livetefteralice

Jag har alltid haft lätt att identifiera mig med karaktärer i böcker, på tv och film. Jag gråter ofta när kärlekspar, vänner och familjemedlemmar skiljs åt genom att någon dör, rycks med i starka känslor, blir förbannad på skurkarna, skrattar åt knasiga repliker och handlingar. Jag har till och med den pinsamma ovanan att prata med karaktärerna på skärmen, ofta på engelska och tyvärr oberoende av ifall jag är ensam eller inte ;)

Sedan Alice föddes och dog har jag av förklarliga skäl ännu närmare till tårarna där jag sitter framför tvn eller datorn. Det gäller förresten inte bara fiktion, det kan lika gärna hända under nyheternas reportage från krigszoner och katastrofområden. Att jag föredrar serier som fokuserar på mänskliga relationer, avsett om de utspelar sig i science fiction-miljöer eller bland de som arbetar inom polis- och rättsväsende gör väl bara sitt till antar jag. I varje avsnitt av CSI, Cold Case och liknande serier är det ju alltid minst en person som dör, det skulle inte bli mycket till mysterium annars.

Hur som helst, vad jag försöker komma fram till är, att precis som att jag bara ser lyckliga föräldrar och blivande föräldrar när jag är ute i verkligheten, så ser jag hela tiden relationer mellan föräldrar och barn som slits i bitar på tv.

Naturligtvis handlar det om vad min hjärna väljer att fokusera på i båda fallen. Om jag inte vore så uppslukad av min sorg efter dottern som dog och längtan efter ett eget, levande barn, så skulle jag kanske bara lägga märke till folk med hundar, eller cyklar, eller lövträd, eller något helt annat. Och om jag aldrig blivit mamma hade jag inte levt mig in i föräldrars smärta lika mycket när jag såg på (sf-serien) Sanctuary sist, där de hade en minneshögtid med tom kista för huvudpersonens dotter eftersom de inte kunde hitta hennes kvarlevor.

Första gången jag märkte av att jag har så att säga "tagit på mig ett par nya glasögon" var i augusti, och så skrev jag dagbok om det. Här kommer en förkortad version:

2009-08-26

Igår såg jag ett avsnitt av sista säsongen av Dr. Who, som heter ”The Doctor’s daughter”, och grät. Trots att Doktorns dotter var vuxen och han nyss träffat henne (eftersom hon producerats i en maskin som tog hans DNA) så fann där så många paralleller till mitt liv i den scenen när hon dog i hans armar.

Mitt barn, min dotter, dog på mitt bröst och jag fick bara känna henne i fyra timmar. Vi fick ju aldrig chansen att lära känna henne egentligen, och vi sörjer väl mest den person hon kunde ha blivit, precis som jag uppfattade att han gjorde. Och så pratade han om att hans familj dog (i kriget) och hur en del av honom dog med dem. Jag har alltid tänkt på det som en klichee, men det är ju sant. En del av mig dog med Alice, och jag får den aldrig tillbaka.

Tänker på hur MammaMelissa hade skrivit på sin blogg om att det normala är att man tar för givet att man ska få barn när man är gravid, men att det inte är så för oss som förlorat våra barn. Hon var fem veckor från fullgången då hon skrev det, och jag tror tyvärr att det kommer att vara detsamma för mig. Inte förrän jag hör Alice lillasyskon skrika kommer jag riktigt tro på det, och sen kommer jag oroa mig ända fram till att risken för plötslig spädbarnsdöd är över. Och sen kommer jag att fortsätta oroa mig, hela mitt liv, för att något ska hända dem. Det skulle jag ju nog ha gjort ändå, men nu känns det som ett faktum. Att jag ska oroa mig alltså, inte att något kommer att hända. Risken kommer ju inte vara större nästa gång, men den finns ju där. Hela graviditeten med Alice var ju normal, det såg ju så bra ut. Fram tills att allt det hemska hände.

Och det kan hända när som helst, för vem som helst. Jag kommer att oroa mig för alla ofödda barn, inte bara mina egna. Jag försöker låta bli att tänka på det, men jag gör det ändå ibland. När andra vänner och släktingar så småningom väntar barn, så kommer tankarna att finnas där, och kanske hos dem också. För att nu vet vi allihop att det finns en risk. Och jag HATAR att jag kanske ger andra den oron, på samma sätt som jag hatar att jag gett min familj smärta när jag var tvungen att ringa och berätta för dem att Alice inte överlevde. Jag vet att de inte tänker så, men jag gör det ändå.

Och jag kom precis på att idag är det två månader sedan hon föddes och togs ifrån oss, mitt älskade lilla skrutt! Det har börjat tränga in i mina drömmar nu ibland. Inte att hon dör, men att hon är död. Jag säger det till folk i drömmen, eller så nämner någon annan det. Det är som att jag börjar få en annan identitet – en mamma som inte har nåt barn. Vad jag önskar att det fanns en term för det som inte innehöll ordet ängel! Änglamamma funkar säkert jättebra för många, och det skulle ha gjort det för mig också, om det här hade hänt för fem år sen, eller ännu hellre åtta år sedan. Men nu gör det inte det längre. Och nu orkar jag inte tänka mera för stunden.

