Lilla Poppy

Som ni kanske märkte förra sommaren är jag väldigt förtjust i Take Thats musik (speciellt de album som gjort efter återföreningen, som i ärlighetens namn är mycket bättre än de från 90-talat), och därför läser jag alla nyheter jag kan komma över om bandmedlemmarna. Lite hoppas väl jag på att det ska bli en turné till där Robbie är med, så att jag ska få se dem fast konserten i Köpenhamn förra sommaren blev inställd.

Så, när jag såg en bild på Gary Barlow i marginalen på Aftonbladets sajt i mors klickade jag så klart på den, fastän jag redan hade läst rubriken. ""Take That-stjärnan Gary Barlows dotter död vid födseln", stod det.

Inga detaljer, förutom att flickan var död vid födseln och att hon heter Poppy. Och så hoppas jag att det får förbli. Att pressen lämnar hennes familj i fred, så att de får sörja på sitt eget sätt, i lugn och ro. Ta den tid de behöver för att hitta ett sätt att leva med sorgen och smärtan och de hemska minnena. Hur och varför Poppy Barlow dog (om det går att hitta någon orsak) är familjens ensak, om de inte väljer att berätta om det offentligt.

En liten vallmo-flicka som aldrig fick leva utanför sin mammas mage och aldrig lära känna sina föräldrar och sina tre äldre syskon. Det är lika sorgligt varje gång det händer.

/L


Fotbollsfrun och jag

Det finns en bloggare som heter Malin Wollin. Hon har en blogg som heter Fotbollsfrun, och en annan blogg som hon startade när hon och sambon väntade sitt fjärde barn.

Malin bor i Kalmar och är tre år äldre än jag. Hon är journalist och fantastiskt bra på att skriva - rolig, lagom vass och med skinn på näsan men också ödmjuk.

Jag har läst på Fotbollsfrun av och till, men jag började följa den andra bloggen efter att hon länkat till det här inlägget. Bara två meningar långt, men det är alla ord som behövs:

"Barnet hade dött i magen.
I morgon ska jag föda fram vårt fjärde barn."

Så skrev Malin i maj förra året, och jag började följa hennes väg genom det helvete som jag känner igen så väl: att förlora ett efterlängtat barn. Hon skrev, och vi läsare kommenterade i båda hennes bloggar. De allra flesta visade sin sympati, och många av oss berättade våra egna historier. Tyvärr var det några riktiga idioter som skrev okänsliga saker också, och jag beundrar Malin något alldeles oerhört för att hon orkade bemöta dem.

Jag har tänkt så mycket på henne sedan dess, och är inne på båda bloggarna varje dag. För det är inte bara så att hennes historia berör mig på samma djupa sätt som alla historier jag har fått höra och läst om sedan D och jag förlorade Alice, den liknar dessutom min egen historia väldigt mycket.

Malin och Joakims fjärde barn föddes nämligen dött i samma graviditetsvecka, i samma stad och på samma sjukhus som Eskil och Max. Jag kan så väl föreställa mig hur deras lilla bebis såg ut, eftersom han eller hon förmodligen var väldigt lik vår Eskil. Han dog ju också i magen innan han föddes, och hade legat kvar därinne ett par dagar. Förmodligen träffade Malin och Joakim en del av den personal som vi träffade, men jag hoppas att de fick ett bättre bemötande än vi fick. Inte för att jag tror att personalen var oberörda av vår situation där vi låg och väntade på att få veta om vi skulle förlora en av eller båda våra pojkar, men de hade dåliga rutiner för omhändertagande av så små barn tyckte vi. De blev helt enkelt inte tillräckligt mycket behandlade som just små älskade barn, och vi inte som deras föräldrar (utan som en kvinna som nyss fått missfall och hennes partner, som mer eller mindre råkade vara där). Det kan bero på att jag var inskriven på gynavdelningen och inte BB (där var personalen bra, även om barnmorskan hade kunnat visa mer medkänsla) eller neonatalen, eller på att sjukhuset är så litet, men ändå. Kontrasten mellan pojkarnas födelse och Alices var väldigt stor, och det gör mig fortfarande arg och ledsen att tänka på. 

Hur som helst, jag tycker att ni ska ta och läsa Malins blogginlägg. Både de om barnet som dog och de andra, för det är de väl värda. Och gå in på mamas hemsida och läs intervjun som skrevs när Malin blev deras nya krönikör också, den träffar rätt i hjärtat.

