EXAMEN!

Idag blev mitt sista betyg inrapporterat, vilket betyder att jag ÄR KLAR MED UTBILDNINGEN!
För att fira det kommer här en liten bildserie.

Först mitt examensdiplom, från examensfesten i går. Lilla D och jag cyklade dit i hällregn, bytte om på en skoltoalett med väldigt roligt eko (hon skrek glatt hela tiden) och många knappar som inbjöd till att tryckas på (tack och lov hann jag i tid varje gång) och var med på början av ceremonin innan maken kom och hämtade upp henne. Väl på plats bland alla mer eller mindre festklädda kandidater, magistrar, mastrar och lärare skötte hon sig exemplariskt. Med undantag för att hon petade lite på folk hon inte kände, men det verkade de tycka var ok.

Sen mina fina examensblommor, från mina föräldrar, min syster och min svåger:
 


Och så sist men inte minst min examenspresent, från mig själv till mig själv:
Den här UNDERBARA Pluggugglan från keramikern Märta Hedvall som bloggar på Märtas keramik & handarbeten
Nu ska jag återgå till att fira första dagen på makens semester och fjärde på min föräldraledighet :)
/L

Upptagen

Jag jonglerar (fortfarande) 100% jobb, 50 % kurs och åtminstone 100 % familjeliv med en uppsats som fortfarande inte är färdig (men det är en annan, och ganska lång historia. Nytt datum för inlämning är i maj), så ni förstår förhoppningsvis att jag har svårt att hinna med något annat även om jag gärna vill.

För er som undrar vad jag gör om dagarna, och vad sjutton en arkivarie egentligen är för något, kommer här en briljant seriestrip av Berglin som förklarar det hela:

 
Vad vi gör är alltså att ta hand om och tillgängliggöra information så att sånt här inte ska hända.
För tillfället gör jag det genom att fotografera små plastfigurer från flingpaket, varuförpackningar, kakrecept, damklädesbutiksannonser från 1930-talet, informationsbroschyrer från 1980-talet, helt fantastiska akvarellmålningar och blyertsskisser från sent 1800-tal, ransoneringskuponger, priser från en dockteaterfestival och bussbiljetter från 1980- och 90-tal. Bara för att nämna något av allt det spännade material som vi har hos oss på jobbet. :)
/L

Jag gav upp

Koncentrationen finns helt enkelt inte där när kursen är så svår att läsa in på egen hand som "Digital dokumenthantering för arkivarier" har varit, och orken börjar tryta i takt med att magen växer.

Jag satsar allt krut jag har kvar på uppsatsen, för den är svårare att ta igen nästa termin eftersom jag måste ha en handledare under arbetet. Vår första kurs på master-året fick jag i allafall klart och godkänt på, så jag känner mig inte helt missnöjd med min insats hittills.

/L

Informanterna

Det har rasslat till i min mail, här på bloggen och på Facebook, så nu har jag plötsligt gott om informanter.
De två första intervjuerna är dessutom redan gjorda, och snart blir det fler. 

Tack så jättemycket till alla er som erbjudit sig att hjälpa till!

/L


Sökes: fler informanter

Det börjar ordna sig med uppsatsen.
Jag har fått tag på informanter, haft första kontakten med min handledare (som verkar jättebra och gav mig massor med pepp) och har börjat skissa lite på de första avsnitten.

Men jag skulle fortfarande behöva lite mer hjälp, så nu söker jag två änglaföräldrar (mammor eller pappor) som skulle kunna tänka sig att bli intervjuade via Skype, mail eller något chattprogram, till mina testintervjuer.

Deras svar är alltså inte tänkta att hamna i själva uppsatsen, utan mer att fungera som ett sätt att testa mina intervjufrågor.  

Känner du läsare dig manad, eller känner du någon som kanske skulle kunna tänka sig att hjälpa till?

Kommentera här i bloggen, eller maila mig på maelanthe@gmail.com

/L

Tentadimma

Den första tentan för terminen ska vara inne på fredag klockan 12, och det är en av den tråkigaste uppgifter jag någonsin har haft :(

Så det går lite långsamt, men jag måste bli klar för att få de första poängen för läsåret.

Bloggandet får vänta till i helgen, helt enkelt.

