Drömmar och sorgesymptom
Drömde om sjukhus, förlossningar och bebisar och vaknade med en stor klump längtan och saknad i bröstet när jag kom ihåg hur verkligheten ser ut. Kanske är det så att hjärnan hittar sätt att bearbeta allt det som jag kämpar med att inte tänka på, för att jag överhuvudtaget ska fungera i vardagen.
Det är väl inte nån vidare bra metod, men jag tycker inte att jag egentligen har nåt val. Om jag ger efter för de mörkaste tankarna skulle jag bara ligga ihopkurad i en liten boll under täcket hela dagarna, eller skrika tills jag tappade rösten.
Så jag försöker tvinga mig till att tänka på annat, med hjälp av skolarbete, talböcker och tv-serier. Och viktigast av alla, med hjälp av D och katten. För det är ju också en stor del i det hela - jag måste hålla mig uppe så gott jag kan för hans skull, därför att han gör detsamma för mig. Jag vet precis hur mycket smärta han bär omkring på och står inte ut med tanken på att lägga sten på hans börda. Därför att jag älskar honom, och är så tacksam för att jag i alla fall har honom kvar hos mig.
Men det är så tungt och svårt vissa dagar!
Tungt i sinnet och i kroppen. Med tiden har jag upptäckt att sorg kan visa sig rent fysiskt också. Det får mig att tänka på ett inlägg på JOHBURS blogg (mamma till tvillingdöttrar som föddes och dog i vecka 20+6) där hon listar symptom som man kan få av IVF-behandling men också av sorg.
Det är en väldigt lång lista. Min är kortare, men inte direkt mer upplyftande:
Huvudvärk.
Trötthet. Se nedan.
Sömnrubbningar. Jag som alltid kunnat sova hela natten har nu både svårt att somna och vaknar på nätterna.
Minskad aptit.
Illamående.
Svullen mage och matsmältningsproblem.
Muskelstelhet i axlarna, p.g.a. att jag sover, står, går och sitter ihopkrupen och tittar ner i marken när jag är bland folk.
Minnes - och koncentrationsstörningar - jag kan tappa tråden mitt i ett samtal och liksom "zoomar ut". Jag glömmer bort vad jag just sade till personen jag pratar med och saker som jag ska göra.
Och det har bara gått tre månader ännu.
/L
Åh, jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa dig och få det att kännas en gnutta bättre. Sorgen sätter sig i kroppen och påverkar den rent fysiskt, med utmattning, sömnproblem och koncentrationssvårigheter. Jag hoppas att det sakta men säkert blir bättre för dig, så som det har blivit för mig. Tiden mellan de tunga perioderna blir lite längre. Men jag har märkt att det inte är en stadig kurva uppåt, tyvärr. Helt plötsligt kan det bli jobbigare än vad det varit på länge, så att det känns som att sorgen tagit flera steg bakåt och man är tillbaka på ruta 1. Jag har hört att det ofta känns jobbigt efter just 3 månader, när det som har hänt har börjat sjunka in i ens medvetande (den första tiden kan ju inte hjärnan ta in allt på en gång, utan bearbetar lite i taget), kanske är det en sådan sorgdipp som du går genom nu.
Kanske kan det vara en liten tröst att jag tror att du gör helt rätt som kämpar på för att hålla dig uppe. Du har förmågan att se allt som du fortfarande har kvar och du bearbetar ju det jobbiga genom att skriva om det här på bloggen bland annat. Personligen har det känts bra för mig att försöka jobba, för det är via arbetet som jag har många av mina närmaste vänner och när jag jobbar lyckas jag känna mig lite mer som vanligt, så som det var förut. Jag hämtar kraft på jobbet och kämpar mig genom helgerna... Det är säkert väldigt olika från person till person vad som är till hjälp. Det kan vara skönt att få något annat att fokusera på, som skolarbetet t ex, så att man får en paus från sorgearbetet. Sorgen finns ju där ändå under ytan. Jag tror att kroppen är bra på att släppa fram sorgen en bit i taget, så att den blir någorlunda hanterbar.
Jag hoppas verkligen att du har dagar som känns bättre, så att det inte är lika jobbigt varje dag. Jag minns att när vi satt på IVA och väntade på att Tilda skulle dö tog jag det minut för minut. Dagarna efteråt tog jag mig genom timme för timme. Nu tar jag mig genom livet dag för dag. En del dagar är bra, andra är sämre. Jag börjar inse att det kommer att ta mycket lång tid, men någonstans där framme finns mitt mål - att kunna känna mig lycklig igen. Vi kommer att nå fram dit, både du och jag, det är jag säker på.
Kram, Tildas mamma
