livetefteralice

 

Men nu kändes det alltså som att jag inte kunde skjuta på saken längre: jag behövde nya sandaler. De skulle vara i läder, de skulle ha platt sula, och de skulle ha en massa remmar, alltså nån form av "gladiatorsandaler". Och jag hittade ett par ganska tidigt på sommaren när jag gick förbi Indiska här i stan. De hängde på väggen och jag hade inte tid att gå in i butiken just då, men jag kollade upp dem på nätet. Turkosa lädersandaler med pärlbroderier - kan det bli mer sommar? Eller med Lina, för den delen? Jag älskar turkost, och Indiska, och "etno-bling". Men jag tyckte att 499 kr var ett lite väl saftigt pris, och de såg väldigt ljust turkosa ut på Indiskas hemsida. De kanske skulle vara svåra att matcha med mina sommarkläder, och bara bli liggande i en låda? Och dessutom drog jag mig för att åka ner på stan och prova dem, som jag brukar göra när jag känner att jag måste köpa nya skor. Och sedan åkte vi på semester.

 

Men jag tänkte på de där sandalerna ofta, och pratade om dem, och tittade på bilderna på hemsidan. Och argumenterade för och emot varför jag skulle eller inte skulle köpa dem. Och när vi var i Skövde över dagen hade jag bestämt mig för att gå in och prova dem. De var lätta att hitta i butiken, och de var nu på rea för 349 kr men: de fanns bara i st 38 och mindre. Jag provade ändå, men det gick så klart inte. Jag bad min syster titta i Västerås, och jag tittade i en av Uppsalas två butiker och på Indiskas webshop när vi kom hem igen - men nej. Jag intalade mig själv att de säkert var för smala i sulan ändå, eftersom jag tyckte att det vara lite pinsamt att bli så besviken över ett par skor. D, Lilla D och jag åkte till ett av Uppsalas köpcentrum och gick i skoaffärrer, och jag hittade ett par svarta lädersandaler på rea som jag betsämde mig för skulle duga. När jag kom hem och gick omkring i dem lite mer insåg jag att de faktsikt gjorde mer än dög, de var ju riktigt fina, och bekväma. Inga turkosa sandaler med pärlor, men snygga och enkla att matcha med vad som helst.

 

Och så fick jag ett sms från min systers äldsta barndomsvän (de har varit bästa vänner sedan första klass och mina föräldrar räknar henne som en del av familjen), som på eget bevåg tittat efter sandalerna på ett Indiska i Stockholm. Där fanns det inte bara ett par i storlek 39, utan två! Och fast jag inte såg sms:et förrän butiken stängt för dagen och det därför blev ännu lite krångligare för henne, så gick hon tillbaka dagen efter, köpte dem åt mig och postade dem till Uppsala (självklart fick hon betalt för det).

 

Så nu har jag inte bara ett par fina sommarsandaler som jag borde kunna ha glädje av i många år, utan två! :) Och de kostade tillsammans ungefär lika mycket som de från Indiska gjorde från början, dessutom.

 

Jag tittar ner på mina finklädda fötter och känner mig riktigt böjd med mig själv. Och lättad över att jag definitivt inte behöver köpa nya sommarskor nästa sommar!

/L