/L

Tankar om uppsats

Idag har jag skickat in ett "moln" - ett förslag på vad jag vill skriva om i min masteruppsats. Det var lite nervöst, eftersom det innebar att jag berättade för den ansvariga läraren, och för kursadministratören att jag är gravid.

Och att jag har förlorat barn, eftersom det här är vad jag vill skriva om:

"Jag vill undersöka om, och i sådana fall hur föräldrar med änglabarn (med det menar jag barn som dött under graviditeten, i samband med förlossningen eller ungefär inom sitt första levnadsår) organiserar digitala och analoga dokument som har laglig, medicinsk, eller en mer allmänna känslomässig betydelse för deras roll som föräldrar till barn som dött, och som ett sätt att minnas barnet/barnen.

Dokumenten kan till exempel inkludera journalkopior, födelse- och dödsattester, födelse- och dödsannonser, fotografier (på barnet före och/eller efter döden, från kistläggning och/eller begravning, på gravplatsen och hur den pyntas vid olika tillfällen, m.m), kondoleanskort från vänner och släktingar, mail och meddelanden på sociala medier, brev, material från egna och andra föräldrars bloggar, hemsidor tillägnade barn som dött eller med information om orsaker till spädbarnsdöd, olika beslut och besked från myndigheter, samt tidningsartiklar och annat publicerad material på liknande teman.

Jag tänker mig ett relativt litet antal informanter, ungefär 3-5 stycken.

Som metod tänker jag mig kvalitativa livsvärldsintervjuer enligt Kvale och Brinkmann, men eventuellt kan det bli så att de måste utföras via internet, som chatt eller via Skype. Det beror på om jag kan hinna med att hitta informanter och utföra intervjuer innan november då jag blir sängliggande hemma efter en operation i samband med min graviditet.

Teorimässigt funderar jag på om min studie kan knytas till Personal Information Managemnet-fältet, men jag har inte läst på så pass mycket om PIM att jag är säker på det.

Eftersom jag har personlig erfarenhet och en stark koppling till ämnet vill jag försöka att använda mina förkunskaper som en källa till kunskap, vilket jag har fått viss träning för under min tidigare utbildning (min kandidatexamens huvudämne är etnologi). Jag är också medveten om att de flesta av mina informanter kan komma att vara bekanta till mig i min roll som mamma som förlorat barn, och att den känslomässiga koppling som även änglaföräldrar som inte är närmare bekanta kan ha, gör det ännu viktigare att jag försöker ta vara på min subjektiva position och inte strävar efter att vara objektiv.

Mina frågeställningar skulle kunna bli ungefär de här:

Samlar änglaföräldrar dokumentation om sina barn?

Av vilka orsaker?

Vilken typ av dokument handlar det om?

Hur hanteras/organiseras informationen?

Vad används informationen till?"

 

Änne ett sånt där tillfälle där jag blir "hon som förlorat barn", men det känns helt ok. Jag vill skriva om ett ämne som verkligen engagerar mig, och jag vill bidra till att sprida kunskap om att små barn dör även i dagens Sverige och att det är något som deras föräldrar lever med varje dag.

På tal om det, läs gärna vad Tildas mamma skrivit om hur det känns att berätta för nya personer om att vara änglaförälder - "Jag kommer ut igen och igen".

/L



Stora beslut och mycket vånda

Jag hade bestämt mig för att jag inte skulle börja andra året på utbildningen nu i höst. Inte för att jag inte ville plugga, utan för att jag inte ville tvingas hoppa av mitt i uppsatsarbetet och kanske få svårt att göra klart det och ta ut min efterlängtade examen. Det kändes som det mest ansvarsfulla beslutet - att istället ta studieuppehåll, försöka hitta ett jobb, och så läsa år två till nästa höst.

Det gjorde många runtomkring mig lite bekymrade. De sa det inte rent ut, men jag märkte det på dem, och jag vet att det är för att de bryr sig om mig.

Och då började jag fundera ett varv till. Jag ville ju plugga, för det är så roligt. Men vi skulle ju ha seminariegrupper under hela kursen som också skulle träffas och hjälpa varandra under uppsatsarbetet - skulle jag då inte lämna de andra i sticket om jag plötsligt tvingades sluta? Kunde jag överhuvudtaget ta studieuppehåll mitt i en termin bara så där? Jag hade många frågor som snurrade runt i huvudet, så jag tog mig i kragen och bokade in ett samtal med institutionens studievägledare.