/L

I går ringde Alices läkare från Kalmar för att berätta att den slutgiltiga obduktionsrapporten har kommit och att vi kommer att få en kopia med posten nu i veckan. Han förklarade vissa termer som vi skulle stöta på i vår läsning, och frågade hur vi har det. Han sa också att om vi undrar något mer ska vi kontakta honom via den kurator på sjukhuset som varit med och hjälpt oss sedan vi kom hem från Linköping.

Jag tycker att det är väldigt omtänksamt av läkaren att ringa hem till oss, men samtidigt känns det ganska naturligt, eftersom vi bara haft kontakt med jättebra personal i all vår kontakt med sjukvården. I både Kalmar och Linköping tog de jättebra hand om oss och Alice, och det märktes att trots att de alla var väldigt proffsiga så var de berörda av vår lilla älsklings korta tid i livet. Jag minns speciellt undersköterskan Kajsa i Linköping som flätade mitt hår inför förlossningen, min underbara förlossningsläkare Annika som var så stöttande och förstående (hon berättade senare att hon också förlorat ett barn genom att moderkakan lossnade) och fick mig att känna mig som världens starkaste kvinnan när jag låg där mitt i värkarna, och Alice läkare Pär som lugnt förklarade för mig vad som skulle hända om hon föddes så tidigt, och som bad om lov att själv få gå och säga farväl till henne där hon låg fint nedbäddad i broderade vita lakan i ett eget rum. Och så Kerstin förstås, som hade hand om oss alla tre efter att Alice dött och var med oss innan när vi besökte henne i kuvösen. Det var hon som bäddade ner Alice och satt med oss när vi träffade henne, och som fixade foton och fotavtryck åt oss.

De har verkligen fantastiska rutiner för när barn dör på det sjukhuset. Alla bekräftade att vi blivit föräldrar (till exempel fick vi samma fikabricka efter förlossningen som alla andra får), pratade om vår dotter som Alice och sa hur fin hon var och hur hårt hon kämpade.

Det är mycket därför som jag har fina minnen av förlossningen och tiden på sjukhuset, trots alla tårar och all smärtan, för att personalen var så fantastisk. Tyvärr har jag förstått att sådant inte alltid är självklart. För inte alls så länge en fick föräldrar inte ens se det barn som dött. Fortfarande är det ofta så att barn som dött innan vecka 22 kallas foster och inte barn och behandlas på ett annat sätt, fastän de är barn för sina föräldrar. För att inte tala om att en för tidig födsel på medicinspråk ofta kallas "spontan abort" eller i värsta fall bara "abort".

Att Alice föddes levande och efter vecka 22, gör att vi slipper handskas med de flesta av dessa gråzoner, till skillnad från till exempel familjen Birro. 

Jag håller med Peter Birro om att sjukvården borde spegla hur vi föräldrar känner det och alltid vara beredda på att rucka på användningen av de medicinska termerna, eftersom:

"Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje fortskridande vecka. Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid"
- Svarta Vykort s 17

 

Idag är det fyra månader sedan världens finaste Alice föddes och dog.

I dag insåg jag hur svårt det kan vara att prata om andras sorg, att veta vad man ska säga och visa att man finns till om någon behöver stöd. Att prata om min egen sog är självklart, men jag har lika svårt som många andra när jag befinner mig så att säga på andra sidan sorgen.

Jag har flera vänner som förlorat en förälder i förtid, och förra veckan pratade jag med en av dessa i telefon. Det slog mig att jag inte varit något vidare stöd för min vän, kanske för att personen har verkat må bra när vi träffats och hörts av (det blir inte så ofta eftersom vi bor så långt ifrån varandra). Kanske beror det helt enkelt på att vi råkat träffats på de bättre dagarna, eller så har min vän bitit ihop. Kanske har sorgen och saknaden helt enkelt blivit värre med tiden. Jag vet inte, och det skäms jag för.

Nu när jag vet mer om sorg än jag någonsin kunde tänka mig, så vill jag veta vad jag kan göra för att hjälpa min kära vän, och jag tänker mig att den sortens tankar även har kommit till folk som känner mig.

Så, jag har letat i den ibland underbara, ibland skrämmande (eller meningslösa/roande/nyttiga/lägg till valfritt beskrivande ord) flod av information som kallas internet, och hittat några sidor med tips till dem som bryr sig om en förälder som förlorat ett barn.

Den här tycker jag är den bästa. Texten är skriven av Elisabeth Thieme. Hon och hennes familj har förlorat två flickor och Elisabeth är en av de änglamammor som på ett bra sätt uppmärksammar spädbarnsdöd genom att bland annat ställa upp i tidningsreportage, blogga och vara aktiv i Spädbarnsfonden. Även här och här finns bra tips, även om det av naturliga orsaker ofta blir samma råd som upprepas med olika ord.