Det numret av Mama är den enda gravidtidning jag har läst under den här graviditeten (eller kanske till och med den enda någonsin, om jag tänker efter). Jag tycker att de verkar så hysteriska redan innan jag blev gravid första gången, och efter att Alice dog fick åsynen av sådana tidningar mig att må illa. Jag tyckte bara visade hur underbart och fantastiskt allt skulle bli per automatik efter plusset på stickan, och det var ju inte min verklighet.  Det tycker jag väl fortfarande, att de är för glättiga och spär på köphysterin runt graviditet och barn, men det där numret var väl ändå ganska ok.

Varje gång jag satt i ett väntrum efter Alice så har jag vänt på såna tidningar om de legat på bordet framför mig, och istället letat reda på något mer neutralt att läsa. Men, när jag läste att Malin skulle vara med i Mama, då tänkte jag: om jag ser den tidningen så ska jag faktiskt plocka upp den, för jag vill läsa den artikeln. Och nästa gång jag var på MVC låg den där på bordet :) Upp- och ner, som om någon annan hade tänkt likadant som mig. Jag läste, och jag grät en tår eller två.

/L

Svar på en kommentar

Jag fick en anonym kommentar på inlägget om dödsannonsen jag skrev om, som jag gärna vill svara på.

"Har följt din blogg länge och önskar er all lycka!
Bara en tanke. Har du kollat med mamman och pappan att det är ok för dem att du lägger upp deras dotters dödsannons på nätet, namnger dem, berättar att och när du sett dem på en specifik mottagning på sjukhus och hur de betedde sig där? Jag förstår att du blev väldigt berörd med tanke på din historia, men om jag var den mamman hade jag känt mig kränkt och att du gått över min privata gräns, om du inte frågat om lov innan...

All lycka med Mini!"

Nej, jag har inte frågat föräldrarna, eftersom jag inte känner dem. Annonsen var publicerad i tidningen både i pappersform och på internet, så jag skulle inte hålla med om att jag "lagt upp den på nätet". Däremot har du rätt i att det kanske inte var helt genomtänkt av mig att använda den i inlägget, det hade varit bättre att bara skriva om det i mer allmänna ordalag eftersom det var mina upplevelser jag ville dela med mig av.

Att mamman eller pappan, eller båda skulle ha blivit kränkt/kränkta av mitt inlägg kan ju i och för sig varken du eller jag veta, men det skulle faktiskt förvåna mig. Min erfarenhet av att vara mamma till barn som dött är snarare att jag blir glad och rörd varje gång som någon uppmärksammar mina barn och visar att vår historia berör dem, men naturligtvis vill jag inte ta den risken. Föräldrarna har det svårt nog just nu och lång tid framöver, och eftersom det här visserligen är en liten blogg så är den ändå offentlig, och man vet aldrig vem som läser den.

Så, därför ska jag nu ta bort annonsen och namnet på den lilla i inlägget.

Tack för din kommentar.

/L

Orättvisa

[det här inlägget har ändrats sedan jag först publicerade det, för att personerna i det ska vara så anonyma som möjligt. Nya/ändrade delar står med kursiv text]

Sedan vi förlorade våra barn läser jag dödsannonserna i tidningen på ett annat sätt. Till att börja med läser jag dem överhuvudtaget, vilket jag inte gjorde förr då döden inte var närvarande i mitt liv utan mer nåt som "händer nån gång om många år".

Jag tittar på namn, födelse år och bilder, läser dikter och andra texter som tillägnats de som dött. Och jag reagerar alltid likadant när jag hittar ett barns dödsannons: med en känsla som är en blandning av sorg, frustration och ilska över att ännu en familj måste gå igenom det som vi har kämpat oss igenom och fortfarande lever med - det mest onaturliga som finns.

I morse läste jag en annons i tidningen, som gick rakt in i hjärtat. En bild på en ängel och namnet på en liten flicka som dog samma dag hon föddes.

Jag läste den och tänkte på hennes stackars föräldrar, och sen slog det mig: jag kanske vet vilken familj det här är. Jag känner dem inte, och jag kan inte påstå att jag träffat dem heller, men jag känner igen dem.

När vi var på sjukhuset senast satt det nämligen ett par bredvid oss i väntrummet, och kvinnan hade så stor mage även för att vara uppenbart höggravid att jag viskade till D "det där måste väl vara minst två?". Och jag minns kvinnans namn eftersom läkaren som kom och ropade in dem hade svårt att uttala det, och hon fick rätta henne.