"Det är klart du ska plugga!" sa hon. Och: "på fjorton veckor hinner du ju med en hel del". Och hon sa att grupperna skulle vara så pass stora att de inte stod och föll med en elevs närvaro, så det skulle inte vara någon fara med det heller.

Så hon rev upp min ansökan om studieuppehåll och registrerade mig på programmet igen!

På måndag har jag den första lektionen på mitt andra ABM-år. I förmiddags köpte jag de första böckerna - det gjorde mig över 1100 kr fattigare, trots att jag fick 10 % rabatt. Mitt besök på tandregleringen kostade ungefär lika mycket - det var en kostsam dag (men fasen vad skönt det känns att vara av med de där trådarna som var sista resten från alla mina år med tandställning!).

/L


Hurra för mig!

Då var det klart.
Vid 21-tiden igår skickade jag in min tenta, så nu är det bara att hoppas på att den blir godkänd (det tror jag) - sen är jag klar med mitt första år på masterutbildningen.

Det är såååååå skönt.

/L


Ge mig pepp!

Sitter med sista frågan på den gamla hemtentan, och det är så tråååååååååkigt.

Dessutom jobbar Busschauffören min natt idag igen så det enda sällskap jag har är stans sötaste katt (vilket iofs inte är så illa) som kommer förbi och vill bli klappad på magen då och så, och avsnitt av "Sommar i P1" från förra året som jag poddar.

Och det regnar.

Och jag har inget godis hemma, och slut på mynta till teet (och det regnar).

Och det känns som att jag har hundra andra saker jag hellre skulle göra just nu än försöka blaja ihop en jämförelse av arkivredovisning av den traditionella svenska varienten och den nyare internationella standarden ISAD(G).

Gnäll, gnäll, gnäll.

/L


Och läskurserna då?

Jo, jag fick godkänt på båda. Efter ett näsblod och två timmar som för mig kändes plågsamt fyllda av hummande. Tack och lov verkade även läraren tycka att upplägget på kursen kanske inte hade varit det bästa (det var första gången de anordnades, och han såg den lite som en försöksomgång inför nästa höst, då de antagligen blir obligatoriska), så han var snäll i sin bedömning. Det är väldigt svårt att kunna plocka ut det viktiga i nästan 2000 sidor text om man inte har en aning om vilka kunskaper läraren efterfrågar eller hur examinationen kommer att vara utformad. 

Så, jag är missnöjd med min prestation, men glad att jag läste kurserna och väldigt lättad över att vara godkänd.

/L

Slutet på tentaplugget hägrar...



När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.

När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.

När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.

När jag har läst färdigt den sista texten får jag se på Doctor Who.

Det gäller att motivera sig själv så här på slutsträckan.


"I wear bow-ties now. Bow-ties are cool".

Om ni inte har den blekaste om vad jag menar - titta här.

/L

En tyngd från mina axlar

Jag har haft en riktigt jobbig vecka, där sorgen inte har velat lämna mig i fred och tårarna har kommit mycket oftare än de brukar. Det är ju inte så att jag vanligtvis sörjer ibland och inte har sorg resten av tiden, men nu när jag är inne på mitt andra år utan levande barn har jag ju på någotvis vant mig vid eländet. Större delen av livet trivs jag ju med nu, vardagen fungerar oftast som den ska och jag kan vara glad över sådant som går bra och må bra av att göra saker som jag gillar.

Men den är ju alltid där, sorgen. Eftersom jag tänker på barnen massor av gånger varje dag påminns jag också om att de är borta. Och det gör egentligen inte mindre ont nu än när de dog, jag har bara vant mig vid att leva med smärtan, ilskan, saknaden och det enorma tomrum som Alice, Eskil och Max lämnade efter sig. 

Och när annat i livet är jobbigt, då blir sorgen svårare att hantera. Stress, sjukdom, att känna sig misslyckad eller ensam - allt det där kan göra att sorgen bryter igenom.

