogården sådana dagar när det helt plötsligt är massor av människor där. Jag vill kunna gå till graven och pyssla i min ensamhet som jag brukar göra.
Då såg det ut så här, med en gravrosett i granris, två dekorerade ljus och lyktan på plats igen inför vintersäsongen.

 

Eftersom vi inte var där på allhellgonakvällen har jag inga vackra bilder på hur hela kyrkogården lystes upp av ljus och lyktor framemot fredag kväll, men jag vet ändå hur det såg ut. Min vän I skickade nämligen en bild på hur det såg ut efter att hon (för andra året i rad) hade tänt ljus hos barnen):

Fint, eller hur?

/L

Lilla M och Lilla D pratade om superviktiga baby-hemligheter när de träffades hemma hos sin mormor/farmor förra veckan (jag var inte med eftersom jag jobbar, D och Lilla D åkte själva ner till Västergötland).
Dorothea var väldigt intresserad av M, fast inte som en lekkamrat utan mer på samma sätt som hon gillar Tösen: nåt som rör sig och som måste petas på och helst smakas på också. M, som är en stor tjej nu (hon har fyllt ett) försökte leka med lillkusinen och ge henne saker (fast också stjäla hennes leksaker), men D har inte riktigt förstått poängen med det ännu. Till sommaren, när de förhoppningsvis båda två kan ta sig runt för egen maskin kan de nog däremot hitta på en hel del bus tillsammans.....Hur som helst var de väldigt söta ihop:

Vad tycker ni?
De svarta med fina skalmar, som är ett ganska säkert val (de är ganska lika ett av de två par jag har nu), eller de sköldpaddsfärgade, som är lite mer trendiga (i alla fall för att vara jag)?
Åh, ja just det: hej på er! :)

/L

Förra helgen var det Kulturnatten här i Uppsala. Det är ett jättearrangemang, i år var det över 600 programpunkter i centrala stan. Det är uppvisning i massor av olika danser och andra sporter, musik, provsmakning av mat och dryck, försäljning av bland annat hantverk, konst och begagnade böcker, och musik av alla de slag. Det är aktiviteter för barn och vuxna när föreningar, butiker, stora och små företag, kommunen, museer, landstinget och universiteten visar upp sig och sin verksamhet.

Lilla D och jag fick sällskap av E (som bodde i Kalmar samtidigt som D och jag), och även om vi inte hittade det vi tänkte göra (te-provning och dans från Påskön), så hade vi väldigt trevligt ändå. Vi tittade på bokförsäljning och fikade på Upplandsmuseets gård. Det var blåsigt där nere vid ån, men väldigt gott fika med bakverk från flera olika länder (som Röda Korset sålde till förmån för de civila offren i Syrien) och (vilket är extremt ovanligt i den här stan, trots att den är fullpackad med caféer och andra matställen) till trevliga priser - allt kostade 10 kr styck. Vi åt iransk saffranskaka, indisk morotskaka, "afrikanska bullar", och mintchokladkakor som tydligen skulle vara typiskt svenska. Dorothea somnade till ljudet av det brusande vattnet, och E och jag pratade om allt möjligt, som vi brukar göra.

Sen gick vi en sväng på stan, och jag kom på att Stadsarkivet brukar ha öppet på Kulturnatten, så jag ville passa på att bara smita in och säga hej. Jag småpratade lite med de i personalen som satt i receptionen just då, men så tjöt Dorothea till och meddelade att det var dax för henne att bli bytt på. "Ni har väl inte nåt skötbord här, va?". frågade jag (och tänkte att jag inte hade något minne av det från min praktik där, och att jag skulle få byta på Lilla D i vagnen. Det brukar gå alldeles utmärkt, bara jag har med mig vattenflaskan. Och det har jag alltid, eftersom jag alltid är törstig..).

 

"Gå in och byt på henne där inne du", sa den snälla personalen. Dörren in till personalutrymmena låstes upp, och jag tog med mig skötväska och bebis och traskade in. På vägen till toaletterna träffade jag på chefen och en av de andra arkivarierna i köket, och fick veta att de hade mailat mig om ett jobb. Av någon konstig anledning hade de fått tillbaka mailet, och de hade inga fler kontaktuppgifter till mig (vilket får mig att undra varför i hela världen jag inte gav dem mitt telefonnummer och min adress när praktiken var slut?). "Fast jag ser ju nu att du väl inte kan jobba ändå", sa chefen och syftade på Dorothea.

 

Det där snurrade runt i huvudet på mig medan jag bytte på Mini och gick tillbaka ut till E, som hade roat sig med att titta på den nya utställningen (och en stund trott att vi gått utan henne, eftersom vagnen hade flyttats när hon inte var i rummet) i arkivets bibliotek. "Jag MÅSTE ju tala om för dem att jag faktiskt kan jobba nu", tänkte jag. "D har ju tagit ut föräldraledighet fram till sista maj, för att jag ska kunna göra klart uppsatsen och de två kurserna som jag inte orkade med när jag var gravid. Klart att det kan bli lite kämpigt att jobba heltid och plugga halvtid i november och december, men det ska jag väl fixa. Det är ju ett JOBB! Som arkivarie!".

 

Så, jag bad att få prata med chefen igen, och hon sa: "ja, men kom in på måndag då så pratar vi om det".

Måndag morgon kom jag till hennes tjänsterum med ett CV och mina viktigaste referenser i en mapp, och det tog väl tio minuter efter att hon sagt att "referenser behöver vi inte titta på, vi vet ju att du kan jobba" till dess att hon tyckte att jag skulle komma tillbaka igen på fredagen och skriva kontrakt!

 

Tre månaders anställning, heltid och med en vettig lön.

 

Jag är överlycklig (men såklart nervös: hur ska jag klara av att vara ifrån Dorothea så mycket?!)!

 

Och allt för att jag fick ett infall att gå in på arkivet, och för att Lilla D behövde bytas på.

 

/L

 

 

 

Jag har funderat på det i mer än ett år. Det är ju så snyggt, och det verkar så praktiskt och skönt - håret torkar fort, behöver minimalt med styling, och det passar bra i hop med både glasögon och alla stora örhängen som jag älskar.

Så igår var jag på min favoritsalong nere på stan igen, och frågade min frisör om hon trodde att min idé skulle fungera med min ansiktsform och mitt hår, eller om vi skulle prova något annat. !"Vi kör!", sa hon. Och det gjorde vi:

I alla fall en del av det. :)  Först tar vi second-handfynden/presenterna som är köpta på¨diverse loppisar och auktioner i Dalarna, Falbygden (min mans hemtrakter) och Västmanland (där min syster bor).