Och sedan, när vi var på väg hem såg jag att det där paret satt i samma soffa igen, och att mamman grät. Det kändes som ett knytnävsslag i magen - jag blev helt säker på att något var på tok med hennes barn, och jag vet ju så väl hur det känns att få ett sådant besked. Jag pratade med D om det på vägen ner till taxin, och så har jag tänkt på den där familjen lite då och då sedan dess och hoppats att jag hade fel, att jag inte liksom utvecklat en radar för olyckliga slut på efterlängtade graviditeter, att jag kan känna igen tecken som "vanliga" föräldrar inte kan uppfatta. Att allt var bra med de små där i den stora, stora magen.

Men, jag hade nog alltså inte fel, för mammans namn stämmer, och namnet intill föräldrarnas får mig att tro att barnen nog var tvillingar (eftersom de två namnen är så lika) och att den ena dottern alltså överlevde sin födsel, medan den andra tyvärr inte gjorde det. Hon kanske redan var död eller döende den där dagen när jag la märke till deras föräldrar. Och datumen stämmer också - den lilla flickan föddes och dog bara några dagar efter att vi var på sjukhuset.

Det är så hemskt att livet är så fruktansvärt skört.

/L

Alva och Tyras lillasyster

Som jag har hållit tummarna de senaste veckorna för att inget skulle gå snett så här på slutsträckan för Annica och Mats, som förlorade sina tvillingflickor för snart två år sedan. 

Deras tredje barn ville nämligen stanna kvar i magen tills tio dagar efter sin beräknade födelsedag, men igår kom hon - lillasystern!

Jag blir lika glad varje gång andra föräldrar som vi äntligen får syskon till barnen som inte kunde stanna kvar, speciellt de som har det extra kämpigt med ofrivillig barnlöshet eller ärftliga sjukdomar i familjen.

Välkommen till världen fina "Lillasyster", och ett stort grattis till din mamma och pappa!

/L

James och Leo

Jag råkade titta lite på Oprah för några dagar sedan, då författaren James Frey var gäst.
Han skrev en bok som heter "A Million Little Pieces" (eller "Tusen små bitar") och sa att den var en självupplevd historia om alkohol- och drogmissbruk och hur han tog sig ur det. 

Jag har aldrig läst den, eller någon av hans andra böcker (fast det funderar jag på att göra nu), men jag minns att det blev en stor skandal när det kom fram att boken faktiskt inte kunde kallas självbiografisk eftersom han hade ändrat eller helt enkelt hittat på delar för att få en bättre historia.

Oprah hade rekommenderat "A Million Little Pieces" i sin bokklubb och hyllat den i tv, så det är kanske inte så konstigt att hon blev förbannad på både James och hans förläggare både å sin egen och sina läsare och tittares vägnar (att rekommenderas av Oprah gjorde att boken slog försäljningsrekord det året, dvs 2006). I en tv-intervju med Frey och förläggaren gick hon hårt åt dem båda två, och Frey fick såklart en massa skit från andra håll i media också.

Och så gick tiden, och nu i år träffades Oprah och James igen i en tv-sänd intervju. Hon hade också fått kritik för den där intervjun, ilskan hade väl lagt sig och nu skulle saken redas ut i gammal god Oprah-anda.

De satt ensamma i ett rum utan publik, i varsin stol och den delen jag såg var ett ganska lågmält samtal där han fick berätta om sina upplevelser och hur hans liv sett ut sedan de senast sågs. Efter att hon bett om ursäkt och de verkade ha hittat fram till nån sorts samförstånd pratade de lite om hans familj: hur gamla hans barn är, vilken fantastisk partner han har i sin fru, och andra ganska vanliga saker i talk-show sammanhang.

Och sen släppte Oprah bomben: inte långt efter att hela cirkusen runt boken (18 månader) fick och förlorade James och hans fru en son som föddes med en obotlig och dödlig sjukdom. Han blev elva dagar gammal, och dog i sin mammas famn. Han fick namnet Leo Siddharta Frey.

Han pappa hade tårar i ögonen och svårt att prata när han skulle berätta om sin lille son, och om hur lite kritik från omvärlden egentligen betyer när man som förälder drabbas av det värsta som finns. Han har också skrivit ett fint blogginlägg om sorgen.