De senaste veckorna har jag varit väldigt stressad över en massa viktiga saker som måste ordnas, sådant som vi har pratat om här hemma och som vi bara skjutit på. Högst upp på den listan var en praktikplats till mig. I utbildningen ingår 5 veckors praktik på ett arkiv, och de flesta i min klass hade ordnat sina redan innan jul. Det borde väl jag också ha gjort, men efter begravningen var det som att all den energi jag hade kvar sögs ut ur mig och jag kände mig bara sliten. Semestern hjälpte som tur var till att "ladda om mina batterier"(det var ju också till stor del tanken med den), och jag satte igång att ringa och maila runt till en massa ställen på den lista vi fått av skolan över arkiv som tidigare haft praktikanter från vårt program.

Och jag fick nobben. På sju ställen. Antingen kunde man inte ta emot någon praktikant alls, eller så hade någon av mina klasskamrater redan blivit lovade en plats och det gick inte att ta emot en praktikant till.

Men så (det hade ni inte kunnat gissa, eller hur? *ler*) idag ringde jag till Stadsarkivet här i stan eftersom de inte svarat på mitt mail, mest för att få det hela ur världen. Men de sa inte nej, de sa ja! En klasskamrat som skulle ha varit där har tagit studieuppehåll, och jag fick gärna ta den platsen.

Stadsarkivet! De har massor av spännande pappersmaterial, och jobbar även med digitala handlingar, och så har de förstås mycket utåtriktad verksamhet (forskare, studiebesök och liknande). Så jag kommer att få prova på lite av varje, och jag tror det kommer att bli jättekul!

Och det var tyngden som föll från mina axlar. Det kommer flera (den där listan är fortfarande ganska lång), men just nu känner jag mig lätt, glad och nöjd.

/L 


Upp och ner (och lite upp igen)

Hemtentan som skulle vara inne vid midnatt igår blev inte färdig. Trots att jag har varit flitig är bara tre av fem frågor klara, men nummer fyra är påbörjad. Jag var helt däckad på tisdagen och ville inte göra nåt alls, hade bokstavligt talat svårt att komma upp ur sängen och det har vi båda haft hela veckan. Och jag klarar inte av att sitta uppe hela nätterna, det slutar bara med att tankarna virvlar i väg och gråten kommer när jag blir för trött. Så, jag har skrivit på normala tider och tänkt att jag gör så gott jag kan, och går det inte hela vägen får jag förklara för min lärare varför jag inte klarade av det.

Vilket jag gjorde i dag, och det var väldigt jobbigt. Dels för att han såg ut som att jag slagit honom i huvudet med en gigantiskt klubba (tänk: Tom och Jerry eller andra klassiska tecknade serier) eftersom "jag har inte skrivit klart min tenta därför att jag begravde mina tre barn i måndags" knappast var vad han hade väntat sig att höra, och det ÄR ju tragiskt det vet jag ju. Svårt att hantera, att veta hur man ska svara på det. Jag är bara så van själv, att jag inte tänker på hur många människor som inte ens tänkt tanken att små barn fortfarande dör i dagens Sverige. Och att det kan vara svårt att ta in, första gången man konfronteras med det. Så dels var det hans reaktion, som gjorde mig medveten om hur hemskt det är, och då började jag nästan gråta bara av det.

Men sen, när han hade samlat sig lite, så var han så snäll och förstående. Lämna in den när du orkar, sa han. Och vad duktig du är som försöker läsa i helfart, sa han. Och där kom det fler tårar och tryckte på bakom ögonen. För jag vill ju inte behöva vara duktig, inte tvinga mig själv att plugga när det här ju faktiskt ändå är en av de roligaste saker jag läst på universitetet, och jag är helt övertygad om att det är arkivarie jag vill bli. Och jag vill inte, vill inte,vill inte vara "hon som det är så synd om", jag vill vara en helt vanligt student. En som är på föreläsningar, lämnar in sina uppgifter i tid och klarar sina kurser (vilket jag iof gjort fram till nu).

/L


Nyttig kunskap

Idag hade vi ett väldigt intressant seminarium på kursen i Traditionell arkivhantering. I förväg hade vi läst i två av kursböckerna om handlingsoffentlighet och sekretess - riktigt, riktigt seg och torr läsning med sida efter sida av lagtext, så jag trodde det skulle bli några ganska krävande, eller helt enkelt bara tråkiga, timmar i skolan idag.