För att sammanfatta kan man väl säga att det en förälder som nyligen mist sitt barn önskar, är:
*Att andra tar kontakt, eftersom vi inte själva orkar.
*Att familj och vänner förlåter oss för att vi inte alltid orkar engagera oss i deras liv som som vi borde, fast ändå   vill att de engagerar sig i vår sorg.
*Att våra barn får ta plats som just våra barn, som individer och familjemedlemmar. Vi har blivit föräldrar lika mycket som de som fått friska, levande barn.

Och jag känner mig trots allt ganska lyckligt lottad, för det verkar som att de flesta av mina nära och kära förstår det här och det är jag så väldigt tacksam för. Men, du som läser det här just nu. Ta dig ändå gärna tid att klicka på länkarna och läsa texten, för man vet alldrig när någon i ens närhet kan behöva stod i sin sorg. Många av tipsen kan lätt omvandlas till att gälla också när vuxna närstående dör.

Så därför ska jag själv läsa dem noga, och klura på hur jag och min vän kan mötas i vår sorg, i deras likheter och olikheter.

/L

 

Läste nyss ett mail från en älskad vän som varit ett fantastiskt stöd för mig efter Alices död. Hennes egen graviditet har tyvärr inte heller varit helt oproblematisk och nyligen fick hon sammandragningar och andra komplikationer, men som tur var har allt ändå gått ok och bebisen har övertalats till att stanna kvar i, med MammaMelissas ord: "Hotell Magen" (tycker att det är ett så fantastiskt uttryck!) ett tag till. Vi korsar alla fingrar och tår för att mamma och pappa kan slappna av nu och hela familjen få en fin förlossning på den tid den är planerad!

Min vän, vars klokhet och styrka jag alltid har beundrat kommer att bli en fantastisk mamma och det är en lyckost till bebis!

Hon skrev i mailet att hon nu har ännu mer förståelse för den situation som jag nu befinner mig i, och att hon tycker att jag är så väldigt stark som tar mig upp på mornarna och kämpar vidare. Hon är inte den enda som sagt/skrivit att de har detta intryck av mig, och jag måste erkänna att jag inte förstår vad de menar.

Jag uppskattar det, men jag känner mig inte det minsta stark. Tvärtom känner jag mig som en liten, liten "spillra på ett mörkt och stormigt hav", för att citera delar av Kristina från Duvemålas "Du måste finnas". Passande, eftersom Kristinas dotter också dör, fast mindre passande eftersom jag inte har gudstvivel eftersom jag aldrig varit kristen.

Hur som helst. Vaddå stark? Jo, jag går upp på morgonen, jag äter, tvättar mig själv och mina kläder (inte varje dag när det gälle de senare då såklart), klär på mig, försöker plugga, försöker få lite frisk luft varje dag, motionerar några gånger i veckan. Sover mestadels hela nätterna, klarar av att gå och handla när mjölken är slut, tar hand om katten och krukväxterna, städar när det behövs städas, försöker hålla kontakten med vänner och familj.

Mycket av det här kan man göra på rutin, det sitter i kroppen.

Men jag gör det, därför att jag måste. Visst skulle jag vissa dagar mycket hellre ligga under täcket hela dagen, eller gråta tills jag såg ut som en rödprickig sköldpadda i ansiktet (svullen runt ögonen och med utslag från saltet i tårarna), eller skrika tills jag tappade rösten, eller banka nävarna i väggen tills de (eller väggen) sprack. Eller alltihop på en gång (förutom att sova då).

Men vad är poängen med det? Det stora svarta sorgemolnet försvinner inte mer än tillfälligt vad jag än gör, och jag mår bara sämre av att vara utagerande på samma sätt som jag var när jag i perioder var deprimerad i mina sena tonår och tidigt i 20-årsåldern.

Och det finns två skäl till att jag hellre försöker leva så normalt jag kan. Det första är D. Han lider lika mycket som jag, och om jag skulle gråta/skrika/banka/sova för mycket eller sluta äta/tvätta mig/klä mig så så lider han ännu mer. Det kan jag inte utsätta honom för, särskilt som han hjälpte mig igenom ovan nämnda depressioner. Han kämpar sig igenom sina arbetsdagar och jag mina.

Inte så att jag aldrig gråter, för det gör jag! Bara det att jag inte ger efter och låter mig själv fullständigt ramla ner i det svara hålet.  Är det bra? Ägnar jag mig åt att förtränga verkligheten? Kanske, men det är så jag klarar av att vilja leva, och jag har ingen anledning att byta metod.

Det andra skälet är Alice. Hon gav oss så många underbara lyckliga stunder ända från det att hon var ett blått streck på graviditstestet, genom tiden hon låg i magen, och när hon föddes var jag stoltare än jag någonsin har varit vid något annat tillfälle i mitt liv. De timmar hon levde utanför magen var alltför få, och fyllda med smärta och rädsla och mängder av tårar, men jag vill inte att det är de känslorna som ska definiera hennes minne.
Min dotters arv till mig ska inte bara vara sorg och saknad och smärta, det ska vara kärlek och tacksamhet och stolthet också. Det är det jag strävar efter, att de positiva känslorna en dag ska kännas starkare än de negativa, för det är vad hon förtjänar!