Så här svarade han på frågan om Leos död gav honom ett annat perspektiv på de svårigheter han dittills hade haft i sitt liv: [min översättning]

"Dagen ditt barn dör är en dålig dag. Dagen du planerar hans begravning är en dålig dag. Dagen då du går till hans begravning är en dålig dag, och varje dag för hundratals dagar efteråt var svåra dagar. Och ger det dig perspektiv på saker och ting? Visst. Nån skriver nåt elakt om mig? Det spelar ingen större roll. Nån gillar inte nåt som jag gör eller säger? Det spelar ingen större roll, du vet?"

Och där satt någon på tv-skärmen och sa samma ord som alla vi andra föräldrar som förlorat barn tänker, känner och säger. Och det gör mig glad och sorgsen på samma gång.

/L





Kloka ord

Artikel i Aftonbladet idag, om en brittisk undersökning. Den visar att förlusten av ett barn ökar risken att föräldrarna också dör, och att det faktiskt kan vara möjligt att "dö av ett brustet hjärta".

Där intervjuas också en barnmorska som arbetat med föräldrar som förlorat barn, är aktiv i föreningen Vi som förlorat barn, och själv förlorat två söner, och hon säger så kloka saker.


Det här, till exempel:

"Alla [föräldrar] har en gemensam känsla, direkt efter att det otänkbara hänt.

– "Vi överlever inte. Vi kommer inte ta oss igenom det här". Så säger alla. Men man har inget val. Antingen lägger man sig ner och dör, eller så måste man fortsätta leva, säger Jutta Kjaerbeck."

Den där känslan jag får när jag hör eller läser att någon annan tänker och känner precis som jag gör, det värmer så oerhört...

Och det här:

"Jutta Kjaerbeck beskriver att det tyvärr inte finns några genvägar ur sorgen. Den måste få värka, och det måste få ta tid. Kroppskontakt kan lindra den mest outhärdliga smärtan.

– Kramas! Folk är för rädda för att komma nära.

Hon förundras också över den svenska kulturen att alla bara skickar blommor. Själv tror hon mer på traditionen hon bär med sig från Färöarna, där hon växte upp.

– Där tog man med sig nybakt bröd eller en lagad gryta till den nydrabbade. Den orkar inte laga mat. Och det är mer personligt."

och det här:

"– Visst kan man få hjälp av en psykolog. Men inget hjälper mer än att träffa föräldrar som gått igenom samma sak, som kan vara förebilder. "Har de gått igenom det här så kanske vi kan klara det".

Ju mer liknande sätt barnen avlidit på, desto bättre blir förståelsen mellan föräldrarna, enligt Jutta Kjaerbecks erfarenhet."

och så det här:

"Själv hade Jutta Kjaerbeck en son, då hon förlorade sin första son. Det blev en livlina. Hon har även sett att syskon hjälper i andra fall.

– Barn gör det lättare. De kommer med så mycket skratt emellan tårarna, och med direkta frågor och tankar om döden. Det är svårare för föräldrar som förlorar sitt första barn. Då har man inte samma "tvång", att man måste fortsätta leva.

Även minnen av det döda barnet hjälper.

– När min son föddes död tog man inga bilder. Jag fick knappt se honom. När jag har jobbat har jag alltid tagit bilder av det döda barnet. Man behöver det, för att förstå.

Sonen som dog vid 10 månader har hon ett foto på, uppsatt i hemmet.

– Jag tittar på honom och tänker: "hur skulle du har varit nu?"."

Att foton och andra föremål som framkallar minnen hjälper, det vet jag.

Att ett levande barn kan lindra sorgen, det hoppas jag fortfarande på att få uppleva. Ett barn som andas, skriker, äter, skrattar, sjunger....

/L


Ballad of the Boy in the Red Shoes och andra Elton-låtar

Satt och klickade runt bland artiklar på Wikipedia igår, läste att Gary Barlow (från Take That) sjunger körstämman på Elton Johns låt "This train don't stop here anymore", blev sugen på att lyssna på albumet som den låten kommer ifrån igen.

"Songs from the West Coast" snurrade runt, runt på den lilla CD-spelaren som bästa Hanna hade i rummet vi delade på Sätergläntan mitt första år där. Om jag inte minns fel var hennes favoritlåt "The Ballad of the Boy in the Red Shoes".

Här kommer båda två.




(Och, jo: det är Justin Timberlake som spelar Elton i den här videon. Visst är han bra?)

Vi kör en till favorit: "American Triange".

