livetefteralice

I lördags var Lilla D och jag på Spädbarnsfondens minnespicknick vid Kung Björns hög i Hågadalen. Vi var ett gäng familjer som samlades där för att tillsammans minnas de barn vi förlorat. En del var nydrabbade, för andra hade det gått några eller ganska många år. Efter att alla samlats stod vi först i en stor ring och berättade lite kort om hur våra familjer ser ut idag - vad som hände barnet eller barnen som dött, om det finns syskon i familjen och vad alla heter. Sen sjöng vi Pippis sommarsång. Den här, ni vet:

"Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön,

och träden är så fina och marken är så grön,

och blommorna är vackra och höet luktar gott

och solen är så solig och vattnet är så vått.

Och lilla fågeln flyger i boet ut och in,

och därför vill jag sjunga att sommaren är min.

Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra,

och alla söta myggor dom vill jag också ha,

och jag är brun om bena´ precis som det ska va´,

och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra.

Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn,

och därför vill jag sjunga att sommaren är min."

Efter det läste vi en dikt av Ingela Bendt

(en omarbetad version av en text från hennes mässa Vår ogråtna gråt):

"Jag är inte ensam, vi är många som mist barn och syskon,
runtom i världen och genom historien.

På olika sätt – i magen, vid förlossningen, i späd ålder,
genom sjukdom, av olyckshändelse.

Kanske för längesedan, kanske alldeles nyss.
Vi förbinds med varandra,
vi är delaktiga i samma öde:
att stå med tomma händer. "

Så sjöng en av mammorna en sång som jag inte uppfattade namnet på (det var lite blåsigt), och sedan räknade vi ner från tio och släppte upp ballonger till minne av våra barn/syskon/syskonbarn. Jag hade tänkt att skriva något på mina tre, men eftersom det visade sig vara matdax precis när vi skulle börja sjunga hade jag händer och armar fulla där jag stod med Dorothea, flaska i ena handen och ballongernas snören fastsurrade runt den andra. Det var lite knepigt att släppa upp dem när det var dax, men det gick. Det var så vackert att se färgprickarna som blev mindre och mindre mot den blåa himlen, och jag grät lite av saknade och lättnaden att vara bland andra som förstod hur det är. Sen åt vi matsäck på filtar i gröngräset, och Dorothea var på gott humör hela tiden vi var kvar och på bussresan hem. Jag var inte så lite stolt över oss båda för att vi fixat en flera timmar lång utflykt på egen hand. Tyvärr blev det inga foton på hur vackert det var med ballongerna, fast jag hade kameran med så hann jag inte innan Lilla D ätit klart och jag kunde lägga ner henne i vagnen. Det blev inga foton på nåt annat heller,  för den delen, men det känns helt ok. Jag har fina minnesbilder istället, och så kan jag kanske ta kort nästa år.

/L