Och det är anledningarna till att jag framstår som stark fast jag egentligen bara är en liten lort.

/L

Idag var jag modig när jag äntligen ringde krematoriet för att kolla när vi kan komma dit och titta på hur urnan förvaras. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att ringa till främmande människor oavsett om det är i privata eller officiella sammanhang och drar på det in i det längsta. Men det ska bli skönt att komma dit och se hur det ser ut, det blir lite som att hälsa på Alice i väntan på att hon får en plats i minneslund eller liknande så småningom.

Och jobbiga samtal som måste ringas och har med Alice att göra är det min plikt som hennes mamma att ta mig igenom. Samma sak med den byråkrati som inte redan har löst sig automatiskt, som när försäkringsbolaget behövde ett dödsfallsintyg efter att D skickat in den första blanketten, och dödsboanmälan som också är kvar.   

Läste ännu ett briljant inlägg hos Johbur för några dagar sedan, och där var det en formulering som fastnade i mitt huvud:

"Barn upptar hela ens tid. Deras fysiska frånvaro inget undantag. Jag tänker på våra Ruth och Astrid hundra gånger om dan. Pysslar om dem i deras frånvaro med det som pysslas kan."

Det är SÅ sant! Det är vad jag har gjort idag, pysslat med det som pysslas kan, och tagit mitt föräldransvar för mitt barn. Jag kommer aldrig att gå på kvarsamtal med henne, packa hennes skolväska eller beställa tandläkartid till Alice, så som majoriteten av föräldrar får göra. Jag får ringa samtal och skicka mail för att se till att systemet vet om att hon är död, öka på den hög av papper som bevisar att hon faktiskt fanns. I pappersform finns vår dotter faktiskt mer påtagligt än någon annanstans, förutom i våra hjärtan och tankar.

Och när hon har en grav/minnesplats att gå till får vi pyssla om den, för vi får aldrig hålla henne igen, eller klä på henne, mata henne och allt annat sånt som det innebär att pyssla om bebisar. Hon är vårt barn, men hon får aldrig vara vår bebis.

Men vi får alltid vara hennes föräldrar.

Sitter och försöker förstå vad det är som gör att vissa extremt för tidigt födda barn överlever, men inte andra.

463 g och 13.5 cm var lilla Claras mått när hon föddes, vår Alice vägde 770 g och var 38 cm lång. Alice var nästan i vecka 24 och Clara hade kommit in i den veckan enligt artikeln jag läste, kanske gjorde det att hon var starkare och att hennes små lungor klarade av behandlingen, vilket våran lilla flicka inte gjorde. Eller så var det nåt helt annat. Kanske fick Clara eller hennes mamma någon medicin som vi inte fick, kanske hade de helt enkelt bara mer tur än vi.

Jag såg bilden på löpsedeln när vi var på Konsum igår, och det var som att jag drogs till den utan att jag egentligen ville läsa vad som stod där. D och jag pratade om den på vägen hem, sen sökte jag upp artikeln på Aftonbladets hemsida och läste den, och vi pratade lite till.

Varje gång jag hittar en artikel om vad de brukar kalla "mirakelbebisar" så måste jag läsa den, fast det gör ont. Varför överlevde de barnen men inte min Alice, tänker jag, och sen mår jag dåligt av både saknad och skam. kanske hoppas jag att det ska finnas nån upplysning i artiklarna, ett enda faktum som förklarar vad det var som var skillnaden mellan hennes död och deras överlevnad.

Men ingen har hittat några svar ännu, varken sjukhuspersonalen eller D och jag. Och vi kommer nog aldrig att få några heller, och det är det som gör mest ont förutom saknaden.

Här är artikeln:  

/L

Så här blev det när vi satt favoritkorten i ramar och möblerat om lite så att det står mer centralt i bokhyllan i mitten av vardagsrummet. Nu behöver jag bara vända på huvudet när jag sitter i soffan för att kunna titta på vår älskling så mycket jag vill.

Födelsedagen igår var jättefin, med många hälsningar (tack så mycket alla vänner!), Half-baked-glass från Ben & Jerry's och filmmys i soffan tillsammans med D och katten.

Idag får vi se vad det blir, förmodligen en promenad och mer film (med mer glass!) i kväll. Jätteskönt med fyra dagars ledighet när vi båda är hemma.

Men jag saknar Alice extra mycket idag.

/L

Idag kom svar från Pampers.
Jag är inte riktigt nöjd, vad tycker ni?

Pampers [ ref:00D7JViV.5007AH684:ref ]‏
Från: '"P&G Western Europe" <[email protected]>
Skickat: den 13 oktober 2009 07:10:39

Hej Lina,

Vi beklagar verkligen för detta och tackar för att du tog kontakt med oss angående Pampers.

Vi har följt upp dina detaljer och har nu avregistrerat dig ur vår databas.