Tjii fick jag!
Vi fick i uppdrag att två och två ta oss till olika myndigheter i stan, de flesta inom universitetet men vissa av klasskamraterna var också på kommunen och landstinget. Väl där skulle vi, utan att presentera oss eller säga varför vi var där, be att få titta i deras diarium. Därifrån skulle vi välja ut två handlingar och be att få en kopia på den ena, och även be att få ut namnet på institutionens prefekt/myndighetens chef och uppgifter om denna persons månadslön. Om vi blev nekade, skulle vi be att få ett skriftligt beslut på detta, med motivering.

Och varför var nu detta intressant, och vad har det med arkivvetenskap att göra? Jo, ett diarium är en förteckning över en myndighets inkommande och utgående handlingar, och de har en skyldighet att föra ett sådant. Om handlingarna är allmänna så har vem som helst rätt att traska in på vilken myndighet som helst och be att få se dem, och det gäller även diariet. Om handlingen är högst 9 sidor lång har myndigheten skyldighet att kopiera den gratis till vem som än frågar efter den. En person som frågar efter allmänna handlingar har rätt att vara anonym.

Vi hade alltså lagstadgad rätt att utföra den här uppgiften utan att förklara vad det var vi gjorde, och myndigheterna som vi besökte var skyldiga att hjälpa oss. Men det gick det lite si och så med. Min klasskamrat och jag fick svaret :"diarium? det har vi nog inget" när vi besökte institutionen för kemi på BMC, andra möttes av allt från otrevliga tjänstemän som krävde att få veta vilka de var, till folk som visste att de inte fick fråga men gjorde det ändå. Flera grupper fick inte ut några handlingar alls, däribland min. De flesta verkade ha blivit slussade fram och tillbaka mellan olika personer eftersom ingen riktigt visste vem som hade ansvaret för diarieföringen. En del myndigheter hade säkerhetsrutiner som krockade med rätten att vara anonym, tex krävdes det att besökare skrev in sig innan de släpptes in till handlingarna. Läraren berättade att när han läste arkivvetenskap och gjorde samma övning, blev han och hans klasskamrat väl mottagna av registratorn, personen som var ansvarig för diariet, men utskällda av prefekten (institutionens chef), som hotade med att kalla på vakten om de inte legitimerade sig. När de förklarade sin uppgift blev prefekten rätt som generad....

Slutsats - lagstiftningen är inte allmän kunskap ens hos dem som borde veta bättre, så hur ska då folk i allmänhet veta att de har rätt att inte bara begära ut handlingar om sig själva, men också om hur deras skattepengar används, hur deras politiker gör sitt jobb, och så vidare? Insyn i hur samhällets myndigheter arbetar ska inte bara vara journalisters angelägenhet, vi har lika stor rätt till den allihop. Det här känns som bara ännu ett exempel på hur dåligt arkivariekåren har lyckats med att sprida kunskap om vad det är vi gör och vad det ska vara bra för, inte undra på att de flesta som jag möter frågar "vaddå?" när jag berättar vad det är jag läser till.

Och det får mig att känna att jag behövs där ute när jag är klar, att jag kan göra nytta.

/L



Hemtenta

Om tolv minuter dyker frågorna till min första hemtenta på arkivvetenskapen upp på nätet, och imorgon klockan 17.00 ska den vara inlämnad. Fram tills dess lär jag inte kunna tänka på så mycket annat, så tills dess:

önska mig lycka till!


/L

I morgon börjar skolan!

Vi cyklade ner på stan idag och köpte de två böcker på min avsevärt längre lista som fanns inne på Akademibokhandeln LundeQ:





Synd att inte fler av de andra fanns också, det var en väldigt trevlig och sällan upplevd känsla att kunna lämna över presentkort och coop-check och gå hem med gratis böcker i sin påse!

Nu ikväll har jag beställt tre andra böcker från Bokus, och de texter som fanns som e-bok har jag redan hämtat hem, och jag har kollat upp i vilket hus institutionen ligger, så jag känner mig ganska väl förberedd.

/L



Arkivvetenskap

Enligt det första antagningsbeskedet kom jag in, och jag har tackat ja. Så nu borde jag ju vara jublande glad, men jag tror inte riktigt, riktigt på att det är klart förrän jag får litteraturlistan från institutionen. Fram till dess är jag lite  lagom glad.... :)


/L

RSS 2.0