Den är bland annat inspirerad av mordet på 21-årige Matthew Shepard i Laramie, Wyoming, USA 1998 (han blev torterad och mördad av två andra unga killar, därför att han var homosexuell). Det har gjorts flera filmer om mordet och hur det påverkade det amerikanska samhället, jag har sett "The Laramie Project" och tyckte att den var väldigt bra. "Songs from the West Coast" är tillägnade Matthew och Oliver Johnstone, sonen till Davey Johnstone som spelar gitarr i Eltons band. Oliver drunknade i en pool när han var tio år gammal, så även om de bådas död var väldigt olika finns det såklart paralleller mellan dem: två älskade söner som rycktes ifrån sina föräldrar av onaturliga orsaker. "American Triangle" är som flera andra låtar på albumet väldigt sorglig, men också därför väldigt, väldigt bra.

/L



Att känna igen sig i andras livshistorier

Jag skrev ju om en tidningsartikel jag läst för snart några veckor sedan, om en kvinna som förlorat många barn. Hon hette Matilda, född Olsdotter och kom från Mukkavaara i närheten av Övertorneå.

Hon är bara sjutton när hon föder sitt första barn (hon blev bortgift med en man som hennes föräldrar valt ut åt henne då hon var 16), och under de kommande 24 åren har hon, som hon själv uttryckte det "inte varit tom ett helt år". Tjugofyra graviditeter efter varandra! Vad hon måste ha blivit sliten bara av det....

Sexton av de barnen föddes fullgångna och åtta dog i magen eller vid för tidig födsel. Tyra Helena Lindström, som är barnbarnsbarn till Matilda och skrivit två böcker om henne, använder ordet missfall för de barn som inte föddes fullgångna, men som ni vet avskyr jag det ordet och väljar att inte använda det, trots att jag inte vet i vilka veckor de här graviditeterna avslutades.

När Matilda dog 1954 hade tio av de överlevande barnen dött,  åtta av dem som små barn. Sex av de tjugofyra barnen överlevde till vuxen ålder.

Det är så mycket död och sorg och smärta att det knappt går att föreställa sig. Jag undrar om det hjälpte henne att det var så livet såg ut i det här landet, i den samhällsklass som hon tillhörde, på den tiden? Alla kvinnor runt omkring henne lär ju också ha förlorat flera barn för varje barn som överlevde, föräldrar var medvetna om risken att deras barn skulle dö på ett annat sätt än vad vi är idag. Var det bättre eller sämre än hur vi har det nu, där vi får intrycket av kontakten med vården och samhället i stort att bara vi inte knarkar, röker eller dricker under graviditeten, är försiktiga med viss mat som kan orsaka sjukdomar, och klarar oss förbi vecka 12, då kommer allt att gå som det är tänkt.

Matilda var laestadian som vi andra kallar det (själva kallar de sig helt enkelt "kristna"), gjorde det kanske att hon hade lättare att acceptera att hon inte fick behålla alla sina barn hos sig? För att hon trodde på att "Gud tar liv och Gud ger liv" ? Eller fick hon kämpa med att finna en mening i alla sina förluster? Eftersom jag inte har läst boken kan jag inte svara på hur hon kände, eller rättare sagt: hur Tyra Helena Lindström upplevde att hennes farfars mor tänkte kring de barn hon och maken Johan fick behålla, och kring de som inte fick stanna.

Men det tror jag att jag ska göra. Läsa "Matilda 24 gånger med barn", och "Matildas liv efter alla födslar", alltså.

/L

Bara glad

Ibland är det så lätt att inte vara avundsjuk....

Den tionde februari föddes lille "Mille" (som i en på miljonen), lillebror till tvillingarna AStrid och Ruth som inte fick stanna kvar på jorden.

Deras mamma bloggar på johbur.blogspot.com

/L

Lilla William

Igår föddes Emelie och Elises lillebror William. 43 cm lång och 2308 gram tung, i vecka 30. Om hans hjärta hade varit friskt och fortfarande hade slagit hade hans chanser att växa upp och bli en helt frisk liten pojke varit väldigt stora. Han hade förmodligen inte ens behövt ligga i kuvös, och just därför är det på något vis extra orättvist och fruktansvärt att han är död.

Mamma Katarina och pappa Cristofer har nu forlorat tre barn på grund av det där jävla hjärtfelet, och det är så fel, fel, fel! Att de som längtar och hoppas och är medvetna om hur skört livet är, som har all potential i världen att bli fantastiska föräldrar inte får vara det till levande barn.