Om du har fler frågor eller synpunkter när det gäller våra produkter är du

varmt välkommen att ta kontakt med oss på nedanstående telefonnummer eller e-post adress.

Vi genomför en undersökning om hur du upplever vår kundservice.

Vi skulle verkligen uppskatta om du kunde ta några minuter och svara på några frågor i en enkät?

För att delta vänligen kopiera den följande länken in i din webbläsare. Tack för hjälpen! http://webcollect.viewscast.com/pgccibSwedish/?country=12

Med vänlig hälsning

Jonathan

PROCTER & GAMBLE KONSUMENTSERVICE
[email protected]

Den 15:e oktober fyller jag 28 år. Den 16:e var Alices planerade födelsedatum och jag misstänker att jag kommer att ha den mest deprimerande födelsedagen någonsin, istället för en med världens finaste present - vårt första barn.

Därför har jag meddelat familj och släkt att jag inte vill blir firad i år. D har tagit ledigt och skall vara hemma båda dagarna, vi kanske äter nåt gott och försöker att hitta på nåt kul om det går. Fastän vi bor så långt bort från dem brukar mina föräldrar alltid lyckas komma och hälsa på sina barn ungefär när de fyller år, och nu i helgen har de och min syster varit på besök hos oss. Eftersom jag inte ville bli firad blev det ingen tårta, blommor eller paket.

Men, det BLEV presenter. Ungefär som när vi gifte oss (och skrev i inbjudningarna att vad vi ville ha var våra nära och käras närvaro på vår dag, och gärna tal eller spex, INTE ännu mer prylar) borde jag väl ha listat ut att det skulle bli så. Min syster satte tonen när hon gav mig och D ett paket (en turkos lotuslykta i snäckskal, nåt som jag önskat mig i flera år) betonade att det inte var en gemensam födelsedagspresent (han fyllde år i september) utan en "höstgåva", och sen rullade det på.

Inte nog med att jag fick alla grejer jag hade önskat att mor och far skulle ta med sig ur mitt pinsamt stora förråd av flyttlådor i deras garage och källare (min folkdräkt, yay!), jag fick också flerdubbelt av muggar och köksanddukar i Stig Lindberg serien "Fallande löv" som pappa köpt till mig, ett klassiskt 50-tals brödskrin i tre våningar och ett "String"-fruktfat från samma era. Och den fina vågen som de köpte på auktion i somras för att jag nämnt att D gillar såna och vi inte hade hittat nån, så det var ju till och med en gemensam present.

Jag har blivit så bortskämd med fina saker och god mat! Men framförallt har jag blivit bortskämd med att ha de människor jag älskar allra mest hos mig samtidigt, och det har varit fantastiskt bra för mitt sargade mamma-hjärta. Vi har pratat om Alice, men också om en massa andra saker, och vi har kramats och skrattat.

Och det har varit den allra bästa födelsedagspresenten jag kunde ha fått i år.

Men, som den lilla materialist jag är kan jag inte låta bli att bjuda på några bilder på de fina sakerna också!;)


Lyktan från syster.


Delar av min nya samling ;)


Det fina brödskrinet.

Fruktfatet.


Och så vågen.

Om jag trodde på en himmel där alla efterlängtade,älskade, saknade barn som lämnat oss i förtid bor, så skulle jag önska att den såg ut som i Olle Adolphsons sång "Det gåtfulla folket".

"Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
Kungen av träd sitter stilla bland grenar
i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö
av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass
som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand
och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar
Själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att
jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
Där, där går kungen av skugga runt stan
och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas
som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland
vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar,
själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar
är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där, där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket."

En värld där det inte gör något att våra små inte fick växa upp, där de bara får leka och drömma och aldrig måste möta vardagen, sorgen och besvikelserna i livet.

När jag öppnade min inkorg nu på kvällskvisten fanns ett mail från en gammal vän och skolkamrat. Vi hörs inte så ofta eftersom han är väldigt upptagen och jag är dålig på att ringa, så jag blev glad när jag såg att han svarat på mailet jag skickat.

Han berättade lite om vad han gör nu och skrev att han gärna skulle göra ett nytt läderarmband till min klocka (som många andra av mina vänner och bekanta är han väldigt duktig på hantverk, en vanlig "bieffekt" av att vara lajvare) som jag bett om, bara jag skickade honom måtten.

Men han skrev också något som fick mig att inse att djungeltelegrafen ännu inte hunnit varvet runt i min bekantskapskrets. Min vän frågade om familjen hade blivit större ännu, för visst var det väl dax snart?

Han har inte hört nyheten om Alice, och nu måste jag berätta det för honom. Han har själv förlorat någon i den närmaste familjen och vet mer än de flesta om sorg och jag vet att han kommer att bli ledsen för min skull, eftersom han dessutom är en av de snällaste och mest medkännande personer jag känner.

Och varje gång jag måste berätta för någon att mitt barn föddes för tidigt och dog så river det upp såret igen. Det är konstigt, men mycket av smärtan kommer från att jag känner att JAG gör DEM ledsna.

