livetefteralice

När jag öppnade min inkorg nu på kvällskvisten fanns ett mail från en gammal vän och skolkamrat. Vi hörs inte så ofta eftersom han är väldigt upptagen och jag är dålig på att ringa, så jag blev glad när jag såg att han svarat på mailet jag skickat.

Han berättade lite om vad han gör nu och skrev att han gärna skulle göra ett nytt läderarmband till min klocka (som många andra av mina vänner och bekanta är han väldigt duktig på hantverk, en vanlig "bieffekt" av att vara lajvare) som jag bett om, bara jag skickade honom måtten.

Men han skrev också något som fick mig att inse att djungeltelegrafen ännu inte hunnit varvet runt i min bekantskapskrets. Min vän frågade om familjen hade blivit större ännu, för visst var det väl dax snart?

Han har inte hört nyheten om Alice, och nu måste jag berätta det för honom. Han har själv förlorat någon i den närmaste familjen och vet mer än de flesta om sorg och jag vet att han kommer att bli ledsen för min skull, eftersom han dessutom är en av de snällaste och mest medkännande personer jag känner.

Och varje gång jag måste berätta för någon att mitt barn föddes för tidigt och dog så river det upp såret igen. Det är konstigt, men mycket av smärtan kommer från att jag känner att JAG gör DEM ledsna.

Det var som allra värst när vi ringde våra föräldrar och syskon från sjukhuset för andra gången, för att berätta att Alice inte hade klarat sig. Jag mådde så dåligt efteråt av att jag hade sagt till min mamma att Alice var död. Hennes första, efterlängtade barnbarn. Vår älskade, efterlängtade dotter. Den gången sa jag: "Mamma, hon är död!".

Den här gången vet jag inte vad jag ska säga.

/L