För det finns ingen rättvisa i världen.


/L










Det är fördjävligt

Igår satt jag på Samtalsträffen med Spädbarnsfonden, kände mig eländig och tyckte fruktansvärt synd om mig själv för att jag förlorat tre barn och inte har några levande, medan de flesta av de andra familjerna där i alla fall har ett levande syskon till sina änglabarn.

Idag är det som bortblåst. Jag kan bara tänka på det fruktansvärt tragiska i att Katarina och Cristofer nu har fått det bekräftat att deras tredje barn också har någon typ av hjärtfel. Om det är samma som fina Emelie och fina Elsie dog av går inte att säga än, men det var ju inte så här det skulle gå! Barn nummer tre skulle ju vara helt friskt, bo kvar i "Hotell Magen" ända fram till beräknad födelsedag och sen få åka hem med sin mamma och pappa och vara ett av Jordens mest älskade underverk!   

Lilla vän, vi är så många som håller tummarna för att du ska klara dig...

/L



Vi finns överallt

Stackars, stackars Lily Allen och Sam Cooper. Möttes när jag kom hem från skolan av nyheten att en av mina favoritsångerskor förlorat sitt väntade barn, i runt samma vecka som vår Alice dog. För att göra tragedin ännu större är den lille pojken dessutom det andra barnet hon har förlorat. Men: "missfall" skriker de svenska tidningarna. Vaddå missfall? Sex månader gången bebis är väl ett barn även i Storbritannien? De engelska artiklarna använder orden "Lily Allen looses her baby", vilket ju är precis vad hon och pappan gjort (för honom glömmer ju pressen bort så klart, han är ju dels inte kändis, och dels "bara pappan"), även denna gång. Vad jag hoppas att de har har rutiner för avsked på vilket sjukhus de nu fick åka till, så att de fick se sin son och ta farväl av honom.

Vi föräldrar utan barn finns i alla länder, alla kulturer, alla klasser, och vi har funnits i alla tider. Och vi är alldeles för djävla många!

/L

En olyckssyster i nöd

Gjorde min vanliga bloggrunda i morse, och hamnade hos Middemadde. Och där stannade världen upp. Hon förlorade sin son i en GBS-infektion 2008 och är nu äntligen gravid igen. Men, hon är i vecka 18 och ligger på sjukhus just nu, eftersom hon har fått en väldigt kraftig blödning. Än så länge verkar barnet fortfarande må bra, och hon skrev inget om att hon läckte fostervatten också, så med blodstoppande mediciner och vila finns det fortfarande en chans. 

Det är så tragiskt att så många av oss som förlorat barn ska behöva drabbas flera gånger!

"Döden hatar barn. Döden är en lismande, idiotisk hynda med sneda gula ögon som vill kapa familjebanden, vill få dig att bli det sista lövet på familjeträdet. Döden vill utplåna oss, allting som är framtid med oss", skrev Marcus Birro i en krönika för Dalarnas Tidningar när hans och Jonnas dotter föddes.

 

Så känner jag det också nu. För Maddes Philip och det nya barnet, för våra tre små älsklingar och för alla de andra barn som inte fick leva fast de var så älskade.

Men jag hoppas, jag hoppas tills jag blir klarblå i ansiktet att Madde också ska kunna citera Birro och säga:


"Ha, döden! Där fick du! Kryp nu under. Kryp tillbaka ner till det där osande hålet du kom upp ur."

Jag hoppas på levande syskon i alla våra familjer!

/L



Det är inte bara vi som står ut i statistiken

Vår familj står för en stor del av den avvikande statistiken i vårt landsting det här året och det föregående, eftersom vi gått igenom tre väldigt ovanliga saker.

Vi har fått och förlorat ett  barn i vecka 24.
Vi väntade därefter  tvillingar utan att ha genom gått IVF-behandling.
Vi förlorade våra  tvillingar i vecka 20.


Det är lätt att känna sig ensam i eländet, men idag läste jag en artikel om ett annat par som också står för ovanlig statistik, men inte bara i negativ bemärkelse:

I mars förra året fick Jenna Jameson och Tito Ortiz ett par friska tvillingpojkar.

I år drabbades de av två utomkvedshavandeskap och genomgick samtidigt en abort av ett foster i livmodern. Jag vet inte hur långt in i graviditeten de var, men tanken att förlora tre barn på samma gång...

Modigt av dem att prata om det, speciellt eftersom de är kända.


/L



RSS 2.0