Det var som allra värst när vi ringde våra föräldrar och syskon från sjukhuset för andra gången, för att berätta att Alice inte hade klarat sig. Jag mådde så dåligt efteråt av att jag hade sagt till min mamma att Alice var död. Hennes första, efterlängtade barnbarn. Vår älskade, efterlängtade dotter. Den gången sa jag: "Mamma, hon är död!".

Den här gången vet jag inte vad jag ska säga.

/L

Veckorna efter Alices död var det flera vänner som skrev fina inlägg om henne på sina bloggar, och jag fick också mängder av stöttande och tröstande kommentarer på Facebook.

De betyder väldigt mycket för mig, dels för att de visar att folk bryr sig om mig och D, men också för att de på ett sätt bevisar att Alice har funnits och fortfarande finns, i människors tankar. Och det är väldigt, väldigt viktigt för mig att andra också kommer ihåg henne. Det är faktiskt det största skälet till att den här bloggen överhuvudtaget existerar, för att hålla minnet av vår dotter levande.

Så, här kommer länkarna:

PEL - Änglarna gråter

Ugglefot - Till Minne

Anna - Världen är grym

Idag är en dålig dag, en bred mörkgrå rand i väven.
Drömde om sjukhus, förlossningar och bebisar och vaknade med en stor klump längtan och saknad i bröstet när jag kom ihåg hur verkligheten ser ut. Kanske är det så att hjärnan hittar sätt att bearbeta allt det som jag kämpar med att inte tänka på, för att jag överhuvudtaget ska fungera i vardagen.
Det är väl inte nån vidare bra metod, men jag tycker inte att jag egentligen har nåt val. Om jag ger efter för de mörkaste tankarna skulle jag bara ligga ihopkurad i en liten boll under täcket hela dagarna, eller skrika tills jag tappade rösten.
Så jag försöker tvinga mig till att tänka på annat, med hjälp av skolarbete, talböcker och tv-serier. Och viktigast av alla, med hjälp av D och katten. För det är ju också en stor del i det hela - jag måste hålla mig uppe så gott jag kan för hans skull, därför att han gör detsamma för mig. Jag vet precis hur mycket smärta han bär omkring på och står inte ut med tanken på att lägga sten på hans börda. Därför att jag älskar honom, och är så tacksam för att jag i alla fall har honom kvar hos mig.

Men det är så tungt och svårt vissa dagar!

Tungt i sinnet och i kroppen. Med tiden har jag upptäckt att sorg kan visa sig rent fysiskt också. Det får mig att tänka på ett inlägg på JOHBURS blogg (mamma till tvillingdöttrar som föddes och dog i vecka 20+6) där hon listar symptom som man kan få av IVF-behandling men också av sorg.
Det är en väldigt lång lista. Min är kortare, men inte direkt mer upplyftande:

Huvudvärk.
Trötthet. Se nedan.
Sömnrubbningar. Jag som alltid kunnat sova hela natten har nu både svårt att somna och vaknar på nätterna.
Minskad aptit.
Illamående. 
Svullen mage och matsmältningsproblem.
Muskelstelhet i axlarna, p.g.a. att jag sover, står, går och sitter ihopkrupen och tittar ner i marken när jag är bland folk.
Minnes - och koncentrationsstörningar - jag kan tappa tråden mitt i ett samtal och liksom "zoomar ut". Jag glömmer bort vad jag just sade till personen jag pratar med och saker som jag ska göra.

Och det har bara gått tre månader ännu.

/L

 

Halsbandet med Alice namn och födelsedatum som jag alltid har på mig.

Alicelådan. Här förvarar vi alla hennes minnessaker och papper. Ovanpå står minnesljusstaken vi fick från Fonus.

Och så några fler bilder på Alice innan hon kom ut ;) Det här är mamma och Alice på midsommarafton 2009.



Och här är sötnosen på sitt första ultraljud, på den tiden hon kallades Bönan.

Tusen, tusen tack till alla vänner för fina kommentarer här i bloggen och via mail om bilderna på vår skatt, det värmer mitt mammahjärta nåt alldeles oerhört!

Tack också för alla reaktioner på inläggen om Pampers, och tips om vem man bör kontakta.
Jag har börjat fråga runt lite för att se hur många andra föräldrar till barn som dött som drabbats av det här, vi får se hur det går. Blir vi tillräckligt många som klagar så borde de lyssna, tycker man ju.

Fortsättning följer!


/L

Det här mailet skickade jag till Pampers kundtjänst:

Så här får man bara inte göra!‏

 

På något vis verkar ni veta om att jag och min man fick en dotter för lite över tre månader sedan, eftersom jag fick ett paket med blöjor och reklam av er idag.

Vad ni INTE verkar ha bemödat er om att ta reda på är att vårt barn dog samma dag som hon föddes.

Det sista jag behöver just nu är alltså fler påminnelser om att hon är borta i form av baby-relaterade produkter som jag inte beställt eller ville ha i vilket fall.

