Om bra och dåliga möten med sjukvården

I går ringde Alices läkare från Kalmar för att berätta att den slutgiltiga obduktionsrapporten har kommit och att vi kommer att få en kopia med posten nu i veckan. Han förklarade vissa termer som vi skulle stöta på i vår läsning, och frågade hur vi har det. Han sa också att om vi undrar något mer ska vi kontakta honom via den kurator på sjukhuset som varit med och hjälpt oss sedan vi kom hem från Linköping.

Jag tycker att det är väldigt omtänksamt av läkaren att ringa hem till oss, men samtidigt känns det ganska naturligt, eftersom vi bara haft kontakt med jättebra personal i all vår kontakt med sjukvården. I både Kalmar och Linköping tog de jättebra hand om oss och Alice, och det märktes att trots att de alla var väldigt proffsiga så var de berörda av vår lilla älsklings korta tid i livet. Jag minns speciellt undersköterskan Kajsa i Linköping som flätade mitt hår inför förlossningen, min underbara förlossningsläkare Annika som var så stöttande och förstående (hon berättade senare att hon också förlorat ett barn genom att moderkakan lossnade) och fick mig att känna mig som världens starkaste kvinnan när jag låg där mitt i värkarna, och Alice läkare Pär som lugnt förklarade för mig vad som skulle hända om hon föddes så tidigt, och som bad om lov att själv få gå och säga farväl till henne där hon låg fint nedbäddad i broderade vita lakan i ett eget rum. Och så Kerstin förstås, som hade hand om oss alla tre efter att Alice dött och var med oss innan när vi besökte henne i kuvösen. Det var hon som bäddade ner Alice och satt med oss när vi träffade henne, och som fixade foton och fotavtryck åt oss.

De har verkligen fantastiska rutiner för när barn dör på det sjukhuset. Alla bekräftade att vi blivit föräldrar (till exempel fick vi samma fikabricka efter förlossningen som alla andra får), pratade om vår dotter som Alice och sa hur fin hon var och hur hårt hon kämpade.

Det är mycket därför som jag har fina minnen av förlossningen och tiden på sjukhuset, trots alla tårar och all smärtan, för att personalen var så fantastisk. Tyvärr har jag förstått att sådant inte alltid är självklart. För inte alls så länge en fick föräldrar inte ens se det barn som dött. Fortfarande är det ofta så att barn som dött innan vecka 22 kallas foster och inte barn och behandlas på ett annat sätt, fastän de är barn för sina föräldrar. För att inte tala om att en för tidig födsel på medicinspråk ofta kallas "spontan abort" eller i värsta fall bara "abort".

Att Alice föddes levande och efter vecka 22, gör att vi slipper handskas med de flesta av dessa gråzoner, till skillnad från till exempel familjen Birro. 

Jag håller med Peter Birro om att sjukvården borde spegla hur vi föräldrar känner det och alltid vara beredda på att rucka på användningen av de medicinska termerna, eftersom:

"Ett barn blir ett barn i alla drömmar, i alla samtal om framtiden, i planerna, i barnvagnsinköpet, i den nya lägenheten, i varje fortskridande vecka. Ett barn blir ett barn i de synliga sparkarna på kvällarna, i den kompromisslösa kärleken från första början, från minuten man får reda på att man är gravid"
- Svarta Vykort s 17

 



Kommentarer
Postat av: Tildas mamma

Så fint skrivet! Det låter väldigt bra att ni alla tre blev så väl bemötta av personalen i samband med förlossningen och Alices död. Det är nog till stor hjälp för bearbetningen av det som hänt. Det vore så jobbigt att också behöva lägga ork och kraft på besvikelse över hur sjukvården hanterat situationen.

Jag minns flera personer av de som arbetade på intensivvårdsavdelningen när Tilda låg där i fyra dygn. Särskilt en manlig sköterska som var med oss mycket (det var tvunget att alltid vara minst en personal i rummet hela tiden) och som erbjöd sig att ta foton av oss alla tillsammans och som hjälpte oss att krypa intill henne i sängen, trots alla slangar och inkopplade maskiner. Nu i efterhand betyder det mycket att ha de där bilderna, särskilt eftersom vi upptäckte att trots att vi själva hade tagit väldigt mycket kort under Tildas korta liv, så fanns det bara några enstaka där vi alla fyra var med på samma bild.

För mig har det känts tröstande att veta att alla som var inblandade i vården av Tilda gjorde allt de kunde för att rädda henne. Jag är verkligen imponerad över de insatser som gjordes under de där dygnen. Det finns ingen att skylla på, ingen har gjort något fel, och det känns skönt att veta. Jag hoppas att det är på liknande sätt för er - att läkarna gav Alice bra vård.

Och visst spelar det oerhört stor roll för oss föräldrar att få se att även vårdpersonalen blir berörda av våra barns öden. Jag glömmer aldrig barnläkarens tårar. Det betydde så mycket för mig. Antagligen försöker de att inte visa sina känslor för de anhöriga, utan försöker att vara professionella i sin kontakt med föräldrar till döende barn, men det kändes faktiskt fint att barnläkaren fällde tårar för Tildas skull. Kanske är det också en del skillnader mellan intensivvårdsavdelningen och förlossningen/neonatal när det gäller sådant, för jag upplevde att läkarna på IVA höll inne med känslorna och fokuserade mycket på det kliniska och tekniska (men var fortfarande respektfulla mot oss och mycket professionella).

Jag tycker att du skriver så fint om det här. Jag har flera gånger tänkt att jag borde låta personalen på IVA som stöttade oss så få veta hur mycket det i efterhand betyder för oss. Vi skickade ett kort med fyra bilder på Tilda till IVA och tackade för allt de gjort, men kanske skulle de bli glada av att höra att vi fortfarande minns de små sakerna som de gjorde och som känns viktiga nu.

Du har väl förresten sett att Änglarosetten tar emot nomineringar till Månadens medmänniska? Det verkar som att du har flera starka kandidater som har gjort sig förtjänta av en nominering :-)

Ta hand om dig!

Kram, Tildas mamma

2009-10-27 @ 13:47:14
URL: http://tildasmamma.wordpress.com
Postat av: Karolin

En sak som jag minns nästan mest från den dagen då min son föddes död, var att det inte bara var vi som grät - barnmorskan grät också. Ett par år senare såg jag att hon döpt sin son till samma namn som min änglason. Kanske var det bara slump eller så kanske vår lille änglason gjorde avtryck. Jag vill gärna tro det.



Jag tror våra änglabarn lämnar avtryck för barn ska inte dö och de flesta barn överlever. Vi blir aldrig rutin inom vården.



Jag har också generellt sett haft tur och trevliga bemötanden inom vården, med vissa undantag men det har inte varit i samband med min änglsons födsel och död. Jag tror att generellt sett så är de flesta trevliga och medmänskliga inom vården, det är bara det att de som inte är det lämnar så stora sår och ärr efter sig att det ibland är svårt att se eller höra annat än om dem när man pratar om sjukvård i allmänhet.



2009-10-27 @ 20:30:25
URL: http://www.omunkavlad.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0