Dessutom vet jag att detta inte är första gången ni skickat sådana här paket till föräldrar som nyligen förlorat ett barn, så nu skulle jag vilja veta vad ni tänker göra för att inte fler föräldrar ska behöva vara med om detta.

Och ni kan vara helt lugna för att jag inte någonsin kommer att köpa era produkter den dag jag förhoppningsvis får fler barn!

/Lina Hedman, Kalmar


Och idag fick jag det här svaret:

Hej Lina,

Jag hittar tyvärr inte dig i vårt system så jag skulle behöva lite ytterligare information för att kunna spärra dig från våra utskick.

Din hemadress (om du relativt nyligen flyttat, vänligen ge oss din tidigare adress också)

Bekräfta den e-postadress du använde vid registreringen på Pampers.se

Med vänlig hälsning

Jonathan

PROCTER & GAMBLE KONSUMENTSERVICE
[email protected]

...tänkte jag att jag skulle lägga ut några av de första texterna jag skrev om Alice.

 

29 Juni 2009 - Det bästa och värsta dygnet i mitt liv

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, så det är risk för att jag helt enkelt tvingas vara brutalt ärlig.

Vi är i helvetet just nu. Jag önskar att det som hänt oss de senaste dagarna bara vore en mardröm, men det är det inte.

I torsdags fick jag sammandragningar och lades in på sjukhuset i Kalmar över natten.
På fredag morgon skickades jag med ambulans till Universitetssjukhuset i Linköping.
Det var en jättelätt och fin förlossning.

Jag och David blev föräldrar till en liten flicka den 26 juni 2009. Eftersom vi bara var i vecka 23 (+ sex dagar) skyndade personalen iväg med henne till avdelningen för för tidigt födda.

Hon kämpade så hårt och visade verkligen att hon ville leva.

Tyvärr var hon så liten att hennes kropp helt enkelt gav upp.

Vår dotter heter Alice, och vi älskar henne.

 

22 juli 2009 - This is how it feels...

Sedan vi fick och förlorade Alice har jag lärt mig mycket om kärlek. Andra föräldrar kan nog hålla med om att den kärlek man har till sina barn på vissa sätt väldigt mycket liknar den man har för sin partner. För mig var den så stark, kom på en gång och kommer att vara hela livet. Det måste väl vara därför som det gör så ont.

Men jag har också lärt mig att min kärlek till Alices far håller för, och till och med blir starkare av det värsta som vi kunde råka ut för, och blivit påmind om hur familj och vänner finns där när man som mest behöver dem. Även om vi inte träffas eller hörs så ofta.

Och jag vågar hoppas att vi en dag ska bli föräldrar igen, och Alice storasyster till en liten syster eller bror. Ett barn som vi kan berätta för om storasyster som hade lite för bråttom ut till mamma och pappa..

Delar av Coldplays "Fix You" kan säga det bättre än jag kan. Texten påminner mig både om hur jag älskar Alice och hur jag älskar D....

"When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse"

"And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?"

.......

"And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth"

 

 

18 augusti  2009 - Försiktiga förhoppningar

I går var vi på sjukhuset för mitt återkollsbesök. Det var som vanligt jobbigt att befinna sig på sjukhuset där allt började, och speciellt i väntrummen på Kvinnokliniken, med gravida magar och lyckliga föräldrar (mest mammor) som just varit på ultraljud eller skulle på sin första undersökning. Det är jobbigt nog att se alla gravida kvinnor och barnvagnar på stan, men där är det ännu värre. Och jag var fruktansvärt rädd och nervös för vad vi skulle få för nyheter.

Men det gick bra, bättre än jag förväntat mig. Alla prover och undersökningar på mig ser helt normala ut. Det betyder att det inte finns någon förhöjd risk för att nästa barn skall råka ut för samma sak som Alice, och att vi alltså rent fysiskt kan försöka få detta nästa barn så snart vi vill. Jag är så otroligt glad och lättad över att det inte var något fel på mig som gjorde att min älskade lilla tjej dog. Och tanken att hon nu kan få ett syskon som stannar kvar hos oss är...nej, jag hittar inget tillräckligt stort ord.

Å andra sidan betyder det här beskedet att vi fortfarande inte vet VARFÖR Alice föddes så mycket för tidigt, och det är jobbigt det med. Vi väntar fortfarande på att få gå igenom resultaten från hennes obduktion tillsammans med hennes läkare i Kalmar, men det är ju tyvärr inte säkert att det finns några svar där heller. Det troligaste är att vi aldrig får veta vad som hände, mer än att moderkakan ser ut att ha lossnat och att det var det som gjorde att förlossningen kom igång. Men det borde den ju inte kunna göra, bara sådär, tycker man. Ingen infektion, inget fel på blodets förmåga att koagulera, inga problem med sköldskörteln, inget fel på livmodern.

Inget fysiskt fel på Alice heller, så vitt vi vet än så länge. Hon var så perfekt som hon kunde vara när hon inte var fullt utvecklad. Så det enda svar som sjukvården kan ge oss är att vårt barn bara dog. Vad är det för jävla svar egentligen?! Det bara hände. Otur, bättre lycka nästa gång. Nej, det är ingen som sagt så (vi har bara haft att göra med fantastisk personal på båda sjukhusen), men det blir väl liksom kontentan av det hela. Hur skall man som förälder kunna vara nöjd med det svaret? Men det måste vi, för de vet för lite om så extremt för tidigt födda barn för att kunna säga vad som gör att vissa överlever och andra inte. Och det måste jag, David och alla andra som sörjer Alice lära oss att leva med.

Hursomhelst, mitt i all smärta finns det nu ett litet försiktigt hopp om att jag får se i alla fall ett av mina barn växa upp, och det klamrar jag mig fast vid för allt vad jag är värd.

/L

 

7 september 2009 - Om att koncentrera sig

Jag har aldrig varit vidare bra på att koncentrera mig på något som jag inte egentligen vill göra, men numera är det väldigt svårt. Av vad jag har läst hittills om sorg, på bloggar och i artiklar och liknande, så är det väldigt vanligt att man får koncentrationssvårigheter när man sörjer. Jag har svårt att behålla uppmärksamheten när jag läser och ser på tv, t.o.m. när jag är mitt inne i ett samtal. Det är som att hjärnan inte riktigt räcker till, som att mitt ”arbetsminne” är för litet eftersom mitt huvud är fullt med sorg och andra känslor kopplad till Alices död. Dessutom är det så mycket olika saker och situationer som får mig att tänka på henne, inte bara de uppenbara som barnvagnar, bebisar och runda magar. Allt från kärlekssånger till min symaskin kan göra det, och det är inte ens säkert att det som fick mig att gråta i förra veckan, får mig att gråta idag, eller att det som jag inte hade några problem med förut inte plötsligt tvingar mig att kämpa med tårarna när jag är ute bland folk (eller hemma, för den delen). Så därför känns min dag idag som ett stort framsteg. Efter att ha pratat om det sedan vi kom hem från semestern lyckades jag idag äntligen ta mig till stadsbiblioteket, med tanken att där kanske jag kan koncentrera mig på att plugga istället för att, som vanligt slösa bort en massa tid med att slösurfa eller lyssna på talbok och lägga patiens…

Och det kunde jag! I dag har jag läst mer än tre gånger så många sidor som jag hittills har lyckats med på en dag. Långt ifrån den hastighet jag hade innan när jag pluggade, men en jäkla skillnad ändå! Ska dit igen på onsdag, och då ska jag försöka läsa fler sidor än idag. Blev helt utpumpad av att koncentrera mig så länge och åkte hem vid halv tre, så jag tror att det är bäst att portionera ut det över veckan. Det får ta den tid det tar att bli klar med hemtentan, jag har ju ändå inget annat för mig, och vill inte tvinga in mig själv i en vägg. Mår tillräckligt dåligt ändå.

Förutom att jag lyckades läsa hittade jag en roman som handlar om en mor som förlorat sitt barn, Tom är död heter den. Tänk att jag i princip aldrig kan gå in på ett bibliotek utan att gå ut med minst en bok ;) Får se om jag orkar läsa den, och Peter Birros Svarta Vykort som jag också lånat. Samtidigt som det är skönt att prata med och läsa om andra som också förlorat sina barn, blir det lätt lite för mycket känslor på en gång. Och att säga att jag alltid har haft lätt att leva mig in i böcker, filmer osv, speciellt negativa känslor, är att ta i i underkant. Har för längesedan tappat räkningen på hur många gånger jag gråtit över en sorglig scen i en bok, film, eller på tv.

Har börjat nysta lite i hur man bär sig åt för att få kontakt med andra föräldrar med ett barn för lite också, börjar känna behovet av att prata med någon fler som kan veta hur det känns, förutom maken. Det finns en hel del forum, och så organisationer som Spädbarnsfonden och FEBE, som har träffar för medlemmar. Vi får se hur det går med det.

Men den här veckan har i alla fall börjat bra, och det är jag tacksam för. Och i helgen får vi besök av svärfar!
Och nu ska jag snart krypa till kojs
/L

...att lägga ut några foton på vår lilla älskling här.



Det här är min favoritbild. Tycker att hon ser ut att sova, och hon är så fin!

Jag förstår att det för andra kan vara läskigt att se bilder på ett dött barn, så därför vill jag förklara vissa saker som syns på bilden. De lite mörkare fläckarna i henns ansikte och på händerna är blåmärken som hon fick vid födseln och efteråt. Det beror på att hennes hud inte var färdigutvecklad och därför väldigt känslig.

Den lilla "revan" eller vad man ska kalla det på ena sidan av överläppen är ett sår som hon fick när hon blev intuberad.


Och så en profilbild. Vi var helt fascinerade av att hon var så välutvecklad fast hon var så liten, och speciellt av hennes små öron


Och slutligen en bild på hur Pappa D håller Alices hand. Hans vigselring som syns lite till vänster i bilden skulle ha passat som armring på henne.